Förväntningar på partner vid jobbiga situationer?

[monster1]

Det låter som att du har en partner som bara vill vara med dig i "lust" men inte i "nöd". Dvs han ställer inte upp när du faktiskt behöver honom. Dessutom får han dig att må dåligt över att du mår dåligt. Sånt är otroligt nedbrytande och gör den redan jobbiga situationen om möjligt ännu jobbigare.

 

[Bison]

Hur menar du att du blir oförstående? Blir du liksom inte lite van? (Har du aldrig haft en hopplös pojkvän?) Jag tycker att vi både på buke och lite varstans konfronteras med dessa strategiskt inkompetenta män mest hela tiden.

Jag tycker det är sunt att inte bli van och reagera.
Förhoppningsvis kan det hjälpa fler kvinnor att inse att det är dags att lämna sina mansbebisar.

 

[Palermo]

Jag tycker det är sunt att inte bli van och reagera.
Förhoppningsvis kan det hjälpa fler kvinnor att inse att det är dags att lämna sina mansbebisar.

Absolut. Men det kan ju också finnas en poäng i att bli lite "van" och lära sig att se mönstren och sånt. Det hindrar inte att man reagerar. Nästan tvärtom, för min del, tror jag.

 

[Bison]

Absolut. Men det kan ju också finnas en poäng i att bli lite "van" och lära sig att se mönstren och sånt. Det hindrar inte att man reagerar. Nästan tvärtom, för min del, tror jag.

För mig innebär att vänja sig att man just slutar bry sig och reagera.

 

[tanten]

Nej. Han gör inget av det, annat än förklaringen i form av att han är kass alt. Skyller på att jag gjort något fel, som gör att det blir så som det blir.. trist, men jag kan inte komma på någon mer ansträngning. Det är alltid jag som styr med allt, planerar semester, köper husbil åt vår semester, bokar bord, biljetter, fixar weekends i överraskning osv. Generellt är han nog rätt laidback i allt kring sådant. Han är väldigt snäll i vardagen och vi är inte osams om saker generellt. Kan prata om allt, men det händer inget efter pratet.

Du är projektledaren. Ändå är det du som får skulden?

Konstiga vindlingar i den hjärnan.

 

[Palermo]

Du är projektledaren. Ändå är det du som får skulden?

Konstiga vindlingar i den hjärnan.

Det är nog därför han ser till att hon projektleder. Så att det som går på tok blir hennes fel, inte hans.

 

[Görel]

Det är mest jag som sköter sådant. All mat och tvätt iaf. Ibland hjälps vi åt med lite städning.

Låter som ännu en anledning till att lämna förhållandet.

Jag hoppas att han i alla fall betalar för sig, om inte så parasiterar han på dig.

 

[Trott]

Det finns män som bryr sig, din gör det uppenbarligen inte.

Jag hade ett mycket jobbigt samtal igår med en nära familjemedlem. Behövde ventilera, så skrev för till en av mina sta manliga vänner och hans reaktion var direkt "vad kan vi göra?" Och sen om jag behövde nått. Frågade sen en annan vän om dom var hemma (jag ville ha sällskap). Han svarade några timmar senare, närmare 22 på kvällen att jo de var hemma (och anledningen till varför svar dröjt). Berättade lite kort att jag hade velat ha lite sällskap och varför men att det var mer okej nu än innan, och han frågade direkt om han skulle komma ut till mig. Vi bor ca 1 mil från varandra och han har bara cykel, det var sent och han skulle ut och resa idag. Ändå är han villig att komma ut på en gång. Detta är "bara vänner", och ändå be rädda att komma med stöd så fort jag uttryckte att jag behövde det.

Bryr man sig om någon, så finns man där enligt mig.

 

[Otherside]

Nej. Han gör inget av det, annat än förklaringen i form av att han är kass alt. Skyller på att jag gjort något fel, som gör att det blir så som det blir.. trist, men jag kan inte komma på någon mer ansträngning. Det är alltid jag som styr med allt, planerar semester, köper husbil åt vår semester, bokar bord, biljetter, fixar weekends i överraskning osv. Generellt är han nog rätt laidback i allt kring sådant. Han är väldigt snäll i vardagen och vi är inte osams om saker generellt. Kan prata om allt, men det händer inget efter pratet.

"Laidback" känns inte riktigt som rätt ord. Han vet att han slipper xxx om han bara låter bli att agera. Lite som Strategisk Inkompetens; det slutar med att du tar över och fixar, om han ser till att verka/vara oduglig.

Och detta att han reste iväg istället för att ställa upp för dig, hade sårat mig djupt. Du klarade ju av det (och det visste han...) men han valde ändå sitt eget alternativ. Har han nån liten funktionsnedsättning (mental) som gör honom icke kapabel att känna in och ha empati?

 

[tanten]

Med tanke på det jag fetmarkerat här. så är mitt råd att springa fortast möjligt bort från den mannen. Att han blir irriterad om du är ledsen, istället för att stötta och prata med dig, är en stor varningsflagg! Dina känslor borde vara prio ett för honom i den situationen, du ska inte behöva gömma dem.

Utifrån egen erfarenhet...

Irritation över andras kämnslor celler sjukdom lan nog bero på egen oförmåga att hantera. Om känslor sopades under mattan i uppväxten kan det göra att man aldrig lärt sig ha känslor själv eller hantera känslor överlag.

 

[Viva]

För övrigt har jag föreslagit och även bokat ett besök parterapi åt oss, för jag tänkte att det kunde hjälpa i kommunikationen. Jag tänker att jag kanske förklarar på fel sätt och att det är enklare att nå fram om man har en oberoende part som kan hjälpa till med kommunikationen. Som lyssnar och kan säga att det var otydligt, kan du förklara mer ingående, tex.

Jag har gått i parterapi och tyckte det var väldigt givande MEN min erfarenhet är att det inte är på grund kommunikationen såna här saker brister. Jag tänkte, att eftersom personen säger sig älska mig så om jag bara kan förklara så att personen förstår hur detta får mig att må, varför det är viktigt för mig, då kommer personen vilja göra detta för mig, för att personen älskar mig och vill mig väl. Men det fungerar inte så. Det handlar snarare om oförmåga, sen kan den bero på allt från att personen inte vill till att personen inte kan men summan blir ändå att du måste bestämma om du vill leva såhär, för det kommer inte förändras.

 

[MidnightSoul]

Det är mest jag som sköter sådant. All mat och tvätt iaf. Ibland hjälps vi åt med lite städning.

Låter som du sköter det mesta av allt. För mig ser det ut som att han inte vill bli med sin snålskjuts då du sköter det mesta av att vara en vuxen människa utöver att sköta jobbet sitt.

 

[geting]

Som hos 90% av fall där folk på buke berättar om sina sugiga partners. Jag hade DUMPAT! Synd att man inte kan beställa BigBag för män

 

[monster1]

Jag har gått i parterapi och tyckte det var väldigt givande MEN min erfarenhet är att det inte är på grund kommunikationen såna här saker brister. Jag tänkte, att eftersom personen säger sig älska mig så om jag bara kan förklara så att personen förstår hur detta får mig att må, varför det är viktigt för mig, då kommer personen vilja göra detta för mig, för att personen älskar mig och vill mig väl. Men det fungerar inte så. Det handlar snarare om oförmåga, sen kan den bero på allt från att personen inte vill till att personen inte kan men summan blir ändå att du måste bestämma om du vill leva såhär, för det kommer inte förändras.

Jag håller med.

Jag tror på vad du ser är vad du får. En sådan här person som pratar som att den vill delta och finnas där, men sen aldrig är det när det kommer till kritan. Man får tro på vad den gör snarare än vad den säger. Han visar ju tydligt att han inte är en person som ställer upp och ingen parterapi i världen kommer ändra på det. Han kommer antagligen säga "rätt" saker och sedan fortgå med samma beteende som innan. Det har han ju redan visat, eftersom det funnits en likvärdig situation tidigare. Den enda förändring man kan lita på är ju den man ser.

På det temat tänker jag också att jag inte har någon lust med att utbilda någon person i hur man blir en empatisk och stöttande person. Varför ska jag ödsla mitt liv på att uppfostra en annan vuxen och sedan hoppas på att den blir en person jag vill leva med.

Alla människor kan vara trevliga och lättsamma när förutsättningarna är goda, det är när livet är svårt som man får reda på om de är något att spara på. I nöden prövas vännen heter det ju och det finns onekligen en sanning i det.

 

[monster1]

Som hos 90% av fall där folk på buke berättar om sina sugiga partners. Jag hade DUMPAT! Synd att man inte kan beställa BigBag för män

En bukesopbil som åker runt och samlar upp "grovsopor".

 

[Bison]

@Smokey jag reagerar på att du skriver att han är snäll. Av det du beskriver här är han inte ett dugg snäll.
Att inte vara våldsam, ställa till bråk och vara passiv betyder inte att man är snäll.

Att vara snäll är att ställa upp, finnas där, göra det lilla extra för de man bryr sig om, ta tag och fixa saker, hjälpas åt hemma osv. Inte för att man blir tillsagd utan för att man vill.
Istället tar han på sig offerkoftan och piper om hur kass han är. Det är patetiskt och han har rätt, han är kass.

Sen kan han säkert sluta vara kass, men det är inte din uppgift att lösa, det är 100 % hans eget ansvar att ta tag i sig själv och steppa upp. Men då länge du är en dörrmatta behöver han inte göra det.

Det finns så många exempel på kvinnor i din situation som innan de dumpar tycker det känns jättejobbigt, bli ensamma osv. Efter ett tag så märker de att deras liv blev så mycket bättre när de inte behöver ta hand om en energikrävande mansbebis längre.

 

[Tonto]

Hur menar du att du blir oförstående? Blir du liksom inte lite van? (Har du aldrig haft en hopplös pojkvän?) Jag tycker att vi både på buke och lite varstans konfronteras med dessa strategiskt inkompetenta män mest hela tiden.

Helt oförstående i att man gör så mot någon man är tillsammans med. Fattar inte hur folk kan vara så jävla dåliga och inte förstå det.

 

[Mkb]

Jag har gått i parterapi och tyckte det var väldigt givande MEN min erfarenhet är att det inte är på grund kommunikationen såna här saker brister. Jag tänkte, att eftersom personen säger sig älska mig så om jag bara kan förklara så att personen förstår hur detta får mig att må, varför det är viktigt för mig, då kommer personen vilja göra detta för mig, för att personen älskar mig och vill mig väl. Men det fungerar inte så. Det handlar snarare om oförmåga, sen kan den bero på allt från att personen inte vill till att personen inte kan men summan blir ändå att du måste bestämma om du vill leva såhär, för det kommer inte förändras.

Som någon med stundtals liknande empatiproblem i brist på rätt ord så håller jag med om det här. Det behöver inte alls handla om bristande förståelse eller kommunikation. Man kanske kan resonera sig fram till att agera på ett visst sätt, men just att vilja göra det kommer nog ur en känsla som inte alltid finns där och som man inte alltid bara kan trolla fram efter en tillräckligt pedagogisk förklaring.

När jag har haft de där liknande känslorna av irritation så har det inte spelat någon roll just känslomässigt att det är en person jag vill väl, som jag älskar och så vidare, det har inte heller spelat någon roll att jag vet exakt vad personen behöver (eftersom den talat om det) eller hur den mår. Det kommer kanske ändå ingen direkt vilja att göra det som efterfrågas. Sedan har jag ofta valt att göra de sakerna av andra skäl, för att jag vet att om jag inte gör detta kommer det skada vår relation eller jag kommer brista utifrån mina egna värderingar och så vidare. Men då gör jag det fortfarande trots att jag egentligen inte känner för det, inte för att jag plötsligt vill eftersom jag förstått något avgörande som jag inte insåg innan.

Det är det här som kanske kan vara svårt att förstå om den där känslan av att vilja finnas där eller hjälpa kommer mer naturligt, att kommunikation och förståelse löser inte magiskt alla problem. Jag håller inte med de som säger att det här beror på att man inte bryr sig om personen, det kan man göra. Problemet kan vara att man bara inte känner detta tillräckligt starkt känslomässigt där och då, andra känslor tar över. Och om viljan att vara där eller hjälpa inte infinner sig rent känslomässigt måste man ha andra drivkrafter för att agera på det sättet. Sådana motiv kan man ju kanske resonera sig fram till, jag har resonerat mig fram till sådana motiv ibland. Men just känslor tror jag är väldigt svåra att resonera fram.

Därför tror jag också att ts inte ska hoppas alltför mycket på att själva känslorna eller viljan hos partnern ska ändras av diskussioner och förklaringar hit och dit. Om det handlar om just bristande förståelse kanske det kan fungera, men det är inte alls säkert att det är det som är själva problemet.

 

[monster1]

Som någon med stundtals liknande empatiproblem i brist på rätt ord så håller jag med om det här. Det behöver inte alls handla om bristande förståelse eller kommunikation. Man kanske kan resonera sig fram till att agera på ett visst sätt, men just att vilja göra det kommer nog ur en känsla som inte alltid finns där och som man inte alltid bara kan trolla fram efter en tillräckligt pedagogisk förklaring.

När jag har haft de där liknande känslorna av irritation så har det inte spelat någon roll just känslomässigt att det är en person jag vill väl, som jag älskar och så vidare, det har inte heller spelat någon roll att jag vet exakt vad personen behöver (eftersom den talat om det) eller hur den mår. Det kommer kanske ändå ingen direkt vilja att göra det som efterfrågas. Sedan har jag ofta valt att göra de sakerna av andra skäl, för att jag vet att om jag inte gör detta kommer det skada vår relation eller jag kommer brista utifrån mina egna värderingar och så vidare. Men då gör jag det fortfarande trots att jag egentligen inte känner för det, inte för att jag plötsligt vill eftersom jag förstått något avgörande som jag inte insåg innan.

Det är det här som kanske kan vara svårt att förstå om den där känslan av att vilja finnas där eller hjälpa kommer mer naturligt, att kommunikation och förståelse löser inte magiskt alla problem. Jag håller inte med de som säger att det här beror på att man inte bryr sig om personen, det kan man göra. Problemet kan vara att man bara inte känner detta tillräckligt starkt känslomässigt där och då, andra känslor tar över. Och om viljan att vara där eller hjälpa inte infinner sig rent känslomässigt måste man ha andra drivkrafter för att agera på det sättet. Sådana motiv kan man ju kanske resonera sig fram till, jag har resonerat mig fram till sådana motiv ibland. Men just känslor tror jag är väldigt svåra att resonera fram.

Därför tror jag också att ts inte ska hoppas alltför mycket på att själva känslorna eller viljan hos partnern ska ändras av diskussioner och förklaringar hit och dit. Om det handlar om just bristande förståelse kanske det kan fungera, men det är inte alls säkert att det är det som är själva problemet.

Jag är inte säker på att jag förstår ditt inlägg.

Jag tänker att det för de flesta människor kostar på att vara en stöttande partner/vän i svåra situationer. Man blir tvungen att ge upp något trevligt för att vara där för sin partner vän som mår dåligt och det är ju jättejobbigt att vara med någon som mår dåligt, för har man det minsta empati så mår man ju dåligt själv i den situationen. Ingen tycker det är kul, liksom ingen tycker det är kul att vaka över någon som är sjuk, oroa sig för sin hund eller vara sjuk eller ledsen själv. Det är helt enkelt något man bara får göra, precis som en massa andra saker i livet. Det är ju det som är grejen att man sätter någon annans behov framför sitt egna behov (i just den stunden eftersom man anser att behovet hos den andra är större).

Ingen vill väll avbryta sin semester eller vad det nu är för att istället följa med sin partner och sitta vid den släktings dödsbädd. Men man har en inre kompas som säger att om det var jag i den här situationen skulle jag vilja ha det stödet och in insikt i att man vill att den andra personen så må så LITE dåligt som möjligt av situationen. Man kan se att ens eget behov av att åka på semester är ordningen mindre betydelsefullt än att stötta partnern/vännen som mår dåligt/har det svårt. Det handlar ju om att förstå och se att andra har behov som trumfar ens egen bekvämlighet.

Jag tror inte det handlar om känslor så mycket som moral och förmåga att se att ens egna behov inte nödvändigtvis är de viktigaste att inte enbart handla utifrån egennytta.

 

[Myzan87]

Som någon med stundtals liknande empatiproblem i brist på rätt ord så håller jag med om det här. Det behöver inte alls handla om bristande förståelse eller kommunikation. Man kanske kan resonera sig fram till att agera på ett visst sätt, men just att vilja göra det kommer nog ur en känsla som inte alltid finns där och som man inte alltid bara kan trolla fram efter en tillräckligt pedagogisk förklaring.

När jag har haft de där liknande känslorna av irritation så har det inte spelat någon roll just känslomässigt att det är en person jag vill väl, som jag älskar och så vidare, det har inte heller spelat någon roll att jag vet exakt vad personen behöver (eftersom den talat om det) eller hur den mår. Det kommer kanske ändå ingen direkt vilja att göra det som efterfrågas. Sedan har jag ofta valt att göra de sakerna av andra skäl, för att jag vet att om jag inte gör detta kommer det skada vår relation eller jag kommer brista utifrån mina egna värderingar och så vidare. Men då gör jag det fortfarande trots att jag egentligen inte känner för det, inte för att jag plötsligt vill eftersom jag förstått något avgörande som jag inte insåg innan.

Det är det här som kanske kan vara svårt att förstå om den där känslan av att vilja finnas där eller hjälpa kommer mer naturligt, att kommunikation och förståelse löser inte magiskt alla problem. Jag håller inte med de som säger att det här beror på att man inte bryr sig om personen, det kan man göra. Problemet kan vara att man bara inte känner detta tillräckligt starkt känslomässigt där och då, andra känslor tar över. Och om viljan att vara där eller hjälpa inte infinner sig rent känslomässigt måste man ha andra drivkrafter för att agera på det sättet. Sådana motiv kan man ju kanske resonera sig fram till, jag har resonerat mig fram till sådana motiv ibland. Men just känslor tror jag är väldigt svåra att resonera fram.

Därför tror jag också att ts inte ska hoppas alltför mycket på att själva känslorna eller viljan hos partnern ska ändras av diskussioner och förklaringar hit och dit. Om det handlar om just bristande förståelse kanske det kan fungera, men det är inte alls säkert att det är det som är själva problemet.

Intressant att läsa även om jag har svårt att förstå det.
Men summan av det du skriver (tolkar jag det som) är att man lär sig och väljer hur man ska agera i olika situationer även om man inte har känslan av att vilja vara där.
Har en vän vars barn har mått väldigt dåligt, barnets andra förälder har ofta agerat väldigt distanserat och irriterad när det krävts att denne ska engagera sig i nått. Borde det inte då vara självklart, trots avsaknad på ’hjälpa till’- genen/ egenskapen, att man som förälder tar sig igenom sådan som är jobbigt för sitt barns skull?