Går det ens att bli frisk?

[Görel]

Fast samtidigt så måste man någonstans bestämma sig för att även om det känns fel faktiskt lita på en terapeut och på metoden. Har man läst om en metod som man tycker låter bra så måste man samtidigt lite lita på att terapeuten vet vad den gör även om det kanske är jobbigt att höra sånt man inte vill höra eller vill hålla med om ens. Man får ge det ett försök helt enkelt.

Liksom när börjar man lita på en psykolog tex? Är det bara en känsla man får direkt eller är det förtroende först när man märker att psykologen bekräftar ens känslor och håller med om vad det var som orsakade saker och ting och som inte ifrågasätter? Det känns som att det är svårt att släppa och ta sig framåt om man inte är öppen för att se på sig själv på ett annat sätt än vad man gjort i många år.

Håller med dig i mycket. Vill bara kommentera detta om när man börjar lita på en psykolog. Av egen erfarenhet vet jag att det många gånger är som du skriver i första stycket. Det har känts lite skavigt av olika anledningar och man vet inte vad man ska tro, men det har lett fram till att det blivit bättre.

Men så träffade jag härom året en där jag omedelbart kände att allt var fel. Det handlade både om hur jag blev bemött och vilken respons jag fick på det jag sa. Gick dit två gånger och kände sedan att jag skulle må mycket sämre av att utsätta mig för detta igen än att inte ha någon psykologkontakt alls.

 

[Magiana]

Lyssnar du på henne och försöker höra vad hon (egentligen) säger?
Elelr är ni likadana och pratar om er själva bägge två?

Hon är min morsa och har inte rätt att beklaga sig för mig. Vad ska jag göra åt hennes problem liksom? Jag kan inte ändra hennes förflutna och jag kan inte vara hennes terapeut. Jag vet helt enkelt inte vad jag ska göra med det hon säger. Sitta och nicka och säga att "vad synd det är om dig"?

Själv önskar jag mig bara respekt och gärna lite omtanke också.

Vad är det du förväntar dig för reaktioner från ett internetforum?
Obs, inte avsett som sarkasm eller något kritiskt, utan nyfiket.

Att andra berättar hur de kommit över svårigheter. Att få veta att det går att komma över sånt här skit. Inte att andra ska försöka bota mig eller få mig på andra tankar.

 

[bettysmatte]

Hon är min morsa och har inte rätt att beklaga sig för mig. Vad ska jag göra åt hennes problem liksom? Jag kan inte ändra hennes förflutna och jag kan inte vara hennes terapeut. Jag vet helt enkelt inte vad jag ska göra med det hon säger. Sitta och nicka och säga att "vad synd det är om dig"?

Själv önskar jag mig bara respekt och gärna lite omtanke också.

Men mammor (och pappor) är väl också människor som behöver respekt och omtanke? Varför skulle din mamma inte få prata om sina problem med dig??? Det är väl så man kommer närmare varandra? Det kan väl få vara synd om er båda två......?

 

[Tichijdon]

Att andra berättar hur de kommit över svårigheter. Att få veta att det går att komma över sånt här skit. Inte att andra ska försöka bota mig eller få mig på andra tankar.

Fast många har ju berättat att de kommit vidare i sina liv genom att ändra sina invanda tankemönster.

Vad gäller att din mamma inte har rätt att beklaga sig inför dig: Har jag läst helt fel, eller är inte du omkring 45 år gammal?
Då är väl du också en vuxen medmänniska?
Som behöver lyssna på din mamma som på vilken medmänniska som helst?

OK, jag ska nog inte skriva mer nu för jag blir lite provocerad av din inställning.

 

[Raderad medlem 6459]

Ja TS mår dåligt och ber om hjälp, men sågar alla sådana försök längs med fotknölarna.

TS är deprimerad. Då känns allt jävligt omöjligt. Det kanske är en bra grej att ha i åtanke när man svarar?

Hon är min morsa och har inte rätt att beklaga sig för mig. Vad ska jag göra åt hennes problem liksom? Jag kan inte ändra hennes förflutna och jag kan inte vara hennes terapeut. Jag vet helt enkelt inte vad jag ska göra med det hon säger. Sitta och nicka och säga att "vad synd det är om dig"?

Men Magiana, att ha en nära relation med någon innebär att man lyssnar på den och engagerar sig i den. Om du inte är intresserad av att lyssna på henne och finnas där för henne, hur kan du ens förvänta dig att ni ska ha en relation? Eller att hon ska vara intresserad av att ha en relation med dig?

Precis exakt det du beskriver kan ju vara hur din familj kände den där julen de var hos dig? De kanske också kände att "nämen vi är inte Magianas terapeuter, vad ska vi göra åt det här?". Så det kanske förklarar varför det skurit sig? Om ingen av er är intresserad av att finnas där för den andra, ja, då blir det ju ingen relation som kommer att vara.

 

[Magiana]

TS är deprimerad. Då känns allt jävligt omöjligt. Det kanske är en bra grej att ha i åtanke när man svarar?

Men Magiana, att ha en nära relation med någon innebär att man lyssnar på den och engagerar sig i den. Om du inte är intresserad av att lyssna på henne och finnas där för henne, hur kan du ens förvänta dig att ni ska ha en relation? Eller att hon ska vara intresserad av att ha en relation med dig?

Precis exakt det du beskriver kan ju vara hur din familj kände den där julen de var hos dig? De kanske också kände att "nämen vi är inte Magianas terapeuter, vad ska vi göra åt det här?". Så det kanske förklarar varför det skurit sig? Om ingen av er är intresserad av att finnas där för den andra, ja, då blir det ju ingen relation som kommer att vara.

Hur ska jag kunna och orka ge av min tid och energi, när hon precis svikit mig så grovt, skrivit mig på näsan och klämt på mitt fläsk för att jag blivit tjock? När hon aldrig visat respekt?

Alla kräver saker av mig hela tiden. Men det är ingen som bryr sig om mig. Jag vet faktiskt inte ens varför jag är född för jag har aldrig känt mig omtyckt eller önskad. Men stryk, det fick jag när jag gjort fel. Att jag inte fattade varför farsan slog mig och morsan godkände det, det var inte så viktigt.

Jag har aldrig förväntat mig att familjen skulle agera terapeuter. Var kommer det ifrån? Men lite vanligt jävla hyfs kunde varit på sin plats. Några få ord hade räckt.

 

[Lavinia]

Hej!

Mitt senaste år har varit hemskt. Jag har återkommande depressioner och GAD. Jag har förlorat vad jag trodde var min bästa vän, jag har tappat några andra vänner. Ibland undrar jag varför i hela friden jag ens försöker.

Men nånstans inser jag ändå att även om livet är hemskt och jag helst vill sitta i en hörna och stirra in i väggen så finns det ljuspunkter och för att kunna må bättre får jag ta fasta på dom och göra fler av dom. Jag försöker undvika det jag vet jag mår sämre av, men samtidigt ta tag i det. Det är sjukt svårt.

Förlora saker kommer man alltid göra - men man kan lära sig hantera det bättre - det går och då mår man bättre. Jag säger inte att det är en lätt sak, eller att det går fort, men det går.

Du kanske alltid kommer vara deprimerad, eller iaf låg (en av mina kompisar är vad som tidigare kallades manodepressiv, bara det att hon har en väldigt depressiv mani...). Men du kan göra saker åt det, och du gör det redan genom att skriva här.

Jag suger på det där med vänner, men om du vågar försöka finns jag på pm.

 

[Raderad medlem 6459]

Hur ska jag kunna och orka ge av min tid och energi, när hon precis svikit mig så grovt, skrivit mig på näsan och klämt på mitt fläsk för att jag blivit tjock? När hon aldrig visat respekt?

Fast det var inte det du skrev och inte heller det jag svarade på. Du skrev att din mamma inte har rätt att "beklaga sig", att du inte kan göra nåt åt hennes problem och att du inte är hennes terapeut. Att du inte vet vad du förväntas säga eller göra. Och det var också det jag bemötte. Den inställningen fungerar mycket dåligt i nära relationer.

Jag har aldrig förväntat mig att familjen skulle agera terapeuter. Var kommer det ifrån? Men lite vanligt jävla hyfs kunde varit på sin plats. Några få ord hade räckt.

Jag har inte sagt att du förväntar dig det, jag säger att de kanske tänker precis exakt som du själv gör? Dvs "jag är väl inte nåns jävla terapeut" typ. Kanske, precis som du, vet de inte vad som förväntas av dig? Kanske, precis som du, vet de inte vad de ska säga? Kanske, precis som du, känner de att du inte har rätt att beklaga dig?

 

[gammalek]

Jag har tänkt tanken själv men tvekar. Framförallt morsan tycks oförmögen att sätta sig in i andras situationer. Hon pratar bara om sig själv och lyssnar inte alls på mig. Hon förstår inte ens det kränkande i att greppa någons fläsk för att hullbedöma denne (som om man vore boskap).

Jag vet inte om det här är till någon hjälp för dig, men jag tycker att det låter som att din mamma inte kan mer än så. Hon har så stora egna behov att hon inte kan stötta någon annan, utifrån det du beskriver. Det spelar ingen roll hur mycket du önskar att hon vore annorlunda. Hon kan inte något annat. Säkert vill hon men har inte förmågan.

 

[Magiana]

Fast det var inte det du skrev och inte heller det jag svarade på. Du skrev att din mamma inte har rätt att "beklaga sig", att du inte kan göra nåt åt hennes problem och att du inte är hennes terapeut. Att du inte vet vad du förväntas säga eller göra. Och det var också det jag bemötte. Den inställningen fungerar mycket dåligt i nära relationer.

Jag har inte sagt att du förväntar dig det, jag säger att de kanske tänker precis exakt som du själv gör? Dvs "jag är väl inte nåns jävla terapeut" typ. Kanske, precis som du, vet de inte vad som förväntas av dig? Kanske, precis som du, vet de inte vad de ska säga? Kanske, precis som du, känner de att du inte har rätt att beklaga dig?

Jag har inget att ge till den som tagit allt ifrån mig för jag orkar inte. Hon har aldrig gett mig mer än bekymmer.

Jag beklagade mig inte för familjen. Jag var allmänt ur gängorna. Att säga "vi åker nu, hejdå, hörs sen" tycker jag inte är så avancerat att de inte skulle klara det.

Jag vet inte om det här är till någon hjälp för dig, men jag tycker att det låter som att din mamma inte kan mer än så. Hon har så stora egna behov att hon inte kan stötta någon annan, utifrån det du beskriver. Det spelar ingen roll hur mycket du önskar att hon vore annorlunda. Hon kan inte något annat. Säkert vill hon men har inte förmågan.

Nej, hon kan inte mer än så och jag är inte i stånd att hantera det. Vi har inget i varandras liv att göra längre.

 

[gammalek]

Nej, hon kan inte mer än så och jag är inte i stånd att hantera det. Vi har inget i varandras liv att göra längre.

Hur menar du? Att du inte kan acceptera att din mamma inte kan mer än så?
Ni kanske inte har något att göra i varandras liv just nu, men det kan ju bli annorlunda längre fram.

 

[Magiana]

Hur menar du? Att du inte kan acceptera att din mamma inte kan mer än så?
Ni kanske inte har något att göra i varandras liv just nu, men det kan ju bli annorlunda längre fram.

Nej, jag kan nog inte acceptera det. Hon borde aldrig ha fått barn.

 

[gammalek]

Nej, jag kan nog inte acceptera det. Hon borde aldrig ha fått barn.

Det är en enorm sorg att ens mamma inte har kunnat ge en det man behövde.

 

[vallhund]

Nej, jag kan nog inte acceptera det. Hon borde aldrig ha fått barn.

Vi är många som haft sådana föräldrar.

 

[Magiana]

Vi är många som haft sådana föräldrar.

Ja, tyvärr.

 

[Magiana]

Det är en enorm sorg att ens mamma inte har kunnat ge en det man behövde.

När jag var cirka ett år placerades jag i fosterhem för de sociala myndigheterna ansåg att mina föräldrar inte var lämpliga. Men 3 månader senare var jag tillbaka hos päronen. Inte helt lyckat kanske.

 

[gammalek]

När jag var cirka ett år placerades jag i fosterhem för de sociala myndigheterna ansåg att mina föräldrar inte var lämpliga. Men 3 månader senare var jag tillbaka hos päronen. Inte helt lyckat kanske.

Vet du bakgrunden till att du fick flytta tillbaka till dina föräldrar igen?

 

[Mineur]

Jag förstår att det är ett känsligt ämne som rör upp mycket hos många, men vill ändå påminna om att hålla god ton och vara snälla mot varandra när ni diskuterar.

/Mod

 

[tuaphua]

Nej, jag kan nog inte acceptera det. Hon borde aldrig ha fått barn.

Jag tror inte du behöver acceptera att du måste ha en relation till någon som inte förmår ge det du behöver.
Jag har ju själv valt att inte ha kontakt med min ena förälder eftersom jag inte ser hur vi ska kunna ha en sund relation.

Men man måste för sin egen skull acceptera att de inte förmår. Det är otroligt destruktivt att gå runt och vara förbannad på dem över allt möjligt de gjort, vad de inte gjort och över hur man själv reagerar.
Jag kan ju tex inte känna att jag skulle finna det rimligt att gå runt och vara arg på en person som tex inte kan gå pga någon sjukdom. Lite samma är det ju med en del föräldrar. De fattar inte, kan inte och det är endast sig själv man sabbar för när man går runt och när den ilskan.

För det gör du när du vägrar försöka bemöta dina egna argument. För att bli fri den här smärtan måste du givetvis få känna den. Men någon gång måste du sluta lägga ved på elden. Någon gång måste du göra något som blir mer konstruktivt för dig.

För mig gjorde det ju att jag blev fysiskt sjuk att försöka reparera och släta över och jämka och dutta och greja jämt. När jag bröt kontakten och också själv bestämde mig för att det där nu är över så kunde jag ju börja läka. Det gick inte innan med all kaos jämt och oro över väntande kaos.
Nu gör det fortfarande ont. Det är en stor sorg. Även om vi inte fungerar ihop har min förälder också fina sidor och sidor jag älskar och saknar. Och det är en stor sorg för mig också iom att jag vet att min förälder är rätt ensam och olycklig. Jag orkar dock inte ta smällarna. Och jag orkar inte höra om saker jag gjort när jag var 1 år eller 15 år så fort personen inte känner sig sedd nog pga tex att jag glömt svara på ett sms utan frågor eller så mycket av substans tex. För mig blev det jobbigt att man då skulle bryta kontakten via mess en vardagkväll innan man vet att jag har viktigt möte och är tokstressad.
Så jag förstår det där med gränslösheten och kraven och att man inte funderar kring hur något landar hos motparten. Tex är det lämpligt att bryta kontakt via sms när som helst? Eller som i ditt fall också kalla någon tjock, vilket har hänt även här då jag var anorektiker.
Det går liksom inte att prata med någon som man absolut inte kan förstå.
Jag har aldrig varit fosterhemsplacerad. Jag har inte haft det lika jobbigt som du har haft det med mina föräldrar tex. Och jag är inte och har inte varit ensam. Så jag kan ju inte helt förstå dig. Men det har hänt mycket i mitt under väldigt unga år som är trauman nog för ett liv. Jag kunde ha hatat de som gjort saker. Jag kunde ha hatat omständigheter. För jag har varit sjukskriven långa perioder, sängbunden av smärta/skador etc. Och tappat en stor del av livet pga det.
Men genom terapi fick jag lära mig hantera saker och ting. Och jag inser att jag bara hade hållit mig kvar i dåligt mående fysiskt som psykiskt om jag gått runt och varit förbannad så länge. Och om jag hade skyllt mina föräldrar eller andra för hur mitt liv är.

Jag hoppas du kan få hjälp i terapin att bearbeta både din uppväxt och sorgen över relationer som inte funkat. Och att du får hjälp att gå vidare ur det här. Tills du är klar med det här känns det svårt att se att utmattningen etc kommer släppa.
Det går ju en enorm massa energi till så här starka känslor.
Jag hoppas du kan få hjälp att få ur dig det här och sen kunna läka och förhoppningsvis börja kunna återfå energi och glädje i ditt liv

Det finns gott om människor som inte uppför sig som as mot folk som man kan umgås med.

 

[avslutat medlemskap]

Jag skulle gärna sluta vara rädd för människor om jag kunde. Tyvärr får jag viss ångest av trevliga människor för jag går och oroar mig för när det smäller. I våras när jag skulle träffa en kompis så pratades vi vid dagen innan och hon lät glad över att vi skulle ses. I min skalle ifrågasatte jag det rimliga i att hon var glad över det.

Det som hänt påverkar mig jättemycket. Tyvärr är det här dessutom bara toppen av isberget. Det ligger så mycket mer bakom.

Jag vill ge dig några väldigt handfasta råd som jag vet fungerar. Du minns på Svärdsjöträffen, du utstrålar dels osäkerhet, dels iskyla, ett "kom inte nära mig" och gör likadant som en hund som vill ha kontakt men så fort nån sätter ner handen och vill klia backar du.

Råden jag vill ge är släpp kontrollen, ta fram glädjen, snacka skit med precis vem som helst som du möter i vardagen och du kommer att märka att folk kommer att se dig som den där trevliga tjejen oavsett var det är eller vem du träffar. Ha aldrig några tankar av typen "men tänk om" för då blir det så.

Idag tex. har jag först snackat lite skit i järnaffären både med en i kundtjänst och hon i kassan, killen i kundtjänst hälsade mig med "tjena, fan" och hon i kassan och jag bröt ihop tillsammans när jag härmade Morrans "Det draaaar" eftersom jag hämtade ett beställt fönsterlås.

På Biltema vet dom vad jag heter och var jag bor och där är det alltid nån som börjar skämta om det är nästan folktomt och sen är bollen i rullning.

Man måste inte gå hela livet och sprida iskyla för det man utstrålar får man tillbaks, jag har valt att sprida glädje och jag får massor med glädje och nya bekanta tillbaks.