Förväntningar på partner vid jobbiga situationer?

[vemsomhelst123]

Stannat hemma med hunden på TS gård tillsammans med tonåringen?

Hunden hade ju redan åkt iväg.. han var inte på gården när hunden opererades skrev ts, sannolikt för att han var med sitt barn då han var i sitt eget hus. Det har ju inte framkommit om ts ens frågat om han kunde ta hunden, vilket är förståeligt att man kanske inte tänker när allt är kaos. Men jag har tolkat hela situationen som att ts helst hade önskat att han släppt allt och åkt de där 4 timmarna, vilket jag också kan förstå, men blir svårt när man ska ta hand om ett barn samtidigt som är i en ålder där man oftast varken är speciellt härlig att ha i en trång husbil med nyopererad hund eller ska lämnas själv hemma..

 

[athena_arabians]

Hunden hade ju redan åkt iväg.. han var inte på gården när hunden opererades skrev ts, sannolikt för att han var med sitt barn då han var i sitt eget hus. Det har ju inte framkommit om ts ens frågat om han kunde ta hunden, vilket är förståeligt att man kanske inte tänker när allt är kaos. Men jag har tolkat hela situationen som att ts helst hade önskat att han släppt allt och åkt de där 4 timmarna, vilket jag också kan förstå, men blir svårt när man ska ta hand om ett barn samtidigt som är i en ålder där man oftast varken är speciellt härlig att ha i en trång husbil med nyopererad hund eller ska lämnas själv hemma..

Men allvarligt?! Om en har minsta förmåga till problemlösning och empati är det faktiskt inte något större problem att i ett sådant här läge åka och hämta hunden, tillsammans med tonåringen. Roadtrip liksom, plus att det jag sett av väldigt många tonåringar nuförtiden är de nöjda om de har en skärm och internet (vilket är tragiskt i sig men det är en annan fråga).

 

[Hallonsoda]

Fast ett firande är ju inte samma sak som att en är i kris. Men visst, hade du lovat din partner att gå ut och fira och ställt in i sista sekunden hade jag som partner inte varit jätteimponerad. Ibland får en faktiskt bjuda till lite.

Nu är det inte min ensak och frågan är väl mest retorisk men hur kände du dig när dina vänner lät dig veta att de var besvikna på ditt bemötande? Om det inte kändes bra är det kanske något att arbeta med, annars är det ju en icke-fråga för dig.

Men en partner och vänner är ju inte samma sak. Att inte stötta en partner i kris är i mina ögon en dealbreaker.

Det jag vill föra fram är att det inte alltid är så lätt att inse att 1. Partnern är i kris och 2. Partnern vill ha stöd på ett visst sätt (exempelvis fysisk närvaro). Ett sådant resonemang kan i sin tur resultera i att den man har närmast blir förtvivlad, vilket är fruktansvärt. Jag funderade kring ifall den förklaringsmodellen kan fungera för att analysera vad som hänt, självklart med reservation för att jag inte alls vet om det är så i TS sambos fall. Att liknande sker är inte nödvändigtvis en dealbreaker för mig.

Sen gällande mig - i de situationer som beskrivs har jag nog känt ganska klassiska psykologiska mekanismer utspela sig. Först har jag nog hamnat i försvar och känt mig orättfärdigt kritiserad. Sen har jag nog insett att de har en poäng och att det absolut går att förstå varför de känt sig som de känt sig och det kommer ju med lite skam och sorg osv. Sista steget är väl lite självmedkänsla och en vettig balans i att jobba på sina svaga sidor och samtidigt leva med att man är som man är . I samtliga fall hade det nog dock varit lättare för mig att agera annorlunda/bättre om jag hade vetat mer om vad de önskade av mig

 

[MiniLi]

Det jag vill föra fram är att det inte alltid är så lätt att inse att 1. Partnern är i kris och 2. Partnern vill ha stöd på ett visst sätt (exempelvis fysisk närvaro). Ett sådant resonemang kan i sin tur resultera i att den man har närmast blir förtvivlad, vilket är fruktansvärt. Jag funderade kring ifall den förklaringsmodellen kan fungera för att analysera vad som hänt, självklart med reservation för att jag inte alls vet om det är så i TS sambos fall. Att liknande sker är inte nödvändigtvis en dealbreaker för mig.

Sen gällande mig - i de situationer som beskrivs har jag nog känt ganska klassiska psykologiska mekanismer utspela sig. Först har jag nog hamnat i försvar och känt mig orättfärdigt kritiserad. Sen har jag nog insett att de har en poäng och att det absolut går att förstå varför de känt sig som de känt sig och det kommer ju med lite skam och sorg osv. Sista steget är väl lite självmedkänsla och en vettig balans i att jobba på sina svaga sidor och samtidigt leva med att man är som man är . I samtliga fall hade det nog dock varit lättare för mig att agera annorlunda/bättre om jag hade vetat mer om vad de önskade av mig

Jag tänker att det inte spelar så stor roll varför ts partner inte har betett sig på det sätt ts behöver - beteendet är det viktiga oavsett anledning. Ts är i behov av en partner med ett annat beteende, någon som hon passar bättre med.

 

[athena_arabians]

Det jag vill föra fram är att det inte alltid är så lätt att inse att 1. Partnern är i kris och 2. Partnern vill ha stöd på ett visst sätt (exempelvis fysisk närvaro). Ett sådant resonemang kan i sin tur resultera i att den man har närmast blir förtvivlad, vilket är fruktansvärt. Jag funderade kring ifall den förklaringsmodellen kan fungera för att analysera vad som hänt, självklart med reservation för att jag inte alls vet om det är så i TS sambos fall. Att liknande sker är inte nödvändigtvis en dealbreaker för mig.

Sen gällande mig - i de situationer som beskrivs har jag nog känt ganska klassiska psykologiska mekanismer utspela sig. Först har jag nog hamnat i försvar och känt mig orättfärdigt kritiserad. Sen har jag nog insett att de har en poäng och att det absolut går att förstå varför de känt sig som de känt sig och det kommer ju med lite skam och sorg osv. Sista steget är väl lite självmedkänsla och en vettig balans i att jobba på sina svaga sidor och samtidigt leva med att man är som man är . I samtliga fall hade det nog dock varit lättare för mig att agera annorlunda/bättre om jag hade vetat mer om vad de önskade av mig

Vi är givetvis alla olika men jag har svårt att se att ens partner inte skulle skulle inse att en är i kris (eller iaf verkligen är i behov av stöd) i TS situation. Jag vet att kommunikation är svårt men är ens partner så enormt oförmögen att läsa av hur en mår alternativt inte inser, utan att ha en djupare förståelse, att en behöver stöd så är det faktiskt ingen jag vill vara tillsammans med.

Jag och min partner kommunicerar på väldigt olika vis och nog sjutton har det lett till rejäla krockar. Men inte när det gäller de riktigt allvarliga situationerna.

Sedan är jag bra (alltför bra) på att upprätthålla en fasad... men när jag släpper den förstår han hur illa det är. Att han i den situationen inte insett hur dåligt jag mått är inget jag lastar honom för, jag vet ju att jag är bra på den där fasaden.

 

[Trott]

Det jag vill föra fram är att det inte alltid är så lätt att inse att 1. Partnern är i kris och 2. Partnern vill ha stöd på ett visst sätt (exempelvis fysisk närvaro). Ett sådant resonemang kan i sin tur resultera i att den man har närmast blir förtvivlad, vilket är fruktansvärt. Jag funderade kring ifall den förklaringsmodellen kan fungera för att analysera vad som hänt, självklart med reservation för att jag inte alls vet om det är så i TS sambos fall. Att liknande sker är inte nödvändigtvis en dealbreaker för mig.

Sen gällande mig - i de situationer som beskrivs har jag nog känt ganska klassiska psykologiska mekanismer utspela sig. Först har jag nog hamnat i försvar och känt mig orättfärdigt kritiserad. Sen har jag nog insett att de har en poäng och att det absolut går att förstå varför de känt sig som de känt sig och det kommer ju med lite skam och sorg osv. Sista steget är väl lite självmedkänsla och en vettig balans i att jobba på sina svaga sidor och samtidigt leva med att man är som man är . I samtliga fall hade det nog dock varit lättare för mig att agera annorlunda/bättre om jag hade vetat mer om vad de önskade av mig

TS har ju pratat med sin parter om vad hon behöver eftersom det inte är första gången något liknande händer. Fler än en gång dessutom tror jag.

 

[Otherside]

TS har ju pratat med sin parter om vad hon behöver eftersom det inte är första gången något liknande händer. Fler än en gång dessutom tror jag.

Precis. Så - kanske det behövdes nåt större, som den här situationen, för att insikten skulle komma? Det kanske rentav var bra? Nu går det inte lika lätt att ha överseende och sopa under mattan med en suck.

 

[vemsomhelst123]

Men allvarligt?! Om en har minsta förmåga till problemlösning och empati är det faktiskt inte något större problem att i ett sådant här läge åka och hämta hunden, tillsammans med tonåringen. Roadtrip liksom, plus att det jag sett av väldigt många tonåringar nuförtiden är de nöjda om de har en skärm och internet (vilket är tragiskt i sig men det är en annan fråga).

Men det verkar ju inte vara det ta hade velat. Utan att han skulle vara där fysiskt. Dvs löst någon annan som ser till barnet. Hade frågan ställts till mannen om han kunde komma och hämta hunden kanske han hade gjort det, men jag hade nog faktiskt inte tänkt tanken om hunden nu redan åkt iväg, även om jag såklart hade frågat om det fanns något jag kunde göra. Jag hade utgått ifrån att min partner ville ha med hunden för att hålla koll.

 

[vemsomhelst123]

Planer kan ju behöva ändras även på pappaveckan?

Jo men vi vet ju inte hur förutsättningarna är. Med tanke på att det är mitt i sommaren kanske det inte finns någon annan förälder hemma ens en gång. Och de flesta veckor resten av året med barn över 6 år klarar inte av några större förändringar i vistelseort pga skolplikten..

 

[vemsomhelst123]

Om jag tittar på mina bonusbarn samt brors barn som är i 12-14års åldern. Så skulle de ha förståelse för att det blir inställt för att någon mår dåligt och att man måste prioritera annat. Det är en del av att lära sig vad man prioriterar tycker vi, att man finns där när någon har det svårt. Nöjen tar man sen när det lugnat ner sig lite.

Att ställa in något är ju en sak, men att fysiskt ta sig 4 timmar bort (till en husbil) samtidigt som man har ansvar för sitt barn är en helt annan sak. Om det nu är så att mannen inte kunde komma ifrån/ta med sig barnet dit (vilket jag kan förstå att man inte helt självklart gör) ska han och barnet då bara sitta hemma? Jag förstår inte resonemanget riktigt. Mycket möjligt att han gjort fel/hade möjligheter att lösa situationen men kan också vara så att det faktiskt inte gick. Precis som man får anpassa sig efter att man inte kan få häst/hundvakt med kort varsel.

 

[Mia_R]

Jo men vi vet ju inte hur förutsättningarna är. Med tanke på att det är mitt i sommaren kanske det inte finns någon annan förälder hemma ens en gång. Och de flesta veckor resten av året med barn över 6 år klarar inte av några större förändringar i vistelseort pga skolplikten..

Ungen är 14 år och åker tåg själv mellan bostadsorterna, att ständigt curla en halvvuxen unge och i synnerhet när ens partner är i kris känns för mig helt främmande. TS klarar sig bättre utan både honom och resten av hans släkt.

 

[gul_zebra]

Precis. Så - kanske det behövdes nåt större, som den här situationen, för att insikten skulle komma? Det kanske rentav var bra? Nu går det inte lika lätt att ha överseende och sopa under mattan med en suck.

Den här situationen har ju tydligen inte heller hjälpt iom att karln bara har skickat enstaka sms och inte ens gjort något så litet som att ringa till ts...

Vore jag i ts läge hade jag varit helt förstörd och just att han inte ens bemödat sig med att ringa hade gjort det så mycket värre i en redan skitdålig situation.

Edit: Eller menar du insikt från ts sida? Då hoppas jag att du har rätt, för partnern låter helt bedrövlig faktiskt...

 

[tuaphua]

Den här situationen har ju tydligen inte heller hjälpt iom att karln bara har skickat enstaka sms och inte ens gjort något så litet som att ringa till ts...

Vore jag i ts läge hade jag varit helt förstörd och just att han inte ens bemödat sig med att ringa hade gjort det så mycket värre i en redan skitdålig situation.

Edit: Eller menar du insikt från ts sida? Då hoppas jag att du har rätt, för partnern låter helt bedrövlig faktiskt...

Ja, även om han valt att åka så går det ju att höra av sig mer och visa mer stöd på distans iaf. Inte bara skicka noveller om vad han och barnet gjort..

Då har tom såna jag inte ens umgås med längre sedan flera år hört av sig och stöttat mer om de hör att något jobbigt hänt.
Man behöver inte skriva sånt som kräver svar. Bara visa att man finns där om de behöver och visa att man tänker på dem.

 

[Otherside]

Den här situationen har ju tydligen inte heller hjälpt iom att karln bara har skickat enstaka sms och inte ens gjort något så litet som att ringa till ts...

Vore jag i ts läge hade jag varit helt förstörd och just att han inte ens bemödat sig med att ringa hade gjort det så mycket värre i en redan skitdålig situation.

Edit: Eller menar du insikt från ts sida? Då hoppas jag att du har rätt, för partnern låter helt bedrövlig faktiskt...

Jaa, insikt från ts! Inget annat. Att det här blev droppen som fick den där bägaren att rinna över. En välbehövlig droppe.

 

[gul_zebra]

Ja, även om han valt att åka så går det ju att höra av sig mer och visa mer stöd på distans iaf. Inte bara skicka noveller om vad han och barnet gjort..

Då har tom såna jag inte ens umgås med längre sedan flera år hört av sig och stöttat mer om de hör att något jobbigt hänt.
Man behöver inte skriva sånt som kräver svar. Bara visa att man finns där om de behöver och visa att man tänker på dem.

Ja alltså jag hade aldrig kunnat acceptera hans prioritering ens från start (då har jag sambo med barn själv också och jag värderar HÖGT att han prioriterar sina barn efter att själv ha varit ett oprioriterat barn, men det finns gränser liksom) men att sen när skadan är skedd inte ens ringa hade för mig visat tydligt hur lågt jag varit värderad av honom. Där har jag på ett sätt varit, när jag varit i kris och en "partnerish" (det är komplicerat) inte ringde förrän långt senare. Det blev spiken i kistan för mig.

Jaa, insikt från ts! Inget annat. Att det här blev droppen som fick den där bägaren att rinna över. En välbehövlig droppe.

Då missuppfattade jag! Och håller med till fullo.

 

[Grazing]

Hunden hade ju redan åkt iväg.. han var inte på gården när hunden opererades skrev ts, sannolikt för att han var med sitt barn då han var i sitt eget hus. Det har ju inte framkommit om ts ens frågat om han kunde ta hunden, vilket är förståeligt att man kanske inte tänker när allt är kaos. Men jag har tolkat hela situationen som att ts helst hade önskat att han släppt allt och åkt de där 4 timmarna, vilket jag också kan förstå, men blir svårt när man ska ta hand om ett barn samtidigt som är i en ålder där man oftast varken är speciellt härlig att ha i en trång husbil med nyopererad hund eller ska lämnas själv hemma..

Men jösses, ungen är 14 år och det kanske är dags då att den lär sig vad uppoffringar är. Sen som sagt det finns mängder att göra i bilar idag, både titta på tv och telefonen osv som antagligen ändå en 14 åring gör hemma.

Det handlar liksom inte om en 2 åring som kan vara svår att ha att göra med.

 

[vemsomhelst123]

Men jösses, ungen är 14 år och det kanske är dags då att den lär sig vad uppoffringar är. Sen som sagt det finns mängder att göra i bilar idag, både titta på tv och telefonen osv som antagligen ändå en 14 åring gör hemma.

Det handlar liksom inte om en 2 åring som kan vara svår att ha att göra med.

Jag missade nog var det framkom från ts att förväntningarna var hjälp med hunden. Jag har tolkat det som att förväntningen var fysisk närvaro på plats, som jag skrev hade jag nog inte ens tänkt tanken om någon tagit hunden och åkt att det skulle underlätta om jag hämtade den. Hade jag haft en nyopererad hund hade jag nog också velat ha koll på den själv, så jag kan fullt förstå att den tanken inte dyker upp om den inte föreslagits. Och att ha fysiskt närvarande i en husbil med en 14 åring och nyopererad hund hade jag också personligen avskytt i ett sånt läge så jag hade antagligen som partner inte föreslagit det heller. Men jag kan hålla med om att ts borde göra slut om de så återkommande pratar förbi varandra och han inte förstår vad hon vill, eller så kan han inte ge det.

 

[Hallonsoda]

Vi är givetvis alla olika men jag har svårt att se att ens partner inte skulle skulle inse att en är i kris (eller iaf verkligen är i behov av stöd) i TS situation. Jag vet att kommunikation är svårt men är ens partner så enormt oförmögen att läsa av hur en mår alternativt inte inser, utan att ha en djupare förståelse, att en behöver stöd så är det faktiskt ingen jag vill vara tillsammans med.

Jag och min partner kommunicerar på väldigt olika vis och nog sjutton har det lett till rejäla krockar. Men inte när det gäller de riktigt allvarliga situationerna.

Sedan är jag bra (alltför bra) på att upprätthålla en fasad... men när jag släpper den förstår han hur illa det är. Att han i den situationen inte insett hur dåligt jag mått är inget jag lastar honom för, jag vet ju att jag är bra på den där fasaden.

Vi är givetvis alla olika men jag har svårt att se att ens partner inte skulle skulle inse att en är i kris (eller iaf verkligen är i behov av stöd) i TS situation. Jag vet att kommunikation är svårt men är ens partner så enormt oförmögen att läsa av hur en mår alternativt inte inser, utan att ha en djupare förståelse, att en behöver stöd så är det faktiskt ingen jag vill vara tillsammans med.

Jag och min partner kommunicerar på väldigt olika vis och nog sjutton har det lett till rejäla krockar. Men inte när det gäller de riktigt allvarliga situationerna.

Sedan är jag bra (alltför bra) på att upprätthålla en fasad... men när jag släpper den förstår han hur illa det är. Att han i den situationen inte insett hur dåligt jag mått är inget jag lastar honom för, jag vet ju att jag är bra på den där fasaden.

Ja som du och @MiniLi m fl påpekat så håller jag också med om att man nog bör göra ett aktivt val om man blir sviken upprepat. Antingen går man eller så stannar man trots vetskapen om att mönster tenderar att upprepa sig. Om man har försökt förklara och förtydliga men inte fått gehör så blir kanske valet lättare.

 

[Myzan87]

Att ställa in något är ju en sak, men att fysiskt ta sig 4 timmar bort (till en husbil) samtidigt som man har ansvar för sitt barn är en helt annan sak. Om det nu är så att mannen inte kunde komma ifrån/ta med sig barnet dit (vilket jag kan förstå att man inte helt självklart gör) ska han och barnet då bara sitta hemma? Jag förstår inte resonemanget riktigt. Mycket möjligt att han gjort fel/hade möjligheter att lösa situationen men kan också vara så att det faktiskt inte gick. Precis som man får anpassa sig efter att man inte kan få häst/hundvakt med kort varsel.

Allting går att lösa OM MAN VILL när det är viktigt.
Vad jag förstår det som så var det inte ens planerat när kriserna hände samt att barnet bor lite som den själv vill beroende på kompisar mm. Dvs det är inte ens de vuxna som sagt att ”nu är det pappavecka”. Ts och pappan har varit ett par i 5år(!) där Ts inte har etablerat en egen relation med barnet men trots det skickar presenter och gratulationer, det känns också väldigt udda. Jag förstår att man inte vill introducera sin nya partner precis i början av en relation. Men 5år är knappast en ny relation.

Så vi resonerar helt olika i denna situationen och hur jag än vänder och vrider på argumenten om barnet så lyckas jag ändå inte förstå hur du kan resonera som du för.

 

[vemsomhelst123]

Allting går att lösa OM MAN VILL när det är viktigt.
Vad jag förstår det som så var det inte ens planerat när kriserna hände samt att barnet bor lite som den själv vill beroende på kompisar mm. Dvs det är inte ens de vuxna som sagt att ”nu är det pappavecka”. Ts och pappan har varit ett par i 5år(!) där Ts inte har etablerat en egen relation med barnet men trots det skickar presenter och gratulationer, det känns också väldigt udda. Jag förstår att man inte vill introducera sin nya partner precis i början av en relation. Men 5år är knappast en ny relation.

Så vi resonerar helt olika i denna situationen och hur jag än vänder och vrider på argumenten om barnet så lyckas jag ändå inte förstå hur du kan resonera som du för.

ja vi vet ju inte om mamman var hemma, om ta föreslagit att de kommer och hämtar hunden, bara att hon (?) förväntat sig att han ska komma dit fysiskt trots att han uppenbarligen var med barnet (i sitt eget boende där han enligt ts bara är med barnet). Förstår som sagt fortfarande inte hur han skulle löst det här på bästa sätt.