-westerngirl-
Trådstartare
Okej söker råd hos er kloka bukefalister.. Detta är ganska komlicerat men ska dra bakgrunden kortfattat.
Jag och mitt ex bröt upp i april förra året men valde att bo kvar tillsammans då vi har både gård och ett barn gemensamt. Han har ganska grava alkoholproblem och jag insåg gandka snabbt att det skulle bli ohållbart. Dels för att jag i september träffade en ny och det var väl då jag insåg att mitt ex fortfarande hade känslor för mig, jag valde efter en kaos helg med både samtal från exet till min nya att be honom flytta (han flyttade samma vecka).
Allt var bra och jag tänkte i min vildaste fantasi att nu! nu! är det faktiskt min tur att må bra och få det alla vill ha? Ett sunt förhållande med en kärleksfull partner utan några större problem.
Men icke..jag skulle verkligen inte träffa någon ny för i min hjärna hade jag planer på både nunna och bli celibat för evigt. Så min nya vi kan kalla honom N fick kämpa bra för en fötsta kaffe dejt..men när jag väl hade träffat honom för första gången (eller tja andra om vi borster från första flingen på krogen) så insåg ja att dett här måste jag sattsa på, vi har mycket gemensamt och trivdes väldigt bra ihop. Vi bor en bit ifrån varandra ca 45min med bil så det är alltid ett litet företag att få ihop en träff men jag var både blind och kär i början så jag ofrade mig ( även för att jag inte ville introducera barnet i bilden så tidigt)
Sen började problemen även här..han gick in i någon slags deprission och blev trött och hängig och tryckte bort mig mer och mer, gick även rykten om att han träffade sitt ex 2ggr under vår första dejt period. Han fick ett ultimatum att välja henne eller mig och han valde mig. Men jag var aldrig riktigt säker på att det var mig han ville ha eller om det bara var tryggheten jag kunde erbjuda som var det han egentligen ville ha. Efter jul blev det dock helt kanon bra, super lyckliga båda två och kunde knappt slita oss ifrån varandra men nu känns det som att vi är på väg tillbaka till tvivlet och alla jobbiga kvälls funderinga på varför han inte anstränger sig och kör hit någon gång? Varför måste alltid jag ta initiativen? Jag är mefveten om att jag har bagage men det vet ju även han. N och dottern går bra ihop och hon frågar ofta när han ska komma mm. Ena sekunden ska han flytta hit och nästa ändrar han sig..i nästa andetag ska vi gifta oss och nästa så hinner han inte srs på en hel vecka..
Det känns som att känslorna svalnar från hans håll så fort vi inte är tillsammans? Är det värt det? Jag vet att jag klarar mig själv men jag vill inte,jag vill ha N? Hur ska jag göra?
Jag och mitt ex bröt upp i april förra året men valde att bo kvar tillsammans då vi har både gård och ett barn gemensamt. Han har ganska grava alkoholproblem och jag insåg gandka snabbt att det skulle bli ohållbart. Dels för att jag i september träffade en ny och det var väl då jag insåg att mitt ex fortfarande hade känslor för mig, jag valde efter en kaos helg med både samtal från exet till min nya att be honom flytta (han flyttade samma vecka).
Allt var bra och jag tänkte i min vildaste fantasi att nu! nu! är det faktiskt min tur att må bra och få det alla vill ha? Ett sunt förhållande med en kärleksfull partner utan några större problem.
Men icke..jag skulle verkligen inte träffa någon ny för i min hjärna hade jag planer på både nunna och bli celibat för evigt. Så min nya vi kan kalla honom N fick kämpa bra för en fötsta kaffe dejt..men när jag väl hade träffat honom för första gången (eller tja andra om vi borster från första flingen på krogen) så insåg ja att dett här måste jag sattsa på, vi har mycket gemensamt och trivdes väldigt bra ihop. Vi bor en bit ifrån varandra ca 45min med bil så det är alltid ett litet företag att få ihop en träff men jag var både blind och kär i början så jag ofrade mig ( även för att jag inte ville introducera barnet i bilden så tidigt)
Sen började problemen även här..han gick in i någon slags deprission och blev trött och hängig och tryckte bort mig mer och mer, gick även rykten om att han träffade sitt ex 2ggr under vår första dejt period. Han fick ett ultimatum att välja henne eller mig och han valde mig. Men jag var aldrig riktigt säker på att det var mig han ville ha eller om det bara var tryggheten jag kunde erbjuda som var det han egentligen ville ha. Efter jul blev det dock helt kanon bra, super lyckliga båda två och kunde knappt slita oss ifrån varandra men nu känns det som att vi är på väg tillbaka till tvivlet och alla jobbiga kvälls funderinga på varför han inte anstränger sig och kör hit någon gång? Varför måste alltid jag ta initiativen? Jag är mefveten om att jag har bagage men det vet ju även han. N och dottern går bra ihop och hon frågar ofta när han ska komma mm. Ena sekunden ska han flytta hit och nästa ändrar han sig..i nästa andetag ska vi gifta oss och nästa så hinner han inte srs på en hel vecka..
Det känns som att känslorna svalnar från hans håll så fort vi inte är tillsammans? Är det värt det? Jag vet att jag klarar mig själv men jag vill inte,jag vill ha N? Hur ska jag göra?
