Går det ens att bli frisk?

[Magiana]

Vet du bakgrunden till att du fick flytta tillbaka till dina föräldrar igen?

Nej, jag har ingen aning.

Jag har heller ingen aning om varför vårdnaden delades upp mellan mina föräldrar när de skilde sig. Farsan fick vårdnaden om mig och morsan fick vårdnaden om mina syskon. Tydligen var det myndighetsbeslut (i Finland).

Jag tror inte du behöver acceptera att du måste ha en relation till någon som inte förmår ge det du behöver.
Jag har ju själv valt att inte ha kontakt med min ena förälder eftersom jag inte ser hur vi ska kunna ha en sund relation.

Men man måste för sin egen skull acceptera att de inte förmår. Det är otroligt destruktivt att gå runt och vara förbannad på dem över allt möjligt de gjort, vad de inte gjort och över hur man själv reagerar.
Jag kan ju tex inte känna att jag skulle finna det rimligt att gå runt och vara arg på en person som tex inte kan gå pga någon sjukdom. Lite samma är det ju med en del föräldrar. De fattar inte, kan inte och det är endast sig själv man sabbar för när man går runt och när den ilskan.

För det gör du när du vägrar försöka bemöta dina egna argument. För att bli fri den här smärtan måste du givetvis få känna den. Men någon gång måste du sluta lägga ved på elden. Någon gång måste du göra något som blir mer konstruktivt för dig.

För mig gjorde det ju att jag blev fysiskt sjuk att försöka reparera och släta över och jämka och dutta och greja jämt. När jag bröt kontakten och också själv bestämde mig för att det där nu är över så kunde jag ju börja läka. Det gick inte innan med all kaos jämt och oro över väntande kaos.
Nu gör det fortfarande ont. Det är en stor sorg. Även om vi inte fungerar ihop har min förälder också fina sidor och sidor jag älskar och saknar. Och det är en stor sorg för mig också iom att jag vet att min förälder är rätt ensam och olycklig. Jag orkar dock inte ta smällarna. Och jag orkar inte höra om saker jag gjort när jag var 1 år eller 15 år så fort personen inte känner sig sedd nog pga tex att jag glömt svara på ett sms utan frågor eller så mycket av substans tex. För mig blev det jobbigt att man då skulle bryta kontakten via mess en vardagkväll innan man vet att jag har viktigt möte och är tokstressad.
Så jag förstår det där med gränslösheten och kraven och att man inte funderar kring hur något landar hos motparten. Tex är det lämpligt att bryta kontakt via sms när som helst? Eller som i ditt fall också kalla någon tjock, vilket har hänt även här då jag var anorektiker.
Det går liksom inte att prata med någon som man absolut inte kan förstå.
Jag har aldrig varit fosterhemsplacerad. Jag har inte haft det lika jobbigt som du har haft det med mina föräldrar tex. Och jag är inte och har inte varit ensam. Så jag kan ju inte helt förstå dig. Men det har hänt mycket i mitt under väldigt unga år som är trauman nog för ett liv. Jag kunde ha hatat de som gjort saker. Jag kunde ha hatat omständigheter. För jag har varit sjukskriven långa perioder, sängbunden av smärta/skador etc. Och tappat en stor del av livet pga det.
Men genom terapi fick jag lära mig hantera saker och ting. Och jag inser att jag bara hade hållit mig kvar i dåligt mående fysiskt som psykiskt om jag gått runt och varit förbannad så länge. Och om jag hade skyllt mina föräldrar eller andra för hur mitt liv är.

Jag hoppas du kan få hjälp i terapin att bearbeta både din uppväxt och sorgen över relationer som inte funkat. Och att du får hjälp att gå vidare ur det här. Tills du är klar med det här känns det svårt att se att utmattningen etc kommer släppa.
Det går ju en enorm massa energi till så här starka känslor.
Jag hoppas du kan få hjälp att få ur dig det här och sen kunna läka och förhoppningsvis börja kunna återfå energi och glädje i ditt liv

Det finns gott om människor som inte uppför sig som as mot folk som man kan umgås med.

Du är klok du.

Inte för att min morsa betett sig riktigt som din förälder, men det är en sorg att jag aldrig känt mig sedd. Hon har utgått från sig själv hela tiden och kört sitt rejs.

Ja, det tar kraft att det är så här och just nu kan jag inte se att jag någonsin kommer att jobba heltid, men ska försöka med 75% fr.o.m. måndag.

 

[Saeta]

Ja, och det är en komplicerad historia som går tillbaka väldigt många år.


Det går inte att berätta allt i en tråd, men jag har nämnt en hel del i mina dagbokstrådar. Jag är inte heller intresserad av att skriva en roman om mitt liv här.

Här anade jag att jag skulle få en följdkommentar att det är lindrigare att folk går utan att säga något än att jag går omkring och är irriterad. Så jag högg på det eftersom jag inte håller med.

Jag blir allmänt rätt provocerad när jag möts med attityden att det bara är att skärpa sig, framförallt av @WhoIsItAgain Om jag skulle säga till folk (t.ex. de med asperger) som är kinkiga med maten att sluta vara så jäkla jobbigt kräsna, då skulle det bli ett jävla ramaskri, men mina rädslor är tydligen inget att ta hänsyn till. Det är bara att kamma till sig . Jag fattar inte varför det är så höga krav på mig jämt. Den där hänsynen och förståelsen som andra åtnjuter, den kommer inte mig tillgodo. Det är rätt få som fattar att jag menar att jag är rädd när jag säger att jag är rädd.


Just nu känns det omöjligt.

Har någon sagt att det bara är att skärpa sig? Isåfall håller jag med dig. Att säga åt någon som är sjuk att skärpa sig är bara idiotiskt och okänsligt.
Varför handlar ditt exempel om just de med asperger? Det finns folk som inte har asperger men som är väldigt kräsna.
Det är väl lika höga krav på dig som på alla andra. Jag kan ju tycka att om jag har krav på hur folk i min närhet ska vara, så får jag själv leva upp till dessa krav.

Hade någon i din närhet betett sig som en pain in the ass och varit väldigt otrevlig mot dig, hade du stannat kvar då? Hade du orkat med en sån person?

 

[Korven]

Vi är många som haft sådana föräldrar.

Oh ja, men de hade det inte lätt heller i barndomen. När jag fick hela sanningen förlät jag för de visste inte bättre.

 

[bettysmatte]

Nej, jag har ingen aning.

Jag har heller ingen aning om varför vårdnaden delades upp mellan mina föräldrar när de skilde sig. Farsan fick vårdnaden om mig och morsan fick vårdnaden om mina syskon. Tydligen var det myndighetsbeslut (i Finland).

Det kanske skulle vara en bra idé att försöka beställa fram dessa dokument? De kanske beskriver en hel del som du skulle ha stor nytta av att veta.

 

[Saeta]

Jag har tänkt tanken själv men tvekar. Framförallt morsan tycks oförmögen att sätta sig in i andras situationer. Hon pratar bara om sig själv och lyssnar inte alls på mig. Hon förstår inte ens det kränkande i att greppa någons fläsk för att hullbedöma denne (som om man vore boskap).

Fy vad dumt, så gör en bara inte!
Jag var med om liknande i vintras. Min pappa kommenterade min kropp (mitt bland folk, om det nu spelar någon roll). Han vet att jag har ätstörning och en skev syn på min kropp och mitt utseende, ändå påpekade han mitt fläsk.
Vi har inte setts sen den gången, i februari typ. Anledning? HAN blev kränkt av att jag blev ledsen och talade om det för honom. Jag har dock försökt prata med honom...

 

[Magiana]

Har någon sagt att det bara är att skärpa sig? Isåfall håller jag med dig. Att säga åt någon som är sjuk att skärpa sig är bara idiotiskt och okänsligt.
Varför handlar ditt exempel om just de med asperger? Det finns folk som inte har asperger men som är väldigt kräsna.
Det är väl lika höga krav på dig som på alla andra. Jag kan ju tycka att om jag har krav på hur folk i min närhet ska vara, så får jag själv leva upp till dessa krav.

Hade någon i din närhet betett sig som en pain in the ass och varit väldigt otrevlig mot dig, hade du stannat kvar då? Hade du orkat med en sån person?

Nej, jag har upplevt att kraven på mig varit orimligt höga. Jag har aldrig riktigt dugt.

Jag kanske inte hade orkat med en person som var så jobbig men inte fan hade jag betett mig som ett arsle mot denne.

Det kanske skulle vara en bra idé att försöka beställa fram dessa dokument? De kanske beskriver en hel del som du skulle ha stor nytta av att veta.

Jag har verkligen ingen aning om hur jag skulle kunna gå tillväga. Allt det här skedde i Finland och jag kan inte finska längre och vet inte hur det finska samhället fungerar. Jag klarar inte ens av att få fram min journal från en svensk psykmottagning.

Men den där fosterhemsplaceringen är ju ändå bara en bråkdel av allt som hänt.

 

[Magiana]

Fy vad dumt, så gör en bara inte!
Jag var med om liknande i vintras. Min pappa kommenterade min kropp (mitt bland folk, om det nu spelar någon roll). Han vet att jag har ätstörning och en skev syn på min kropp och mitt utseende, ändå påpekade han mitt fläsk.
Vi har inte setts sen den gången, i februari typ. Anledning? HAN blev kränkt av att jag blev ledsen och talade om det för honom. Jag har dock försökt prata med honom...

Nej, men jag tog inte ens upp det för diskussion utan slog bara bort hennes hand. Sen var det "ur världen" men det säger ju ändå en del om hur hon fungerar.

 

[avslutat medlemskap]

Fy vad dumt, så gör en bara inte!
Jag var med om liknande i vintras. Min pappa kommenterade min kropp (mitt bland folk, om det nu spelar någon roll). Han vet att jag har ätstörning och en skev syn på min kropp och mitt utseende, ändå påpekade han mitt fläsk.
Vi har inte setts sen den gången, i februari typ. Anledning? HAN blev kränkt av att jag blev ledsen och talade om det för honom. Jag har dock försökt prata med honom...

Vissa VILL inte förstå, så är det bara. Min farsa var inte heller nåt att hänga i julgranen som den narcissist han var men det har inte bromsat mig det minsta utan sporrat mig till att inte falla in i samma roll.

Ang. att kommentera andras "fläsk", det är bara sånt man kan göra kompisar emellan när man är på samma nivå och ska ha nåt att tjaffsa om på kul men ALDRIG annars. (Och man ska undvika det om nån har ett spö i närheten,,,,,,ajajajaj.)

 

[bettysmatte]

Jag har verkligen ingen aning om hur jag skulle kunna gå tillväga. Allt det här skedde i Finland och jag kan inte finska längre och vet inte hur det finska samhället fungerar. Jag klarar inte ens av att få fram min journal från en svensk psykmottagning.

Om jag skulle kontakta en myndighet i Finland hade jag gjort det på engelska. Jag misstänker att det finska samhället fungerar hyfsat likt det svenska. Om du vet var ni bodde när du var liten så hade jag tagit kontakt med motsvarande socialförvaltningen i den staden/orten/kommunen.

 

[Saeta]

Att andra berättar hur de kommit över svårigheter. Att få veta att det går att komma över sånt här skit. Inte att andra ska försöka bota mig eller få mig på andra tankar.

Det är ju exakt precis det jag har gjort. Men ändå sa du att jag ska sluta skriva...

 

[Myrten]

Om jag skulle kontakta en myndighet i Finland hade jag gjort det på engelska. Jag misstänker att det finska samhället fungerar hyfsat likt det svenska. Om du vet var ni bodde när du var liten så hade jag tagit kontakt med motsvarande socialförvaltningen i den staden/orten/kommunen.

Svenska är ett officiellt språk i Finland, så det går absolut att skriva till en finsk myndighet på svenska. Jag har själv gjort det i tjänsten och fick svar på svenska.

 

[Saeta]

Nej, jag har upplevt att kraven på mig varit orimligt höga. Jag har aldrig riktigt dugt.

Jag kanske inte hade orkat med en person som var så jobbig men inte fan hade jag betett mig som ett arsle mot denne.

Okej. Det är såklart inte kul. Jag känner igen mig även i det. Men om jag skulle uppfatta att någon i min familj eller mina vänner skulle ha för höga krav på mig så skulle jag tala om det och berätta hur jag känner. Det kan ju vara en känsla som enbart sitter hos mig.

Nu vet jag som sagt inte vad dom gjorde mot dig. Eller menar du att dom betedde sig som arslen för att dom bara gick?

 

[Saeta]

Nej, men jag tog inte ens upp det för diskussion utan slog bara bort hennes hand. Sen var det "ur världen" men det säger ju ändå en del om hur hon fungerar.

Jag tror att det kan vara bra att prata om det och tala om att det inte är ett okej beteende att göra så. Frågat personen vad den menade med det och vad den ville ha för reaktion/svar tillbaka. Att bara slå bort handen känns aggressivt. Fast jag förstår samtidigt, jag hade nog gjort likadant om någon tog tag i mig så. Inte nog. Jag hade gjort så!

 

[Saeta]

Vissa VILL inte förstå, så är det bara. Min farsa var inte heller nåt att hänga i julgranen som den narcissist han var men det har inte bromsat mig det minsta utan sporrat mig till att inte falla in i samma roll.

Ang. att kommentera andras "fläsk", det är bara sånt man kan göra kompisar emellan när man är på samma nivå och ska ha nåt att tjaffsa om på kul men ALDRIG annars. (Och man ska undvika det om nån har ett spö i närheten,,,,,,ajajajaj.)

Exakt samma här! Visst, jag älskar pappa. Men han är som han är och jag vägrar (!!!!) bli så som han är. En riktig mansbebis

Haha ja, jag fattar vad du menar. Jag kommenterar såklart aldrig någons kropp eller liksom skämtar om det. Men absolut, förstår hur du menar.

 

[Magiana]

Det är ju exakt precis det jag har gjort. Men ändå sa du att jag ska sluta skriva...

Ja, men det var i en situation där jag kände att jag var på väg att hamna i en försvarsposition, så som så många gånger förr.

Okej. Det är såklart inte kul. Jag känner igen mig även i det. Men om jag skulle uppfatta att någon i min familj eller mina vänner skulle ha för höga krav på mig så skulle jag tala om det och berätta hur jag känner. Det kan ju vara en känsla som enbart sitter hos mig.

Nu vet jag som sagt inte vad dom gjorde mot dig. Eller menar du att dom betedde sig som arslen för att dom bara gick?

Det är ingen specifik person som haft höga krav utan jag har generellt inte hållit måttet vilket resulterat i att jag blivit bortstött, inte fått hjälp när jag bett om det, fått klara alla svårigheter helt utan socialt stöd o.s.v. Det är sånt jag uppfattat att andra inte drabbats av på samma sätt. Framförallt har det sociala stödet varit obefintligt. Livet har känts som ett krig och jag har känt mig usel som inte förtjänat vänner (för ingen har orkat hålla kontakten).

Jag tror att det kan vara bra att prata om det och tala om att det inte är ett okej beteende att göra så. Frågat personen vad den menade med det och vad den ville ha för reaktion/svar tillbaka. Att bara slå bort handen känns aggressivt. Fast jag förstår samtidigt, jag hade nog gjort likadant om någon tog tag i mig så. Inte nog. Jag hade gjort så!

Jag har försökt uppfostra min morsa i åratal. Inget går in i skallen på henne. Hennes respons är bara "hur ska jag veta hur du kommer att reagera?" Så varje specifik situation måste förklaras med att "det här är inte okej" och "det här är inte heller okej". Och vissa saker får man tjata om i åratal och det går ändå inte in. Den sociala kompetensen verkar inte finnas alls.

 

[avslutat medlemskap]

Exakt samma här! Visst, jag älskar pappa. Men han är som han är och jag vägrar (!!!!) bli så som han är. En riktig mansbebis

Haha ja, jag fattar vad du menar. Jag kommenterar såklart aldrig någons kropp eller liksom skämtar om det. Men absolut, förstår hur du menar.

Jag börjar inte heller kommentera andras kroppar men börjar nån skämta om sig själv kan jag lätt hänga på och då får dom tillbaka och gärna lite värre och sen är cirkusen igång.
För att det ska kallas skämt ska alla vara med på det annars är det mobbing och det accepteras ICKE för det fick jag nog av i skolan. Vi är inte perfekta någon och det är bara att acceptera men huvudsaken är att vi "är som folk" vid varandra.

 

[avslutat medlemskap]

Jag har försökt uppfostra min morsa i åratal. Inget går in i skallen på henne. Hennes respons är bara "hur ska jag veta hur du kommer att reagera?" Så varje specifik situation måste förklaras med att "det här är inte okej" och "det här är inte heller okej". Och vissa saker får man tjata om i åratal och det går ändå inte in. Den sociala kompetensen verkar inte finnas alls.

Ge tillbaks med samma mynt och se vad som händer.

 

[Magiana]

Om jag skulle kontakta en myndighet i Finland hade jag gjort det på engelska. Jag misstänker att det finska samhället fungerar hyfsat likt det svenska. Om du vet var ni bodde när du var liten så hade jag tagit kontakt med motsvarande socialförvaltningen i den staden/orten/kommunen.

Jag vet var jag är född men inte exakt var vi bodde (mer än att det låg vid en järnväg). Släktingar fanns i flera kommuner. Jag har slagit upp dessa kommuners hemsidor men alla är helt på finska så jag förstår inte vad det står.

Men jag tror ändå att detaljen om varför saker och ting blev som det blev, inte har så stor betydelse i slutändan, så jag ser ingen större vits med att jaga vidare med den tråden.

 

[Thaliaste]

Hon är min morsa och har inte rätt att beklaga sig för mig. Vad ska jag göra åt hennes problem liksom? Jag kan inte ändra hennes förflutna och jag kan inte vara hennes terapeut. Jag vet helt enkelt inte vad jag ska göra med det hon säger. Sitta och nicka och säga att "vad synd det är om dig"?

Själv önskar jag mig bara respekt och gärna lite omtanke också.

Jag tänker att det inte är relevant om hon är din morsa eller inte här. Hon hade ansvar för dig och ditt välmående tills du blev myndig (ett ansvar hon inte verkat förmå att uppfylla så bra), numera har det inte. Numera är ni två vuxna individer med ansvar för er själva, och med eget val huruvida ni vill träffas eller inte. Och antingen så vill man umgås och är beredd att lyssna och stötta varandra, och accepterar också varandras fel och brister, eller så vill man det inte för att det kostar en för mycket.

Du återkommer ofta till den där gången du blev lämnad - det stora Sveket. Och det ältas fram och tillbaka vem som gjort fel - av både dig och alla vi andra här. Men för mig framstår det här allt mer som att det egentligen inte handlar om att du fastnat i just det tillfället, det verkar som att det här bottnar i något annat. Antingen vet du inte själv vad det är eller hur du ska sätta ord på det, och projicerar din känsla och ilska på det tillfället. Eller så vet du själv men det är för stort och komplex att berätta om här (och det väljer du ju förstås helt själv, vill jag understryka). Jag kan ju överhuvudtaget inte ha någon aning, men i min känsla handlar det mer om hela din barndom typ - eller sorgen över en uppväxt som inte var som den borde kanske och en familj du aldrig fick - mer än just den där juldagen.

Oavsett, så behöver du se mer framåt än bakåt för att kunna öppna dörren till ditt ljusare liv på glänt. Om du hela tiden istället öppnar dörren bakom dig så sugs du tillbaka till det som var. Stäng den dörren, det som har hänt har hänt och det går inte att göra ogjort. Du som vuxen människa väljer själv huruvida du vill ha kontakt med din morsa eller inte, men på din beskrivning så låter det inte som att hon kommer att tillföra ditt liv så mycket just nu. Du är inte heller beredd på att möta henne där hon är, så det är nog bäst att låta den relationen vara och koncentrera dig på ditt eget liv istället.

 

[Magiana]

Jag tänker att det inte är relevant om hon är din morsa eller inte här. Hon hade ansvar för dig och ditt välmående tills du blev myndig (ett ansvar hon inte verkat förmå att uppfylla så bra), numera har det inte. Numera är ni två vuxna individer med ansvar för er själva, och med eget val huruvida ni vill träffas eller inte. Och antingen så vill man umgås och är beredd att lyssna och stötta varandra, och accepterar också varandras fel och brister, eller så vill man det inte för att det kostar en för mycket.

Du återkommer ofta till den där gången du blev lämnad - det stora Sveket. Och det ältas fram och tillbaka vem som gjort fel - av både dig och alla vi andra här. Men för mig framstår det här allt mer som att det egentligen inte handlar om att du fastnat i just det tillfället, det verkar som att det här bottnar i något annat. Antingen vet du inte själv vad det är eller hur du ska sätta ord på det, och projicerar din känsla och ilska på det tillfället. Eller så vet du själv men det är för stort och komplex att berätta om här (och det väljer du ju förstås helt själv, vill jag understryka). Jag kan ju överhuvudtaget inte ha någon aning, men i min känsla handlar det mer om hela din barndom typ - eller sorgen över en uppväxt som inte var som den borde kanske och en familj du aldrig fick - mer än just den där juldagen.

Oavsett, så behöver du se mer framåt än bakåt för att kunna öppna dörren till ditt ljusare liv på glänt. Om du hela tiden istället öppnar dörren bakom dig så sugs du tillbaka till det som var. Stäng den dörren, det som har hänt har hänt och det går inte att göra ogjort. Du som vuxen människa väljer själv huruvida du vill ha kontakt med din morsa eller inte, men på din beskrivning så låter det inte som att hon kommer att tillföra ditt liv så mycket just nu. Du är inte heller beredd på att möta henne där hon är, så det är nog bäst att låta den relationen vara och koncentrera dig på ditt eget liv istället.

Självklart har du rätt i att det här handlar inte bara om den där julen. Det hela är en rätt komplex historia. Men den julen vände upp och ner på den stabilitet jag trodde mig ha (eller som jag trodde mig ha skaffat). Hela min historik har vällt över mig och det känns omöjligt att få ordning på.

Jag kan inte backa bandet men vet inte heller hur jag ska ta mig framåt.