Bukefalos 28 år!

Här ska det alltså vara en passande rubrik.

@Hermelin så är det ju. Det finns massvis av ord/meningar som jag inte riktigt vet hur jag ska säga på riktigt. Och hur många har inte problem med var/vart, de/dem...
 
Åh, @Agapi – vad trist att du inte känner dig prioriterad och uppskattad och värdefull. Det gör mig ledsen att läsa :(

Jag förstår att det är viktigt att göra något (vad som helst!) på tu man hand, men det är också viktigt att kunna göra saker på egen hand eller i alla fall utan sin partner.

Jag och min man har varit tillsammans i drygt 6 år nu, vi står på en stadig grund av kärlek, tillit, uppskattning och trygghet. Vi är jättebra på att göra egna saker, ha egna intressen, umgås med egna kompisar, ha egentid och att åka på egna äventyr. Det är viktigt för oss båda att ha det utrymmet i livet och vi tycker att det är sorgligt med par som växer ihop och som alltid gör allting tillsammans till den milda grad att det finns ett "vi" men inte ett "jag". Vill vi göra saker tillsammans så gör vi det, men större delen av tiden fixar vi saker på egen hand. Då blir det ganska underbart att ta lunch på stan tillsammans ibland, eller gå på en konstutställning tillsammans eller träna tillsammans eller åka på utflykt tillsammans.

Jag hade också känt mig väldigt åsidosatt om han alltid hade haft en kompis på en armlängds avstånd på de aktiviteter som jag hade känt var för bara oss två. Jag hade sagt ifrån och i princip krävt att införa någon slags date night en gång i veckan, där vi turades om att planera och rodda. Någon gång bio, någon gång middag, någon gång kultur, någon gång utflykt... En kväll i veckan där vi bara är med varandra och har fokus på oss. Skulle det gå att införa?
 
Jag hade sagt ifrån och i princip krävt att införa någon slags date night en gång i veckan, där vi turades om att planera och rodda. Någon gång bio, någon gång middag, någon gång kultur, någon gång utflykt... En kväll i veckan där vi bara är med varandra och har fokus på oss. Skulle det gå att införa?
Fast vill man ens vara i en relation där man måste tvinga till sig och "kräva" att partnern ska umgås med en?
 
Fast vill man ens vara i en relation där man måste tvinga till sig och "kräva" att partnern ska umgås med en?

Det beror väl på vad man tycker att det är värt.
Någon form av styrelsemöte verkar vara på sin plats och jag har aldrig haft en kravlös relation.

Om det inte går att umgås spontant så är nog en icke avbokningsbar date night varje vecka en bra början, om inte ens det fungerar så tror jag mer på partnerbyte.
 
Nu har han kommit hem igen och jag såg på hemsidan av restaurangen där han fått presentkort, att de har stängt just nu pga renovering, vilket jag berättade för honom. Nu var det tydligen inte kompisen till honom som skulle följa med, utan ett äldre par som han känner genom jobbet.
Frågade honom varför han aldrig vill hitta på nåt med bara mig. "Det är ju roligare när man är flera" svarade han, varpå jag frågade om han inte har roligt med mig. Då blev han irriterad på en gång och sa att ja, då går han väl dit med bara mig då. Men jag vill inte att han ska känna sig TVINGAD att umgås med bara mig när han uppenbarligen tycker det är roligare när man är fler i sällskapet, och det sa jag också till honom. "Men det går jag väl med nån annan då!" fick jag till svar.

Jag känner mig bara så otillräcklig just nu :( Jag har liksom aldrig varit förstahandsvalet i någon relation, varken vänskap eller förhållanden. Vad gör jag för fel? :(

Tråkigt att höra.. Det låter inte som du har det så bra i förhållandet...:(
Och då behöver ju ngt ändras.. I alla fall om man ska orka fortsätta ihop.
 
Det beror väl på vad man tycker att det är värt.
Någon form av styrelsemöte verkar vara på sin plats och jag har aldrig haft en kravlös relation.
Vi har nog väldigt olika syn på relationer generellt för ens tanken på att tänka i form av krav och styrelsemöten känns jättemärkligt för mig.
 
@Hermelin så är det ju. Det finns massvis av ord/meningar som jag inte riktigt vet hur jag ska säga på riktigt. Och hur många har inte problem med var/vart, de/dem...
Fast jag tänker att när man lär sig ett språk, särskilt så svårt som tyska, så ligger nog problemen på en helt annan nivå. Det jag kämpar med i min vardag (dock ej tyska) är att använda rätt tempus när jag talar - dvs något som låter otroligt helfel om jag inte använder rätt, jämfört med de/dem som kan slinka förbi utan att någon bryr sig. Dessutom, här där jag bor, använder typ ingen pronomen korrekt vilket ju givetvis öppnar upp för att jag inte behöver lära mig dem särskilt väl (thank god :D) men sitter jag och talar i fel tempus så blir ju min nivå väldigt uppenbar på en gång.

Så visst krävs det en massa mod för att använda språket man håller på att lära sig. Jag i alla fall känner mig väldigt sårbar när jag talar spanska, och som att jag framstår som mycket dummare och tråkigare än vad jag gör på engelska eller svenska. Det är ju kämpigt, såklart. Så jag förstår att det är tufft för TS, om hon har liknande tankar.
 
men sitter jag och talar i fel tempus så blir ju min nivå väldigt uppenbar på en gång.
Jovisst är det så. Men vem bryr sig. Jag är jätteglad ifall min sambo får ur sig några ord på svenska även om de är helt uppåt skogen fel. Jag har oftast inte en aning om vad eller hur jag ska säga, men då börjar jag meningen och stapplar mig fram ifall jag inte hittar rätt ord. Eller så frågar jag. Hittills har ingen skrattat.

Och om man talar tillräckligt fort hinner man inte tänka efter!

Men allvarligt talat förstår jag att det är jobbigt. Det är jobbigt att vilja kunna säga vad man egentligen tänker utan att låta klumpig och dum. Men man måste kunna lita på den man talar med, och veta att den är uppriktigt inresserad av vad man har att säga. Då är det ju självklart att de försöker hjälpa en att få fram vad man vill ha sagt.

Sen kanske jag inte tror att språket är det största problemet för ts, utan kanske pojkvännen eller ts eget mående (?).
 
@em-pirre

Jovisst är det så. Men vem bryr sig
Jo, förvisso. Min poäng var dock att ge exemplet de/dem kan kännas väldigt discouraging (minns inte svenska ordet) för någon som kämpar med ett språk då det väldigt ofta är svårigheter som är större än så. När jag skriver på spanska skriver jag rätt bra, men är jag trött och pratar kan jag lätt tala i futurum istället för någon av dåtidsformerna till exempel :o. Skulle nån då säga, för att muntra upp mig, "äsch, alla kan inte vart/var i Sverige heller" skulle jag mest känna O_o:meh::arghh: faktiskt.

Sen kanske jag inte tror att språket är det största problemet för ts, utan kanske pojkvännen eller ts eget mående (?).
Jag tror att det är två olika problem. Givetvis ska man våga använda ett språk man studerat och som används i landet där man bor. Annars är det ju grymt begränsande och rent slöseri kan jag tycka. Problemen med pojkvännen är ju nåt helt annat, kanske relaterat till TS mående (det har jag ingen åsikt om).
 
Nu har han kommit hem igen och jag såg på hemsidan av restaurangen där han fått presentkort, att de har stängt just nu pga renovering, vilket jag berättade för honom. Nu var det tydligen inte kompisen till honom som skulle följa med, utan ett äldre par som han känner genom jobbet.
Frågade honom varför han aldrig vill hitta på nåt med bara mig. "Det är ju roligare när man är flera" svarade han, varpå jag frågade om han inte har roligt med mig. Då blev han irriterad på en gång och sa att ja, då går han väl dit med bara mig då. Men jag vill inte att han ska känna sig TVINGAD att umgås med bara mig när han uppenbarligen tycker det är roligare när man är fler i sällskapet, och det sa jag också till honom. "Men det går jag väl med nån annan då!" fick jag till svar.

Jag känner mig bara så otillräcklig just nu :( Jag har liksom aldrig varit förstahandsvalet i någon relation, varken vänskap eller förhållanden. Vad gör jag för fel? :(

Agapi, jag tror att du kanske måste stanna upp lite någon gång och lära dig att leva med dig själv och lära dig vem du är och uppskatta vem du är utan att behöva spegla dig i andra människor? Det går så fort mellan pojkvännerna. Våga vara singel, ditt människovärde har inget att göra med om du är singel eller har pojkvän. Satsa lite mer på din relation till dig själv i stället. Det är den enda relation du kan styra helt och fullt över någonsin. Om den funkar är du inte så beroende av relationer till andra. Och om den funkar kommer andra att ha lättare att välja dig.

Du har gjort så coola grejer, vågat sticka utomlands och lyckats etablera dig i en främmande stad. Du har jobbat, till och med varit erbjuden att vara butikschef. Du har kraschat men tagit dig fram därifrån och fixat nytt jobb. Det är inte kattskit. Du fixar tyskan också, våga släpp på skyddsnätet och lev med språket. Läs böcker, prata med folk, titta på tv. Fundera på vem du är och vem du är och vad du tycker om. Dejta ingen som inte får dig att känna dig fantastisk. Det är bättre att vara ensam än att vara med någon som inte lyfter en.
 
Oj, vad många som svarat. Försöker svara lite allmänt i ett enda inlägg:

Att det går fort mellan pojkvännerna tycker jag inte riktigt. Mitt senaste förhållande var för två år sedan (och innan det var jag singel i fyra år), sen har det bara varit lite dejtande emellan. Jag och min nuvarande pojkvän har varit tillsammans sen i januari, och vi var vänner i ett år innan det.

Vad som hände under min uppväxt som gjorde att jag är som jag är, är en bra fråga. Det försökte min psykolog också ta reda på, men i kom inte fram till något. Jag har alltid varit en perfektionist och haft höga krav på mig själv. Jag vet inte varför det blev så. De senaste dagarna har jag läst på en del om HSP (highly sensitive persons) och det stämmer in klockrent på mig. Så jag antar att jag helt enkelt blev född såhär, lite svagare än andra.

Min pojkvän är faktiskt väldigt snäll och jag tror att oftast tänker han sig inte riktigt för. Han är sjukt översocial och vill vara alla till lags hela tiden och kan omöjligt säga nej till något evenemang.

Nu ikväll sitter jag ensam igen. Jobbade bara fyra timmar idag och imorgon är jag ledig (ett sånt bra veckoschema har jag ALDRIG) och ville ta vara på det och hitta på något kul. Men så fyller en kompis till pojkvännen år och jag är inte bjuden. Han hade bjudit in folk via mail på fb och trots att jag också är vän med han där blev inte jag bjuden. Och nej, det är inte för att det är nån killfest. Pojkvännen erbjöd sig att fråga om jag också kunde följa med, men det ville jag inte. Jag vet själv vad jag tycker om folk som bjuder in sig själva och jag vill inte vara en sån. (misstänker att jag inte får komma eftersom en kille jag dejtade tidigare också är där - han som försvann spårlöst under två veckor och jag var utom mig av oro).
Pojkvännen sa att vi kunde gå och äta middag på baren där festen ska vara, och att jag kan gå innan festen börjar. Wtf?

Nej, jag orkar inte skriva mer...
 
Vad som hände under min uppväxt som gjorde att jag är som jag är, är en bra fråga. Det försökte min psykolog också ta reda på, men i kom inte fram till något. Jag har alltid varit en perfektionist och haft höga krav på mig själv. Jag vet inte varför det blev så. De senaste dagarna har jag läst på en del om HSP (highly sensitive persons) och det stämmer in klockrent på mig. Så jag antar att jag helt enkelt blev född såhär, lite svagare än andra.

Min fetning.

Åh, nej! Inte svagare. Inte en suck. Vi StarkSvaga har bara ett rikare känsloliv. Det kan vara ett h-vete att känna så förbaskat mkt hela tiden men också en tillgång. Helt ärligt är vi helt fantastiska. ;)

Vill du fortsätta läsa vidare på ämnet är boken "Drunkna inte i dina känslor: en överlevnadsbok för sensitivt begåvade" en tillgång och något jag kan rekommendera.
 

Liknande trådar

Relationer Träffade en kille på tinder för lite mer än ett år sedan. Han bodde 5 h ifrån mig men han jobbade mycket i samma stad som mig. Vi...
12 13 14
Svar
265
· Visningar
18 687
Senast: Whoever
·
Relationer Hur mycket är egentligen värt att offra för kärlek? Är 38 år, har varit tillsammans med min pojkvän i ett år. Han bor 1 timmes bilfärd...
5 6 7
Svar
132
· Visningar
12 958
Senast: Ramona
·
Relationer I morgon ska jag träffa en person som är genomsnäll... eller nåt. Jag har träffat personen tidigare vid några tillfällen och trots...
15 16 17
Svar
323
· Visningar
19 688
Senast: Shaggy
·
Övr. Hund Jag har en pomeraniantik på 6 år, som är en väldigt känslig individ. Det har tagit fram tills i år att få henne trygg nog att vara ensam...
2 3
Svar
49
· Visningar
3 957
Senast: lilstar
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Hämta eller sälja? Toyota Auris
Tillbaka
Upp