Grundledsen efter krashad arbetsrelation

[vemsomhelst123]

För två år sen började jag ett nytt uppdrag på jobbet tillsammans med en kollega som jag inte kände innan. Det var helt nya arbetsuppgifter i en annan del av organisationen än jag arbetat tidigare, i ett nytt sammanhang med nya människor.

Initialt kändes det superkul, framförallt samarbetet med kollegan som är bland det roligaste jag gjort på jobbet. Dock är han svår att samarbeta med, och det blev efter en tid ganska svåra konflikter. Jag har verkligen gjort mitt yttersta för att lösa dem och hitta sätt att fortsätta jobba tillsammans, men till slut gick det inte. Jag for väldigt illa, och han ville inte.

Nu har jag lämnat det uppdraget sen några månader, men jag kan som inte bli glad igen. Jag tänker på allt som hänt, och pendlar mellan att vara ledsen, arg (kollegan har gjort och sagt en hel del som inte är så charmigt), sorg och skam över att jag inte klarade det, sakna det som var bra och det mellan varven fantastiska samarbete vi hade, och så vidare.

Vad gör man för att må bra igen? Släpp det och gå vidare är ju lätt sagt, men dels är jag ju fortfarande på samma arbetsplats och blir hela tiden påmind, dels kan jag inte. Om jag inte distraherar mig med saker så kommer tankarna tillbaka.

Relationstips handlar nästan alltid om kärleksrelationer, men det här är ju en arbetsrelation, så det går inte att relatera till de råden riktigt. Och vänskap var det ju inte heller. Bara en väldigt nära arbetsrelation.

Är det nån som kan relatera, eller tipsa om vad man gör för att hitta tillbaks till sitt glada jag, till självförtroende och en känsla av värde?

Har varit med om detta med en chef. Det var inte bara jag men jag var ”ensammast” med mitt uppdrag, de andra hade kollegor runt sig på ett annat sätt även om jag kunde prata med dem också. Och chefen gick absolut hårdast mot mig. Jag fick bra hjälp från företagshälsovården (även från vården initialt även om de gärna ville lassa tillbaka till fhv). Är du med i facket kan terapi ingå i gruppförsäkring, eller om du har privat försäkring. I samband med en kris i familjen för några år sen insåg jag att jag kunde gå i terapi typ en gång i veckan i ett år med alla försäkringar jag hade .
Jag har aldrig råkat illa ut i akademin, annat än den gängse jargong som alltid är när man presenterar något för den gruppen jag tillhör, dvs alla vill såga folk vid fotknölarna (förstod att det är där du är), men det är ju en jävligt märklig värld och jag är glad att min grundanställning är på utsidan. Det blir ju en hierarki automatiskt och som du säger svårt att byta jobb utan att ge upp lite av sig själv eller byta stad.
Tilläggas kan väl att jag bytte jobb till slut. Det var lite att ge upp sig själv det med (angränsar till akademin och liknande geografiska förutsättningar) men jag slipper drömma mardrömmar på nätterna, jag slipper vara så otroligt känslomässigt engagerad i mitt jobb (vilket jag iofs saknar) och jag fick upp både lön och flexibilitet. Inte ångrat mig men sörjde faktiskt på riktigt.

 

[EmmaW]

Man kan ibland få privat samtalskontakt via sin försäkring och det gratis. Kan vara värt att kolla upp om intresset finns av det. Man kan som grund få ca 10 samtal men behöver man fler kan man få upp till 10 samtal till. Det kopplat till relationstrauma och det är ju det här en typ av.

 

[Mabuse]

Har haft en kollega som visade sig vara en riktig praktidiot och där det tog ett bra tag att återhämta sig och hitta sig själv igen.

För att göra en mycket lång historia kort, så satte personen igång med utfrysning, "glömde" att inkludera mig i viktiga mejl, kastade bort dokument som jag hade på mitt bord, skällde ut mig under möten etc. Chefen tyckte bara personen var himla effektiv och lät hen hållas.

Det som hjälpte mig var att för det första skapa distans till händelserna, dvs. inte älta.
Skrev dagbok för att reflektera.

Sen när jag kände mig färdig att ta itu med saken (dvs när de värsta känslorna lagt sig) började jag fundera på vad jag _de facto_ kunde ha gjort annorlunda, varför det blev som det blev. Landade i att oavsett vad jag än gjorde så skulle personen antagligen betett sig likadant ändå (fanns en historia av det).

Men ändå kunde jag se saker jag borde ha gjort annorlunda för mig själv, t.ex ifrågasatt hen och helt enkelt inte slätat över dåligt beteende så mycket som jag gjorde.

Men var det inte saker du gjorde fel, som triggade den andres beteende? Det är där jag hamnar hela tiden, att det är ingen mening att hitta fel hos den andre, det är hos mig själv jag ska leta felen.

Det mår man ju inte så bra av. Men samtidigt ska man inte skylla sina misslyckanden och tillkortakommanden på andra.

Hur gör du för att rättfärdiga för dig själv att det var kollegan som var problemet, inte du?

 

[EmmaW]

fel

 

[vemsomhelst123]

Men var det inte saker du gjorde fel, som triggade den andres beteende? Det är där jag hamnar hela tiden, att det är ingen mening att hitta fel hos den andre, det är hos mig själv jag ska leta felen.

Det mår man ju inte så bra av. Men samtidigt ska man inte skylla sina misslyckanden och tillkortakommanden på andra.

Hur gör du för att rättfärdiga för dig själv att det var kollegan som var problemet, inte du?

Jag tänker att man behöver hjälp med det. I mitt fall hade jag med mig mail och dokumentation som jag visade för psykologen på fhv som sa att det här är så märkligt agerat. Det och att prata med kollegor som varit med om samma sak fick mig att inse att jag såklart inte är felfri och säkert kunnat agera/säga något annorlunda än jag gjorde. Såklart inte samma sak med en kollega som med en chef, men det låter verkligen som du behöver prata med någon. Jag kan som sagt väldigt mycket relatera till att jobbet är en del av en, något man alltid tänker på och faktiskt har lust att pyssla med även när man kanske inte jobbar. Men det finns något oerhört skönt i att nu i 4 veckor stänga ner datorn och inte oroa sig över årsredovisningar, deadlines osv. Jag är bara en vanlig knegare, men jag tror det är svårt att förstå det när man inte brinner för det man gör (som en eftertanke till andra eventuella svar i tråden).

 

[manda]

Problemet är väl att fast det finns så mycket som tyder på att han är problemet, och företagshälsovården, kollegorna och facket också gör det, så hamnar jag lätt i att gå in i hans bild av att jag är emotionell, oprofessionell, gränslös och psykiskt sjuk, och att han gjorde sitt bästa med en knäpp kollega. Att det är jag som är problemet, och att allt annat bara är en dåres försvarstal, något jag intalar mig för att rättfärdiga mitt beteende.

Jag har ägnat ett år åt att med all kraft försöka förstå honom, se mig ur hans perspektiv för att förstå, parera och förutsäga hans reaktioner, så att jag kan vara vad han upplever som en funktionell kollega. Så jag halkar lätt in i hans perspektiv. Han är oerhört stark i sin bild av att han är offret. Andra fattar agg till honom utan anledning. Det han upplever är sanningen. Mina reaktioner är orimliga, jag är oprofessionell, jag inbillar mig saker. Det jag upplever och känner finns inte.

Men var det inte saker du gjorde fel, som triggade den andres beteende? Det är där jag hamnar hela tiden, att det är ingen mening att hitta fel hos den andre, det är hos mig själv jag ska leta felen.

Det mår man ju inte så bra av. Men samtidigt ska man inte skylla sina misslyckanden och tillkortakommanden på andra.

Hur gör du för att rättfärdiga för dig själv att det var kollegan som var problemet, inte du?

Du beskriver rakt av ett väldigt klassiskt destruktiv-relation-mönster. Person ett får person två (och gärna också resten av omgivningen) att tvivla på person tvås omdöme genom en långsam normaliseringsprocess av att person etts måttstock är den som gäller och person två är oberäknelig.

Rättfärdigandet händer genom att återigen mäta dig, din kompetens och dina handlingar efter DIN måttstock, inte den så ”väna och kompetenta” person ett. Det blir såklart jättesvårt efter att ha blivit systematiskt nedbruten och lärd att ens egen kompass är fel och ännu svårare om omgivningen fortfarande använder person etts måttstock.

En kontrollerande partner uppger också alla fel partnern gör som rättfärdigar henoms våld och kontroll. Klär sig fel, fel mimik, fel uttryckssätt. Ibland finns säkert någon som även rent objektivt skulle kunna ses som inte perfekt utfört men det blir irrelevant i det läget. Att se situationen för vad den är, och mönstret för vad det är, är en förutsättning för att ”rättfärdiga för sig själv” att din version räknas. Ett visst mått av självtvivel är sunt men det låter toppen att du ändå hör från kollegor att du inte är ensam om din erfarenhet. Det kan hjälpa dig återkalibrera efter din (och arbetsplatsens) etik, kompetens och styrdokument istället för kollegans även om det är ett mastigt arbete som jag önskar dig stöd i.

 

[Mabuse]

Jag tänker att man behöver hjälp med det. I mitt fall hade jag med mig mail och dokumentation som jag visade för psykologen på fhv som sa att det här är så märkligt agerat. Det och att prata med kollegor som varit med om samma sak fick mig att inse att jag såklart inte är felfri och säkert kunnat agera/säga något annorlunda än jag gjorde. Såklart inte samma sak med en kollega som med en chef, men det låter verkligen som du behöver prata med någon. Jag kan som sagt väldigt mycket relatera till att jobbet är en del av en, något man alltid tänker på och faktiskt har lust att pyssla med även när man kanske inte jobbar. Men det finns något oerhört skönt i att nu i 4 veckor stänga ner datorn och inte oroa sig över årsredovisningar, deadlines osv. Jag är bara en vanlig knegare, men jag tror det är svårt att förstå det när man inte brinner för det man gör (som en eftertanke till andra eventuella svar i tråden).

Ja, säkert. Men jag kan alltså inte få sådan hjälp av fhv. Så jag behöver hitta en annan lösning.

 

[Motacilla]

Men var det inte saker du gjorde fel, som triggade den andres beteende? Det är där jag hamnar hela tiden, att det är ingen mening att hitta fel hos den andre, det är hos mig själv jag ska leta felen.

Det mår man ju inte så bra av. Men samtidigt ska man inte skylla sina misslyckanden och tillkortakommanden på andra.

Hur gör du för att rättfärdiga för dig själv att det var kollegan som var problemet, inte du?

Alltså det var ju sånt jag tänkte väldigt mycket i början, att det MÅSTE vara mitt fel, "om jag bara...".

Men sen kom jag liksom till en punkt där jag försökte se nyktert på det hela, spalta upp situationer och erkänna mitt eget ansvar samtidigt som jag tänkte på hur kollegan betett sig. Och försökte göra ett slags analys: är det rimligt att sluta prata med en kollega för något sådant här: ja/nej; är det rätt att skrika åt en kollega för att man inte håller med: ja/nej; är det rätt att slänga bort en kollegas material för att man är arg: ja/nej.

Och samtidigt också göra en slags förteckning av vad jag själv FÖRSÖKT göra för att lösa situationen och för att förbättra situationen, men som kollegan inte alls var intresserad av.

Jag lyckades efter mångt och mycket landa i en slutsats att en relation aldrig bärs av bara en person. Och att även om jag själv är delaktig i att det blev som det blev (jag provocerade antagligen kollegan omedvetet och utan avsikt), så är det ändå alla vuxna personers eget ansvar för att kunna bete sig sansat på sin arbetsplats. Hen VALDE att bete sig som hen gjorde, och det måste hen stå för, inte jag.

 

[Mabuse]

Du beskriver rakt av ett väldigt klassiskt destruktiv-relation-mönster. Person ett får person två (och gärna också resten av omgivningen) att tvivla på person tvås omdöme genom en långsam normaliseringsprocess av att person etts måttstock är den som gäller och person två är oberäknelig.

Rättfärdigandet händer genom att återigen mäta dig, din kompetens och dina handlingar efter DIN måttstock, inte den så ”väna och kompetenta” person ett. Det blir såklart jättesvårt efter att ha blivit systematiskt nedbruten och lärd att ens egen kompass är fel och ännu svårare om omgivningen fortfarande använder person etts måttstock.

En kontrollerande partner uppger också alla fel partnern gör som rättfärdigar henoms våld och kontroll. Klär sig fel, fel mimik, fel uttryckssätt. Ibland finns säkert någon som även rent objektivt skulle kunna ses som inte perfekt utfört men det blir irrelevant i det läget. Att se situationen för vad den är, och mönstret för vad det är, är en förutsättning för att ”rättfärdiga för sig själv” att din version räknas. Ett visst mått av självtvivel är sunt men det låter toppen att du ändå hör från kollegor att du inte är ensam om din erfarenhet. Det kan hjälpa dig återkalibrera efter din (och arbetsplatsens) etik, kompetens och styrdokument istället för kollegans även om det är ett mastigt arbete som jag önskar dig stöd i.

Jag är rätt säker på att i hans värld är det jag som är den hemska, kontrollerande och destruktiva personen. Det är jag som betett mig illa, han har bara varit professionell (ett ord han återkommer till hela tiden), och har tvingat honom att sätta gränser, att minimera kontakt. Han har gjort allt man kan begära för att klara av en galen kollega.

När jag har blivit arg på honom är det ett tecken på min labilitet. När han har blivit arg på mig är det mitt fel, för jag har tvingat honom att bli arg på jobbet, vilket han inte vill. Han vill ha lugn och ro på jobbet, och jag har hindrat det.

 

[Tantan]

Det är ett arbetsmiljöproblem, ett välkänt sådant. Men det är som det är, och inget jag kan påverka.

Facket är informerade, och känner väl till kollegan som har lång historik av liknande fall. Deras råd är håll dig undan, det finns inget du eller någon annan kan göra.

Företagshälsovården säger att det kollegan utsätter dig för är så destruktivt, så det finns ingen terapi i världen som kan hindra dig från att ta skada. Säg upp uppdraget och undvik kollegan. Behöver du mer terapi för att hantera skadorna, vänd dig till vården.

Vården hänvisar till företagshälsovården, eftersom det är en arbetsskada.

Men, nu var det ju inte sjukvårdstips jag sökte, utan mer om det är någon som kan relatera till situationen eller har några tips (annat än sök vård, då).

Jag har haft vad det låter som en snarlik upplevelse. För mig löste det sig när jag bestämde mig för att vara totalt ärlig med min chef om situationen och att jag absolut inte ville jobba med kollegan. Vi var båda kvar men min chef såg till att vi inte behövde arbeta ihop. Även denna var ett känt problem, jag stod ut i tre år vilket var någon form av rekord. Men det som hjälpte mest var tid och mental distans. Första året var skitjobbigt, jag bävade för konfrontationer och annat men det hände inte. Jag borde med facit i hand markerat mina gränser tydligare men ibland är det svårt.

 

[Sassy]

Men var det inte saker du gjorde fel, som triggade den andres beteende? Det är där jag hamnar hela tiden, att det är ingen mening att hitta fel hos den andre, det är hos mig själv jag ska leta felen.

Det mår man ju inte så bra av. Men samtidigt ska man inte skylla sina misslyckanden och tillkortakommanden på andra.

Hur gör du för att rättfärdiga för dig själv att det var kollegan som var problemet, inte du?

Jag tog en lång process med ACT. Det hade säkert varit lättare om jag hade haft bra terapeut med på den vägen, men nu hade jag inte råd med det eftersom jag på kuppen blev långtidssjukskriven. Enstaka samtal när jag kört fast tankemässigt, och i övrigt processande med kloka vänner som kunde hjälpa mig att hålla fokus på min resa i det hela och inte fastna i vad som hänt och varför.

Att fastna i att försöka tänka sig ut ur situationen enligt samma tankemönster som man hade innan har sällan eller aldrig hjälpt mig.

ACT är rätt tufft om man aldrig tidigare jobbat med radikal acceptans och inte "vill" acceptera hur situationen ser ut, men det är väldigt hjälpsamt om man orkar ta sig förbi det motståndet.

 

[Sassy]

Du beskriver rakt av ett väldigt klassiskt destruktiv-relation-mönster. Person ett får person två (och gärna också resten av omgivningen) att tvivla på person tvås omdöme genom en långsam normaliseringsprocess av att person etts måttstock är den som gäller och person två är oberäknelig.

Rättfärdigandet händer genom att återigen mäta dig, din kompetens och dina handlingar efter DIN måttstock, inte den så ”väna och kompetenta” person ett. Det blir såklart jättesvårt efter att ha blivit systematiskt nedbruten och lärd att ens egen kompass är fel och ännu svårare om omgivningen fortfarande använder person etts måttstock.

En kontrollerande partner uppger också alla fel partnern gör som rättfärdigar henoms våld och kontroll. Klär sig fel, fel mimik, fel uttryckssätt. Ibland finns säkert någon som även rent objektivt skulle kunna ses som inte perfekt utfört men det blir irrelevant i det läget. Att se situationen för vad den är, och mönstret för vad det är, är en förutsättning för att ”rättfärdiga för sig själv” att din version räknas. Ett visst mått av självtvivel är sunt men det låter toppen att du ändå hör från kollegor att du inte är ensam om din erfarenhet. Det kan hjälpa dig återkalibrera efter din (och arbetsplatsens) etik, kompetens och styrdokument istället för kollegans även om det är ett mastigt arbete som jag önskar dig stöd i.

Exakt sån var min situation. Normaliseringsprocess, gaslightande, väldigt övertygande gentemot omvärlden så att jag blev helt ensam i det.

Det går inte att resonera eller argumentera med en person som beter sig så, oavsett om det beror på illvilja eller "bara" oförmåga att deala med situationen. Det enda man kan göra är att ta hand om sig själv och lära sig upprätthålla sina gränser, både utåt och i hur man tänker om sig själv.

 

[Palermo]

Jag är rätt säker på att i hans värld är det jag som är den hemska, kontrollerande och destruktiva personen. Det är jag som betett mig illa, han har bara varit professionell (ett ord han återkommer till hela tiden), och har tvingat honom att sätta gränser, att minimera kontakt. Han har gjort allt man kan begära för att klara av en galen kollega.

När jag har blivit arg på honom är det ett tecken på min labilitet. När han har blivit arg på mig är det mitt fel, för jag har tvingat honom att bli arg på jobbet, vilket han inte vill. Han vill ha lugn och ro på jobbet, och jag har hindrat det.

För mig låter det här väldigt likt effekterna av destruktiva förhållanden. Många av oss har väl ett ex från helvetet som din berättelse relaterar till. (Jag antyder absolut inte att du hade en relation med kollegan.) Det jag känner igen är det där att du på sätt och vis har närmare till hans perspektiv än till ditt eget.

Nu vet jag inte om du tycker att det känns som en tråd att nysta i, men om, så finns en hel del skrivet om destruktiva relationer och om att ta sig ur dem och bli av med det värsta av de negativa bieffekterna.

 

[manda]

Jag är rätt säker på att i hans värld är det jag som är den hemska, kontrollerande och destruktiva personen. Det är jag som betett mig illa, han har bara varit professionell (ett ord han återkommer till hela tiden), och har tvingat honom att sätta gränser, att minimera kontakt. Han har gjort allt man kan begära för att klara av en galen kollega.

När jag har blivit arg på honom är det ett tecken på min labilitet. När han har blivit arg på mig är det mitt fel, för jag har tvingat honom att bli arg på jobbet, vilket han inte vill. Han vill ha lugn och ro på jobbet, och jag har hindrat det.

Klassiskt. Och hans syn kommer du nog aldrig kunna ändra, men din. Du kan reclaima den.

Jag tänker att det finns massor av resurser på nätet och det går att hitta högkvalitativt stöd även om jag inte har sökt (och hittat) inom just det område du beskriver, men andra. Jag menar inte att det är lätt eller rätt att navigera utan professionell hjälp. Bara att det är möjligare nu är i många andra tidsåldrar och att du inte ges hjälp av fhv eller har försäkringar gör inte att du är utesluten från att navigera det här på ett evidensbaserat sätt även om det kanske är knöligare.

 

[Mabuse]

För mig låter det här väldigt likt effekterna av destruktiva förhållanden. Många av oss har väl ett ex från helvetet som din berättelse relaterar till. (Jag antyder absolut inte att du hade en relation med kollegan.) Det jag känner igen är det där att du på sätt och vis har närmare till hans perspektiv än till ditt eget.

Nu vet jag inte om du tycker att det känns som en tråd att nysta i, men om, så finns en hel del skrivet om destruktiva relationer och om att ta sig ur dem och bli av med det värsta av de negativa bieffekterna.

Jo, när jag läser om destruktiva relationer så stämmer det väldigt bra. Men jag tror han också läst om dem, för i princip kan man se det som att han följt de råden till punkt och pricka med mig. Inte prata känslor, gränsa personen, minimera kontakt, etc.

Jag har velat reda ut saker och berätta hur hans agerande påverkar mig, i förhoppningen att det ska bli bättre. Han tycker de samtalen är jobbiga, att jag ”käbblar”.

 

[Palermo]

Jo, när jag läser om destruktiva relationer så stämmer det väldigt bra. Men jag tror han också läst om dem, för i princip kan man se det som att han följt de råden till punkt och pricka med mig. Inte prata känslor, gränsa personen, minimera kontakt, etc.

Jag har velat reda ut saker och berätta hur hans agerande påverkar mig, i förhoppningen att det ska bli bättre. Han tycker de samtalen är jobbiga, att jag ”käbblar”.

Ja, jag tror inte att du ska ens hoppas på att få till sådana samtal med honom. Jag tror det är kört, särskilt med den ledningssituation du beskriver.

Men däremot tror jag att du kan få någon sorts konstruktiv ro med det som detta har kostat dig, med hjälp av den typen av strategier. Så att du äger din egen version av det som hände, istället för att vara intvingad i hans version.

Jag tycker att det är en spännande tanke att även han har läst om detta, som inspiritaionskälla. Men jag tror inte att det är så. Jag tror att det här är ett mönster som ligger nära till hands för många män, för att utöva kontroll eller makt. (Troligen nästan uteslutande över kvinnor.)

 

[Snurrfian]

Men var det inte saker du gjorde fel, som triggade den andres beteende? Det är där jag hamnar hela tiden, att det är ingen mening att hitta fel hos den andre, det är hos mig själv jag ska leta felen.

Det mår man ju inte så bra av. Men samtidigt ska man inte skylla sina misslyckanden och tillkortakommanden på andra.

Hur gör du för att rättfärdiga för dig själv att det var kollegan som var problemet, inte du?

Det jag verkligen tog med mig från företagshälsovården som jag fick otroligt bra hjälp av är att jag bara kan ta ansvar för mina handlingar och mina reaktioner. Hur andra reagerar, handlar och uppfattar saker får stå för dem.

Har jag gjort mitt bästa? Har jag varit tydlig? Har jag gjort det som står i min arbetsbeskrivning/ det en chef har uttalat förväntas av mig? Har jag haft koll på mina egna gränser? Vad behöver jag för att må bra och har jag sagt till när det inte finns?

Att jobba utifrån att någon annan borde ha gjort något annorlunda ger sällan något eftersom man inte kan styra vad andra gör. Jag ställer mig ofta frågan om det är värt att vara kvar på min arbetsplats och än så länge väger mina fördelar tyngre. Men jag har slutat önskat att saker skulle vara annorlunda, jag ger tydliga förslag/ideer/tankar till min chef men sen är det upp till hen att avgöra vilken väg vi ska jobba framåt.

Dvs det jag kan styra är att mina handlingar är rimliga, det som förväntas av mig. Om jag har gjort det och någon triggas av det så är det deras problem, inte mitt.

 

[Tantan]

Jo, när jag läser om destruktiva relationer så stämmer det väldigt bra. Men jag tror han också läst om dem, för i princip kan man se det som att han följt de råden till punkt och pricka med mig. Inte prata känslor, gränsa personen, minimera kontakt, etc.

Jag har velat reda ut saker och berätta hur hans agerande påverkar mig, i förhoppningen att det ska bli bättre. Han tycker de samtalen är jobbiga, att jag ”käbblar”.

En del av mitt problem var väl att jag sällan hamnar i såna situationer. Jag är vrång men döljer det oftast väl och brukar komma överens med alla (även de jag ogillar). Jag hade svårt att greppa situationen och ja, det är i backspegeln väldigt likt en destruktiv kärleksrelation.
Ibland, har jag lärt mig, är dylika personers ogillande ett kvitto på att jag agerar rätt. Jag har kompisar, behöver inte fler. Snarare behöver jag hitta tiden att umgås med de vänner jag har.

 

[Mabuse]

Det jag verkligen tog med mig från företagshälsovården som jag fick otroligt bra hjälp av är att jag bara kan ta ansvar för mina handlingar och mina reaktioner. Hur andra reagerar, handlar och uppfattar saker får stå för dem.

Har jag gjort mitt bästa? Har jag varit tydlig? Har jag gjort det som står i min arbetsbeskrivning/ det en chef har uttalat förväntas av mig? Har jag haft koll på mina egna gränser? Vad behöver jag för att må bra och har jag sagt till när det inte finns?

Att jobba utifrån att någon annan borde ha gjort något annorlunda ger sällan något eftersom man inte kan styra vad andra gör. Jag ställer mig ofta frågan om det är värt att vara kvar på min arbetsplats och än så länge väger mina fördelar tyngre. Men jag har slutat önskat att saker skulle vara annorlunda, jag ger tydliga förslag/ideer/tankar till min chef men sen är det upp till hen att avgöra vilken väg vi ska jobba framåt.

Dvs det jag kan styra är att mina handlingar är rimliga, det som förväntas av mig. Om jag har gjort det och någon triggas av det så är det deras problem, inte mitt.

Det är exakt så kollegan resonerar. Om andra blir ledsna eller arga eller vad det nu är, så är det deras val. Det kan de ju bli om de tycker det är roligt, men han har inget ansvar för hur andra väljer att känna eller må. Det är upp till dem.

Jag förstår hur du menar, men jag har lite svårt för resonemanget. Jag tänker att man faktiskt har ansvar för hur man påverkar andra. Inte säga att om de mår dåligt av det jag gör så är det deras problem, inte mitt. Så länge jag har följt min arbetsbeskrivning och inte brutit mot någon formell regel har jag ryggen fri.

 

[soom]

Ja, säkert. Men jag kan alltså inte få sådan hjälp av fhv. Så jag behöver hitta en annan lösning.

Jag tror också att du behöver prata med någon, helst professionell. Jag läser att hela livet blir påverkat och att du mår dåligt, så jag tycker att den vanliga vården borde hjälpa dig med det. Jag vet inte var du bor, men i Skåne finns ”vårdval psykoterapi” som innebär att man får valfri form av psykoterapi hos valfri ansluten privat terapeut inom högkostnadsskyddet. Remiss från vårdcentral. Kanske finns nåt liknande där du bor? Jag tror att du, när du pratar med vården, ska fokusera mindre på att det var en kollega/i arbetet och mer på hur det påverkar hela ditt liv. Du har mycket ”bra” i den här tråden.

Jag gick i terapi och insåg hur otroligt välgörande det är att dra ut trollen i ljuset. Att dessutom få dra ut dem inför någon med kunskap om hur känslor och beteende fungerar och få hjälp att förstå, få perspektiv och nysta vidare var fantastiskt. Du borde inte behöva bära detta själv.