Sv: Frånvarande pappa kommer tillbaka...
Jag har varit i samma situation,nästan i allafall.
För mig började det med att jag själv ringde upp min dotters (då 11½) pappa,då de hade en skoluppgift om att göra släktträd.Och för att hjälpa henne ringde jag upp honom och behövde då vissa uppgifter.
Och i och med att jag ringde så ville han ju självklart få upp den kontakt som han aldrig haft,han hade då aldrig träffat A.
Satt själv och "målade f-n" på väggen först och insåg,att för det första,jag har ingen rätt att neka honom umgänge,än mindre neka mitt barn en far,om han nu skulle vara intresserad.
För det andra,barn klarar av sorg och sorgearbete mkt bättre än vi som vuxna och de kan själva bilda sig en egen uppfattning.
Visst är rädslan stor hos mig att han ska såra henne,men,faktum är,att de har från bägge håll en väldigt sporadisk kontakt.Om de "glömmer" bort att höra av sig till varandra är inte det hela världen,då min dotter ändå har en grundtrygghet hos mig och min familj,och dessutom handlar det mkt om att ingen utav de är vana att hålla en kontakt med varandra.De har dessutom inte så mkt att prata med varandra om,då de fortfarande är främlingar för varandra och pappan,i detta fall,har inga andra barn,så han vet inte riktigt hur han ska vara för att vara en pappa.Man får hjälpa honom en del och även då tala om vad som kan vara sårande osv.Men,som sagt,barn klarar av mkt mer än man tror..
Min dotter blev här för drygt 2 mån. skitförbannad på sin pappa och hade ringt utan min vetskap och sagt att han var en gubb
och att hon faktiskt klarar sig mkt bättreu tan honom.När jag sen ringde utan min dotters vetskap,för att jag fick höra att hon gjort det,ja då var allt pga ett missförstånd och jag förklarade hur det är att vara 13½ och tjej,och även om man inte pratar så mkt varje vecka,och man inte får tag i varandra på telefonen,så finns glädjen där av att få ett kort meddelande på telefonen/telefonsvararen att man har ringt för det är ju = att han faktiskt bryr sig,även som sagt,att dei nte har pratat den veckan..
Ställ realistiska krav och lämna inga löften,så ska du se att det ordnar sig,för glöm inte,dina barns pappa har ju ändå inte varit pappa,så han behöver övning..
Jag ska kanske tillägga att trots att vi var bittra fiender då vi separerade,alltså innan A. föddes så har jag för mitt liv aldrig på nått sätt satt hennes pappa i dålig dager.A har hela tiden haft sitt eget fotoalbum med foton på pappa och när han och jag haft semester och haft det bra,så hon har aldrig haft nån åsikt om sin pappa innan de träffades,skulle det finnas det hos barn,så är det ju oftast föräldrarna som planterat den åsikten,inte barnet själv.
Lycka till!
