Funderingar kring förhållande (långt)

[KarinStarfighter]

Jag träffade för snart ett och ett halvt år sedan min nuvarande pojkvän. Vi dejtade ganska länge innan vi i slutet av våren blev ett par. Allting har varit ganska trevande, det tog lång tid innan vi träffade varandras vänner, vi bor inte tillsammans, jag har fortfarande inte träffats hans familj etc, men jag känner ändå att det har gått framåt den senaste tiden.

Min pojkvän fyller 34 i år och har inte tidigare haft någon relation som varat över året och har inte heller bott tillsammans med någon. Jag tror i mångt och mycket att han är ovan vid att inte vara själv och ha någon annan att bry sig om. Han har liksom inte planerar semestrar etc för oss som par utan helt efter sina egna tankar. Men också detta har blivit bättre. Innan kunde han komma på att han skulle sova borta med jobbet och nämna det dagen innan, men sen jag tagit upp det har det blivit bättre.

När vi träffats i ungefär 5 månader opererade jag bort en fläck som senare visade sig vara malignt melanom och det tog därefter 2 månader innan jag visste säkert att det inte var spritt. Jag fick dessutom en infektion där de opererat bort lymfkörtlar och har också ett känselbortfall i en överarm. Såklart är och har det varit tufft för både mig och honom, men för att komplicera saken ytterligare så berättar han efter att jag tagit bort den att det var bra att jag gjorde det för att han har sett den och tänkt att jag borde söka för den (han är själv läkare). Vi har diskuterat mycket om det här eftersom jag såklart blev både arg och ledsen och han säger då att han trodde att jag inte ville att han skulle lägga sig i.

Problemet i vår relation så som jag ser det är att han har väldigt svårt att kommunicera och uttrycka känslor. Jag tror att han tycker mycket om mig för han har verkligen ställt upp för mig när jag har varit sjuk och det är ända gången jag hittills sett honom gråta när han berättat hur orolig han har varit. Men, han har svårt för hela känslobiten egentligen.

Problem 2 är att han inte planerar saker utan bara låter tiden gå. Det är i stort sett alltid jag som styr upp saker och ting som vi gör.

Jag tror på nåt sätt att han är ganska nöjd med vår relation och det känns alltid som att det är jag som tar upp saker och ting till diskussion, alltifrån brister i förhållandet, till var vi vill bo i framtiden, vad vi ska göra till helgen etc. Han tycker ofta att jag är "på" honom, medan jag har ett stort behov av att diskutera saker och ting som rör vårt förhållande, vilket gör att jag ibland överväger att ta upp saker med honom för att han tycker att det ofta blir så dålig stämning

Jag vet inte vad jag vill med den här tråden. Men, till skillnad från vad många kanske tror tycker jag otroligt bra om min käraste. Han är en fin person och min stora trygghet i livet och kan helt klart se en framtid med honom, även om det är så jobbigt just nu...

Jag borde verkligen prata mer med honom, men hur gör man det på ett bra sätt?

 

[AgentCarter]

Sv: Funderingar kring förhållande (långt)

Just det här med att prata, jag tror faktiskt att det är träning som gör det bättre.
Min sambo var också sådan i början att han inte tyckte om att prata, jag bara lipa och det var kaos...
Men med åren har vi blivit riktigt jävla bra på det! Numera diskuterar vi oss igenom problemen och vårt förhållande mår bättre än på länge (kan ha att göra med att vi överlevde första året med barn också) Även vårt största problem, hans hund har också blivit lättare att prata om.

Hur blir det om du skriver ner vad du känner?

 

[Zartok]

Sv: Funderingar kring förhållande (långt)

En infallsvinkel: om du möter en otroligt intensiv person, kanske tom manisk, hur reagerar du då? Tänk på hans situstion, hsn kan känna att han vill ha lite mer distans då det är det han är van vid. AtT du ska pressa honom ses i dina ögon som en håsjälvklarhet så att dunska få det du vill, men du måsre ju faktiskt se till vad han vill också. Är någon för mycket på så blir det bara jobbigt.

 

[Ramona]

Sv: Funderingar kring förhållande (långt)

Jag borde verkligen prata mer med honom, men hur gör man det på ett bra sätt?

När någon uttrycker sig så undrar jag alltid hur man umgås när man ses. Vad pratar ni om, vad berättar ni för varandra? Och vad är det som är jobbigt att prata om? Exakt hur tar det stopp? Är det så att du inte vet vad du ska säga? Eller är det så att du inte får något gehör när du pratar?

För mig känns det som en självklarhet att jag ska kunna kommunicera med min partner utan att det blir konstigt eller att jag känner att det är jobbigt. Vem kan jag prata med om jag inte kan prata med min partner liksom?? Det ska ju vara han som jag kan öppna mig för, han som jag berättar allting för, han som vet allting om mig. Det är ju han som älskar mig och han som vill veta. Skulle det inte kännas så hade jag nog inte varit tillsammans med mannen i fråga - då är vi ju uppenbarligen inte kompatibla.

 

[tanten]

Sv: Funderingar kring förhållande (långt)

Det ska ju vara han som jag kan öppna mig för, han som jag berättar allting för, han som vet allting om mig. Det är ju han som älskar mig och han som vill veta. Skulle det inte kännas så hade jag nog inte varit tillsammans med mannen i fråga - då är vi ju uppenbarligen inte kompatibla.

Det där är viktigt tror jag. Fast är det inte bara i den bästa av världar som det funkar så?

Hur många par vet man inte som inte har den där villkorslösa kärleken? Hur många är det inte som döljer saker för den andre för att inte få ovett eller bara lite klander. Alt från enkla saker som att man köpt sig något som är dyrare än partnern vet, till att man undviker vissa samtalsämnen för att inte "störa husfriden".

Om man har någon som älskar en och som verkligen vill veta - då lever man nog i en väldigt fin relation. En sådan har inte jag upplevt i alla fall. Och ser jag mig omkring så finns det få sådana...

 

[Hermelin]

Sv: Funderingar kring förhållande (långt)

Jag borde verkligen prata mer med honom, men hur gör man det på ett bra sätt?

Du kan kanske börja exakt så? Berätta att du tycker att ni behöver prata mer och ta det därifrån.

 

[Zeli]

Sv: Funderingar kring förhållande (långt)

Det där är viktigt tror jag. Fast är det inte bara i den bästa av världar som det funkar så?

Hur många par vet man inte som inte har den där villkorslösa kärleken? Hur många är det inte som döljer saker för den andre för att inte få ovett eller bara lite klander. Alt från enkla saker som att man köpt sig något som är dyrare än partnern vet, till att man undviker vissa samtalsämnen för att inte "störa husfriden".

Om man har någon som älskar en och som verkligen vill veta - då lever man nog i en väldigt fin relation. En sådan har inte jag upplevt i alla fall. Och ser jag mig omkring så finns det få sådana...

VA!!???

Det där är väl ändå liksom på nått sätt 1a i en relation?

Det finns inget jag känner att jag behöver dölja för min man.... inte när det gäller nått litet som när jag köpt nått som vi egentligen har råd med (även om jag kanske skäms lite) och inte när det gäller nått större heller.
Och det finns definitivt inga samtalsämnen som vi undviker för att inte störa husfriden eller nått i den stilen...

Och så har det vart i alla mina förhållanden och jag fattar inte hur man ens kan överväga att vara i ett förhållande om det är på nått annat vis...
Om man inte känner att man kan prata med varandra om "allt" - nej, då är jag nog hellre ensam...

 

[mino]

Sv: Funderingar kring förhållande (långt)

Jag tror att du måste börja med att acceptera att så som du beskriver honom, så är han. Ni vill ha det på olika sätt. Det handlar inte om dig eller att han har nåt problem som behöver fixas till så att han blir bättre på att kommunicera, utan han ÄR sån. Sen kan man fundera över om man kan tänka sig att leva med en person som har svårt att öppna sig känslomässigt, själv skulle jag nog tycka att det kändes rätt ansträngande i längden att behöva dra ur personen vad den tänker och planerar.

Ett sätt att ge det en chans och kommunicera med honom kanske kan vara att du beskriver hur du upplever honom och fråga om han det är så han uppfattar sig själv. Det kan hända att han inte riktigt är medveten om hur hans sätt att bete sig landar hos dig och det kan kanske förbättra läget om han förstår det. Sen behöver du nog också beskriva dig själv och hur du tänker om relationer och vad du har för behov så att det blir tydligt. Kanske kan ni då om båda vill hitta kompromisser som gör att det inte blir så ojämnt läge mellan er.

 

[Enya]

Sv: Funderingar kring förhållande (långt)

Skriv ett brev om det du vill ta upp och hur du uppfattar honom och hur du själv är. Det är lättare att läsa ett brev i ensamhet än att sättas framför någon och då tvingas att ge svar på frågor man egentligen vill tänka över. Ett brev kan han läsa fler gånger medan han funderar. Ett brev är nyttigt för båda, det låser inte sig så lätt.

Det handlar väl egentligen inte om att ändra på honom? Utan jag tycker ju att för att man ska kunna respektera och acceptera varandra så måste man prata. Jag avskyr själv gissningslek, jag är inte bra på sånt. Jag märker att nåt kan vara fel, men fattar inte vad om det inte sägs. Därför anser jag att man ska kunna prata om allt. Precis som Ramona skriver så skulle jag fundera på hur förhållandet egentligen är om jag är rädd att ta upp något med honom. Jag SKA kunna trampa i klaveret och bli förlåten (så länge det inte är rejält stora saker dock), det är väl det kärlek handlar om? Som med barn i trotsåldern, när de säger emot och tramsar sig inför sina föräldrar men inte inför så många andra, de gör ju det för att de tränar på sin egen vilja och känslor och vågar göra det inför de som älskar barnet. För vad som än händer älskar man barnet. Lite samma med vänskapsrelationer.

 

[Petruska]

Sv: Funderingar kring förhållande (långt)

Jag tänker som en blandning mellan Ramona och Mino, tror jag. (Det vore i så fall inte första gången. )

Dels är det för mig ett helt avgörande urvalskriterium att partner och jag lätt och otvunget kan prata med varandra från början. Det är snarast där förälskelsen kan börja för mig. Jag skulle inte komma på tanken att bli ihop med någon där den där enkla pratkontakten inte fanns av sig själv.

Uppenbarligen är det inte lika viktigt för dig, för då hade du väl inte hamnat i den här relationen.

Då tänker jag snarare att varken du eller partner gör fel. Ingen av er ska lära den andra något. Ni är som ni är. Han ska inte hindra dig från att vara på, du ska inte hindra honom från att vara tyst. Du ska framförallt inte lära honom att relatera på ett annat sätt.

Så jag tänker att vill du leva med honom, så vill du leva med honom som han är. Självklart kan du berätta för honom hur du uppfattar det hela, men du har ingen rätt att räkna med att han ändrar sig för din skull. Och omvänt.

 

[Zeli]

Sv: Funderingar kring förhållande (långt)

Som det låter på din beskrivning så HAR ni pratat en del om det här redan? Och du tycker att du ser små tecken på förbättring? Har jag fattat det rätt då?

Jag tror att du nog helt enkelt får acceptera att han verkar vara en person som inte tycker att det är så viktigt att ”styra upp” saker och ”planera”.
Om det är sån han är idag så tror jag INTE att du kan räkna med att det kommer att ändra sig – utan du behöver nog hitta ett sätt att förhålla dig till det.
Det är inget fel i att inte planera och styra upp – bara annorlunda från hur du verkar vara.

Det som du däremot borde kunna vänta dig är att han faktiskt inkluderar dig i sitt liv och gör dig delaktig i de planer han faktiskt gör.
Om han inte har planerat sin semester över huvudtaget – fine. Men om han planerar sin semester utan att ta med dig i planerna och göra dig delaktig i planeringsarbetet – not so fine.
Men vad jag förstår på dig så HAR du pratat en del med honom om den här typen av saker och han HAR visat prov på att vilja ”ändra” sig och i så fall är det ju kanon.

Hur gör du då för att prata mer med honom, och på ett bra sätt?
Ja du… det finns nog bara ett sätt och det är att helt enkelt göra det. Prata, prata och prata alltså.
När du känner att det är nått som du reagerar på så får du helt enkelt lov att tala om det – om han planerar sin semester utan att inkludera dig så säg helt enkelt att du blir ledsen när han inte inkluderar dig i planeringen efter som att du hade förväntat dig det.
Bli inte sur och ”anklagande” utan förklara helt enkelt hur du känner…

Ta ett snack om de lite större och övergripande grejerna. Fråga honom hur han ser på er relation i dagsläget? Hur han ser på framtiden? Hur han vill att det ska fungera? Vad är viktigt för honom? Vill han ha en soft relation där ni inte planerar för framtiden alls utan tar dagen som den kommer och så får ni se hur det går? Eller är det bara det att han inte är ”van” att tänka på sig själv som en del i ett par och därför ”glömmer” att inkludera dig i planeringen?
Jag menar inte att du ska kräva att han beslutar sig här och nu om ni ska gifta er och skaffa barn eller bara vara särbos resten av livet – men nog borde han ha nån liten tanke på vart han skulle vilja att förhållandet tar vägen?
Och så måste du förklara för honom hur du ser på det hela – vad som är viktigt för dig, och varför!

 

[stjarnhimmel]

Sv: Funderingar kring förhållande (långt)

Det viktiga är att respektera att ni är olika och utifrån hitta ett sätt att kommunicera på som passar båda. ni kan väl sätta er ner och prata om hur ni vill att det ska se ut för eran relation. Tänk på att inte vara anklagande och inte ha inställningen att du ska förändra honom så att han blir som du vill att han ska vara. Utifrån det du skriver låter det som att du tycker det är svårt att kommunicera med honom och det kan ju vara så att han också tycker det är svårt att kommunicera med dig.

 

[Pontevecchio]

Sv: Funderingar kring förhållande (långt)

Ibland är man olika men kär och glad ändå.
jag tycker inte det är lika svartvitt som Ramona.

Jag är den som gärna kör hela känsloregistret direkt och vill ha svar NU,
min sambo är lugnare och vill tänka efter längre. Han får ta att jag kör hela registret och berättar om mina känslor NU, jag får ta att han svarar på det senare när han tänkt.

Samtidigt är inte alla bekväma i att berätta allt om sig själva och alla är inte så drivna, vissa förstår inte varför man måste planera framtiden om det känns fint nu. Det behöver inte betyda att han inte vill leva med dig utan kanske att det är så bra nu att han är rädd att det blir sämre. Jag förutsätter alltid att förändringar blir till det bättre och är bra, min sambo som är en mer orolig själ är tvärtom. Han ser nackdelar och risker.

Då får man pusha lite och helt enkelt säga "jag vill det här för det tror jag blir skitbra pga a och b". Och låta beslutet växa fram hos motparten.

Att han visar att han är där och ställer upp tycker jag är viktigt, det är en lojalitet som jag uppskattar massor. Hellre verkstad än snack

 

[tanten]

Sv: Funderingar kring förhållande (långt)

VA!!???

Det där är väl ändå liksom på nått sätt 1a i en relation?

Det finns inget jag känner att jag behöver dölja för min man.... inte när det gäller nått litet som när jag köpt nått som vi egentligen har råd med (även om jag kanske skäms lite) och inte när det gäller nått större heller.
Och det finns definitivt inga samtalsämnen som vi undviker för att inte störa husfriden eller nått i den stilen...

Och så har det vart i alla mina förhållanden och jag fattar inte hur man ens kan överväga att vara i ett förhållande om det är på nått annat vis...
Om man inte känner att man kan prata med varandra om "allt" - nej, då är jag nog hellre ensam...

Grattis!

Jag säger inte på något sätt att din relation är unik. Men jag tror (pessimistiskt, trots att jag i grunden är en positiv person) att det är mindre vanligt att ha det så bra.

 

[Hermelin]

Sv: Funderingar kring förhållande (långt)

Jag säger inte på något sätt att din relation är unik. Men jag tror (pessimistiskt, trots att jag i grunden är en positiv person) att det är mindre vanligt att ha det så bra.

Då är nog min erfarenhet den motsatta. De personer i min umgängeskrets som har långa förhållanden så är det vanligaste att de har det som Zeli beskriver.

 

[Ava22]

Sv: Funderingar kring förhållande (långt)

Ibland är man olika men kär och glad ändå.
jag tycker inte det är lika svartvitt som Ramona.

Jag är den som gärna kör hela känsloregistret direkt och vill ha svar NU,
min sambo är lugnare och vill tänka efter längre. Han får ta att jag kör hela registret och berättar om mina känslor NU, jag får ta att han svarar på det senare när han tänkt.

Samtidigt är inte alla bekväma i att berätta allt om sig själva och alla är inte så drivna, vissa förstår inte varför man måste planera framtiden om det känns fint nu. Det behöver inte betyda att han inte vill leva med dig utan kanske att det är så bra nu att han är rädd att det blir sämre. Jag förutsätter alltid att förändringar blir till det bättre och är bra, min sambo som är en mer orolig själ är tvärtom. Han ser nackdelar och risker.

Då får man pusha lite och helt enkelt säga "jag vill det här för det tror jag blir skitbra pga a och b". Och låta beslutet växa fram hos motparten.

Att han visar att han är där och ställer upp tycker jag är viktigt, det är en lojalitet som jag uppskattar massor. Hellre verkstad än snack

Åh, precis så är det mellan mig och sambon. Jag är mer impulsiv och vill att saker ska hända nu, han ligger hellre i soffan och vilar.

Det är verkligen skitsvårt att ta större diskussioner med honom (nu letar vi hus), jag hittar, han letar bara nackdelar med dem, medan jag ser fördelarna. Jag vill framåt, han vill stanna där han är. Jag försöker pusha som du skriver, men inte köra över. Det går oftast ändå inte och senast igår sa han att han tycker inte det är kul längre att titta på hus, jag är för positiv. Men jag vill flytta, jag trivs inte i vårt nuvarande boende.

Suck!

 

[Tussinussen]

Sv: Funderingar kring förhållande (långt)

Nu är jag 100% ärlig, och jag är rädd för att göra dig ledsen, men nu skrev du på ett forum och nu får du ett svar. Bortse ifrån det om du tycker att det är bara skit.

Men alltså.
Efter 18 månader "tror" du att han tycker om dig.
Du har fortfarande inte fått träffa hans familj.
Han glömmer att inkludera dig i sina planer (det blir bättre säger du men det är för att du har klagat, inte för att han spontant inkluderade dig.)
Han tyckte att det var bättre att "inte lägga sig i" än att visa såpass med omtanke att han kunde varna dig att du ev. hade en livshotande sjukdom.

"Framtid tillsammans" skriver du - men vilken sorts livspartner, och inte minst pappa till era ev. barn, tror du han kommer att bli?

Vill du verkligen dela ditt liv med denna man? Vill du inte ha en som ger......mer?

 

[nyttnick]

Sv: Funderingar kring förhållande (långt)

Nu är jag 100% ärlig, och jag är rädd för att göra dig ledsen, men nu skrev du på ett forum och nu får du ett svar. Bortse ifrån det om du tycker att det är bara skit.

Men alltså.
Efter 18 månader "tror" du att han tycker om dig.
Du har fortfarande inte fått träffa hans familj.
Han glömmer att inkludera dig i sina planer (det blir bättre säger du men det är för att du har klagat, inte för att han spontant inkluderade dig.)
Han tyckte att det var bättre att "inte lägga sig i" än att visa såpass med omtanke att han kunde varna dig att du ev. hade en livshotande sjukdom.

"Framtid tillsammans" skriver du - men vilken sorts livspartner, och inte minst pappa till era ev. barn, tror du han kommer att bli?

Vill du verkligen dela ditt liv med denna man? Vill du inte ha en som ger......mer?

Jag önskar att någon hade pratat med mig innan jag gjorde mitt val. Jag trodde att jag var nöjd, jag trodde att det var lite osäkerhet som skulle släppa med tiden, han bedyrade att vi var på samma plan även om det tog lite längre tid för honom osv, men vi var aldrig på samma plan. Vill inte skrämma dig, men vad som hände med vårt förhållande går att läsa i mina två väldigt långa trådar.

Hade någon bett mig berätta om mitt ex efter 18 månaders förhållande så hade historien varit skrämmande lik din beskrivning av ert förhållande.

Jag har lärt mig massor om mig själv och om relationer på vårt förhållande, men helt ärligt är det en livsläxa jag faktiskt gärna hade sluppit.

Med det sagt så är det inte alls säkert att det finns några som helst likheter mellan din pojkvän och mitt ex och du kan ignorera mitt inlägg om du vill. Vill bara skicka med dig att lita på magkänslan och "nöj" dig inte om du egentligen vill ha "mer".

 

[Pontevecchio]

Sv: Funderingar kring förhållande (långt)

Ibland måste man köra över dem, ibland vill min sambo att jag bestämmer så han slipper.
Det kan man ha åsikter om men det funkar för oss.

Nånstans får man ta diskussionen "ska jag må dåligt i vårt boende för att du tycker det är jobbigt att flytta?".
Jag tycker ofta det funkar bäst om jag lyssnar på hans oro och bemöter de med "men har du tänkt på hur bra det kan bli om a eller b".

 

[Petruska]

Sv: Funderingar kring förhållande (långt)

På den knapphändiga informationen i tråden (och varken du eller ninsan är skyldiga oss mer!), så ser det för mig ut som att du beskriver ett förhållande där parterna kan hantera olikheterna, medan ninsan beskriver ett förhållande där det är mer tveksamt om parterna kan hantera olikheterna (där det kanske snarare handlar om att stå ut med dem än att hantera dem).

Och TS beskriver ju också en variant där man inte riktigt verkar kunna hantera olikheter.

Men som sagt, jag bygger det enbart på inläggen i den här tråden.