Förväntningar på partner vid jobbiga situationer?

[Bison]

Delvis har du väl rätt. Från början så var det han som ville flytta hit. När han inte har sonen, är han här JÄMT. Det var hans initiativ att vi skulle bo ihop och han som vill vara här. Jag vill gärna vara sambo (eller ville..) med honom, men då måste han sälja sitt hus vilket han inte engagerar sig i. Så det huset står mer eller mindre tomt 8 mil bort. Sonen bor med sin mamma cirka 15 min från mig... Och när de umgås så är de i partners hus. Han tycker inte sonen kan komma hit för det är 'tråkigt' för honom... Men på dating stadiet var han här flera gånger och då verkade det inte tråkigt. Jag tänker att det löser sig väl också med kompisar, ålder, mer frihet osv ju äldre man blir.. om man faktiskt vistas på en plats. Jag vet varken ut eller in. För när jag har föreslagit ett upobrott (vilket verkligen inte skulle vara lätt för mig) så säger han att han INTE vill det. Jag undrar om jag bara är en bekvämlighetsinrättning i hans ögon?

Nu kommer jag skriva det jag alltid gör när det kommer till den här typen av trådar.

Gör din partner ditt liv enklare, roligare och bättre?
Är han en tillgång och en trygghet i ditt liv, någon du litar på, kan prata om allt med och känner att du verkligen kan vara dig själv tillsammans med honom?

Är svaret nej på någon av de frågorna så är han inte värd att ha en relation med.

 

[Teilani]

Nej. Han gör inget av det, annat än förklaringen i form av att han är kass alt. Skyller på att jag gjort något fel, som gör att det blir så som det blir.. trist, men jag kan inte komma på någon mer ansträngning. Det är alltid jag som styr med allt, planerar semester, köper husbil åt vår semester, bokar bord, biljetter, fixar weekends i överraskning osv. Generellt är han nog rätt laidback i allt kring sådant. Han är väldigt snäll i vardagen och vi är inte osams om saker generellt. Kan prata om allt, men det händer inget efter pratet.

Låter som ni är mer ytliga vänner än i en seriös relation, och han låter ärligt inte som en särskilt bra vän…

 

[Smokey]

Jag skulle säga ja på fråga 1. Han är bättre på att underlätta praktiskt och är snäll på dessa punkter. Dock utan egna initiativ, det krävs att man är tydlig med vad man behöver även där. Men där gör han livet bättre. Jag tycker om hans sällskap. Men inte lika mycket som jag gjorde innan, för dessa 'taggar' finns ju även i bra stunder.

På fråga 2 får jag tyvärr säga nej. Jag känner ingen trygghet av att han finns där när det behövs. Han finns där gärna soliga dagar på semester och roliga upptåg... Men sällan / aldrig när jag verkligen är ledsen och behöver honom.

Nu kommer jag skriva det jag alltid gör när det kommer till den här typen av trådar.

Gör din partner ditt liv enklare, roligare och bättre?
Är han en tillgång och en trygghet i ditt liv, någon du litar på, kan prata om allt med och känner att du verkligen kan vara dig själv tillsammans med honom?

Är svaret nej på någon av de frågorna så är han inte värd att ha en relation med.

 

[Araminta]

Det jag reagerar mest på är att han inte svarar trots att du anstränger dig för att förtydliga för honom vad du behöver. Det är okej att missförstå och vara lite missmatchade i kommunikationssätt. Det är inte okej att ignorera behov som kommunicerats på ett sätt båda parter förstår.

Jag vill gärna tro att min partner kan läsa tankar. I själva verket är han lite sisådär på att läsa kroppsspråk. Men! Ser jag till att möta hans behov av tydlighet så gör han allt han kan för att möta min önskan. Vi svarar alltid! - oavsett vem som behöver och vem som stöttar.

 

[Görel]

Jag skulle säga ja på fråga 1. Han är bättre på att underlätta praktiskt och är snäll på dessa punkter. Dock utan egna initiativ, det krävs att man är tydlig med vad man behöver även där. Men där gör han livet bättre. Jag tycker om hans sällskap. Men inte lika mycket som jag gjorde innan, för dessa 'taggar' finns ju även i bra stunder.

På fråga 2 får jag tyvärr säga nej. Jag känner ingen trygghet av att han finns där när det behövs. Han finns där gärna soliga dagar på semester och roliga upptåg... Men sällan / aldrig när jag verkligen är ledsen och behöver honom.

Han låter som en passiv person, som inte tar initiativ och som hävdar att han inte kan saker. Det är ett bra sätt att komma undan ansvar och att slippa göra en massa saker man egentligen inte vill göra. Ju lägre förväntningar andra har på honom desto lägre krav ställs på honom.

Mitt förslag är att du avvecklar relationen med honom och ger dig själv en möjlighet att hitta någon bättre.

 

[athena_arabians]

Det jag reagerar mest på är att han inte svarar trots att du anstränger dig för att förtydliga för honom vad du behöver. Det är okej att missförstå och vara lite missmatchade i kommunikationssätt. Det är inte okej att ignorera behov som kommunicerats på ett sätt båda parter förstår.

Jag vill gärna tro att min partner kan läsa tankar. I själva verket är han lite sisådär på att läsa kroppsspråk. Men! Ser jag till att möta hans behov av tydlighet så gör han allt han kan för att möta min önskan. Vi svarar alltid! - oavsett vem som behöver och vem som stöttar.

Precis så här. Min särbo är långt ifrån perfekt men jag vet att om det stormar rejält kommer han att finnas där, på så gott sätt han kan. Han och jag kommunicerar verkligen inte på samma sätt men vi har lärt oss våra skillnader vid det här laget (klockade in på 16 år i april ).

Sedan blir det ju inte perfekt alltid och missförstånd uppstår men det är ju så livet är.

 

[Bison]

Jag skulle säga ja på fråga 1. Han är bättre på att underlätta praktiskt och är snäll på dessa punkter. Dock utan egna initiativ, det krävs att man är tydlig med vad man behöver även där. Men där gör han livet bättre. Jag tycker om hans sällskap. Men inte lika mycket som jag gjorde innan, för dessa 'taggar' finns ju även i bra stunder.

På fråga 2 får jag tyvärr säga nej. Jag känner ingen trygghet av att han finns där när det behövs. Han finns där gärna soliga dagar på semester och roliga upptåg... Men sällan / aldrig när jag verkligen är ledsen och behöver honom.

Tycker nog du skulle kunna ha betydligt högre krav på punkt 1 också.
Fastna inte i rollen som projektledare, det är en sån typisk kvinnofälla.
Visst att det finns människor som har svårt att ta tag i saker och behöver hjälp på traven men drt märkliga är att när det gäller män har de ofta en fantastisk drivkraft när det gäller deras egna intressen för att sedan bli totalt handlingsförlamade när det gäller andra saker

Sluta slösa bort ditt liv på den här mannen.

 

[athena_arabians]

Tycker nog du skulle kunna ha betydligt högre krav på punkt 1 också.
Fastna inte i rollen som projektledare, det är en sån typisk kvinnofälla.
Visst att det finns människor som har svårt att ta tag i saker och behöver hjälp på traven men drt märkliga är att när det gäller män har de ofta en fantastisk drivkraft när det gäller deras egna intressen för att sedan bli totalt handlingsförlamade när det gäller andra saker

Sluta slösa bort ditt liv på den här mannen.

Ett av särbons sätt att visa omtanke är att fixa saker som jag inte bett om på gården (det krävs ju rätt mycket att hålla igång den och jag hinner inte med allt eller klarar allt själv). Senaste gången han var här byggde han en dörr till ett av mina förråd

Det jag vill få fram är att vi visar ju känslor på olika sätt och det här är hans sätt, att visa det med ord är inte hans grej.

 

[Mkb]

Jag tar dock på mig, att i stunden när jag är sådär ledsen, så är jag dålig på att uttrycka att "Jag behöver dig här". Jag vill inte vara till besvär, jag vill inte tvinga fram det. Jag vill verkligen att det ska komma för att HAN vill vara där med mig, av kärlek. Att säga du måste komma hit, skulle bara få mig att må ännu sämre. Detta är han också medveten om. Jag har pratat mycket med honom om dessa saker, men det verkar inte gå in.

Jag tror inte att du kan förvänta dig att han kommer vilja vara där spontant, åtminstone inte utan ett förändringsarbete från hans sida, varken utifrån hans reaktioner (irritation när du sörjer) eller syn på känslor och svårigheter (något man håller för sig själv) eller prioriteringar (hans egna impulser går före hans värderingar kring rätt och fel).

Kan delvis relatera lite till din partner då jag också kan reagera med irritation på sådant som att människor är ledsna, om de skadar sig och behöver hjälp och så vidare, det är ju inte en särskilt empatisk reaktion alls men man kan också välja om man vill agera på sådana känslor eller om man vill agera efter sina värderingar. För mig så innebär det att jag, till en viss gräns, hellre biter ihop och gör det jag anser är rätt även om jag inte alltid känner för det sådär spontant. Men han verkar ju inte riktigt tycka att det han gör i grunden egentligen är fel, eftersom han anser att var och en helt enkelt tar hand om sina egna problem. Och när han då en gång faktiskt tyckt att det han gjorde eventuellt var fel, som när han sa att det kändes fel att fara iväg när du var så ledsen, då valde han ändå att göra det som kändes fel över att stanna kvar.

Att gå från de förutsättningarna av både motvilja och andra prioriteringar till att han aktivt skulle vilja vara där av egen spontan vilja är nog ett ganska stort kliv, tyvärr. Det här är lite spekulation men jag tror det för många dessutom är lättare att göra något som en person ber om, för att man vill underlätta för hen, medan det kan vara svårare att styra sina känslor till att spontant vilja göra något som man egentligen har ganska svårt för. Så det kräver kanske att han jobbar väldigt mycket på sig själv. Du nämnde att han har lätt till självförakt så du kan förstås alltid uppmuntra att han söker vård och kanske kan han där jobba med bland annat sina sociala och emotionella problem, men samtidigt är det knappast ditt ansvar.

Du riskerar dras ned av den här relationen, eller inte bara riskerar, du gör ju redan det. Om du hade haft lätt för att be om saker i gengäld hade det kanske varit annorlunda men just nu verkar du inte få ut särskilt mycket av det här.

 

[Tonto]

Jag är särbo med 53 mil närmaste vägen mellan oss. Det finns inte en suck att han skulle kunna dyka upp med kort varsel om något händer och vice versa men det är vi ju medvetna om.

Första auktionen hemma här på gården efter att pappa dött visste jag skulle bli enormt jobbig. Min särbo dök upp här dagen innan (utan förvarning) för han visste hur jobbigt det skulle bli för mig. Det är så en gör om en bryr sig om någon på allvar.

Det är ju det minsta. Min fästman springer ut med paraply om det börjar regna när jag är i affären för att jag inte ska bli blöt. Blir helt oförstående att det finns folk som beter sig som TS partner.

 

[Smokey]

Tack för alla svar. Det är givande att se olika perspektiv och resonemang. Det sista jag vill, är att fasta i mitt strikt personliga och se det som 'det enda rätta'. Men med det sagt, så har jag otroligt svårt att leva med att känna mig ensam, när jag inte prompt behöver vara det. Jag är normalt sett absolut ingen lipsill och hanterar allt själv, men vissa emotionella förluster av närstående på två och fyra ben, det kan ta galet hårt. Dessa situationer har jag otroligt svårt att hantera pga traumatiska upplevelser som liten. Vilket partnern är väldigt väl medveten om.

Jag funderar vidare hur jag ska agera. Som läget är nu, har jag inte orkat besvara några sms sen i måndags. Det kommer ett enstaka då o då om vad han gör, och ett 'tänker på dig', men inger mer. Det känns så.... Lamt ? Jag orkar inte få ännu en förklaring varför han anser att han gjorde rätt. Det går inte, för jag blir bara ledsen av det.

 

[Bison]

Det är ju det minsta. Min fästman springer ut med paraply om det börjar regna när jag är i affären för att jag inte ska bli blöt. Blir helt oförstående att det finns folk som beter sig som TS partner.

Ja, alltså det finns så många fina och omtänksamma män. Man måste inte nöja sig med något bottenskrap, då är det betydligt bättre att leva själv.

 

[gul_zebra]

För mig är det ett rejält dumpable offence redan i första inlägget. Sen kommer följande inlägg och ja... Vad i hela helvete känner jag bara.

Herregud, min sambo och jag hade bokat in ett event en fredagkväll men jag fick åka in med ena katten. Han hade fått en infektion i ett sår och behövde dräneras, ingen stor grej men han skulle hämtas från djursjukhuset under kvällen. Jag sa åt sambon att det är lugnt, han kan åka på eventet (det var en artist han velat se jättelänge). Han sa nej och prioriterade katten först. Katten.

Att han vänder sina snedsteg till att det är synd om honom när han gjort dig ledsen skulle jag säga är psykisk misshandel för övrigt.

Ang barnet så kan 14-åringar absolut begripa ändrade planer, ffa vid kris. Herregud, min 3-åriga systerdotter begriper att planer får ändras emellanåt.

 

[Sassy]

Jag hade absolut inte velat slösa bort min tid på en partner som jag behöver curla känslomässigt utan att få något tillbaka på den fronten. Folk visar känslor och närhet på olika sätt, men någon som är totalt initiativlös i det förtjänar inte min energi heller.

En partner ska överväganden tiden vara en bonus i livet, inte ytterligare en sak som måste manövreras.

 

[athena_arabians]

Tack för alla svar. Det är givande att se olika perspektiv och resonemang. Det sista jag vill, är att fasta i mitt strikt personliga och se det som 'det enda rätta'. Men med det sagt, så har jag otroligt svårt att leva med att känna mig ensam, när jag inte prompt behöver vara det. Jag är normalt sett absolut ingen lipsill och hanterar allt själv, men vissa emotionella förluster av närstående på två och fyra ben, det kan ta galet hårt. Dessa situationer har jag otroligt svårt att hantera pga traumatiska upplevelser som liten. Vilket partnern är väldigt väl medveten om.

Jag funderar vidare hur jag ska agera. Som läget är nu, har jag inte orkat besvara några sms sen i måndags. Det kommer ett enstaka då o då om vad han gör, och ett 'tänker på dig', men inger mer. Det känns så.... Lamt ? Jag orkar inte få ännu en förklaring varför han anser att han gjorde rätt. Det går inte, för jag blir bara ledsen av det.

Som jag skrev, ibland kan det blir lite taffligt och kanske inte helt rätt när det är fråga om en massa starka känslor. Det är helt ok eftersom det viktiga är att ens partner iaf försöker stödja en, inte skuldbelägger en eller rent allmänt beter sig som en tjurig unge som ska ha allt anpassat efter sig själv.

Ska jag snälltolka kan hans sms vara hans sätt att upprätta kontakten igen... men för mig hade det varit too little, too late. Han betedde sig riktigt illa när du var i kris och det är inget som är lätt att reparera, om det ens går (sedan är jag tveksam om hans ens vill reparera eller ens inser hur bedrövligt han agerade).

 

[Palermo]

Det är ju det minsta. Min fästman springer ut med paraply om det börjar regna när jag är i affären för att jag inte ska bli blöt. Blir helt oförstående att det finns folk som beter sig som TS partner.

Hur menar du att du blir oförstående? Blir du liksom inte lite van? (Har du aldrig haft en hopplös pojkvän?) Jag tycker att vi både på buke och lite varstans konfronteras med dessa strategiskt inkompetenta män mest hela tiden.

 

[vilde]

I en tråd för ett tag sedan var det en man som en gång råkat missa att handla mat alla i familjen ville äta och det skrevs inlägg om att det direkt var orsak att fundera på att skiljas. Helt galna saker. I den här tråden handlar om en person som inte verkar gå att lita på när det verkligen gäller, det är något helt annat. Jag tycker själv att det i detta fall finns skäl att fundera över om relationen är värd det.

Tar delvis tillbaka efter att ha tänkt igenom, man bör inte ge råd om andras relationer för det är så många faktorer som spelar in.

Dumt att det inte går att ändra inlägg i efterhand.

 

[MidnightSoul]

Nej. Han gör inget av det, annat än förklaringen i form av att han är kass alt. Skyller på att jag gjort något fel, som gör att det blir så som det blir.. trist, men jag kan inte komma på någon mer ansträngning. Det är alltid jag som styr med allt, planerar semester, köper husbil åt vår semester, bokar bord, biljetter, fixar weekends i överraskning osv. Generellt är han nog rätt laidback i allt kring sådant. Han är väldigt snäll i vardagen och vi är inte osams om saker generellt. Kan prata om allt, men det händer inget efter pratet.

Sköter ni båda städ, matlagning, tvätt etc? Eller lägger han över sånt mer på dig?

 

[Smokey]

Sköter ni båda städ, matlagning, tvätt etc? Eller lägger han över sånt mer på dig?

Det är mest jag som sköter sådant. All mat och tvätt iaf. Ibland hjälps vi åt med lite städning.

 

[Myzan87]

Det finns de män som är kompetenta till att ”läsa mellan raderna” och förstå när de behöver finnas där. Vill de inte lära sig de första gångerna så kommer det inte ske är min erfarenhet.
Jag håller hårt om min sambo för att han är en sådan person. Han har ex ångest över att åka långt (lång historia) men skulle det hända min familj nått som sjukdom så skulle han sätta sig i bilen och åka ner omedelbart. Familjen är viktig och dit räknas även alla husdjur.
Men det låter som ni ser olika på det med relation och vad som är viktigt och vill han inte mötas halvvägs genom att prata/ kompromissa så kommer blir det bara ännu värre