Gravid/vad göra

[itsme]

Hej

Nu kommer jag med mer problem,till er som jag pratat med på Senior om förra tråden,har legat på sjukhus senaste dagarna,därav inget svar men de kommer så fort jag orkar.

Hur som helst,fick veta i Måndags på sjukhuset att jag är gravid,i 6:e veckan.

Pappan är en kille som jag dejtat lite smått,träffats på internet,haft mycket kontakt varje dag i några månader,påde via telefon,sms och msn samt att vi setts några gånger och haft sex.

Dumma som vi var utan skydd.Och nu är det som det är.
Just nu är jag mest förvirrad men känner att jag nog gärna hade velat behålla barnet,dels för att det faktiskt hade fungerat för mig just nu,jag hinner bli klar med min utbilding (USK) Finns ju mycket jobb och kommer säkert att finnas om drygt ett år också.
Samt att jag har det året på mig att fixa mitt körkort.
Eftersom att halva min familj gårr bort det senaste halvåret känns det ännu mer omorlaliskt för mig att ta bort det,jag känner att jag är så redo man kan bli just nu,även om många tankar snurrar.
Får även mycket stöd av de som finns kvar av min familj (föräldrar) de blev båda jätteglada och de kommer att finnas där.

Nu till killen,har misstänkt detta ett tag,men vi har liksom inte velat se det,dessutom har det känts som att mensen vart påväg hela tiden,nu var dock inte fallet utan detta kom sig troligtvis av det jag legat inne på sjukhus för.
Messade killen från sjukhuset när jag fått veta,skrev att jag fått veta hur det låg till och att vi nog borde prata om det.

Så kom han ut på msn ikväll,så pratade vi lite om det,han var helt förkrossad,tyckte att han bara ville lägga sig ner och dö,gick inte att prata med honom,idag orkade han inget alls överhuvudtaget,sa att vi kunde ses till helgen och prata om det,men han hade "viktigare" saker för sig och klämde ur sig att det nog inte fanns så mycket att säga då jag redan bestämt mig (vilket jag inte alls sa till honom,jag ville få fram vad han ville och kände)

Nu till frågan: Vad ska man göra med killen?
Kan det hända att han lugnar sig och går att prata med när han sansat sig lite?

Skulle det vara helt fel av mig att vilja behålla barnet endå,fast han skulle vägra?

Kan även tillägga att han har fast jobb och klarar det så sett,dessutom är han vuxen.

Vet varken ut eller in just nu....

Vill bara veta era åsikter om det hela....

Mvh Its me

 

[Jarrah]

Sv: Gravid/vad göra

Ni kanske ska träffas i verkligheten och prata om detta i lugn och ro. Inte via MSN...

Du bestämmer över din kropp och kan välja att behålla barnet utan att han vill vara delaktig. Men samtidigt är det ju inte roligt att pappan känner på detta vis. Det är en svår fråga.
Hoppas att ni kan komma fram till en bra lösning. Lycka till!

 

[itsme]

Sv: Gravid/vad göra

Han verkade så rädd mest,sa till honom att vi inte behövde prata om det föränn typ på Lördag då det var bestämt sen Måndags att vi skulle ses...
Har nog aldrig mött någon som blivit så upptagen så fort,sen orkade han inte prata om det,var helt knäckt,men det kanske är en normal reaktion i detta läget,vad vet jag.

Tänkte låta honom vara ett par dagar eller så,så han får tid att tänka själv,detta måste ju kommit som en chock för honom...Eller nåt, vet inte...

 

[Daydream]

Sv: Gravid/vad göra

Ja, inte så enkel situation.
Det är väl egentligen två scenarier som du får tänka över. Det ena är ju att behålla barnet men bli ensam om att ta ansvar för det. Det andra är att göra abort. Beroende på hur gammal du är så är väl det sista alternativet mer otänkbart om du är "äldre".
Om du lutar åt att behålla barnet så tänk dig noga för. Det är inte så roligt att se sitt barn varje födelsedag och varje julafton bli besviken över att pappan inte skickat present mm. Hur ska du ha råd att försörja barnet själv? Många ensamma mammor har mkt tuff ekonomisk situation.

Du vet själv hur du har det men TÄNK TILL ordentligt! Du har totalt ansvar för hur du väljer.
Har själv genomgått två aborter, en var missfall strax innan abort men hade blivit det sas, och vet att det inte är enkelt. Nu har jag en underbar bebis med en mycket engagerad pappa och det känns så skönt!

 

[itsme]

Sv: Gravid/vad göra

Det är det som skrämmer mig att bli ensam,inte så mycket för min del som för barnets,vet att det inte kommer att bli lätt för mig heller dock,det är jag medveten om.
Nu tror jag inte att denna killen är den som helst kommer att strunta i sitt ansvar heller,när "lek med tanken" barnet väl finns där,även fast det kanske inte blir bra mellan oss,vilket är synd då vi faktiskt haft det riktigt bra ihop den tiden vi känt varann.

Ekonomisk situation: Hinner bli färdig USK innan barnet kommer i så fall,så det som gäller då är väl att ta ett år ledigt efter skolan och sedan söka jobb. Vårdjobb brukar det ju finnas rätt gott om.
Har även två föräldrar som inte hellre vill än att få ett barnbarn så där kan jag även räkna med mycket stöd och hjälp.

Har gjort en abort innan när jag var 18 ungefär,då var det fel tid att skaffa barn,men killen hotade att sparka magen ur mig då,det som grämer mig mest över detta var att vi inte ens kunde prata igenom det trots att abort då var den bästa lösningen.
Är väl inte så gammal kanske,fyller 23 i år,men även fast jag är ung så är det ju ingen direkt "konstig" ålder att skaffa barn i.

Jus nu försöker jag överväga båda sidor,får se vad killen vill få sagt också,om han nu vill säga något alls...vilket jag tror så småningom,känns bara så jobbigt att han ska bli så ledsen som han blev (eller vad han nu blev),Könns fint att även få lite råd härifrån...

Mvh Its me

 

[Sar]

Sv: Gravid/vad göra

Det är din kropp och därmed i sista hand ditt beslut. Det är dock viktigt att du verkligen lyssnar på pappan, vill han inte ha barnet så är det kanske inte så bra läge att skaffa barn. Vad händer om du senare hittar din ultimate partner och det blir problem just genom att du redan har barn med en annan? Vad händer om pappan plötligt kräver att ha huvuddelen av vårdnaden och du får träffa barnet varannan helg? Du vet att din kropp är fertil vilket troligtvis gör att du inte kommer att ha problem att skaffa barn i framtiden.
Känn efter ordentligt och tänk igenom framtiden.
Något som är rätt för en annan är kanske helt fel för dig och vice versa. Personligen har jag alltid drömt om just delaktigheten vid ev. anskaffande av barn. Att tillsammans få drömma om barnets framtid, dela tankar, besvärligheter och glädjeämnen. Jag är dessutom så självisk angående mina intressen, karriär och tid att det är först nu efter 30 som jag överhuvudtaget börjat tänka på barn. När jag var 25 var jag mest inriktad på att ha skoj, långa sovmorgnar, sena nätter och dressyrkurser. Jag önskar dig all lycka, jag förstår att det är ett svårt beslut. Kram

 

[Xeline]

Sv: Gravid/vad göra

Tänk att det kommer som en chock att det kan bli BARN om man har samlag utan att skydda sig !

Men nu skall vi inte moralisera över det.

Hur vill du ha ditt liv ? Inte bara nu de närmaste åren utan hur vill du att det ska se ut om 5 år och om 10 år ? Tänk efter hur det ser ut med och utan barn.

Det finns de pappor som TOTALT vägrar ha kontakt med sina barn för att de känner sig totalt överkörda av mamman, det finns också de som vill vara delaktiga i barnets liv, men inte i ditt. Skaffar du barn med den här snubben kommer du att bli tvungen att stå ut med honom i 18 år minst, på ett eller annat sätt.

Jag skulle gjort aborten om jag var du. Även om jag tycker det är otroligt förkastligt med abort istället för p-medel.

 

[Xeline]

Sv: Gravid/vad göra

Jo, en anledning till för att jag skulle gjort aborten är att du faktiskt inte har något jobb än. Vad skall ni leva av ?

 

[Silverkedjan]

Sv: Gravid/vad göra

Jag skulle, om jag varit så klantig att jag haft oskyddat sex med en kille som INTE varit införstådd med att jag planerade en bebis med honom, gjort abort.

Jag skulle inte vilja leva med att ha gjort någon till pappa mot sin vilja. Visst har han också ett ansvar för att ni hade oskyddat sex, men det är DIN kropp och jag kan förstå att man som kille tror att det är fritt fram om man inte får något "stopp".

 

[Guatemala]

Sv: Gravid/vad göra

Försök tänka dig in i vad som skulle vara bäst för barnet..

En familj där mamma och pappa tillsammans gått och väntat på kärlekens under.. eller en mamma som råkade bli med barn med en pappa som inte vill ha barn..

NU låter jag kanske lite väl hård och det är ju hur det känns i dig som är det avgörande. Men helt sant det är det som är bäst för barnet som är det viktigaste! Abort är inte kul, men det finns i alla fall som ett alternativ när det som hänt råkat hända.

Ett barn behöver trygg uppväxt och det kanske är risk att det inte blir så om pappan inte vill vara med.

MEN det m,åste ju inte vara så såklart..

Jag skulle gjort abort.

 

[Santa]

Sv: Gravid/vad göra

Jag tycker att du ska överväga att göra abort. Dels är du inte så gammal och dels verkar din situation rent praktiskt inte vara den bästa att skaffa barn i. Det finns gott om tid för dig att hitta någon att starta en familj med. Du kommer att bli en bättre mamma (tror jag) om du har en bra relation till pappan och att pappan också är intresserad av barnet, likaså om du har en fast inkomst och ett tryggt liv.

 

[Tokmaja]

Sv: Gravid/vad göra

Det är ju ditt liv, men glöm heller inte att det är killens liv.
Visst ni var klantiga och gjort är gjort. Men det är verkligen JOBBIGT att ha ett litet barn, jag personligen hade knappt orkat tror jag (med psyket i behåll) utan min sons pappa.
Att göra någon till pappa utan hans vilja skulle inte jag vilja göra.

Men största anledning till att jag faktiskt anser att du ska tänka abort är att du inte har något jobb. Som ensamstående, som du faktiskt kan bli, måste du ha ett jobb med ok lön som ni kan klara er på!!!

Barn blir ju sjuka då och då, dagisavgifter ska betalas osv osv osv... det kostar, därför måste du ju ha ett jobb. Skaffa jobbet innan barnet, mitt råd...

 

[MysticDream]

Sv: Gravid/vad göra

jag är 23 och ensamstående med en son på 16 månader. Känner mig inte som en särskilt ung mamma trots att jag fortfarande pluggar Jag och pappan levde ihop, och bebisen var planerad...mnen tyvärr blir det inte alltid som man tänkt sig, missbruk o våld kom in i bilden så jag lämnbade honom vilket jag ansåg var bäst för barnet...

Hade jag varit du hade jag behållt det, det är det mest fantastiska som kan hända dig, att bli mamma, MEN det ÄR tufft! Både ekonomiskt och att ha allt ansvar osv...
Vi hade gemensam vårdnad och nu,när pojken ite träffat din pappa på 9 månader får hans papa för sig o börja slådss om fortsatt delad vårdnad, umgänge osv, trots att han betett sig som ett svin.... Detta har varit det absolut jobbigaste för mig men i övrigt är egentligen allt underbart

Tänk igenom ditt beslut noga....och prata med killen, kanske tillsammans med ngn opartisk (familjeterapeut??) för o få ur honom vad han eg känner förutom rädsla...

Jag hade oroat mig för min kropp tror jag...EN abort minskar ju risken att kunna bli med barn igen, så två kanske inte vore så bra?...

Bara mina råd, hoppas du kommer fram till ett beslut som känns rätt!Kram

 

[anhe]

Sv: Gravid/vad göra

Minskar en medicinsk abort verkligen chansen att bli gravid igen? Varför? Skrapning kan jag kanske förstå, men knappt det.....

 

[Guatemala]

Sv: Gravid/vad göra

Risken att inte kunna bli med barn efter en abort är välldigt välldigt liten.

Visst den finns men är nog mindre än att vinna på lotto.. :smirk:

Har du vunnit på lotto någon gång? inte jag..

 

[itsme]

Sv: Gravid/vad göra

Jag skulle gjort aborten om jag var du. Även om jag tycker det är otroligt förkastligt med abort istället för p-medel.[/QUOTE]

Jag vill nog helt behålla det....faktiskt.
Vad jag vill med mitt liv om 5-10 år är svårt att säga nu,men typ ha fast förhållande,jobb och barn.

Det svåra blir ju om han totlat vägrar,men det har han ju inte gjort än,han har mest sagt att han inte klarar det,och vad jobbigt osv
Även att det var det värsta som kunde hända (dock var detta 5 min efter han fick veta)
Sen dess har han inte pratat med mig,han orkade inte just nu sa han,så jag antar att det sista ordet inte är sagt än.
Jag vill ju höra hans åsikt först,när han tänkt klart på saken ordentligt.

Stå ut med honom i 18 år framåt,ja vi kommer ju väldigt bra överens och jag tycker inget illa om honom i övrigt,verkligen inte,är inte alls så att vi är ovänner,jag kan tycka att det är ganska bra att han tar sig tid att fundera istället för att bara skrika rätt ut åt mig så fort han får veta...Är mest orolig nu för hur han mår och vad han tänker,men han får en vecka på sig innan jag hör av mig till honom...
Förstår att det är mycket att tänka på för hans del också.

Mvh Its me

 

[itsme]

Sv: Gravid/vad göra

Nu har han ju som sagt egentligen inte sagt något alls,han borde ju höra av sig när han tänkt iallafall.

Tror att det kan vara smart att prata med någon utomstående precis som du skrev.
Känner ju för att behålla det,men så kommer alla tankar om ansvar 18 år framåt,kanske utan killen men förhoppningsvis så kommer han iaf att ta sitt ansvar (vilket jag tror) om jag skulle behålla.

Hur klarar du sig ekonimiskt när du fortfarande pluggar?
Föräldrapenning eller vad?
Vet inget alls om sånt,pluggar för stunden själv och de pengarna räcker precis till mat & hyra samt lite nöjen och katterna.

Är medveten om att det inte kommer att bli en dans på rosor heller...och att det vore fel att tvinga någon att bli pappa om han absolut inte vill det.
Han pratade på att vi kände varann för dåligt osv
Nu vet inte jag exakt vad han känner för mig men det har vart väldigt bra från båda håll det vi känner varann och jag hade nog velat ta chansen att prova och se om det funkar mellan oss,har ju trots allt några mån på oss att lära känna varann mer,sen är han inte typen som beteer sig som ett svin heller,utan hade nog tagit sitt ansvar (iaf ekonimiskt),är vad jag TROR iaf....

Mvh Its me

 

[itsme]

Sv: Gravid/vad göra

Citerar :jag kan förstå att man som kille tror att det är fritt fram om man inte får något "stopp".[/QUOTE]

Riktigt så var det inte,han visste att jag inte åt P.piller eller något sådant...Lät lite som att jag bara teg eller inte berättade det för honom...Det var bådas ansvar och bådas dumhet....

 

[itsme]

Sv: Gravid/vad göra

Också för mig att det är skrapning som kan minska risen att inte kunna bli gravid igen,men jag är inte säker...

 

[Klintan]

Sv: Gravid/vad göra

Jag blev också oplanerat gravid när jag var 23, med en man jag inte hade ett "fast" förhållande med. Vi hade dejtat till och från i 1,5 år men aldrig riktigt bestämt oss för att t ex kalla oss själva ett par eller så. Jag åt p-piller, så det positiva gravtestet slog ner som en bomb...
Han blev chockad, tror jag, och jag likaså. Vi pratade lite kort om det, och han var väl inne på att jag fick göra det som kändes bäst för mig. Han har alltid varit väldigt lugn, så när chocken lagt sig för oss båda kom jag/vi fram till att behålla barnet. Abort var aldrig ett realistiskt alternativ för mig, min väninna hade gjort en otäck abort precis, och jag ville inte uppleva något liknande.

Jag ville knappt ha med honom att göra de första 4-5 månaderna (hormoner?) och vi pratade väldigt lite om det, men jag kommer ihåg att hans mamma ville jag skulle göra abort. Vi bodde inte ihop, och dessutom i olika städer. Jag kände mig jättestark i början, det här ska jag klara av liksom, men mot slutet av grav då det började bli komplikationer (höll på att ploppa ut i v 28, ordinerad sängläge resten av tiden) så blev jag nästan desperat efter pappan i fråga. Det var för mycket för mig att hantera själv, och jag oroade mig nästan till döds över barnets hälsa. Och jag fick inte lämna sängen - hur skulle jag kunna sköta resten av livet? Visst fanns mina föräldrar och min bror och hans familj i närheten, men det var inte riktigt rumsrent att be dem om hjälp på något vis. Jag hade ju försatt mig i denna konstiga situation själv, och då fick jag reda upp den själv också.

Det var en väldigt märklig situation, och jag kunde inte backa tillbaka när jag väl satt där, höggravid.

Som i sagornas värld fick detta ett lyckligt slut ändå. Pappan började komma över på kvällarna, och jag fick ju inte gå någonstans (ord. horisontalläge) utan var tvungen att prata med honom. Vi ältade och resonerade, och han hade funderat på sitt håll, och ville vara en del av sitt barns liv. När sonen väl var född, så bodde sonen och jag kvar i vår stad i nästan två år innan vi tog klivet och flyttade in hos pappan i hans stad. Nu har vi varit lyckligt gifta i snart sex år, och firar tio-års-jubileum nästa sommar.

Men under sonens två första år fick jag uppleva "ensamstående-livet" (pappan och jag bodde i olika städer som sagt, och han "hälsade på" istället för att vara en del av vardagen) och det var inte kul alls faktiskt. Även om man blir stark och klarar av de uppgifter man ställs inför, så saknar man tvåsamheten. När sonen kryper för första gången, får en ny tand, säger sitt första ord - man dööör ju efter att få berätta det för någon som känner likadant för sonen som man själv. Köpa födelsedagspresent till sonen själv - nä jag vill prata med pappan, och så ska vi småle åt hur galen sonen är i lego, såklart ska vi köpa mer lego. Jag skulle inte kunna ta med sonen till scouterna (dötrist) men hans pappa tycker det är knaskul. (skulle kunna fortsätta rabbla småsaker i evigheter...). Jag älskar min son, och hade gjort det även utan hans pappa, men fy vad hemskt det hade varit. Visst kan det vara jobbigt att byta blöjor själv hela dagarna, ekonomin, eller alltid få ta nattvak själv - men det absolut jobbigaste är den psykiska biten, ensamheten. Jag är en stark kvinna, men oj vad ensamt det varit.

Detta blev långt, sorry. Men tänk efter verkligen, innan nu bestämmer dig. Ta beslutet att behålla barnet - och lev med för och nackdelar en vecka. Ta beslutet att ta abort - och lev med det beslutet i en vecka. Älta och resonera. Vilket känns bäst? Hoppas det löser sig för er! *kram*
---
En liten parantes - föräldraförsäkringen grundar sig på inkomsten man har. Har du inte jobbat utan bara pluggat, dvs inte haft någon registrerad inkomst, så får du minimibeloppet per dag. Någon annan vet kanske det bättre än jag, hur det funkar, men jag tror inte det är mer än typ 80 kr/dag eller något.