Framtiden och det förflutna

Jag har sannolikt levt mer än halva mitt liv. Och under åren som gått har jag inte åstadkommit något alls och jag har inte gjort någon karriär. Inte har jag lärt mig rida heller. Och nu går det bara utför. Allt känns som för sent. Det som finns kvar av livet är bara något mediokert.

Jag drömmer ofta om det förflutna, om en människa som nu är död, om hästar som också är döda och om min hund som också är död. Klamrar jag mig fast vid det som varit? Är det det som fyllt mitt liv med innehåll? Och att det nu är tomt.

Jag har inte långt kvar tills jag fyller 50, och det känns som om livet är på väg att ta slut.

 

[Wille]

ofta tror jag man tänker så (även jag) för att "skydda sig" och fortsätta sin "behagliga" stil. För ska man bli bra på något, riktigt bra, krävs enorm motivation, mycket mycket träning. Det finns ingen som är elit eller bra på något som inte behövt ta i, försakat vissa saker osv.
Så frågan är mer, har jag den drömmen och det drivet att bli riktigt riktigt bra?
Mitt svar är nej, jag är alldeles för bekväm. Och lat. Och eftersom jag inte har det drivet, blir jag inte riktigt bra. Det är ett val jag har gjort om än omedvetet. Jag hade kunnat välja det motsatta och gå all in i det, men min bekvämlighet sätter stopp för det.

Idag ser jag tillbaka att jag hade önskat jag hade samma driv som världens bästa fotbollsspelare. För fotboll var jag riktigt bra på. Men mitt problem var att jag var väldigt duktig utan att behöva ta bort min bekvämlighet, talangen gick före träning. Det var mitt fall när jag sedan insåg att jag var tvungen att träna för att utvecklas för det blev "svårare/mer konkurrens" ju äldre jag blev. Jag började med hästar istället för det är så typiskt mig, när något blir "jobbigt" börjar jag med något nytt (insåg det för några år sedan).

Är jag en sämre människa för det? Nej. Mer bekväm kanske.

Jag ansågs vara en talang på att spela blockflöjt en gång i tiden. Men jag ville inte spela och slutade.

Men för övrigt är jag helt talanglös. Jag känner mig värdelös och lever ett meningslöst liv. Ingen skulle märka om jag dog. Jag tänker ofta att det kanske vore bäst om jag bara försvann.

 

[Eurydome]

Jag ansågs vara en talang på att spela blockflöjt en gång i tiden. Men jag ville inte spela och slutade.

Men för övrigt är jag helt talanglös. Jag känner mig värdelös och lever ett meningslöst liv. Ingen skulle märka om jag dog. Jag tänker ofta att det kanske vore bäst om jag bara försvann.

Jag förstår inte riktigt hur det var ett svar på @Hippocampus inlägg. Hon skriver ju att talang är mindre viktigt och att driv, motivation, träning och hårt arbete är otroligt mycket viktigare än talang.

 

[escodobe]

Jag får intrycket att

För att jag är för gammal.

Så ja, vissa saker är för sent.

Jag får intrycket av att du undermedvetet saboterar för dig själv genom att ställa så höga krav att det blir omöjligt att nå ett mål som skulle göra dig nöjd?
Nu kan du inte racka ned på dig själv för att du är arbetslös, så då säger din hjärna åt dig att jobbet inte är bra eftersom det inte gör något åt klimatkrisen. Även om jobbet sprider glädje åt andra, främjar pollinering och kanske gör en liten, liten skillnad i samhällsutvecklingen på lång sikt.

Kan du inte bli bra nog och få förutsättningarna att kunna tävla inom ridningen så är rider du inte alls. Istället för att kunna njuta av att en trevlig skogsritt, en galopp uppför en backe och klia en solvarm häst i mankammen...

 

[escodobe]

Jag ansågs vara en talang på att spela blockflöjt en gång i tiden. Men jag ville inte spela och slutade.

Men för övrigt är jag helt talanglös. Jag känner mig värdelös och lever ett meningslöst liv. Ingen skulle märka om jag dog. Jag tänker ofta att det kanske vore bäst om jag bara försvann.

Men vad skulle krävas för att du inte skulle tycka ditt liv vore meningslös?
För visst skulle det märkas om du dog. Dina arbetskamrater skulle märka det, Buke skulle märka det.
Ungefär som för de flesta av oss, det är ett väl högt krav att ställa att det skulle göra någon betydande skillnad i världen som helhet om man dör. Men en liten skillnad gör de allra flesta av oss. Du också.

Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Det du bidrar med är något. Även om du inte tycker det och använder den tanken som ett sätt att göra dig illa.

 

[athena_arabians]

ofta tror jag man tänker så (även jag) för att "skydda sig" och fortsätta sin "behagliga" stil. För ska man bli bra på något, riktigt bra, krävs enorm motivation, mycket mycket träning. Det finns ingen som är elit eller bra på något som inte behövt ta i, försakat vissa saker osv.
Så frågan är mer, har jag den drömmen och det drivet att bli riktigt riktigt bra?
Mitt svar är nej, jag är alldeles för bekväm. Och lat. Och eftersom jag inte har det drivet, blir jag inte riktigt bra. Det är ett val jag har gjort om än omedvetet. Jag hade kunnat välja det motsatta och gå all in i det, men min bekvämlighet sätter stopp för det.

Idag ser jag tillbaka att jag hade önskat jag hade samma driv som världens bästa fotbollsspelare. För fotboll var jag riktigt bra på. Men mitt problem var att jag var väldigt duktig utan att behöva ta bort min bekvämlighet, talangen gick före träning. Det var mitt fall när jag sedan insåg att jag var tvungen att träna för att utvecklas för det blev "svårare/mer konkurrens" ju äldre jag blev. Jag började med hästar istället för det är så typiskt mig, när något blir "jobbigt" börjar jag med något nytt (insåg det för några år sedan).

Är jag en sämre människa för det? Nej. Mer bekväm kanske.

Jag är exakt likadan, räcker inte min talang lägger jag gärna av (mina studier funkade eftersom jag har en viss talang för boklärning... men resultaten hade sett betydligt bättre ut om jag faktiskt hade pluggat också, plus att jag har absolut noll studieteknik eftersom jag aldrig behövt lära mig det).

Det förändrar som sagt inte mitt värde eller min plats på jorden, jag har bara inte den typen av driv vilket är helt ok.

Samtidigt gillar jag att utmana mig själv (inom rimliga gränser). Nuvarande jobb är en sådan sak, inte trodde jag att jag skulle bli processoperatör.

 

[Wille]

Jag får intrycket att

Jag får intrycket av att du undermedvetet saboterar för dig själv genom att ställa så höga krav att det blir omöjligt att nå ett mål som skulle göra dig nöjd?
Nu kan du inte racka ned på dig själv för att du är arbetslös, så då säger din hjärna åt dig att jobbet inte är bra eftersom det inte gör något åt klimatkrisen. Även om jobbet sprider glädje åt andra, främjar pollinering och kanske gör en liten, liten skillnad i samhällsutvecklingen på lång sikt.

Kan du inte bli bra nog och få förutsättningarna att kunna tävla inom ridningen så är rider du inte alls. Istället för att kunna njuta av att en trevlig skogsritt, en galopp uppför en backe och klia en solvarm häst i mankammen...

Jag tog det jobb jag fick. Det jag ville ha fanns inte.

Jag tycker det är tråkigt att bara rida i skogen. Jag tröttnar fort.

Men vad skulle krävas för att du inte skulle tycka ditt liv vore meningslös?
För visst skulle det märkas om du dog. Dina arbetskamrater skulle märka det, Buke skulle märka det.
Ungefär som för de flesta av oss, det är ett väl högt krav att ställa att det skulle göra någon betydande skillnad i världen som helhet om man dör. Men en liten skillnad gör de allra flesta av oss. Du också.

Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Det du bidrar med är något. Även om du inte tycker det och använder den tanken som ett sätt att göra dig illa.

Jag känner faktiskt mest att jag är hatad. Och det är svårt att leva när det är så.

 

[Hippocampus]

Jag är exakt likadan, räcker inte min talang lägger jag gärna av (mina studier funkade eftersom jag har en viss talang för boklärning... men resultaten hade sett betydligt bättre ut om jag faktiskt hade pluggat också, plus att jag har absolut noll studieteknik eftersom jag aldrig behövt lära mig det).

Det förändrar som sagt inte mitt värde eller min plats på jorden, jag har bara inte den typen av driv vilket är helt ok.

Samtidigt gillar jag att utmana mig själv (inom rimliga gränser). Nuvarande jobb är en sådan sak, inte trodde jag att jag skulle bli processoperatör.

utmaningar är superviktigt för att växa som människa! Bekvämlighet ger inte så mycket mer än just bekvämlighet. Jag har utmanat mig själv så extremt mycket genom livet med att ta jobb jag varit livrädd för osv. Det ger så mycket tillbaka även om det har varit tufft och är tufft för samtidigt vet jag hur det blir om jag inte gör det. Då faller jag in i min klassiska depression/ångest/social fobi-träsket igen för där finns min bekvämlighet.

 

[tornblomma]

Nej, jag flyger inte. Kan inte heller för den delen. Men flög till Spanien två gånger med jobbet för några år sedan. Det var dock inte mitt eget val.

Men hur påverkar man andra att inte flyga? Jag tror inte att det går.


Jag har aldrig utvecklats på ridskola. Tycker jag bara nöter och nöter utan att jag någonsin blir bättre.


Ganska hög nivå efter bara fem år? Jösses. Jag har ridit betydligt längre än så men har knappt ens kommit till LC. Jag är förmodligen helt obildbar på ridning.

Jag tror att det handlar väldigt mycket om att våga kasta sig in i ngt! Och att envetet träna. Ge sig ut i ösregn, kämpa på. Och att inte nöta på saker du redan kan utan istället utmana dig själv. Spelar du samma stycke på pianot för att du kan det stycket så kommer du aldrig utvecklas. Någon gång måste du testa ett nytt svårare stycke om du vill bli bättre. Även om du i början kommer spela fel.
Men jag tror också det är viktigt att acceptera att du kanske inte kan bli bäst på allt du tar dig för. Du kan dansa utan att bli premiärdansare på operan, rida utan att bli uttagen till SM. Du kanske inte kan rädda världen eller universum och vinna Nobelpriset. Men det du gör behöver inte vara oviktigt bara för det!

 

[Hippocampus]

Jag ansågs vara en talang på att spela blockflöjt en gång i tiden. Men jag ville inte spela och slutade.

Men för övrigt är jag helt talanglös. Jag känner mig värdelös och lever ett meningslöst liv. Ingen skulle märka om jag dog. Jag tänker ofta att det kanske vore bäst om jag bara försvann.

Att ha talang för något är nog inte så vanligt, men de som blir duktiga tränar och motiverar sig dagligen för att nå dit de vill. Även om de ser "hinder" så gör de det.
När jag började rida (ganska sent i åldern) ville ju jag som "alla andra" galoppera och ha roligt. Men jag fick chansen att skritta ut tävlingshästar i skogen några gånger i veckan. Jag tog den chansen, det va inte det jag ville men tänkte att det kunde ju leda till något så småningom. Men efter något år fick jag rida mer. Nu blev jag inte speciellt bra på att rida heller för jag hamnade där jag hamnade i fotbollen, jag var inte beredd på att lägga ner så mycket tid och motivation.

 

[Wille]

Jag tror att det handlar väldigt mycket om att våga kasta sig in i ngt! Och att envetet träna. Ge sig ut i ösregn, kämpa på. Och att inte nöta på saker du redan kan utan istället utmana dig själv. Spelar du samma stycke på pianot för att du kan det stycket så kommer du aldrig utvecklas. Någon gång måste du testa ett nytt svårare stycke om du vill bli bättre. Även om du i början kommer spela fel.
Men jag tror också det är viktigt att acceptera att du kanske inte kan bli bäst på allt du tar dig för. Du kan dansa utan att bli premiärdansare på operan, rida utan att bli uttagen till SM. Du kanske inte kan rädda världen eller universum och vinna Nobelpriset. Men det du gör behöver inte vara oviktigt bara för det!

Jag har varit superengagerad och verkligen försökt. Men det har inte gett resultat alls. Jag har bara fått brottas med problem som ingen häst, ingen tränare, inga pengar, ingen dragbil o.s.v.

Men får väl jobba på att skapa mig en skogsträdgård i alla fall. Lyckades ju köpa mig ett hus med stor tomt.

 

[SaraXX]

Du kan ju tänka att avsaknaden av ridning är en del i ditt miljötänkande @Wille . Hästeriet är inte klimatsmart.

 

[clusia]

Det finns många studier i ämnet om man är intresserad som visar på att talang har en väldigt liten del i att nå sina mål men att öva, öva, öva har en större del. Tex så trodde man länge att förmågan att höra tonarter i musik var en medfödd talang men som motbevisades i en japansk studie på barn. Barnen fick öva, öva och öva på att höra tonerna och vid studiens slut kunde alla barnen höra tonarterna.

Att på förhand slänga bort sitt liv för att man är ”talanglös” och aldrig kommer nå sina mål på grund av talang känns med andra ord rätt onödigt. Därmed inte sagt att man måste vara lite realistisk, alla blir inte bäst i världen.

 

[bettysmatte]

Det finns många studier i ämnet om man är intresserad som visar på att talang har en väldigt liten del i att nå sina mål men att öva, öva, öva har en större del. Tex så trodde man länge att förmågan att höra tonarter i musik var en medfödd talang men som motbevisades i en japansk studie på barn. Barnen fick öva, öva och öva på att höra tonerna och vid studiens slut kunde alla barnen höra tonarterna.

Att på förhand slänga bort sitt liv för att man är ”talanglös” och aldrig kommer nå sina mål på grund av talang känns med andra ord rätt onödigt. Därmed inte sagt att man måste vara lite realistisk, alla blir inte bäst i världen.

Håller med, och vill tillägga att man nog oftast inte har det brinnande intresse och/eller är villig att göra andra de uppoffringar som krävs för att nå toppen inom vad det nu kan vara. Om man hade fått till sig, t.ex., Peder Fredricssons dagsschema så hade man nog baxnat och sagt "nej, tack"....

 

[tornblomma]

Jag tycker det är tråkigt att bara rida i skogen. Jag tröttnar fort.

Vill bara lägga till att du kan rida på hur hög nivå som helst i skogen! Jag har tränat byten och ridit piaff och passage i skogen. Ofta får hästarna en jättefin framåtbjudning av att ridas utanför banan! Och det är ju härligt med variation för både häst och ryttare. Enda gången jag upplevt att det varit lite begränsande är när det varit riktigt hårt och isigt underlag i övrigt är ju skogen minst lika bra som att rida på bana/ridhus.

 

[Wille]

Vill bara lägga till att du kan rida på hur hög nivå som helst i skogen! Jag har tränat byten och ridit piaff och passage i skogen. Ofta får hästarna en jättefin framåtbjudning av att ridas utanför banan! Och det är ju härligt med variation för både häst och ryttare. Enda gången jag upplevt att det varit lite begränsande är när det varit riktigt hårt och isigt underlag i övrigt är ju skogen minst lika bra som att rida på bana/ridhus.

Och så finns där stenar och rötter att snubbla på. Eller så är grusvägen stenhård. Tycker det är svårt att planera ridningen efter underlaget.

 

[bettysmatte]

Vill bara lägga till att du kan rida på hur hög nivå som helst i skogen! Jag har tränat byten och ridit piaff och passage i skogen. Ofta får hästarna en jättefin framåtbjudning av att ridas utanför banan! Och det är ju härligt med variation för både häst och ryttare. Enda gången jag upplevt att det varit lite begränsande är när det varit riktigt hårt och isigt underlag i övrigt är ju skogen minst lika bra som att rida på bana/ridhus.

Jag säger bara: Ulla Håkansson !!

 

[tornblomma]

Och så finns där stenar och rötter att snubbla på. Eller så är grusvägen stenhård. Tycker det är svårt att planera ridningen efter underlaget.

Försökt att inte fokusera på problemen. Det verkar vara ett problem du dras med.
Det är ju toppen att hästarna lär sig att ta sig fram på olika underlag!

Det mesta går att lösa. Jag har problem med hjärtat och har svårt att lyfta armarna. Det gör att det är svårt för mig att måla på det sätt jag är van vid. Har två alternativ: inte måla alls eller försöka hitta sätt att måla ändå. Idag har jag målat sittande på ett bord uppifrån. Det är en klart svårare vinkel men det går! Också spännande att se målningen i en annan vinkel!

 

[Hippocampus]

Jag säger bara: Ulla Håkansson !!

Nu måste jag bara kommentera detta. Har hållt mig i många år på sociala medier men här måste jag kommentera.
Jag vet inte hur väl alla känner damen i fråga men jag jobbade en väldigt kort period hos henne. Det finns en anledning till att hon alltid söker personal. Hennes ”uteridning” har glorifierats enormt, och är inte i närheten av vad jag tror folk tror att hon gör. Men som sagt, det är vad jag tror.

 

[bettysmatte]

Nu måste jag bara kommentera detta. Har hållt mig i många år på sociala medier men här måste jag kommentera.
Jag vet inte hur väl alla känner damen i fråga men jag jobbade en väldigt kort period hos henne. Det finns en anledning till att hon alltid söker personal. Hennes ”uteridning” har glorifierats enormt, och är inte i närheten av vad jag tror folk tror att hon gör. Men som sagt, det är vad jag tror.

Jag har ingen som helst relation till henne, utan har bara läst reportage/intervjuer/osv om henne. Bland annat denna som jag tyckte var intressant: https://www.hippson.se/artikelarkivet/sponsrad/ulla-hakansons-ridning-har-analyserats-med.htm

Men det är ju trist om hon inte är den hästmänniska som man har trott att hon var....

 

[Myrten]

Och så finns där stenar och rötter att snubbla på. Eller så är grusvägen stenhård. Tycker det är svårt att planera ridningen efter underlaget.

Jag vet inte hur pass duktig du är som ryttare, men jag som är återvändare (ingen ridning på femton år) och nu rider på ridskola kan faktiskt längta efter lugna skogsturer. Inte för att jag vill komma ut i skogen, det gör jag med hunden. Men när det gäller ridningen är jag seg, klumpig och behöver mycket tid i sadeln. I skogen har jag därför alltid tränat min timing
- även när jag hade egna hästar. Tränat på att känna i sätet när hästen sätter ner respektive hov, så att jag kan få in det i ryggmärgen och därför få bättre timing med hjälperna.

Att ha bra timing med hjälperna och koll på hur hästen använder sin kropp är viktigt för att utvecklas som ryttare. En del förstår det här av sig själva. Det gjorde aldrig jag. Det tog många år innan en duktig tränare faktiskt förklarade hjälpgivningen i detalj, inte bara hur utan även när. Att rida i skogen och själv träna upp den känslan var mycket utvecklande för mig och då spelar hästens utbildningsnivå inte så stor roll, det är på ryttaren fokus ligger.