Går det ens att bli frisk?

[Thaliaste]

Självklart har du rätt i att det här handlar inte bara om den där julen. Det hela är en rätt komplex historia. Men den julen vände upp och ner på den stabilitet jag trodde mig ha (eller som jag trodde mig ha skaffat). Hela min historik har vällt över mig och det känns omöjligt att få ordning på.

Jag kan inte backa bandet men vet inte heller hur jag ska ta mig framåt.

Hur känner du inför att DU lämnar dem?

 

[Magiana]

Hur känner du inför att DU lämnar dem?

Jättesorgligt. Men som läget är kan vi inte umgås. Och jag kan heller inte släppa in andra i mitt liv mer än på ett ganska ytligt plan. Det är det enda som funkar.

 

[Thaliaste]

Jättesorgligt. Men som läget är kan vi inte umgås. Och jag kan heller inte släppa in andra i mitt liv mer än på ett ganska ytligt plan. Det är det enda som funkar.

Det är sorgligt, men jag tror ändå att det är bättre för dig att se (och på sikt förhoppningsvis) acceptera det som just en sorg, istället för att göda ilskan mot dem för att de agerar som du vill. Det kanske behöver vara en stängd dörr på obestämd tid, men det låter som att du kan landa i det och det är nog det bästa just nu.

Ytliga relationer är också relationer, och om en relation inte varit ytlig så kan den inte heller bli djupare. Det är där det börjar.

 

[Kilauea]

Ja, det tar kraft att det är så här och just nu kan jag inte se att jag någonsin kommer att jobba heltid, men ska försöka med 75% fr.o.m. måndag.

Är du sämre och mindre värd om du inte kan jobba heltid?

 

[tuaphua]

Nej, jag har ingen aning.

Jag har heller ingen aning om varför vårdnaden delades upp mellan mina föräldrar när de skilde sig. Farsan fick vårdnaden om mig och morsan fick vårdnaden om mina syskon. Tydligen var det myndighetsbeslut (i Finland).


Du är klok du.

Inte för att min morsa betett sig riktigt som din förälder, men det är en sorg att jag aldrig känt mig sedd. Hon har utgått från sig själv hela tiden och kört sitt rejs.

Ja, det tar kraft att det är så här och just nu kan jag inte se att jag någonsin kommer att jobba heltid, men ska försöka med 75% fr.o.m. måndag.

Det var gulligt sagt! Tack!

Jag kan förstå den sorgen på fler plan.
Men vissa kan inte se, kan inte känna in alt ser saker på ett sätt som är rätt annorlunda.
Det är sorgligt då det är folk man har starka band till.
Sen har jag också fått lära mig att vissa människor kan fylla olika funktioner i ens liv. Och det behöver inte vara fel att vara nära även om de inte kan ge allt sas. Det kan man hitta i andra. Och låta de olika bitarna bli ett fullt pussel.

Men det kräver ju då att man inte gör varann illa. Utan att man bara inte kan fylla hela spektrat för varann.

Sen tänkte jag på att din morsa ”lät” din farsa ge dig stryk. Det kan ju vara så att hon inte vågade eller förmådde hjälpa dig.
Tänker att hon kanske också åkte på däng eller att han kanske hotat göra än värre saker om hon ingrep.
Jag vet ju inte alls. Men det är ju inte helt ovanligt i såna lägen.
Det gör ju inte ditt lidande mindre där och då. Men det kanske kan lindra känslan av svek du känner idag.
Jagvet inte..Bara en tanke..

 

[avslutat medlemskap]

Är du sämre och mindre värd om du inte kan jobba heltid?

Jag är ju sjukpensionär sen ett antal år men varken sämre eller mindre värd för det anser jag, alla har sin historia och sina styrkor-svagheter, så är det bara. Jag har många vänner, jag vet att jag upplevs som glad och trygg av min omgivning men så hade det definitivt inte varit om jag sett allt i svart och ältat all skit från barndomen och framåt. Träffar jag nåt rövhål brukar jag tänka "jaja, vänta bara, Karma funkar fast det kan ta lite tid".

Jag VÄGRAR låta svarta tankar och gamla oförrätter hänga sig kvar som efterhängsna spöken och förfölja mig.

 

[prallan]

Jag är så rädd att allt ska upprepas igen och igen och igen, så som det har gjort så många gånger förr. Och att det varje gång kommer att göra så ont att jag inte orkar mer. Den smärtan är jag mest rädd för av allt.

Jag kan liksom tala om mina svårigheter och problem, men jag kan inte visa hur jag känner. Känslorna låser jag in. De känns för riskabelt att visa dem och jag kan i stället klistra på ett ansiktsuttryck som säger "så farligt är det inte" trots att jag bara vill skrika att det är åt helvete. Så jag sätter med andra ord upp en fasad. Något annat kan jag inte. Jag kan knappt gråta när jag är ensam heller för det känns som om jag skulle drunkna då.

Jag har inte haft något stöd av någon i mina svårigheter och har alltid känt mig så ensam i min kamp.

Jag har inte läst ikapp 16 sidor, så med risk att upprepa Har du testat samtalshjälp via kyrkan? De är ofta bra och blandar inte in religion, om en själv inte är religiös.

 

[bettysmatte]

Jag vet var jag är född men inte exakt var vi bodde (mer än att det låg vid en järnväg). Släktingar fanns i flera kommuner. Jag har slagit upp dessa kommuners hemsidor men alla är helt på finska så jag förstår inte vad det står.

Men jag tror ändå att detaljen om varför saker och ting blev som det blev, inte har så stor betydelse i slutändan, så jag ser ingen större vits med att jaga vidare med den tråden.

Det kan finnas förklaringar som ger dig en ökad förståelse för varför dina familjemedlemmar reagerar och agerar som de gör i nutid. Jag har många fall av detta i min släktforskning, där man har stött på händelser som förklarar varför människor har agerat och betett sig som de har gjort när man innan har dömt dem och tyckt att de har upprätt konstigt. Det är ju självklart upp till dig, men jag TROR att det skulle kunna vara en typ av terapi i sig själv faktiskt.

 

[Magiana]

Är du sämre och mindre värd om du inte kan jobba heltid?

Jag tjänar definitivt mindre pengar. Jag känner stress över det.

Det var gulligt sagt! Tack!

Jag kan förstå den sorgen på fler plan.
Men vissa kan inte se, kan inte känna in alt ser saker på ett sätt som är rätt annorlunda.
Det är sorgligt då det är folk man har starka band till.
Sen har jag också fått lära mig att vissa människor kan fylla olika funktioner i ens liv. Och det behöver inte vara fel att vara nära även om de inte kan ge allt sas. Det kan man hitta i andra. Och låta de olika bitarna bli ett fullt pussel.

Men det kräver ju då att man inte gör varann illa. Utan att man bara inte kan fylla hela spektrat för varann.

Sen tänkte jag på att din morsa ”lät” din farsa ge dig stryk. Det kan ju vara så att hon inte vågade eller förmådde hjälpa dig.
Tänker att hon kanske också åkte på däng eller att han kanske hotat göra än värre saker om hon ingrep.
Jag vet ju inte alls. Men det är ju inte helt ovanligt i såna lägen.
Det gör ju inte ditt lidande mindre där och då. Men det kanske kan lindra känslan av svek du känner idag.
Jagvet inte..Bara en tanke..

Ja, hon fick också uppleva farsans aggression. Hon gick också ifrån honom flera gånger, men kom tyvärr tillbaka flera gånger också.

Jag har inte läst ikapp 16 sidor, så med risk att upprepa Har du testat samtalshjälp via kyrkan? De är ofta bra och blandar inte in religion, om en själv inte är religiös.

Nej, det har jag inte. Jag står inte riktigt ut med det där att kyrkan står för att de tror på sagor.

 

[monster1]

@Magiana jag vill bara säga att du inte måste berätta om allt det här för människor hör på forumet. De har ingen rätt att veta vad som ligger bakom dina svårigheter eller ditt mående eller varför du agerar som du gör. Om du vill berätta så ska du givetvis göra det men känn inte att du måste, för människor har inga rättigheter att veta om ditt liv. Om någon säger att det finns en bakgrund till något kan man faktiskt bara acceptera det och behöver inte veta exakt vad denna bakgrund består i. Vi är ju inte dina terapeuter utan bara medmänniskor.
Jag tror att du är på rätt väg ändå även om det går långsamt med vården, så tycker jag att du har förändrats på många sätt. Mjuknat och ändå försöker släppa in och bjuda in. Reflekterar över dig själv och andra, men det är svårt, det är svårt att släppa det skydd och de murar man haft för att överleva. .

 

[Görel]

Nej, jag har ingen aning.

Jag har heller ingen aning om varför vårdnaden delades upp mellan mina föräldrar när de skilde sig. Farsan fick vårdnaden om mig och morsan fick vårdnaden om mina syskon. Tydligen var det myndighetsbeslut (i Finland).

Jag vill bara säga att i Sverige kunde skilda föräldrar inte ha gemensam vårdnad förrän någon gång efter 1980, kanske var det likadant i Finland och att det är därför det blev så?

Vad gäller omhändertagandet av de sociala myndigheterna och återlämnandet till dina föräldrar KAN det vara så att socialtjänsten såg behovet av omhändertagande men att domstolen inte höll med så därför fick du flytta hem igen.
Både i Sverige och Finland fungerar det så att socialtjänsten tar initiativet till ett omhändertagande och en familjehemsplacering men att detta måste fastställas av domstol. Barnen är placerade under den tid socialtjänsten förbereder underlaget till domstol och om domstolen efter förhandlingar inte håller med socialtjänsten om behovet av placering så får barnen flytta hem igen.

 

[DarkInNight]

Du ville ha erfarenheter..

Jag fick en förlossningsdepression som övergick i utmattning för sex år sedan.
Blev bättre med hjälp av KBT.
Började jobba 50% (ej sjukskriven) och tagit mig uppåt, jobbar nu 100% med viss möda.
Har fått skala av mitt liv och rannsakat mig själv för att ta mig hit.
Känner fortfarande att hjärnan bara går på en bråkdel av sin forna kapacitet men jag hoppas den kommer bli bättre.
Har svårt att tänka i flera steg, har daglig ångest i varierande grad, svårt att hålla mig till en röd tråd, har koncentrationssvårigheter, helt värdelöst minne, svårt för ljud och intryck.mm Och denna förbannade trötthet.
För varje år som går blir livet lättare, men jag vet inte om det beror på att hjärnan läker eller om det är för att jag lär mig knep för att hantera alla brister.

Skriver numera sällan på Buke av den anledningen, det tar för mkt energi.

 

[avslutat medlemskap]

Nej, det har jag inte. Jag står inte riktigt ut med det där att kyrkan står för att de tror på sagor.

En av dom som är bland mina bästa vänner är pensionerad kyrkoherde, hon vet att jag inte är religiös på något sätt men trots det kan vi prata om precis allting. En underbart varm och ÄKTA människa.

 

[DarkInNight]

Du ville ha erfarenheter..

Jag fick en förlossningsdepression som övergick i utmattning för sex år sedan.
Blev bättre med hjälp av KBT.
Började jobba 50% (ej sjukskriven) och tagit mig uppåt, jobbar nu 100% med viss möda.
Har fått skala av mitt liv och rannsakat mig själv för att ta mig hit.
Känner fortfarande att hjärnan bara går på en bråkdel av sin forna kapacitet men jag hoppas den kommer bli bättre.
Har svårt att tänka i flera steg, har daglig ångest i varierande grad, svårt att hålla mig till en röd tråd, har koncentrationssvårigheter, helt värdelöst minne, svårt för ljud och intryck.mm Och denna förbannade trötthet.
För varje år som går blir livet lättare, men jag vet inte om det beror på att hjärnan läker eller om det är för att jag lär mig knep för att hantera alla brister.

Skriver numera sällan på Buke av den anledningen, det tar för mkt energi.

Har även bytt jobb till ett som passar min halvdanna hjärna bättre

 

[Magiana]

@Magiana jag vill bara säga att du inte måste berätta om allt det här för människor hör på forumet. De har ingen rätt att veta vad som ligger bakom dina svårigheter eller ditt mående eller varför du agerar som du gör. Om du vill berätta så ska du givetvis göra det men känn inte att du måste, för människor har inga rättigheter att veta om ditt liv. Om någon säger att det finns en bakgrund till något kan man faktiskt bara acceptera det och behöver inte veta exakt vad denna bakgrund består i. Vi är ju inte dina terapeuter utan bara medmänniskor.
Jag tror att du är på rätt väg ändå även om det går långsamt med vården, så tycker jag att du har förändrats på många sätt. Mjuknat och ändå försöker släppa in och bjuda in. Reflekterar över dig själv och andra, men det är svårt, det är svårt att släppa det skydd och de murar man haft för att överleva. .

Visst är det både svårt och väldigt skrämmande att släppa på skydd och murar jag byggt upp för att skydda mig. Det sitter rätt långt inne.

Jag vill bara säga att i Sverige kunde skilda föräldrar inte ha gemensam vårdnad förrän någon gång efter 1980, kanske var det likadant i Finland och att det är därför det blev så?

Vad gäller omhändertagandet av de sociala myndigheterna och återlämnandet till dina föräldrar KAN det vara så att socialtjänsten såg behovet av omhändertagande men att domstolen inte höll med så därför fick du flytta hem igen.
Både i Sverige och Finland fungerar det så att socialtjänsten tar initiativet till ett omhändertagande och en familjehemsplacering men att detta måste fastställas av domstol. Barnen är placerade under den tid socialtjänsten förbereder underlaget till domstol och om domstolen efter förhandlingar inte håller med socialtjänsten om behovet av placering så får barnen flytta hem igen.

Så kan de förstås vara. Jag har ju hört det där med att socialtjänsten inte ansåg att mina föräldrar var lämpliga.

Har du någon aning om varför jag inte har fått umgås med mamma varje gång mamma dragit från farsan och jag separerats från henne? (Jag har räknat det till totalt 3 gånger av den anledningen och sen 2 gånger av andra anledningar) Jag har då blivit kvar hos farsan som aldrig brydde sig ett skit. Så rent krasst hade jag bara tak över huvudet, mat för dagen och kläder på kroppen, men inga föräldrar.

Du ville ha erfarenheter..

Jag fick en förlossningsdepression som övergick i utmattning för sex år sedan.
Blev bättre med hjälp av KBT.
Började jobba 50% (ej sjukskriven) och tagit mig uppåt, jobbar nu 100% med viss möda.
Har fått skala av mitt liv och rannsakat mig själv för att ta mig hit.
Känner fortfarande att hjärnan bara går på en bråkdel av sin forna kapacitet men jag hoppas den kommer bli bättre.
Har svårt att tänka i flera steg, har daglig ångest i varierande grad, svårt att hålla mig till en röd tråd, har koncentrationssvårigheter, helt värdelöst minne, svårt för ljud och intryck.mm Och denna förbannade trötthet.
För varje år som går blir livet lättare, men jag vet inte om det beror på att hjärnan läker eller om det är för att jag lär mig knep för att hantera alla brister.

Skriver numera sällan på Buke av den anledningen, det tar för mkt energi.

Tack för att du delar med dig.

 

[avslutat medlemskap]

Så rent krasst hade jag bara tak över huvudet, mat för dagen och kläder på kroppen, men inga föräldrar.

Tacka då fan för att tilliten sitter långt inne, innerst i "reptilhjärnan" förväntar du dig att du kommer att bli sviken IGEN, gamla vanor och mönster är skitsvåra att bryta.
"Tiden läker alla sår,,," ähum, nej, men dom bleknar men är lätta att riva upp igen.

 

[Lavinia]

Underbara, varma och ÄKTA människor är så himla mycket värt att ha i sitt liv .

En av dom som är bland mina bästa vänner är pensionerad kyrkoherde, hon vet att jag inte är religiös på något sätt men trots det kan vi prata om precis allting. En underbart varm och ÄKTA människa.

 

[vallhund]

Jag tjänar definitivt mindre pengar. Jag känner stress över det.


Ja, hon fick också uppleva farsans aggression. Hon gick också ifrån honom flera gånger, men kom tyvärr tillbaka flera gånger också.


Nej, det har jag inte. Jag står inte riktigt ut med det där att kyrkan står för att de tror på sagor.

Kyrkan är en institution, de som arbetar för dem är människor, många präster o diakoner har terapeututbildning, i deras grundutbildning ingår samtalstekniker för att möta människor i nöd o kris, det är därför de anlitas vid katastrofer bl a. De har kompetensen att möta o bemöta trasiga människor i kris.

 

[Magiana]

Underbara, varma och ÄKTA människor är så himla mycket värt att ha i sitt liv .

Ja, absolut. Visst är det så.

Det finns ett antal människor jag gillar mycket och uppskattar för att de är som de är. Några av dem bor jag granne med.

 

[mackan]

Just nu känns det omöjligt.

Ja absolut jag förstår att det känns omöjligt just nu för dig osv!

Min reflektion i sammanhanget som svar på det du skrivit kvarstår ändå, att för att det känns så för dig just nu betyder inte att det behöver vara, eller kommer vara så för all framtid ändå! Långt därifrån, beroende på mycket.

Försök ha med dig den tanken när du framöver får hjälp att bearbeta osv vilket jag hoppas du får nu via den psykologhjälp du erbjuds efter årsskiftet .