Oj, här blev det mycket diskussioner gällande rätt eller fel. Ett bevis på att alla tänker olika kring dessa saker.
Jag tar självmant på mig en sak. Jag borde varit tydligare för partnern att säga ' jag skulle behöva dig här nu", för det kanske hade ändrat något. Dock kan jag tycka att han borde insett det av sig själv, men, jag förstår att det kan vara olika hur alla uppfattar situationen.
Gången var såhär:
Hunden får operationstid fredag morgon.
Hunden opereras.
Partnern informeras och vet att jag ska jobba.
Jag tar husbil till mitt jobb, för att vaka över nyopererad hund så mycket jag kan.
Fredag EM kommer info om släktingen, som visst det är döende. Urinproduktion har slutat nästan helt och hjärtsvikt gör att vatten samlas i lungorna. Läkarna avslutar all vård och man går in för att slutet är nära.
Jag berättar för partnern. Han besvarar med ' Så tråkigt' och inte mycket mer. Jag berättar att jag måste väl ta husbilen ner för att kunna ha hundarna och vak på sjukhuset samtidigt och han säger lycka till.
Jag åker på lördagen. Påbörjar det, han frågar hur det går och jag säger att det är fasansfullt, som att återuppleva saker kring mamma. Ärligt talat var det ännu jobbigare än jag trodde från början, delvis för att de är så lika och att släktingen är så medveten om att hon väntar på döden. Omtänksamt nog sa hon att hon skulle försöka skynda sig, så att jag slapp vänta
Fasansfull upplevelse rakt igenom tycker jag, men jag har nog väldigt svårt för avsked och problem med separationsångest och mycket kring döden / lidande. Han skriver att han hoppas att jag är ok. Här borde jag kanske varit tydligare och sagt att jag är inte ok och jag behöver hjälp och stöd.
På söndag får jag info om att de tänker åka under söndag kväll, då värdet ser ok ut på måndag. Sen åker de och det kommer mest info om vad de gör. Partnern återvänder till min gård torsdag kväll, då han börjar jobba fredag morgon tidigt.
Mina förslag på lösningar är väl rätt många. Ha hunden hemma hos sambon alt. bo på min gård med hunden. Allra helst åka till stan där jag var, iaf över en av dagarna som stöd. Om resan hade flyttats fram, kunde kanske partnern löst det. Sonen har farmor och kusiner i husen vid sidan om pappans hus, så han åker ibland dit även när pappan jobbar intensivt i perioder, utan att pappan är där. Dvs det är inte så att pappan inte KAN lämna. Ytterligare ett alternativ kanske hade varit att ta med sonen, men jag är inte övertygad om att det varit en bra upplevelse faktiskt. Han har inte heller någon som helst relation till min släkting, de har aldrig träffats.
Det fanns lösningar, säkert fler än ovan nämnda. Ö Orsaken till att det blev som det blev, var att min partner kände dåligt samvete att göra sonen besviken. Det förstår jag, men kan också tycka att det bör gå att kompensera för några dagar längre fram. Istället blev jag väldigt ledsen, då detta var detta en mycket stor kris för mig. Såklart mest släktingen, men även att ha två lojaliteter att slitas mellan uppe i detta. Och att partnern finns, men känns helt oengagerad, det gör det extra jobbigt.
Jag hade förväntat mig mer stöd. Precis som att jag normalt sett inte ställer mina hundar på hundpensionat för att roa mig, så hade de fått stå tillbaka om min partner behövde mig. Oavsett när, oavsett om det gällde honom själv, hans anhöriga eller annat som var jobbigt för honom. Jag hade även låtit partnern stå tillbaka den dag en hund behöver mig. För mig handlar det lite om att man tar 'det som verkligen behövs' först, därefter nöjen. Jag gillar också nöjen, men kan omöjligen roa mig om någon jag tycker om far illa.
Eftersom jag trots allt tycker väldigt mycket om min partner, kommer jag göra försök att prata mer om detta. Även vissa andra perspektiv, tex varför jag hålls utanför precis allt kring sonen. Jag tänker att dessa situationer enklare hade kunnat hanteras, om vi hade varit mer av 'en enhet' än två, med helt separata liv. När jag tänker efter är det mycket antingen eller - antingen är det han och jag, eller han och sonen. Det märkliga är att han var väldigt snabb med att introducera sonen för mig under dejtingen, samtidigt som vi liksom inte 'kommit längre'. Orsaken är lite oklar för mig, eftersom det aldrig varit ett bekymmer när vi väl träffats. Varken vid högtider, när han har besökt vid valpkull hemma hos mig, standbesök eller vid nöjespark. Tvärt om tycker jag att det har funkat väldigt bra. Vi skriver lite sms då och då (jag och sonen), men annars är det liksom inte mycket aktivitet. Men, om jag ska vara ärlig kanske jag har tvekat att säga något till partnern, då jag upplever att han inte är så intresserad av att jag och sonen skall ses. Det känns delvis konstigt, samtidigt som jag förstår att de vill ha sin egentid utan mig. Jag vill inte tränga mig på.. inser väl också att det vore sårande att få höra att man inte är välkommen. Så detta får jag fundera på och ta upp framöver.
? Ts skrev ju själv nu t.o.m. att ta med barnet inte hade varit någon jättebra lösning eller tillräckligt tillfredsställande. Det är svårt att ge full omsorg om två personer med helt olika behov samtidigt (och dessutom på distans). Och det är kanske också svårt att förstå vad någon vill ha om det inte uttrycks.
