Förväntningar på partner vid jobbiga situationer?

[Dorinda]

Är han med sitt barn nu?

Jag kan tycka att det är svårt att prioritera en länge planerad utflykt som barnet sett fram emot eller göra sin partner besviken.

Säg vad du förväntar dig av honom rakt ut. Uppfyller han inte det så vet du och kanske behöver någon annan partner istället….

 

[Rumpnissen]

Jag tänker olika saker.
Dels så har du varit väldigt tydlig med vad du behöver och han ger dig inte det.
Å andra sidan kan jag också förstå oförmågan att elva upp till situationer som kan tolkas eller innebära olika för olika människor.

Bland det viktigaste du skriver är dock det här:

Tyvärr har jag svårt att vara så tydlig i dessa situationer. Jag faller offer för rädsla att han inte ska komma trots att jag ber om det, för då skulle jag sjunka ännu lite lägre ner. Att få ett nej svart på vitt i den sitsen skulle inte vara lätt att ta.

Du tror inte han kommer ge dig det du behöver och vill ha i en relation (är den relationen värd att stanna i?)

Men också, om man snälltolkar honom:
Du är inte tydlig med vad du behöver och ger inte honom chansen att ställa upp.

Jag tror det bästa och ärligaste du kan göra är att vara så tydlig, så gissar inte du hur han kommer reagera utan det blir väldigt tydligt var du har honom.

 

[Hermelin]

Tack.
Jag har varit tydlig andra gånger när stödet uteblivit. Te.x en gång tidigare, när läkarna inte visste om mamma skulle klara natten efter en hjärnblödning. Så sa han att det kändes fel att lämna mig när jag var så ledsen, men sen åkte han ändå. Efter det sa jag att jag vill inte mer, men han hävdade att han fått panik för att hans mamma sagt att han var en dålig far, för att han lämnade sin son hos henne för att vara hos mig denna dag. Jag tyckte det var en rätt lam ursäkt, då mamman alltid var barnvakt när han jobbade eftermiddagar, men jag har försökt släppa det och tänkt att det kanske var jobbigt för honom också.

Vi pratade dock mycket om vad jag tycker är viktigt i ett förhållande och att det bland annat är känslan av att inte vara ensam i saker, att ha stöd osv. Att ha honom där när saker är jobbigt. Så han är medveten om hur jag känner och tänker. För mig blir detta som en typ av svek, att behöva känna sig så ensam, när det finns en som kunde fixat det. Men den personen struntar i att försöka fixa och fokuserar på sig själv istället.

Jag förstår ju att det är en balansgång mellan att vara en bra förälder (jag är inte förälder själv) och ha en partner, men jag tycker kanske att man ska avstå att han en partner om man aldrig kan finnas där för partnern just för att man har barn. Skulle man behandlar barnets mamma på samma sätt, om man fortfarande var i det förhållandet ? För mig är det viktigt att man stöttar varandra, vilket han vet.

Jag tar dock på mig, att i stunden när jag är sådär ledsen, så är jag dålig på att uttrycka att "Jag behöver dig här". Jag vill inte vara till besvär, jag vill inte tvinga fram det. Jag vill verkligen att det ska komma för att HAN vill vara där med mig, av kärlek. Att säga du måste komma hit, skulle bara få mig att må ännu sämre. Detta är han också medveten om. Jag har pratat mycket med honom om dessa saker, men det verkar inte gå in.

När du skriver det här tycker jag att det är mycket tydligt vad du behöver och att du faktiskt uttryckt det. Då finns det inga ursäkter för att inte vara där för sin partner. Inga!

 

[Mineur]

Tyvärr har jag svårt att vara så tydlig i dessa situationer. Jag faller offer för rädsla att han inte ska komma trots att jag ber om det, för då skulle jag sjunka ännu lite lägre ner. Att få ett nej svart på vitt i den sitsen skulle inte vara lätt att ta. Jag har dock varit tydlig och pratat mycket (!) kring detta innan, eftersom vi haft problem tidigare. Hur ledsen det gör mig, att jag ofta sörjer mamma bilen för att han blir irriterad om jag är ledsen hemma osv. Jag försöker att inte vara en glädjedödare med att vara ledsen, men det går inte så bra alltid.

Jag håller med de andra om att det här är en stor varningsflagg. En av de viktigaste sakerna min man sagt till mig i vår relation är "never apologise for how you feel" och det är något jag påminner mig själv om varje gång jag är ledsen eller har ångest på ett sätt som påverkar även honom (jag har annars en tendens att göra saker och ting ännu värre för mig själv genom att få dåligt samvete för hur mina känslor påverkar honom, och det var i mitten av en "förlåt för att jag reagerar såhär"-utläggning från min sida som han yttrade dessa ord). Det bör vara A och O i en relation att man ska kunna vara sig själv, hela sig själv, med allt det bra och allt det dåliga, utan att behöva vara rädd för vad partnern ska tycka.

 

[Smokey]

Jag undrar över om det han valde att göra var något som han planerat och sett fram mot länge? Köpt biljetter till i förväg? Skulle han träffa folk han inte sett på länge?

I såna fall hade jag kunnat förstå att han valde som han gjorde, även om jag kan tycka att det var fel val. Om det däremot var något mer impulsivt hade jag också känt mig sviken.

Det fanns inga biljetter bokade. 'Vi åker en bra dag'. Det gällde besök i Stockholm med museum och typ Gröna Lund. Dvs något som man absolut hade kunnat flytta på. Bil åktes dit, och inget hotell bokat förrän avresan. Det var två dygn efter att jag fått besked och skrev att jag måste åka till min födelsestad.

Jag håller med om resonemanget du skriver.. bokat hade varit lite mer av förklaring, men tyvärr inte i detta fallet.

 

[Smokey]

Tack för era åsikter. Saken är att jag tycker det är svårt, för jag FÖRSTÅR att man inte vill göra sitt barn besviken. Nu är det inget litet barn, utan en tonåring. Och då kan jag tycka att det till viss del ingår att man kanske pratar om saken, förklarar läget. Det kommer finnas stunder när man själv får ställa in saker för att barnet behöver. För mig är det en del av uppfostran/läran för livet. Jag har ju svårt att se att de skulle åkt iväg på detta just dessa dagar, om det varit en släkting på deras sida, som behövde. Men jag vet inte, kanske skulle de gjort det ändå, och att det är där det brister. Omsorgen om andra...

Jag blev helt varm i hjärtat av inlägget där en särbo dök upp utan förvarning för att han visste att något skulle vara jobbigt. Så fint gjort det ger hopp om att det finns personer som resonerar annorlunda.

Jag har varit tydlig, pratat mycket om dessa saker. Sagt att jag hade velat ha honom hos mig i situationen x för att det var jobbigt att tackla själv. Att jag blir besviken och ledsen när han inte är det. Han å sin sida menar att man bör dölja sorg och ledsna känslor för andra människor för att inte belasta andra personer med dåliga känslor.... Medan jag VILL VETA om han är ledsen, att han berättar och att jag får vara där och stötta honom. För mig är det helt främmande att han skulle behöva gömma något jobbigt för att jag ska slippa engagera mig. Jag vill liksom engagera mig, för att jag älskar honom.

 

[Palermo]

Tack för era åsikter. Saken är att jag tycker det är svårt, för jag FÖRSTÅR att man inte vill göra sitt barn besviken. Nu är det inget litet barn, utan en tonåring. Och då kan jag tycka att det till viss del ingår att man kanske pratar om saken, förklarar läget. Det kommer finnas stunder när man själv får ställa in saker för att barnet behöver. För mig är det en del av uppfostran/läran för livet. Jag har ju svårt att se att de skulle åkt iväg på detta just dessa dagar, om det varit en släkting på deras sida, som behövde. Men jag vet inte, kanske skulle de gjort det ändå, och att det är där det brister. Omsorgen om andra...

Jag blev helt varm i hjärtat av inlägget där en särbo dök upp utan förvarning för att han visste att något skulle vara jobbigt. Så fint gjort det ger hopp om att det finns personer som resonerar annorlunda.

Jag har varit tydlig, pratat mycket om dessa saker. Sagt att jag hade velat ha honom hos mig i situationen x för att det var jobbigt att tackla själv. Att jag blir besviken och ledsen när han inte är det. Han å sin sida menar att man bör dölja sorg och ledsna känslor för andra människor för att inte belasta andra personer med dåliga känslor.... Medan jag VILL VETA om han är ledsen, att han berättar och att jag får vara där och stötta honom. För mig är det helt främmande att han skulle behöva gömma något jobbigt för att jag ska slippa engagera mig. Jag vill liksom engagera mig, för att jag älskar honom.

Nej, man vill inte göra barn besvikna. Men nu är ju livet som det är. Jag tänker ändå att det inte skadar om tonåringen får lära sig, under trygga former, att när både människor och djur är sjuka, så kommer de och den vidhängande hanteringen i första hand.

Men för mig låter det som att din partner och du inte känner varandra riktigt väl?

 

[ameo]

Jag har varit tydlig, pratat mycket om dessa saker. Sagt att jag hade velat ha honom hos mig i situationen x för att det var jobbigt att tackla själv. Att jag blir besviken och ledsen när han inte är det. Han å sin sida menar att man bör dölja sorg och ledsna känslor för andra människor för att inte belasta andra personer med dåliga känslor.... Medan jag VILL VETA om han är ledsen, att han berättar och att jag får vara där och stötta honom. För mig är det helt främmande att han skulle behöva gömma något jobbigt för att jag ska slippa engagera mig. Jag vill liksom engagera mig, för att jag älskar honom.

Du har ditt svar här, tycker jag. Ni pratar förbi varandra och han förstår inte ditt sätt att se på saken. Du har upprepat att du behöver honom, men han väljer att inte ge dig stöd ändå. Han tycker att du ska dölja dina känslor så det inte påverkar honom negativt.
Du kommer aldrig få det stöd du vill ha från honom, med tanke på hur långt ifrån varandra ni står på den här punkten. Frågan är - kan du leva med det? För det är vad du har att spela med. Är det en dealbreaker för dig? Kanske ni inte är rätt för varandra, helt enkelt.

Jag är din motsats, jag har svårt för att ta emot stöd, stänger hellre in mig i mig själv. Men det betyder inte att jag inte försökt vara ett stöd för min exman när han kan ha haft behov av det. Fast han var å andra sidan sämst på att berätta om han ville ha stöd. (eller något annat heller, tystnad var tydligen en bra strategi från hans sida)

 

[Smokey]

För övrigt har jag föreslagit och även bokat ett besök parterapi åt oss, för jag tänkte att det kunde hjälpa i kommunikationen. Jag tänker att jag kanske förklarar på fel sätt och att det är enklare att nå fram om man har en oberoende part som kan hjälpa till med kommunikationen. Som lyssnar och kan säga att det var otydligt, kan du förklara mer ingående, tex.

När jag bokat besöket fick jag dock höra att jag gått bakom ryggen på honom och att han tänkte inte komma, för sotaren skulle komma till hans hus den dagen. Vi hade dock pratat om att gå och han hade sagt att det var en bra ide. Men jag fick avboka och har sagt att han får boka ett nytt besök om han vill, jag vill inte gå bakom någon rygg.

När situationer uppstår så händer alltid en av två saker. 1. Antingen säger han att han är helt värdelös och det är så tråkigt att han är sån. Det blir dock aldrig en förändring, utan det är liksom hans mantra för att slippa ta ansvar (känner jag, att bara säga 'jag är kass, det är trist').2. Det är mitt fel för att jag har skrivit något på fel sätt, gjort något fel osv.

Ingen av dessa förklaringar leder oss ju framåt, vilket är otroligt trist.

Jag har också sagt att om något sårar mig väldigt mycket, så kan ett sätt att ta bort lite av sorgen kring det, vara att man vid NÅGOT tillfälle påpekar att man är ledsen för hur man agerade i den situationen. Utan uppmaning, utan för att man tänker på det och har tagit till sig att det inte var ett bra sätt att agera, då partnern blev sårad.
För mig skulle det kännas bra att personen som sårat en, tänker på det och bryr sig om vad som hänt. Att vilja annorlunda. Han å sin sida menar att man rotar inte i gammal skit och att han verkligen inte tänker dra upp något gammalt skräp när 'allt är bra'. Så säger jag att för MIG är det kanske inte helt bra, för saker man blivit sårad för ligger kvar och 'gnager' när man aldrig får höra att partnern ångrar sig eller också tänker på det. Men ja, även här resonerar vi väldigt olika

 

[vilde]

I en tråd för ett tag sedan var det en man som en gång råkat missa att handla mat alla i familjen ville äta och det skrevs inlägg om att det direkt var orsak att fundera på att skiljas. Helt galna saker. I den här tråden handlar om en person som inte verkar gå att lita på när det verkligen gäller, det är något helt annat. Jag tycker själv att det i detta fall finns skäl att fundera över om relationen är värd det.

 

[Smokey]

Är han med sitt barn nu?

Jag kan tycka att det är svårt att prioritera en länge planerad utflykt som barnet sett fram emot eller göra sin partner besviken.

Säg vad du förväntar dig av honom rakt ut. Uppfyller han inte det så vet du och kanske behöver någon annan partner istället….

Ja. Det är han. Det var dock ingen längre planerad utflykt, utan att de skulle hitta på något tillsammans när det passade. Så därav hade jag väl önskat att man kunde skjutit på det kanske en vecka eller två, eftersom det är 6 veckors sommarlov kvar... Men jag förstår att det blir dubbla känslor och lojaliteter i det. Jag tror dock att barnets ålder om 14 spelar en viss roll i det hela. Svårare att förklara för ett litet barn, tänker jag.

 

[Smokey]

Du har ditt svar här, tycker jag. Ni pratar förbi varandra och han förstår inte ditt sätt att se på saken. Du har upprepat att du behöver honom, men han väljer att inte ge dig stöd ändå. Han tycker att du ska dölja dina känslor så det inte påverkar honom negativt.
Du kommer aldrig få det stöd du vill ha från honom, med tanke på hur långt ifrån varandra ni står på den här punkten. Frågan är - kan du leva med det? För det är vad du har att spela med. Är det en dealbreaker för dig? Kanske ni inte är rätt för varandra, helt enkelt.

Jag är din motsats, jag har svårt för att ta emot stöd, stänger hellre in mig i mig själv. Men det betyder inte att jag inte försökt vara ett stöd för min exman när han kan ha haft behov av det. Fast han var å andra sidan sämst på att berätta om han ville ha stöd. (eller något annat heller, tystnad var tydligen en bra strategi från hans sida)

Tack. Bra perspektiv.

Det är väl detta jag behöver för att tänka på hur man ska agera. Själv har jag ju så svårt att förstå hur man INTE kan vilja ge stöd och inte vilja ha. Just för att jag är rädd att vi kanske pratar runt varandra, har jag ju föreslagit parterapi
Jag vill inte riskera att lämna ett förhållande för att vi inte lyckas kommunicera på ett bra sätt och nå fram till varandra.

Kanske är det som du säger, att vi står så långt ifrån varandra att det inte är kompatibelt. Jag är inte villig att fortsätta med nuvarande 'villkor' nej. Vill han inte ge något mer än detta, så måste jag stå själv. Det blir såklart väldigt tufft, när man saknar familj i övrigt. Därav värdesätter jag ju honom väldigt mycket. Men det blir något jag måste försöka hantera isf.

 

[MiniLi]

För övrigt har jag föreslagit och även bokat ett besök parterapi åt oss, för jag tänkte att det kunde hjälpa i kommunikationen. Jag tänker att jag kanske förklarar på fel sätt och att det är enklare att nå fram om man har en oberoende part som kan hjälpa till med kommunikationen. Som lyssnar och kan säga att det var otydligt, kan du förklara mer ingående, tex.

När jag bokat besöket fick jag dock höra att jag gått bakom ryggen på honom och att han tänkte inte komma, för sotaren skulle komma till hans hus den dagen. Vi hade dock pratat om att gå och han hade sagt att det var en bra ide. Men jag fick avboka och har sagt att han får boka ett nytt besök om han vill, jag vill inte gå bakom någon rygg.

När situationer uppstår så händer alltid en av två saker. 1. Antingen säger han att han är helt värdelös och det är så tråkigt att han är sån. Det blir dock aldrig en förändring, utan det är liksom hans mantra för att slippa ta ansvar (känner jag, att bara säga 'jag är kass, det är trist').2. Det är mitt fel för att jag har skrivit något på fel sätt, gjort något fel osv.

Ingen av dessa förklaringar leder oss ju framåt, vilket är otroligt trist.

Jag har också sagt att om något sårar mig väldigt mycket, så kan ett sätt att ta bort lite av sorgen kring det, vara att man vid NÅGOT tillfälle påpekar att man är ledsen för hur man agerade i den situationen. Utan uppmaning, utan för att man tänker på det och har tagit till sig att det inte var ett bra sätt att agera, då partnern blev sårad.
För mig skulle det kännas bra att personen som sårat en, tänker på det och bryr sig om vad som hänt. Att vilja annorlunda. Han å sin sida menar att man rotar inte i gammal skit och att han verkligen inte tänker dra upp något gammalt skräp när 'allt är bra'. Så säger jag att för MIG är det kanske inte helt bra, för saker man blivit sårad för ligger kvar och 'gnager' när man aldrig får höra att partnern ångrar sig eller också tänker på det. Men ja, även här resonerar vi väldigt olika

Jag tror inte parterapi kan hjälpa er. Ni verkar vara för olika kring grundläggande saker, och passar kanske inte ihop?
Han verkar ganska emotionellt dysfunktionell/omogen, och det lär inte ändras om han inte själv bestämmer sig för att göra ett stort och långvarigt förändringsarbete.

Ju mer du skriver i tråden desto värre verkar det vara. Ta hand om dig och lämna den där mannen, du är värd ttre.

 

[ameo]

Det blir såklart väldigt tufft, när man saknar familj i övrigt. Därav värdesätter jag ju honom väldigt mycket. Men det blir något jag måste försöka hantera isf.

Är det "honom" du värdesätter? Eller är det "din partner" du värdesätter? Alltså, det jag menar är att ibland fastnar man vid en specifik person, när det egentligen är "en vettig, stöttande partner" man behöver - kanske inte just den partner man har för stunden.
Ibland kan det faktiskt vara bättre med en bra vän att luta sig mot, än att det nödvändigtvis ska vara en partner.

 

[Marita73]

Jag har lärt mig att det är bättre att vara själv. Om någon ställer upp så fine, men jag räknar kallt med att sköta allt i livet på eget bevåg.
Kanske inte behöver nämna att jag är singel utan barn.

 

[Milosari]

Jag tycker att det är helt uppenbart att ni vill olika saker i er relation. Du vill ha någon att luta dig mot när det behövs, han vill att ni ska ha betydligt mer space mellan er och att ni hanterar egna bekymmer på varsin kammare. Det låter också som om han har det väldigt svårt att hantera andra människors starka känslor, både sitt barns eventuella besvikelse och ditt behov av tröst. Eventuellt är det svårt överlag att förstå andra människors behov och hur man ska agera? Att dra iväg på en resa som han gjorde kan ju bli hans lättaste utväg då.

Jag tänker att det inte behöver handla om vem som är bra eller dålig i en relation, utan mer ett konstaterande att ni inte passar ihop och att för dig blir konsekvenserna större. Och så kan du såklart inte ha det. Jag tror att du (på sikt) kommer må bättre om du avslutar relationen.

Otroligt tråkigt att det blir uppenbart när du redan är så utsatt dock. Har du inte vänner som kan stötta istället?

 

[Teilani]

Tack. Bra perspektiv.

Det är väl detta jag behöver för att tänka på hur man ska agera. Själv har jag ju så svårt att förstå hur man INTE kan vilja ge stöd och inte vilja ha. Just för att jag är rädd att vi kanske pratar runt varandra, har jag ju föreslagit parterapi
Jag vill inte riskera att lämna ett förhållande för att vi inte lyckas kommunicera på ett bra sätt och nå fram till varandra.

Kanske är det som du säger, att vi står så långt ifrån varandra att det inte är kompatibelt. Jag är inte villig att fortsätta med nuvarande 'villkor' nej. Vill han inte ge något mer än detta, så måste jag stå själv. Det blir såklart väldigt tufft, när man saknar familj i övrigt. Därav värdesätter jag ju honom väldigt mycket. Men det blir något jag måste försöka hantera isf.

Om det bara är en av personerna i förhållandet som vill försöka förstå den andre, som jobbar för att kommunikationen ska fungera, så blir det ett väldigt ojämlikt förhållande.

Du har gjort massa anpassningar för honom, (sörjer din mamma i bilen för skona hans känslor, alltså på riktigt!) vilka anpassningar har han gjort för dig? Förutom att tala om för dig hur du ska bete dig, har han gjort en ansats till att förbättra er kommunikation? Har han förändra sitt eget beteende för att underlätta för dig? Annat än att bara försvinna för att ge dig ”space” du inte har bett om?

 

[Lingon]

Jag tänker att nog finns en anledning till att ni har separat boende. D.v.s. Ni (en eller båda) vill inte binda er till varandra så pass som man gör när man bor tillsammans. Och det är ju ok, så länge ni båda tycker likadant. Men när ni inte längre gör det så får du ju ta dig en funderare på om det är ett förhållande som du vill vara i.

 

[Smokey]

Jag tänker att nog finns en anledning till att ni har separat boende. D.v.s. Ni (en eller båda) vill inte binda er till varandra så pass som man gör när man bor tillsammans. Och det är ju ok, så länge ni båda tycker likadant. Men när ni inte längre gör det så får du ju ta dig en funderare på om det är ett förhållande som du vill vara i.

Delvis har du väl rätt. Från början så var det han som ville flytta hit. När han inte har sonen, är han här JÄMT. Det var hans initiativ att vi skulle bo ihop och han som vill vara här. Jag vill gärna vara sambo (eller ville..) med honom, men då måste han sälja sitt hus vilket han inte engagerar sig i. Så det huset står mer eller mindre tomt 8 mil bort. Sonen bor med sin mamma cirka 15 min från mig... Och när de umgås så är de i partners hus. Han tycker inte sonen kan komma hit för det är 'tråkigt' för honom... Men på dating stadiet var han här flera gånger och då verkade det inte tråkigt. Jag tänker att det löser sig väl också med kompisar, ålder, mer frihet osv ju äldre man blir.. om man faktiskt vistas på en plats. Jag vet varken ut eller in. För när jag har föreslagit ett upobrott (vilket verkligen inte skulle vara lätt för mig) så säger han att han INTE vill det. Jag undrar om jag bara är en bekvämlighetsinrättning i hans ögon?

 

[Smokey]

Om det bara är en av personerna i förhållandet som vill försöka förstå den andre, som jobbar för att kommunikationen ska fungera, så blir det ett väldigt ojämlikt förhållande.

Du har gjort massa anpassningar för honom, (sörjer din mamma i bilen för skona hans känslor, alltså på riktigt!) vilka anpassningar har han gjort för dig? Förutom att tala om för dig hur du ska bete dig, har han gjort en ansats till att förbättra er kommunikation? Har han förändra sitt eget beteende för att underlätta för dig? Annat än att bara försvinna för att ge dig ”space” du inte har bett om?

Nej. Han gör inget av det, annat än förklaringen i form av att han är kass alt. Skyller på att jag gjort något fel, som gör att det blir så som det blir.. trist, men jag kan inte komma på någon mer ansträngning. Det är alltid jag som styr med allt, planerar semester, köper husbil åt vår semester, bokar bord, biljetter, fixar weekends i överraskning osv. Generellt är han nog rätt laidback i allt kring sådant. Han är väldigt snäll i vardagen och vi är inte osams om saker generellt. Kan prata om allt, men det händer inget efter pratet.