Här ska det alltså vara en passande rubrik.

[Agapi]

När min pojkvän fyllde år fick han av sina vänner ett presentkort på en restaurang i stan som har toppbetyg i Michelinguiden och vi har länge velat gå dit. Jag föreslog att det vore kul om vi lyxade till det lite extra och checkade in på hotell (air condition!), gick och åt på restaurangen och bara vara. Men nej, så dumt att checka in på hotell i samma stad där man bor! "Det kan man ju inte göra!" tyckte han och dumförklarade mig rejält. Jag ser inget fel i att bo på hotell en natt i samma stad. Det behöver inte kosta så mycket och nu när man just fått dubbel månadslön tycker jag faktiskt man kan unna sig något.
Men nej, hotell gick bort. Däremot tyckte han att vi kunde bjuda med en av hans kompisar på middagen... Denna kompis har jag bara träffat ett fåtal gånger och det enda min pojkvän och han gör är att prata om deras stora intresse vin - på dialekt dessutom så jag inte förstår någonting. Då tyckte jag det var bättre om han tog med kompisen istället för mig på middagen, eftersom jag ändå skulle sitta tyst och inte hänga med i samtalet. "Men då kan du ju aldrig vara med när jag är med mina kompisar" tyckte han och tyckte att jag antingen måste jag lära mig språket ordentligt eller flytta hem till Sverige.
Jag har bott här i nästan tre år nu, har gått två tyskakurser (den senaste nivå B2) och jag är ledsen, men min tyska blir inte bättre än såhär. Jag förstår allt vad folk säger (så länge det inte är på grov dialekt), men när jag ska prata står det still i huvudet och jag börjar faktiskt ge upp nu.

Imorgon är helgdag och vi tänkte åka iväg och bada. Han föreslog nyss att vi ska be några kompisar till han följa med, varpå jag föreslog att vi också kan tillbringa en dag tillsammans bara jag och han. Han blev sur och tyckte det var dumt eftersom vi ska åka och bada och hans kompisar ska åka och bada - varför inte gör det ihop?
Problemet är bara att vi ALDRIG gör något tillsammans bara jag och han. Visst, vi är tillsammans varenda dag men då jag jobbar heltid är jag alltid trött och har noll energi när jag kommer hem på kvällarna så jag går i princip och lägger mig på en gång. (har varit med om det här med att gå in i väggen och har inte samma stresstålighet som förut. Vilket såklart är helt omöjligt att förstå för honom: "Andra jobbar ju också heltid men de gör ändå saker efter jobbet!". Jotack, jag vet, och jag önskar jag hade det också för så som jag mår nu är fan inget man kan kalla liv.)
De dagar jag är ledig gör vi oftast sånt som HAN vill - åker och hälsar på hans släktingar, umgås med hans vänner (alla mina vänner har flyttat hem. Igen) osv. Vi hittar aldrig på något ihop på tu man hand.
Visst är det trevligt ibland att umgås med vänner, men jag är en person som behöver mycket egentid. Har alltid varit så och kommer alltid vara så. När jag var liten lekte jag helst ensam och tyckte mest det var jobbigt om jag behövde umgås med kompisar. Min pojkvän däremot är social så det räcker och blir över och har han gjort planer med någon är det en omöjlighet för honom att ändra dessa planer.

Jag vet inte riktigt vad jag vill med det här inlägget. Osammanhängande blev det också. Det är 35 grader i skuggan, jag är inne på tredje dagen med migrän och har varit utan antidepressiva i 2-3 veckor nu och allt känns bara... gaaaah!
Överreagerar jag som tycker att min pojkvän inte riktigt kan sätta sig in i min situation? Ska jag lära mig tala språket flytande (som i mina ögon verkar totalt omöjligt)? Eller ska man bara ge upp och flytta hem?

 

[Jeffery]

Börja här:
"Så om du och jag skulle göra någonting, bara vi, vad skulle du vilja göra då?"

 

[Myrten]

Självklart kan din tyska bli bättre! Jag upplever genom dina trådar att du har ett mentalt motstånd mot att lära dig tyska. Nu bor du sedan flera år i ett tyskspråkigt land. Hur kan du ens fundera på om du ska lära dig språket ordentligt?

Beträffande din situation med jobb så låter det som om du skulle överväga att gå ner i tid eller hitta ett deltidsjobb. Att bara jobba och sova är inte livskvalitet. Som du skriver påverkas ditt måendet negativt och då kommer du inte heller att bli bättre och få mer energi.

Du och din pojkvän verkar vara olika. Han är social, du är en mer en ensamvarg. Jag och mitt ex hade samma problem, men det var jag som var den sociala. Efter många år av jämkande lade jag ner och gick på fester ETC ensam. Och det var nog det bästa för båda. Men om jag någonsin ska ha en ny partner hoppas jag att hen är mer lik mig på några punkter och det är en av dem. Men har du pratat med pojkvännen om att du vill att ni gör saker bara ni två ibland? Han kanske inte fattat det.

 

[stjarnhimmel]

Kan ni prata igenom hur ni ska ha det? Dvs hur mkt ni har behov av att umgås etc. Har du sagt att du vill umgås bara ni två? Har du några vänner som du kan umgås med- för man måste också få möjlighet att träffa vänner

 

[Petruska]

Fattar jag rätt om du inte har några egna kompisar och du vill inte umgås med hans? Ert förhållande ska alltså existera i social isolering?

 

[Agapi]

Jag var den enda i min klass som klarade B2-kursen, visst kan jag prata språket men jag hör ju att det blir en massa grammatiska fel. Sen kan jag inte heller visa min rätta sida när jag pratar tyska, så jag blir automatiskt "den tråkiga" som inte säger så mycket. Jag är - tyvärr - en perfektionist ut i fingerspetsarna och hatar att göra fel så när jag faller på grammatiken tappar jag helt enkelt lusten.

Jag jobbar heltid (vilket är 38,5 h/veckan här i landet), att gå ner i tid eller jobba deltid skulle aldrig funka ekonomiskt. Lönerna här är bra mycket sämre än i Sverige (i Sverige jobbade jag 20h/veckan som vanligt butiksbiträde och får ut ungefär samma lön här trots att det är samma jobb med högre uppsatt, och heltid).
Jag sa upp mig från mitt förra jobb pga kroppen och psyket inte orkade längre. Arbetsförmedlingen här var väldigt förstående och sa att jag inte skulle börja söka jobb förrän jag var redo. Var arbetslös i ca 10 månader och passade då på att gå en tyskakurs under 4-5 månader. Började sedan jobba deltid men efter fem månader började jag på mitt nuvarande jobb eftersom jag var tvungen tänka på ekonomin.

Ja, min pojkvän är mycket mer social än mig. För inte allt så länge sedan hade jag också en massa vänner och hade fullbokat schema men de flesta har nu flyttat härifrån och de andra som jag hade slutade höra av sig när jag blev tillsammans med min pojkvän. Kan tillägga också att de flesta av mina gamla vänner var killar och att de tydligen aldrig var intresserade av en vänskap med mig.

 

[Agapi]

Fattar jag rätt om du inte har några egna kompisar och du vill inte umgås med hans? Ert förhållande ska alltså existera i social isolering?

Nej, där missförstår du. Det stämmer att jag inte direkt har några egna kompisar kvar här i stan längre.
Jag kan gärna umgås med hans kompisar, men man behöver väl inte göra det varenda dag när jag är ledig? Att få tid tillsammans med varandra på tu man hand är också viktigt.
Sen vet jag ju också att om det skulle ta slut mellan oss, så skulle jag även förlora hans vänner. Been there, done that.

 

[Agapi]

Kan ni prata igenom hur ni ska ha det? Dvs hur mkt ni har behov av att umgås etc. Har du sagt att du vill umgås bara ni två? Har du några vänner som du kan umgås med- för man måste också få möjlighet att träffa vänner

Jo det har jag sagt, men han förstår inte riktigt varför vi ska umgås bara vi två när vi kan vara med hans kompisar.

 

[WhoIsItAgain]

Jag var den enda i min klass som klarade B2-kursen, visst kan jag prata språket men jag hör ju att det blir en massa grammatiska fel. Sen kan jag inte heller visa min rätta sida när jag pratar tyska, så jag blir automatiskt "den tråkiga" som inte säger så mycket. Jag är - tyvärr - en perfektionist ut i fingerspetsarna och hatar att göra fel så när jag faller på grammatiken tappar jag helt enkelt lusten.

Jag jobbar heltid (vilket är 38,5 h/veckan här i landet), att gå ner i tid eller jobba deltid skulle aldrig funka ekonomiskt. Lönerna här är bra mycket sämre än i Sverige (i Sverige jobbade jag 20h/veckan som vanligt butiksbiträde och får ut ungefär samma lön här trots att det är samma jobb med högre uppsatt, och heltid).
Jag sa upp mig från mitt förra jobb pga kroppen och psyket inte orkade längre. Arbetsförmedlingen här var väldigt förstående och sa att jag inte skulle börja söka jobb förrän jag var redo. Var arbetslös i ca 10 månader och passade då på att gå en tyskakurs under 4-5 månader. Började sedan jobba deltid men efter fem månader började jag på mitt nuvarande jobb eftersom jag var tvungen tänka på ekonomin.

Jag skulle förmodligen inte klara en B2-kurs i tyska men pratar trots det flytande tyska. Och ärligt, vem bryr sig att det blir lite fel grammatiskt? Ingen som jag har att göra med i alla fall och då här jag ändå mycket läkarkontakt i och med mitt jobb. Men alla förstår ju mig och de flesta blir hur som helst imponerade av att man överhuvudtaget behärskar språket. De vet ju själva hur svår grammatiken är.

Ang lönen måste du ha ett väldigt låglöneyrke (vet inte hur butikslönerna ligger). Jag jobbar också heltid 38,5 timmar inom vården (vilket inte är ett höglöne yrke, snarare tvärtom) men jag får ut ungefär lika mycket som i Sverige. Jag tjänar iof brutto mindre men så är ju skatten så mycket lägre. I alla fall i Tyskland. Du är väl i Österrike om jag minns rätt? Är det så mycket mer skatt där?

Prio 1 för dig måste ju vara att hitta egna vänner. Så ni kan umgås med andra än bara hans. Och om du är mer eremit så låt honom träffa dom lite själv då. Jag kan förstå att han som är supersocial förmodligen tycker det är rätt trist att bara göra saker med dig. Lite av allt är förmodligen bäst.

 

[Agapi]

Jag skulle förmodligen inte klara en B2-kurs i tyska men pratar trots det flytande tyska. Och ärligt, vem bryr sig att det blir lite fel grammatiskt? Ingen som jag har att göra med i alla fall och då här jag ändå mycket läkarkontakt i och med mitt jobb. Men alla förstår ju mig och de flesta blir hur som helst imponerade av att man överhuvudtaget behärskar språket. De vet ju själva hur svår grammatiken är.

Ang lönen måste du ha ett väldigt låglöneyrke (vet inte hur butikslönerna ligger). Jag jobbar också heltid 38,5 timmar inom vården (vilket inte är ett höglöne yrke, snarare tvärtom) men jag får ut ungefär lika mycket som i Sverige. Jag tjänar iof brutto mindre men så är ju skatten så mycket lägre. I alla fall i Tyskland. Du är väl i Österrike om jag minns rätt? Är det så mycket mer skatt där?

Prio 1 för dig måste ju vara att hitta egna vänner. Så ni kan umgås med andra än bara hans. Och om du är mer eremit så låt honom träffa dom lite själv då. Jag kan förstå att han som är supersocial förmodligen tycker det är rätt trist att bara göra saker med dig. Lite av allt är förmodligen bäst.

Det är ju det som är problemet, JAG bryr mig om grammatiken. Sen får andra tycka att jag hur duktig eller dålig som helst, är jag inte nöjd så är jag inte.

På mitt förra jobb där jag var avdelningschef (butik) hade jag 50 euro mer i månadslön än på mitt nuvarande jobb, trots det får jag ut ca 150 euro mindre nuförtiden, eftersom företaget inte går efter österrikes kollektivavtal (eller nåt). Nu skattar jag lite mer än 500 euro varje månad.

Han träffar ofta sina vänner själv eftersom jag inte orkar när jag kommer hem från jobbet på kvällarna. Har inga som helst problem med att han umgås ensam med dom, tycker snarare det är skönt att jag får vara hemma helt ensam lite då och då. Det är bara det att han blir sur på mig för att jag inte orkar vara med.
Att han tycker det är trist att bara göra saker med mig vet jag faktiskt inte, för jag kan helt ärligt inte komma på en enda gång då vi har hittat på något bara han och jag. Tror vi inte ens ätit middag ute bara jag och han, utan det är alltid någon som varit med.

 

[stjarnhimmel]

Jo det har jag sagt, men han förstår inte riktigt varför vi ska umgås bara vi två när vi kan vara med hans kompisar.

Men då har han nog inte förstått vad du menar. Sen måste det nog bli en kompromiss så att han ibland kan umgås med vänner

 

[Agapi]

Men då har han nog inte förstått vad du menar. Sen måste det nog bli en kompromiss så att han ibland kan umgås med vänner

Men han umgås ju ofta med sina vänner utan mig. Han har varit i sin hemort sen i fredags där han umgås med sina vänner.

 

[morgaine]

Men varför skall hans kompis med om ni skall på lyxig restaurang? Jag hade helt enkelt sagt till honom att jag vill ha en romantisk tu man hand middag. Är han 14, för det låter så?
Jag hade uppriktigt sagt funderat över vårt förhållande om han aldrig vill ha egentid med mig.
Varför är ni ihop om du inte duger som sällskap? Har ni inget att prata om?

 

[Teilani]

För det första så tror jag att du pratar alldeles utmärkt tyska och de där dialekterna handlar troligen om att höra dem tillräckligt mycket så kommer det också. Inget är omöjligt! Du är ju jätteduktig som klarat B2! Om du fortfarande känner dig osäker, skulle det hjälpa att läsa mer tyska? Finns det en B3 kurs? Du behöver det förmodligen inte egentligen, men det kanske skulle hjälpa ditt självförtroende?

Vad gäller pojkvänner och vad man ska göra ihop och vad som ska göras tillsammans med vänner så är enda sättet att prata med varandra och kompromissa.

Du får försöka hänga med honom och hans vänner ibland annars kommer ni troligen att glida isär. Sen får du förklara att du vill ha lite romantik = tid bara ni två gör saker, och att du ibland vill vara helt själv.

Bestäm i förväg när ni ska ha en romantisk kväll så han slipper känna att han måste ändra sina planer för din skull.

 

[Myrten]

Det är ju det som är problemet, JAG bryr mig om grammatiken. Sen får andra tycka att jag hur duktig eller dålig som helst, är jag inte nöjd så är jag inte.[...]

Så bra, då är det ett problem DU kan ändra på - om DU vill.

Det är klyschigt, men faktiskt ganska sant att man aldrig kan ändra på någon annan än sig själv. Hur din pojkvän resonerar kan du inte ändra på, även om ni kan nå förståelse genom att kommunicera. Men DU kan ändra på DIN självvalda isolering och beroende av en enda person genom att bestämma dig för att skaffa dig ett eget liv. Och en viktig komponent är att kunna språket.

Det är DU som har bestämt att du inte kan lära dig tyska för att DU har hjärnspöken rörande grammatiken. Det isolerar dig, men du kan inte förvänta dig att andra ska dela din isolering. Gör något åt dina hjärnspöken! Och prata med pojkvännen om att det vore trevligt att någon gång göra något bara ni.

 

[stjarnhimmel]

Men han umgås ju ofta med sina vänner utan mig. Han har varit i sin hemort sen i fredags där han umgås med sina vänner.

Ok men nu låter jag tråkig men varför vill han inte bara vara med dig? Det låter ju konstigt.. I ett förhållande vill man ju umgås. Och det enda sättet att lösa det är ju att prata

 

[Mirre]

@Agapi Är förhållandet värt att jobba på? Han verkar mest vilja ägna tiden åt sina vänner tycker jag.

 

[Raderad medlem 68338]

Den första fråga som kommer upp i mitt huvud av att läsa din text är "varför är ni tillsammans"?
Ni verkar vara väldigt olika och bägge ganska ovilliga till att kompromissa?

Vad gäller heltidsjobb och ork osv kanske det vore bäst för dig att gå ner i tid om du har möjlighet till det?

 

[Hazel]

min pappa har en tysk flickvän, alltså åt andra hållet. Dom bor delvis i tyskland delvis här, han kan tyska, hon kan inte svenska. Hon har läst mycket olika "lär dig Svenska" böcker men problemet ligger inte alls där. Utan det ligger i att alla pratar engelska med henne, min pappa pratar tyska med henne. Hon behöver alltså inte lära sig Svenska fast hon vill eftersom ingen pratar svenska med henne. Jag tycker det är synd, för även om hon nog aldrig kommer lära sig superbra svenska så vill hon ju. Generellt pratar folk inte helt grammatiskt korrekt, och jag förstår att du är orolig för att göra fel men det är ett hinder du måste ta dig över. Vad är det för mening att lära sig ett språk och sen inte använda det? charmen i språk ligger ju i när det kommer utan större tankeansträngning känner jag, att kunna uttrycka sig utan att fundera på allt annat först. Du kan ju tyska, använd det så tror jag att du kommer känna dig ungefär 1000% mer hemma

 

[Araminta]

Det är ju det som är problemet, JAG bryr mig om grammatiken. Sen får andra tycka att jag hur duktig eller dålig som helst, är jag inte nöjd så är jag inte.

Som en som också lärt sig tyska boendes i ett tysktalande land: du måste släppa perfektionismen! Det går inte att lära sig ett språk utan att använda det. Att kunna alla grammatiska regler utan och innan gör ingen skillnad om du aldrig använder språket. Det är asläskigt! Jag förnekar inte det och även jag, som pratar flytande vid det här laget, är tystare på tyska än vad jag är på svenska. Men det gör en sån enorm skillnad socialt när jag väl vågar att det är värt nervositeten.

Jag hoppas att du reder ut det