Gifted children, intelligenta barn

[Badger]

Alltså, jag funderar vidare på det där, och jag tycker nog det är konstigt hur det fokuseras på skolresulat och annat mätbart men ingenting om att barn och unga bara verkar må sämre och sämre. Det känns lite som en taskig parodi på en japansk skola där elitism verkar vara det främsta ledordet. Jag blir galen på det, om man inte får några kompisar i skolan, hur mår man då inuti?

Fast vissa tror ju att de dåliga resultaten i skolan och att barnen mår sämre beror på samma sak. Dvs förväntningarna är för komplicerade och det är svårt att veta vad läraren vill att man ska göra för att räknas som att man presterar bra. Alltså från artikel jag läste ngnstans (jag har ju inte barn i skolan)

 

[Hiddeous]

Varför skulle jag ha något intresse av att diskutera detta med dig?
Vad skulle min drivkraft vara?

Diskuterar du bara med människor som bekräftar din åsikt?

 

[Inte_Ung]

Diskuterar du bara med människor som bekräftar din åsikt?

Inte alls.
Däremot bara när jag vill.

 

[Hiddeous]

Inte alls.
Däremot bara när jag vill.

Jag undrar fortfarande över den påstådda kränkningen.

 

[Hiddeous]

Ja, 50 av 7,3 miljarder människor skulle jag också benämna att de nästan inte finns

Ja, helt irrelevant för tråden, kan man konstatera.

 

[Roheryn]

Hur många av dessa har testats vetenskapligt? och hur många procent av jordens befolkning skulle den här gruppen utgöra? Är begreppet "savant" ens relevant i den här tråden?

Íngen aning om hur många som testats vetenskapligt, men 50 personer räknat på världens befolkning är ju försvinnande litet...

Nej, begreppet "savant" är inte relevant när vi pratar om särbegåvning, tycker jag. Men det togs upp, och jag tyckte det var intressant att kolla!

Hittade för övrigt också en del intressant läsning på wikipedia om särbegåvning, bland annat en uppställning som försökte åskådliggöra skillnaderna mellan "högbegåvad" och "särbegåvad". Huvudet på spiken, tyckte jag! Jag tyckte att jag fick bekräftat att jag själv och hyggligt många med mig är "högbegåvade", vilket sällan ställer till problem (annat än att man möjligen får tråkigt ibland, och blir lite otålig på normalbegåvade...), medan "särbegåvad" är allt det som TS dotter verkar vara.

 

[Petruska]

Ni vet väl att DN hade en artikelserie om särbegåvade barn för ett tag sen?
Vuxen särbegåvad berättar:

http://www.dn.se/insidan/johan-svarade-lararen-med-att-rabbla-70-decimaler/

Rektor i Nacka tycker att barnen behöver en anpassad undervisning:
http://www.dn.se/insidan/de-behover-en-anpassad-undervisning/

Nu ögnade jag mest den första artikeln. Jag tycker att den rätt väl bekräftar ungefär den inställning jag nog lutar åt. Dvs att det där med "begåvning" på många sätt bör tas med en nypa salt, för att inte tala om "särbegåvning", då. Det han beskriver skulle ju kunna förklaras på en lång rad ytterligare sätt, för det första, och så är det det där med matten, för det andra. Just matte imponerar tydligen väldigt många väldigt mycket.

Givetvis vore det bäst om alla barn fick en skolgång som väl matchar deras behov, men inget talar väl för att "mattebegåvningar" behöver särskilt stöd i just matte? Skolan är öht inte till för att ta fram "genier". Det är inte alls uppdraget. Skolan handlar om en grund för alla.

 

[Hiddeous]

Givetvis vore det bäst om alla barn fick en skolgång som väl matchar deras behov, men inget talar väl för att "mattebegåvningar" behöver särskilt stöd i just matte? Skolan är öht inte till för att ta fram "genier". Det är inte alls uppdraget. Skolan handlar om en grund för alla.

Sedan är det, tror jag, relativt lätt att som litet barn briljera med kunskaper när det forfarande är ganska enkelt att förstå exempelvis matematiska begrepp. Det är ju så stor skillnad mellan en 4-årings kunskaper och en 7-årings. När alla barn har kommit ikapp och är färdigutvecklade är det inte lika lätt att stå ut med sin kunskap. 70 siffror i Pi imponerar inte så mycket på högskolan, till exempel. Och då kanske det inte är så roligt att betraktas som underbarn i matematik längre.

 

[Petruska]

Sedan är det, tror jag, relativt lätt att som litet barn briljera med kunskaper när det forfarande är ganska enkelt att förstå exempelvis matematiska begrepp. Det är ju så stor skillnad mellan en 4-årings kunskaper och en 7-årings. När alla barn har kommit ikapp och är färdigutvecklade är det inte lika lätt att stå ut med sin kunskap. 70 siffror i Pi imponerar inte så mycket på högskolan, till exempel. Och då kanske det inte är så roligt att betraktas som underbarn i matematik längre.

Nej, genomgående gäller ju exempeln på dessa begåvade kunskaper sådant som har ganska lite kontext, så att säga. Och sådant som man kan lära in utan att ha någon djupare förståelse.

Den dagen en fyraåring förklarar Indiens konstitution för mig och kan relatera den till det koloniala arvet, då kommer jag att tappa hakan. (Samt köpa fingerfärg eller något liknande åt barnet.)

 

[Thera]

Hade jag varit TS hade jag definitivt tagit allvarligare på den eventuella Aspergersen, då jag tycker att det finns mycket du berättar som stämmer in på det.

Och framförallt - jobba på det sociala istället, samspel, lek, fantasi, sociala koder, turtagning. Det borde ju kunna ge henne stimulans och utmaningar likväl som teoretiska ämnen?

All fokus ligger just nu på allt hon kan, jag hade valt att fokusera på grundläggande saker hon inte kan, till exempel leka.

 

[Badger]

Jag tror att en bit med att särbegåvning tagits fram på sistone är att man upptäckt att vissa barn som gör väldigt dåligt ifrån sig i skolan har visat sig vara högintelligenta snarare än hm ha svårt att lära sig. Vilket gått föräldrar och lärare helt förbi. Så man missbedömt åtgärderna och lösningarna.

 

[sorbifolia]

Mycket interessant tråd, och ett viktigt ämne! Jag ser verkligen att det måste vara svårt som förälder när ens barn skiljer sig såpass mycket från vad som anses "normalt".

Själv är jag bara "högbegåvad" och med en relativt mild grad av asperger (om ni har svårt att tro på denna påstånd baserad på mitt bristfälliga skriftspråk så får jag lägga till att jag lärt mig läsa och skriva svenska via buke, så ni får skylla er själva isf... ).
Men min mamma (som är lärare i grundskolan) jobbade stenhårt på att "socialisera" mig som barn, vilket nog lyckades till viss del - om jag fick bestämma själv så ville jag hellre stänga in mig på rummet och läsa böcker, vilket nog inte varit så bra för mitt långsiktiga mående. Jag tyckte dock generelt inte om att umgås med andra barn, särskilt inte i större grupper, och när jag var hos kompisar ville jag ofta hellre läsa i deras böcker än att prata med dom....

TS - jag kan nästan garantera att ditt barn har asperger ut ifrån din beskrivning. Det som är bra med asperger, särskilt i kombination med en hög intelligens, är att det går att träna "bort" flera av symptomen på det, särskilt de som rör sig om bristande social kompetens. Ju tidigare du lägger energi på detta, ju bättre för barnet.

Om hon är interesserad av hästar, testa att anmäla henne till en kurs i horsemanship eller liknande, där man får träna på att kommunicera med hästar genom sitt kroppsspråk - det är något som många aspergere har lite svårare för och kan behöva lära sig. Perfekt att börja via hästinteresset!

Som flera sagt här i tråden, är det även jätteviktigt(!!!) att hon får känslan av att misslyckas ibland! Att kunna hantera misslyckande, och inse att man ibland har fel, är helt helt grundläggande för att "klara av livet" som vuxen.

Angåande skolan så tror även jag att hon skulle må bättre i skolan, och främförallt inte bli så besviken och ledsen, om hon lyckades se det mer som en social arena än endast som en källa till kunskap och akademisk utbildning...

 

[Hiddeous]

Jag tror att en bit med att särbegåvning tagits fram på sistone är att man upptäckt att vissa barn som gör väldigt dåligt ifrån sig i skolan har visat sig vara högintelligenta snarare än hm ha svårt att lära sig. Vilket gått föräldrar och lärare helt förbi. Så man missbedömt åtgärderna och lösningarna.

Det kan nog vara så, delvis, men hade det helhjärtat handlat om att förbättra möjligheterna och hitta lösningar för de här barnen hade man väl snarare pratat om understimulerade barn, för det är ju i korthet vad det handlar om, och inte försökt framställa dem som missförstådda genier. Jag hoppas som sagt var att skolan strävar i riktningen att alla ska mötas på sin nivå och att fokus på "medfödd förmåga" dämpas och i stället läggs på vad man kan göra själv och hur man kan påverka sin skolgång. Det känns mer konstruktivt.

 

[Kattennizze]

Mycket interessant tråd, och ett viktigt ämne! Jag ser verkligen att det måste vara svårt som förälder när ens barn skiljer sig såpass mycket från vad som anses "normalt".

Själv är jag bara "högbegåvad" och med en relativt mild grad av asperger (om ni har svårt att tro på denna påstånd baserad på mitt bristfälliga skriftspråk så får jag lägga till att jag lärt mig läsa och skriva svenska via buke, så ni får skylla er själva isf... ).
Men min mamma (som är lärare i grundskolan) jobbade stenhårt på att "socialisera" mig som barn, vilket nog lyckades till viss del - om jag fick bestämma själv så ville jag hellre stänga in mig på rummet och läsa böcker, vilket nog inte varit så bra för mitt långsiktiga mående. Jag tyckte dock generelt inte om att umgås med andra barn, särskilt inte i större grupper, och när jag var hos kompisar ville jag ofta hellre läsa i deras böcker än att prata med dom....

TS - jag kan nästan garantera att ditt barn har asperger ut ifrån din beskrivning. Det som är bra med asperger, särskilt i kombination med en hög intelligens, är att det går att träna "bort" flera av symptomen på det, särskilt de som rör sig om bristande social kompetens. Ju tidigare du lägger energi på detta, ju bättre för barnet.

Om hon är interesserad av hästar, testa att anmäla henne till en kurs i horsemanship eller liknande, där man får träna på att kommunicera med hästar genom sitt kroppsspråk - det är något som många aspergere har lite svårare för och kan behöva lära sig. Perfekt att börja via hästinteresset!

Som flera sagt här i tråden, är det även jätteviktigt(!!!) att hon får känslan av att misslyckas ibland! Att kunna hantera misslyckande, och inse att man ibland har fel, är helt helt grundläggande för att "klara av livet" som vuxen.

Angåande skolan så tror även jag att hon skulle må bättre i skolan, och främförallt inte bli så besviken och ledsen, om hon lyckades se det mer som en social arena än endast som en källa till kunskap och akademisk utbildning...

Jag tycker det här med hästar är helt oöverträffat när det gäller barn med mindre social talang som t ex mina barn. Min äldste son var fullkomligt skräckslagen inför hästar och djur generellt men rider numera på ridskola, stolt som en tupp. Han älskar det, och han är riktigt bra på det också när väl rädslan minskade. Jag tvingade honom inte såklart utan han ville prova själv. Hans umgänge med ponnyerna ser lite stapplande och konstlat ut, men vad gör det när han växer för varje gång? Numera är ridningen veckans höjdpunkt, då han får tillfälle att faktiskt träna både sitt kroppsspråk, sin kroppsmedvetenhet och träffa andra barn också. Jag tycker det är helt fantastiskt. Vi försöker röra på oss mycket ute, och träna motorik, t ex cyklingen tog ju längre tid för honom att lära sig och simskolan blir det nog en tredje gång till men vad gör det? Det enda jag undviker som pesten är prestation, och att räkna matte och dylikt. Min yngsta dotter som är 5 år snart håller nu på att visa ömhet genom att klappa en, och det fungerar bra det också. Det är inte alls alla som vill kramas och pussas, man har rätt att vara som man är.

 

[saint__anger]

Men där tycker jag att du tänker fel när det gäller ridningen. Din dotter "skulle" inte ha varit på högre nivå. Tvärtom. I att lära sig rida ingår att lära sig att hantera sin rädsla och även andra motgångar. Precis som man i skolan inte bara ska vara duktig på att individuellt lösa skoluppgifter utan också bör hjälpas i sin sociala utveckling för att nå mognad.

Är inte speciellt överbegåvad som person, men däremot alltid haft höga krav på mig själv och gick ut skolan med i princip bästa betyg. Är det något jag vill lära mig så ger jag 110% och är duktig på att ta emot kritik för att bli bättre.

Men känner här att jag vill göra en input med det du skriver om ridningen! Jag började rida ganska så sent (runt 10-11 år) för mina föräldrar hade inte ekonomin att låta oss börja på ridskolan.
Dock var jag mycket där ändå och hjälpte till, bland annat att leda barn på prova på ridningen på söndagar och då fick vi som hade lett runt barnen rida ca 15 minuter efteråt. Hade en kompis som ledde mig i början och sen efter någon vecka red jag lite själv.
Någon månad efter fick jag ridlektioner i julklapp av mina föräldrar. Började i en grupp för nybörjare. Vart uppflyttad ganska snabbt till en ny grupp. Ytterligare ett byte någon månad senare.
Ser inte i huvudtaget problemet med att jag fick byta upp grupper. Sen blev jag kvar i samma grupp i flera år och lärde mig i samma takt som dem.
Klart man har haft motgångar i ridningen (det har väl alla???) och det känns som att man går bakåt i utvecklingen. Men det är bara att lyssna på tipsen som ridläraren ger och sen fungerar det förhoppningsvis på nästa lektion. Man blir aldrig fullärd, utmaningen är ju att lära sig och hela tiden arbeta på att bli bättre.

 

[Helli]

@Inte_Ung
Jag förstår att du lägger ner, jag känner lite samma sak. Jag förstod att det skulle komma kritik men det var inte det jag önskade att tråden skulle bli utan hade önskat en positivare och öppnare attityd och diskussion. Tyvärr är det vanligaste just med denna "det finns inte" "skryt" och "jante" bemötandet. Tänk om man vände på det och bemötte lågbegåvade på samma sätt, hade lett till ramaskri och katastrof.

Dottern hade sin första dag idag och har skaffat sig en god vän (så god det nu kan bli på en dag) som hon umgåtts med hela dagen och de har pratat under kvällen och båda verkar längta till att ses imorgon.

 

[YorkWann]

Härligt med en positiv första dag!

 

[a1agnlju]

@Inte_Ung
Jag förstår att du lägger ner, jag känner lite samma sak. Jag förstod att det skulle komma kritik men det var inte det jag önskade att tråden skulle bli utan hade önskat en positivare och öppnare attityd och diskussion. Tyvärr är det vanligaste just med denna "det finns inte" "skryt" och "jante" bemötandet. Tänk om man vände på det och bemötte lågbegåvade på samma sätt, hade lett till ramaskri och katastrof.

Dottern hade sin första dag idag och har skaffat sig en god vän (så god det nu kan bli på en dag) som hon umgåtts med hela dagen och de har pratat under kvällen och båda verkar längta till att ses imorgon.

Jag vet inte om du läst råden du fått eller om du anser att råden också är kritik. Det svävas ut en del både här och där, men jag tror faktiskt att de flesta tar ditt problem på allvar. Det många inte håller med om är att det är särbegåvningen som matas vidare istället för att man tar tag i de saker barnet har verkligt svårt för och tränar det främst. Det är klart att det är tryggast för barnet att fly in i den värld hon känner sig säker i än att behöva jobba med de delarna som är svåra. I ert fall uppenbarligen den sociala delen snarare än den intellektuella.
Jag frågar dig då. vilken del tror du är viktigast att arbeta med? Mörk materia eller att kunna umgås och interagera med andra människor?

 

[Helli]

@a1agnlju Enkelt, det som gör att hon känner att livet är värt att leva! Att ta bort och inte mata det starka för att tvinga henne att enbart fokusera på det som är mindre starkt, (som sagt hon fungerar bra socialt om viljan finns och det finns en ömsesidighet) tror jag är en enkelriktad väg rakt till BUP-akuten

 

[Badger]

Det kan nog vara så, delvis, men hade det helhjärtat handlat om att förbättra möjligheterna och hitta lösningar för de här barnen hade man väl snarare pratat om understimulerade barn, för det är ju i korthet vad det handlar om, och inte försökt framställa dem som missförstådda genier. Jag hoppas som sagt var att skolan strävar i riktningen att alla ska mötas på sin nivå och att fokus på "medfödd förmåga" dämpas och i stället läggs på vad man kan göra själv och hur man kan påverka sin skolgång. Det känns mer konstruktivt.

Mjo där kan du ha en poäng.