Fortsättning

Min fasta anställning är på 100%, men jag jobbar 75% och får 25% från f-kassan "trots" att jag tidigare jobbat 150% utan problem och haft gott om energi till annat utanför jobbet.

Vad gör dig så speciell, jämfört med oss andra som blir sjuka och inte fixar heltidsjobb under en kortare eller längre period? Speciellt mtp att af redan bedömt arbetsförmågan till 75-80%.

Jag tror helt enkelt att det är ett extremt undantag att få sjukersättning från fk.

Det vanliga är annars att de säger att man får jobba med något lättare för att orka. Sen att det där lättare jobbet kanske inte finns saknar betydelse. Och då står man där och får ta det man får för att inte bli utan inkomst.

@Sel Jag tycker det är skillnad på riktiga kurser och sådana som är på sandlådenivå. Jag tror nämligen kurserna på hab är i samma nivå som aktiviteterna på af.

 

[parellikusken]

Men vad menar du då med att dra upp en person som inte kan maska?

Och att "kvinnor maskar" betyder inte "alla kvinnor maskar". Vad jag menar är att det är jävligt vanligt att kvinnor maskerar. Och kvinnors autism upptäcks ofta väldigt sent. För att de kämpar med att smälta in. Ofta kompenserar de med intelligens. Tills det inte går längre. Och när diagnosen sätts så börjar många avmaskera.

För att jag ville visa på att det är inte ovanligt att kvinnor inte maskar heller. Som sagt, jag har jobbat med kvinnor som har autism, jag har koll.

 

[Wille]

För att jag ville visa på att det är inte ovanligt att kvinnor inte maskar heller. Som sagt, jag har jobbat med kvinnor som har autism, jag har koll.

Ändå maskerar kvinnor i högre utsträckning än män. Att dra upp att en del kvinnor inte maskar är att negligera det faktum att många gör det.

 

[Wille]

 

[EmmaBovary]

Ändå maskerar kvinnor i högre utsträckning än män. Att dra upp att en del kvinnor inte maskar är att negligera det faktum att många gör det.

Skulle inte säga att @parellikusken negligerar fenomenet att kvinnor oftare maskar. Det är såklart jätteviktigt att prata om att kvinnor ofta maskar, speciellt i kontexten att många kvinnor inte fått sin diagnos i rimlig tid med tanke på att de inte fångats upp. Men det är samtidigt exkluderande att inte kännas vid att det finns kvinnor som inte är kapabla att maska. Det tror jag inte att forskare/vårdpersonal som pratar om att det är vanligt vill göra heller för den delen.

 

[Wille]

Skulle inte säga att @parellikusken negligerar fenomenet att kvinnor oftare maskar. Det är såklart jätteviktigt att prata om att kvinnor ofta maskar, speciellt i kontexten att många kvinnor inte fått sin diagnos i rimlig tid med tanke på att de inte fångats upp. Men det är samtidigt exkluderande att inte kännas vid att det finns kvinnor som inte är kapabla att maska. Det tror jag inte att forskare/vårdpersonal som pratar om att det är vanligt vill göra heller för den delen.

Jag har inte exkluderat någon.

 

[EmmaBovary]

Jag har inte exkluderat någon.

Min poäng är att det är fullt möjligt att se problematiken som återfinns gällande att många kvinnors diagnoser missas pga. att de maskar, samtidigt som att det är fullt möjligt att kvinnor inte maskar.

 

[Wille]

Min poäng är att det är fullt möjligt att se problematiken som återfinns gällande att många kvinnors diagnoser missas pga. att de maskar, samtidigt som att det är fullt möjligt att kvinnor inte maskar.

Förstår det.

Jag kände dock att jag blev ifrågasatt gällande att kvinnor maskar. Som att maskering inte existerade.

 

[escodobe]

Förstår det.

Jag kände dock att jag blev ifrågasatt gällande att kvinnor maskar. Som att maskering inte existerade.

Det berodde på att du påstod att orsaken till att en användares som inte maskade var på grund av att han är pojke.
Kvinnor maskar ofta i högre grad än män/pojkar, men det betyder inte att alla kvinnor maskar och inte att inga män/pojkar maskar.
Det är inte så svartvitt när det kommer till individer även om man ser mönster i gruppnivå.
Du ifrågasatte alltså en förälders kunskap om sitt barn och autism utan att själv ha så mycket kunskap vilket gjorde att du fick mothugg

 

[Saeta]

Jag förstår att mycket av det du skriver är depressionen som talar, men frågan är om du verkligen VILL må bättre, eller om din destruktivitet blivit en trygghet för dig som du vägrar att släppa.

Jag ser så jäkla många som greppar varenda litet halmstrå. Vad vill du ha? En höbal?

Alltså, det här med att det alltid ska finnas någon som måste säga att ”personen kanske inte VILL må bättre”, det är så konstigt.

Klart att ingen VILL må dåligt. Hur ”bekvämt/tryggt” situationen än verkar uppfattas vara så är det väldigt okänsligt att påstå detta tycker jag.

Och liksom, vad vill man ha för svar på en sån här tanke/påstående? ”Jaaa, åh du har så rätt. Jag VILL ju faktiskt vara kvar i tryggheten (som att det skulle vara en trygghet att må dåligt…) och må så här överjävligt dåligt så att jag ofta funderar på om det ens är värt att leva.”

Knappast. Jag tycker att TS bevisar gång på gång hur hon kämpar och försöker. Se bara på alla framsteg hon har gjort.

Ja, TS kan upplevas som okänslig och väldigt negativ till mycket. Men det betyder ju inte att hon inte kämpar för att få må bättre.

 

[Grazing]

Alltså, det här med att det alltid ska finnas någon som måste säga att ”personen kanske inte VILL må bättre”, det är så konstigt.

Klart att ingen VILL må dåligt. Hur ”bekvämt/tryggt” situationen än verkar uppfattas vara så är det väldigt okänsligt att påstå detta tycker jag.

Och liksom, vad vill man ha för svar på en sån här tanke/påstående? ”Jaaa, åh du har så rätt. Jag VILL ju faktiskt vara kvar i tryggheten (som att det skulle vara en trygghet att må dåligt…) och må så här överjävligt dåligt så att jag ofta funderar på om det ens är värt att leva.”

Knappast. Jag tycker att TS bevisar gång på gång hur hon kämpar och försöker. Se bara på alla framsteg hon har gjort.

Ja, TS kan upplevas som okänslig och väldigt negativ till mycket. Men det betyder ju inte att hon inte kämpar för att få må bättre.

Fast att säga att man är trygg i det destruktiva eller det dåliga mående innebär inte på något sätt alls att man varken vill eller inte kämpar. Det är en stor del av problemet faktiskt för många just att man dras tillbaka till den trygghet man är van vid och "kan" hantera. Jag kämpar med det varenda dag och speciellt varenda dag jag ska till DBT så får jag övertala mig själv om att gå för min naturliga reaktion är hela tiden att stanna kvar i min lilla bubbla av besvär. Och ja, även att självskada och tänkta destruktiva mörka tankar är för mig en enorm trygghet..för mig iallafall.

Och det pratas om det ganska så mycket i det gruppen också då mer eller mindre alla helst sluppit gå och faller för impulsen att stanna hemma. Det är en kamp det där för många hela tiden. Det är enligt med superkomplicerat att börja må bättre för alla sidor sliter i en och det är lättast för dom flesta att välja den bekväma vägen man kan hantera och är van vid. Därför jag tycker att det är väldigt modigt att söka hjälp.

 

[Wille]

Nja. Det är faktiskt inte många år sedan. Du blev erbjuden lamatrogin, men bedömde "risken" att ta dessa som för stor. Jag frågade då om du hellre ville vara suicidal och frågar samma sak om igen.

När jag mådde som sämst, var jag i princip begrepp att slicka Heroin från gatan. Vad som helst, bara jag slapp må som jag gjorde.
Om du redan bestämt hur saker är, hur ska du kunna ändra på något alls?
Det finns så många livsberättelser (som jag upplevt också. Och från kvinnliga autister), som faktiskt bevisar att du har fel.
Jag förstår att mycket av det du skriver är depressionen som talar, men frågan är om du verkligen VILL må bättre, eller om din destruktivitet blivit en trygghet för dig som du vägrar att släppa.

Jag ser så jäkla många som greppar varenda litet halmstrå. Vad vill du ha? En höbal?

Sånt jäkla nys att tro att jag inte vill må bättre. För några år sedan mådde jag väldigt bra. Jag jobbade heltid och på fritiden red jag och pysslade med trädgård. Dit vill jag tillbaka. Jag hade ett liv. Det har jag inte idag. Och jag misslyckas konstant med saker.

Jag har under mitt liv fått kämpa mycket med psykisk ohälsa och jag har också fått framgångar på det. Vad är det som säger att jag inte vill ha framgångar nu? Tyvärr är det en tuff kamp och många av mina försök misslyckas. Är det inte normalt att tappa hoppet då? Det betyder dock inte att jag inte vill må bra.