Grundledsen efter krashad arbetsrelation

[Otherside]

Utan att kunna komma med något gott råd till dig, är jag förbluffad över att en person med den historiken får behålla sitt jobb? Om någon ska byta arbetsplats är det han. Detta har ju, som du skriver, hänt fler än dig. Skulle det rentav kännas positivt för dig om han konfronterades av arbetsledningen och fick ett ultimatum; ändra sitt beteende eller sägas upp? Det gör inget ogjort, verkligen inte, men nu låter det som att han inte ställs till svars överhuvudtaget, trots upprepade incidenter.

 

[Palermo]

Utan att kunna komma med något gott råd till dig, är jag förbluffad över att en person med den historiken får behålla sitt jobb? Om någon ska byta arbetsplats är det han. Detta har ju, som du skriver, hänt fler än dig. Skulle det rentav kännas positivt för dig om han konfronterades av arbetsledningen och fick ett ultimatum; ändra sitt beteende eller sägas upp? Det gör inget ogjort, verkligen inte, men nu låter det som att han inte ställs till svars överhuvudtaget, trots upprepade incidenter.

Det gör, enligt min erfarenhet, väldigt stor skillnad om det är privat eller offentlig sektor. I offentlig sektor är det väldigt svårt att omplacera eller säga upp någon på den här typen av skäl.

Jag har arbetat, i statligt jobb då, bortemot fem år med att man till sist lyckades bli av med den person som skapade nedbrutna människor omkring sig. Det hela kom upp i AD, arbetsgivaren förlorade och valde att ta kostnaden framför att böja sig för beslutet.

Talar vi sen om arbetsplatser av väldigt specificerat slag, där det så att säga finns många fler kallade än utvalda (tex kulturinstitutionerna) så är det vanligen helt omöjligt att köpa ut besvärliga medarbetare. Arbetsmarknaden är så begränsad, att i princip inget avgångsvederlag kan vara högt nog.

 

[Mabuse]

Jag tänker att det finns så många komponenter i vad du beskriver, som är giltiga anledningar i sig till att ens fotfäste svajar. Tex att problemet erkänns av flera parter helt utan att en lösning faktiskt presenteras, att vad som var det roligaste jobbet förstördes, att du inte (så vitt jag förstår) klarade att parera den andres brister och beteende och när det sker på arbetet så kan den professionella självkänslan få sig en törn (åtminstone han min fått det i liknande läge. Och jag menar inte att det varit rimligt att klara det, bara att det går att ha velat det trots orimlighet) osvosv.

När frågan nu gäller vad som går att göra som inte är att ta professionell hjälp, så går mina tankar till inre dialog eller att ta hjälp av en vän/partner och verkligen ”följa tankarna/känslorna till sina respektive rötter”. Att ärligt försöka dissikera och förstå (vilket är väldigt annorlunda än att älta och lika annorlunda att skaka det av sig) vilka föreställningar om kollegan, dig själv och arbetsplatsen som fått sig en törn av den här erfarenheten och sedan också ta ställning till vilka av de tidigare (ofta omedvetna) föreställningarna som kanske måste revideras för att passa verkligheten som den nu blev. Jag upplever att en aspekt som kan skapa sorg/stor ledsenhet är inre friktion mellan hur det ”ska vara” enligt vår inre kompass (inklusive moral, etik, självbild, trygghet) och hur det är. Ett sätt att minska skav blir då att upptäcka var tidigare uppfattningar inte längre stämmer med ens verklighet.

Med det sagt låter det också som en situation väl värd att sörja, både hur det blev och att det inte riktigt verkar vara en möjlighet att ”lösa det” genom att flytta på dig.

Och @skiesabove s input håller jag med om. Om den här upplevelsen skapat stress som gör att det inte riktigt finns utrymme (i form av lugn) att analysera och förstå, så blir grunden att försöka ge ditt system möjlighet att pysa ur stress och bygga välmående på en basal nivå som möjliggör att förstå vad du behöver i situationen, utifrån vad kroppen och knoppen signalerar för behov.

Edit: förlåt, skickade för tidigt.

Precis så känns det, att det är ett misslyckande att jag trots alla ansträngningar inte kunde parera hans brister och beteenden. Jag kunde inte stå ut med dem, och jag kunde inte få honom att vilja ändra något. Jag har lagt oerhört med tid och kraft på att komma på lösningar för hur vi skulle kunna lösa saker, att justera mitt eget beteende för att inte trigga honom, och så vidare och så vidare. Men det gick inte, jag kunde inte.

Och det är en enorm friktion eller stress att å ena sidan - såhär får man inte göra med sina medmänniskor. Han gör fel, han gör illa människor. Å andra sidan - han får stöd uppifrån, han fortsätter, det är jag som måste sluta och ändra mig, inte han. Inga krav ställs på honom att ändra nånting, utan det är bara synd om honom som är så ensam. Han är själv den förste att säga att uppdraget jag hade är en nyckelroll som är nästan omöjligt att rekrytera till (vilket också visat sig sant, det har inte gått att hitta någon ny), och det ställer till problem för honom att den är vakant, men ändå kunde han inte avhålla sig från att bete sig riktigt illa mot mig under lång tid. Fast han visste hur illa jag for och vad det var han gjorde som gjorde mig illa, fast han visste att han behövde mig och inte skulle kunna ersätta mig.

Det blev liksom bara dåligt för alla. Till ingen nytta.

 

[Mabuse]

Utan att kunna komma med något gott råd till dig, är jag förbluffad över att en person med den historiken får behålla sitt jobb? Om någon ska byta arbetsplats är det han. Detta har ju, som du skriver, hänt fler än dig. Skulle det rentav kännas positivt för dig om han konfronterades av arbetsledningen och fick ett ultimatum; ändra sitt beteende eller sägas upp? Det gör inget ogjort, verkligen inte, men nu låter det som att han inte ställs till svars överhuvudtaget, trots upprepade incidenter.

Japp, så är det. Hans chef stöttar honom till 100% och tycker synd om honom som har så hemska kollegor.

Såklart skulle det ha varit väldigt positivt om han inte hölls under armarna av ledningen, för då tror jag att han skulle kamma sig och bete sig bättre, men så är det inte. Chefen skyddar honom med allt makt hon har (och den är ansenlig).

Varje ytterligare avhopp/konflikt bekräftar bara hennes bild av att han har en hemsk arbetsgrupp, där alla bråkar och ingen vill ta ansvar. Och att han alltså behöver allt skydd och stöd han kan få, stackars sate.

 

[manda]

Precis så känns det, att det är ett misslyckande att jag trots alla ansträngningar inte kunde parera hans brister och beteenden. Jag kunde inte stå ut med dem, och jag kunde inte få honom att vilja ändra något. Jag har lagt oerhört med tid och kraft på att komma på lösningar för hur vi skulle kunna lösa saker, att justera mitt eget beteende för att inte trigga honom, och så vidare och så vidare. Men det gick inte, jag kunde inte.

Och det är en enorm friktion eller stress att å ena sidan - såhär får man inte göra med sina medmänniskor. Han gör fel, han gör illa människor. Å andra sidan - han får stöd uppifrån, han fortsätter, det är jag som måste sluta och ändra mig, inte han. Inga krav ställs på honom att ändra nånting, utan det är bara synd om honom som är så ensam. Han är själv den förste att säga att uppdraget jag hade är en nyckelroll som är nästan omöjligt att rekrytera till (vilket också visat sig sant, det har inte gått att hitta någon ny), och det ställer till problem för honom att den är vakant, men ändå kunde han inte avhålla sig från att bete sig riktigt illa mot mig under lång tid. Fast han visste hur illa jag for och vad det var han gjorde som gjorde mig illa, fast han visste att han behövde mig och inte skulle kunna ersätta mig.

Det blev liksom bara dåligt för alla. Till ingen nytta.

Väldigt tråkigt.

Och någonstans så kanske det (åtminstone går mina tankar ditåt) är en upplevelse av patriarkatets skevhet. Hur män med makt får bete sig värre än andra. Någon med makt hålls om ryggen och den utan får klara sig bäst den kan.

Jag tänker på min upplevelse av sjukvården med en okänd och stigmatiserad sjukdom. Som vit, akademiker, medelinkomsttagare i ett av världens rikaste länder, så har jag egentligen aldrig upplevt systemisk förfördelning förut (vilket jag vet är ett privilegium eftersom jag ju ändå är kvinna vilket jag borde kunna ha utsatts på grund av redan tidigare). Att då inse att strukturen inte är så reko som ens bild kanske tidigare varit, det gör också ont och kan å ena sidan skapa cynism å andra sidan bli en lättnad för att det egentligen inte alls har med mig att göra utan bara är hur diskriminering eller ojämlikhet ser ut och otroligt många har levt med den upplevelsen HELA sitt liv så att jag inte skadats av det förrän vid 40 är ändå rätt bra statistik.

Att se vad som handlar om destruktiva strukturer snarare än det personliga misslyckande det kan kännas som är såklart ett pågående arbete, men som faktiskt kan vara ett bra motgift.

 

[tanten]

Min erfarenhet är att det är svårt för utomstående att förstå. Släpp det och gå vidare, liksom, och nu jobbar du ju inte med honom längre så nu slipper du honom och allt är bra.

Ungefär samma reaktion som Athena hade här i tråden, att det kan väl inte vara så farligt eller djupgående med en krock på jobbet.

Jag antyder inte på något vis att detta är enkelt för dig!!
Jag vet väldigt väl hur svårt det är att få hjälp i vården och privat behöver man vara förmögen för att kuna betala.
Jag föreslog i all enkelhet att starta med billigare alternativ.

 

[farin]

Japp, så är det. Hans chef stöttar honom till 100% och tycker synd om honom som har så hemska kollegor som säger upp sig hellre än att vara på samma arbetsplats som han (inte jag, men andra där samarbetet inte funkat).

Såklart skulle det ha varit väldigt positivt om han inte hölls under armarna av ledningen, för då tror jag att han skulle kamma sig och bete sig bättre, men så är det inte. Chefen skyddar honom med allt makt hon har (och den är ansenlig).

Varje ytterligare avhopp/konflikt bekräftar bara hennes bild av att han har en hemsk arbetsgrupp, där alla bråkar och ingen vill ta ansvar. Och att han alltså behöver allt skydd och stöd han kan få, stackars sate.

Min fördom (baserad på erfarenhet i mitt yrke dock) är att ni båda jobbar inom akademin och att han har en hög akademisk titel. Så kallade "organisatoriska frikort" finns i de flesta organisationer, men alltför ofta inom akademin.

Men oavsett om det är där i den kontexten eller något helt annat så tänker jag utifrån det du skriver om bristande stöd från FHV, från hans chef och organisationen som låter honom hållas att du behöver fokusera på att göra det du kan själv för att stärka dig själv. Ge dig de bästa förutsättningarna för att orka med den mentala och emotionella kris som du nu behöver ta dig igenom. Prioritera mat, sömn, motion. Återhämtning som får dig att fokusera här och nu, så hjärnan inte kan fastna i loopen. Men ge dig också tid att känna, tänka och kanske sörja. Begränsa tiden, tala om för hjärnan att nu är det klart för idag, vi tänker på det här i morgon kl 11.15 igen. I en kvart. Sen samma sak i morgon, begränsa tiden, boka nytt möte med dig själv för de tankarna och känslorna. Däremellan gör du vad du behöver för att sysselsätta hjärnan med annat. Vad får dig att fokusera här och nu? En ridtur? Ett klurigt handarbete eller korsord? Träna dig själv? Laga en trerätters middag? Rensa ogräs? Utforska vad som får dig att glömma tiden för en stund. (Lyssna gärna på Lina Ejlertsson för tankar om återhämtning.)

Jag skulle dock önska att du kunde få praktiskt stöd och handledning i detta av just företagshälsovården. Du har tagit dig iväg fysiskt från det destruktiva, nu behöver du stöd att få med hela dig, tankar och känslor också.

 

[animalasia]

Varför valdes du ut som partner till vederbörande? Med den informationen som du skriver så känns det som om du blev utvald till ett omöjligt uppdrag. Det är inte ditt fel utan du borde egentligen vara förbannad. Istället för att ledningen tar tag i problemet så häver de över till någon annan.

 

[Skojamindoja]

Jag har varit i din situation. Och det är hemskt så jag förstår dig till hundra procent. I mitt fall hamnade jag i en grupp där merparten inte var på samma nivå som jag rent privat vilket gjorde att jag inte riktigt kom in i gänget. Tills det började en tjej i min ålder och vi hade fantastiskt roligt ihop i drygt ett år. Verkligen. Det står jag för. Vi umgicks inte privat för jag bromsade och ville inte blanda ihop privatliv och arbetsliv men hade det varit upp till henne hade vi nog gjort det. Vi hade mycket gemensamt även på den privata fronten.

Sen började helvetet. Precis som i en kärleksrelation kom det krypande. Varför gör du si och varför klär du dig så. Till slut kunde jag inte ens klä på mig ordentligt, eller äta normalt. Jag gick ta mig tusan konstigt. Hon var på mig både om arbetsrelaterade saker och rent privata. Jag var ett vrak.

På slutet jobbade vi inte tillsammans eller under samma chef men hon kontaktade mig både privat och genom jobbkanaler för att berätta hur kass jag var. Hon drog sig inte heller för att göra narr av mig inför storgruppen. Hennes chef höll henne om ryggen.

Det som blev ändringen för mig var när hon gick på en tredje person. Denna helt och hållet i sin yrkesroll. Dels kunde jag och det andra ”offret” prata med varandra, dels blev den andra personens chef inblandad och det tog hus i helvete. Vi fick veta att det inte är okej att bli behandlade som vi blivit. Då vågade jag även prata med min chef och responsen blev bra.

Jag har även berättat för några andra kollegor som vet och kan backa mig om hon gör något igen. Jag har blockat henne på alla privata kanaler och undviker henne på jobbet.

Nu verkar det ju tyvärr som att er gemensamma (?) chef har tagit den här rövhattens parti och det är ju trist. Men jag tolkar ditt inlägg som att det finns fler kollegor som drabbats? Kan ni prata? För mig hjälpte det enormt att inte vara ensam. Det har också gjort att jag kunnat tänka bort hennes beteende och att jag inte är så värdelös som hon säger. Eventuellt om ni kan gå till en högre chef om er inte lyssnar?

 

[Mabuse]

Varför valdes du ut som partner till vederbörande? Med den informationen som du skriver så känns det som om du blev utvald till ett omöjligt uppdrag. Det är inte ditt fel utan du borde egentligen vara förbannad. Istället för att ledningen tar tag i problemet så häver de över till någon annan.

Det var kollegan som valde mig. Jag blev glad, för jag hade gott intryck av honom och uppdraget hade intresserat mig en tid. Jag hade tänkt att någon gång skulle jag vilja prova att göra det, och så fick jag chansen mycket tidigare än jag trott. Jag sa ja på stående fot.

 

[Mabuse]

Min fördom (baserad på erfarenhet i mitt yrke dock) är att ni båda jobbar inom akademin och att han har en hög akademisk titel. Så kallade "organisatoriska frikort" finns i de flesta organisationer, men alltför ofta inom akademin.

Men oavsett om det är där i den kontexten eller något helt annat så tänker jag utifrån det du skriver om bristande stöd från FHV, från hans chef och organisationen som låter honom hållas att du behöver fokusera på att göra det du kan själv för att stärka dig själv. Ge dig de bästa förutsättningarna för att orka med den mentala och emotionella kris som du nu behöver ta dig igenom. Prioritera mat, sömn, motion. Återhämtning som får dig att fokusera här och nu, så hjärnan inte kan fastna i loopen. Men ge dig också tid att känna, tänka och kanske sörja. Begränsa tiden, tala om för hjärnan att nu är det klart för idag, vi tänker på det här i morgon kl 11.15 igen. I en kvart. Sen samma sak i morgon, begränsa tiden, boka nytt möte med dig själv för de tankarna och känslorna. Däremellan gör du vad du behöver för att sysselsätta hjärnan med annat. Vad får dig att fokusera här och nu? En ridtur? Ett klurigt handarbete eller korsord? Träna dig själv? Laga en trerätters middag? Rensa ogräs? Utforska vad som får dig att glömma tiden för en stund. (Lyssna gärna på Lina Ejlertsson för tankar om återhämtning.)

Jag skulle dock önska att du kunde få praktiskt stöd och handledning i detta av just företagshälsovården. Du har tagit dig iväg fysiskt från det destruktiva, nu behöver du stöd att få med hela dig, tankar och känslor också.

Psykologer brukar ju annars säga att man inte ska distrahera sig, för det är ett undvikandebeteende som förvärrar problemet i längden.

Hur tänker du kring det?

 

[Libbsticka]

Företagshälsovården säger att det kollegan utsätter dig för är så destruktivt, så det finns ingen terapi i världen som kan hindra dig från att ta skada. Säg upp uppdraget och undvik kollegan. Behöver du mer terapi för att hantera skadorna, vänd dig till vården.

Der jag undrar är om kollegan har någon typ av personlighetsstörning? Jag själv och de jag känner som råkat ut för en sådan person i professionella sammanhang har blivit djupt skakade i grunden och man kommer absolut ut på andra sidan som att man blivit körd genom en slåttermaskin.

Kanske läge att personalansvarige börjar ha tydliggörande samtal med personen.

Kolla upp runt krissamtal genom dina eller företagets försäkringar. Beklagar att du råkat ut för en sån typ. De får makt över en för att man inte kan föreställa sig att en annan människa är så elak och ljuger så lätt

 

[Mabuse]

Jag har varit i din situation. Och det är hemskt så jag förstår dig till hundra procent. I mitt fall hamnade jag i en grupp där merparten inte var på samma nivå som jag rent privat vilket gjorde att jag inte riktigt kom in i gänget. Tills det började en tjej i min ålder och vi hade fantastiskt roligt ihop i drygt ett år. Verkligen. Det står jag för. Vi umgicks inte privat för jag bromsade och ville inte blanda ihop privatliv och arbetsliv men hade det varit upp till henne hade vi nog gjort det. Vi hade mycket gemensamt även på den privata fronten.

Sen började helvetet. Precis som i en kärleksrelation kom det krypande. Varför gör du si och varför klär du dig så. Till slut kunde jag inte ens klä på mig ordentligt, eller äta normalt. Jag gick ta mig tusan konstigt. Hon var på mig både om arbetsrelaterade saker och rent privata. Jag var ett vrak.

På slutet jobbade vi inte tillsammans eller under samma chef men hon kontaktade mig både privat och genom jobbkanaler för att berätta hur kass jag var. Hon drog sig inte heller för att göra narr av mig inför storgruppen. Hennes chef höll henne om ryggen.

Det som blev ändringen för mig var när hon gick på en tredje person. Denna helt och hållet i sin yrkesroll. Dels kunde jag och det andra ”offret” prata med varandra, dels blev den andra personens chef inblandad och det tog hus i helvete. Vi fick veta att det inte är okej att bli behandlade som vi blivit. Då vågade jag även prata med min chef och responsen blev bra.

Jag har även berättat för några andra kollegor som vet och kan backa mig om hon gör något igen. Jag har blockat henne på alla privata kanaler och undviker henne på jobbet.

Nu verkar det ju tyvärr som att er gemensamma (?) chef har tagit den här rövhattens parti och det är ju trist. Men jag tolkar ditt inlägg som att det finns fler kollegor som drabbats? Kan ni prata? För mig hjälpte det enormt att inte vara ensam. Det har också gjort att jag kunnat tänka bort hennes beteende och att jag inte är så värdelös som hon säger. Eventuellt om ni kan gå till en högre chef om er inte lyssnar?

Det låter förfärligt, det du varit med om.

Det som är svårt med kollegan är att han inte gör något sånt alls. Så det är inte alls frågan om att han beter sig på ett sätt som är uppenbart destruktivt. Han vet exakt vart gränserna går, och framstår utåt som snäll, mjuk och tafatt. Står man utanför så framstår han som helt oskyldig och, om något, för snäll, medan folk runt honom av ingen anledning blir arga, reagerar och går sönder. Han bestraffar genom tystnad, utfrysning och, i nödfall, genom uppläxning i enrum eller med hjälp av sin chef.

Nu har det pågått såpass länge att de reaktioner jag fått när jag berättat är att ”Jo, jag har hört liknande förut”. Jag har i efterhand pratat med kollegor som han kraschat samarbeten med tidigare, och då föll många pusselbitar på plats. Vi delar många erfarenheter.

 

[farin]

Psykologer brukar ju annars säga att man inte ska distrahera sig, för det är ett undvikandebeteende som förvärrar problemet i längden.

Hur tänker du kring det?

Du ska inte distrahera dig helt, du får ge det en tid varje dag så länge du vill och behöver. Men det får inte ta all tid och allt fokus. Energin räcker inte till att faktiskt bearbeta om det är 24/7, därav behov av återhämtning som ger hjärnan möjlighet att vila. Kan du vila utan distraktion så är det säkert ok, jag har aldrig kunnat det när det varit något som skaver.

Med tiden kommer du inte ha samma behov att ge det tid varje dag, och då kan du glesa ut och till slut avsluta den mötesserien.

Kommer tyvärr inte på någon bra källa just nu, men återkommer om det poppar upp i huvudet.

 

[Mabuse]

Der jag undrar är om kollegan har någon typ av personlighetsstörning? Jag själv och de jag känner som råkat ut för en sådan person i professionella sammanhang har blivit djupt skakade i grunden och man kommer absolut ut på andra sidan som att man blivit körd genom en slåttermaskin.

Kanske läge att personalansvarige börjar ha tydliggörande samtal med personen.

Kolla upp runt krissamtal genom dina eller företagets försäkringar. Beklagar att du råkat ut för en sån typ. De får makt över en för att man inte kan föreställa sig att en annan människa är så elak och ljuger så lätt

Man ska ju inte sätta diagnoser på folk, men ja, folk kommer ut på andra sidan som att de blivit körda i slåttermaskin. Jag har tre föregångare de senaste tre åren, det var samma för dem.

Det är väl anledningen till att fackets råd är ”Fly!!”.

Personalavdelningen är inget att hoppas på i sammanhanget. De känner till problemet, men så länge han stöttas av sin chef kan de inget göra.

 

[Mabuse]

Du ska inte distrahera dig helt, du får ge det en tid varje dag så länge du vill och behöver. Men det får inte ta all tid och allt fokus. Energin räcker inte till att faktiskt bearbeta om det är 24/7, därav behov av återhämtning som ger hjärnan möjlighet att vila. Kan du vila utan distraktion så är det säkert ok, jag har aldrig kunnat det när det varit något som skaver.

Med tiden kommer du inte ha samma behov att ge det tid varje dag, och då kan du glesa ut och till slut avsluta den mötesserien.

Kommer tyvärr inte på någon bra källa just nu, men återkommer om det poppar upp i huvudet.

Låter rimligt!

 

[skiesabove]

Psykologer brukar ju annars säga att man inte ska distrahera sig, för det är ett undvikandebeteende som förvärrar problemet i längden.

Hur tänker du kring det?

Jag tänker att man måste ha med nervsystemet i beräkningen och gå en balansgång. Det är orimligt att hålla sig i "fullt medvetande" hela tiden med mycket i bagaget, för då kan man inte fungera överhuvudtaget.

Samtidigt så är det inte bra att försöka nå 100% distraktion/undanknuffande, för då blir bagaget aldrig mindre, man fortsätter bli triggad och lägger ännu fler negativa upplevelser i ryggsäcken. Kroppen börjar ta stryk för att man lever med konstant låggradig stress av allt undantryckande (autoimmuna brukar komma som ett brev på posten för kvinnor då).

Det är en balansgång. Hur många minuter klarar man av per vecka att faktiskt sitta med det? Eller är det kanske per månad i början? Det är där organiserad terapi kan vara bra, då har man en bokad tid och en handledare, och så kan man lägga undan det och fokusera på kroppshälsa däremellan.

Undvikandebeteende kommer från att hjärnan minns det som farligt, och det är legitimt. Det är rädsla, och skyddsmekanismer kickar in. Du blir inte mindre rädd av att ignorera det, snarare mer rädd av att pusha när du inte har en stabil grund att stå på och ett lugn att återvända till.

Grunden måste finnas först. Tryggheten i vardagen för kroppen och hjärnan. Stadiga rutiner, en vilsam omgivning, och trygga relationer.

Först då kan man börja med exponering.

 

[animalasia]

Det var kollegan som valde mig. Jag blev glad, för jag hade gott intryck av honom och uppdraget hade intresserat mig en tid. Jag hade tänkt att någon gång skulle jag vilja prova att göra det, och så fick jag chansen mycket tidigare än jag trott. Jag sa ja på stående fot.

All heder åt dig att du gick in i uppdraget och försökte. Nu har du lärt dig något, man pratar ju om ”lärpengar” du har istället fått ”lärdomar”. Låt dig inte dras ner i skiten och jag fattar att det är lättare sagt än gjort.

Jag har en kollega som drabbades av en chef, psykologen på företagshälsovården sa till kollegan - antingen får du byta jobb eller så får du hoppas hon väljer någon annan att mobba. Tyvärr är det väldigt konstigt på vissa arbetsplatser. Jag hoppas att du kan inse att det inte är du som är problemet utan arbetsplatsen.

 

[Mabuse]

All heder åt dig att du gick in i uppdraget och försökte. Nu har du lärt dig något, man pratar ju om ”lärpengar” du har istället fått ”lärdomar”. Låt dig inte dras ner i skiten och jag fattar att det är lättare sagt än gjort.

Jag har en kollega som drabbades av en chef, psykologen på företagshälsovården sa till kollegan - antingen får du byta jobb eller så får du hoppas hon väljer någon annan att mobba. Tyvärr är det väldigt konstigt på vissa arbetsplatser. Jag hoppas att du kan inse att det inte är du som är problemet utan arbetsplatsen.

Problemet är väl att fast det finns så mycket som tyder på att han är problemet, och företagshälsovården, kollegorna och facket också gör det, så hamnar jag lätt i att gå in i hans bild av att jag är emotionell, oprofessionell, gränslös och psykiskt sjuk, och att han gjorde sitt bästa med en knäpp kollega. Att det är jag som är problemet, och att allt annat bara är en dåres försvarstal, något jag intalar mig för att rättfärdiga mitt beteende.

Jag har ägnat ett år åt att med all kraft försöka förstå honom, se mig ur hans perspektiv för att förstå, parera och förutsäga hans reaktioner, så att jag kan vara vad han upplever som en funktionell kollega. Så jag halkar lätt in i hans perspektiv. Han är oerhört stark i sin bild av att han är offret. Andra fattar agg till honom utan anledning. Det han upplever är sanningen. Mina reaktioner är orimliga, jag är oprofessionell, jag inbillar mig saker. Det jag upplever och känner finns inte.

 

[Motacilla]

Har haft en kollega som visade sig vara en riktig praktidiot och där det tog ett bra tag att återhämta sig och hitta sig själv igen.

För att göra en mycket lång historia kort, så satte personen igång med utfrysning, "glömde" att inkludera mig i viktiga mejl, kastade bort dokument som jag hade på mitt bord, skällde ut mig under möten etc. Chefen tyckte bara personen var himla effektiv och lät hen hållas.

Det som hjälpte mig var att för det första skapa distans till händelserna, dvs. inte älta.
Skrev dagbok för att reflektera.

Sen när jag kände mig färdig att ta itu med saken (dvs när de värsta känslorna lagt sig) började jag fundera på vad jag _de facto_ kunde ha gjort annorlunda, varför det blev som det blev. Landade i att oavsett vad jag än gjorde så skulle personen antagligen betett sig likadant ändå (fanns en historia av det).

Men ändå kunde jag se saker jag borde ha gjort annorlunda för mig själv, t.ex ifrågasatt hen och helt enkelt inte slätat över dåligt beteende så mycket som jag gjorde.