Han vet inte...

[Hogstorp]

Igår kom bomben, han vet inte om han vill ha barn eller inte öht....

Vad gör man? Vad är det värt? Känner att jag behöver Bukes hjälp, råd och tips (igen..)

Vi har varit ihop i 2 år, bott ihop i 1,5.
Vi har ett perfekt liv ihop, det tycker vi båda.
Vi bor på en liten gård, har ett stall med fyra boxar (där jag har min häst).
Vi byggde paddock förra året och igår har vi byggt lite andra grejer.

Tanken var (är?) att bygga ut huset nästa år.

Han har från början då vi träffades sagt att han vill bygga ut huset innan vi skaffar barn. Och visst, jag köper det. Det är ett litet gammalt torp, dåligt isolerat utan värme (eldar i kamin som enda värmekälla). Så är man inte hemma på den dag så blir det väldigt kallt.

Jag känner att jag blir äldre och äldre, blir 31 i år. Har sedan ca. 5 år längtat efter barn. Jag ser det som en självklarthet att man skaffar barn och bildar familj. Det är lika jobbigt varje gång någon i vår närhet skaffar barn. Jag vill ju också.

Senaste veckorna har jag märkt att något inte står rätt till.
Och igår kom då bomben, han vet inte om han vill ha barn alls.
Han tycker det är jättejobbigt för som han säger så är jag hans drömtjej. Men han vet ju att jag så gärna vill ha barn. Det är jobbigt att se honom så illa berörd som han är..

Så, vad är det värt? Är det värt att vänta på honom i fall han kommer underfund med att han vill ha barn om några år? Risken är ju att han kommer fram till att han inte vill ha det alls. Och då står jag där, känns det som.

Vi lever ett drömliv på vår gård. Har satsat jättemycket här.

Jag har bytt jobb så jag jobbar hemifrån. Tar hand om alla våra djur, jag älskar det.

Men han känner sig pressad. Och ja, jag kan hålla med om att jag varit på honom en del i sommar om att jag verkligen vill att vi bygger ut huset nästa år. Det känns som att vi inte kommer någonvart annars. Försöker att tagga ner. Är svårt när jag vill så mycket och vet vad jag vill. Men tydligen vet inte han vad han vill...

Men vad är det värt? Jag älskar ju honom... Kan inte alls tänka mig att flytta här ifrån. Jag har ingenting i sådanafall. Har ingenstans att ta vägen med varken mig eller hästen.

Och så skaffade vi hundvalp i juni. Han är gjord för att bo på landet, hans ras alltså (och honom).


Och jag som lovade mig själv för två år sedan att jag verkligen skulle hitta en kille som ville ha det liv jag ville (inkl barn) efter att jag gick från ett 5 årigt förhållande där jag blev typ grundlurad.


fan fan fan fan.... tur jag jobbar hemifrån! behöver inte ut mer än att köpa kattmat idag...

lite stöd tack...

 

[bettysmatte]

Sv: Han vet inte...

Det kanske helt enkelt har blivit för mycket stress för honom? Min spontana tanke är att sluta pressa på med utbyggnad/renovering. Ta det lite lugnt. Behöver man verkligen göra allt så "perfekt" och i "rätt" ordning?

Om det är värt att vänta på att han ev. ändrar sig, det kan bara du svara på...

 

[Hogstorp]

Sv: Han vet inte...

självklart blir det absolut ingen mer "press", har det inte varit sedan några veckor tillbaka.
för mig måste det inte vara "prefekt" och i "rätt ordning". Det är han som från början varit stenhård med att huset måste vara klart först. Inte så smart när an tänker efter, det är det som triggat mycket av min stress.

tankarna svamlar fram och tillbaka, ibland är jag villig att helt ge upp tanken på barn någonsin barn jag får behålla honom.
Dock tror inte riktigt han på mig verkar det som. Han är rädd att jag ska ångra mig i framtiden i så fall.

Men jag har jättesvårt att säga vad det är värt. Jag älskar vårt liv som det är idag med. Kanske jag också ångrar mig om vi får barn?

jag var inte alls beredd på den här bomben.

har knappt sovit något i natt alls. tankarna går mest åt att vara kvar här och satsa på det vi har, med eller utan barn.

jag behöver nog mest stöd och peppning med den här tråden känner jag... har inte riktigt någon jag kan prata med här hemma... då är buke prefekt :P

 

[_FiA_]

Sv: Han vet inte...

Det är omöjligt att tala om hur någon annan ska göra. Du kan bara känna efter hur pass viktigt det är för dig, men personligen om jag hunnit bli 31 år och verkligen ville ha barn, men min pojkvän inte ville det så hade jag lämnat. Just för att det börjar bli lite bråttom , klóckan tickar ju.

 

[Hogstorp]

Sv: Han vet inte...

jo hade han bara vetat att han inte ville ha barn så hade jag nog funderat på att lämna, men kruxet är att han inte vet...
han säger att han lika gärna skulle vilja ha barn som han inte skulle vilja det, han känner en enorm press och hans vänner som är föräldrar gör inte saken lättare... de tar bara upp de negativa sakerna...

så min jätte svåra fråga är om det är värt att stanna eller inte, det första jag tänker på är JA, men sen börjar man fundera...
vill så gärna att den här dagen ska gå fort så vi kan träffas och prata mer...

 

[Bison]

Sv: Han vet inte...

Man kan även ha ett underbart och lyckligt liv utan barn.

 

[_FiA_]

Sv: Han vet inte...

Får jag fråga hur gammal är han då?

 

[lady_mike]

Sv: Han vet inte...

så min jätte svåra fråga är om det är värt att stanna eller inte, det första jag tänker på är JA, men sen börjar man fundera...
vill så gärna att den här dagen ska gå fort så vi kan träffas och prata mer...

Ingen kan svara på det. Det enda ni kan göra är att prata ut ordentligt ikväll och se vart ni står.
Det är bara du som kan bestämma vad som känns viktigast för dej om 10-15 år. Han vid din sida eller barn.

 

[Teilani]

Sv: Han vet inte...

Om han inte vet så får han väl ha lite tid på sig att fundera, till nästa vår tex. En tid när du inte tar upp frågan alls, han får så klart göra det, men också försöka umgås med lite ungar. Det är svårt om man bara ska gå på vad andra berättar, att sitta barnvakt en kväll ger mer kött på benen.

Om ni trivs så bra ihop så tycker jag att det skulle vara värt att vänta på att han ska fundera klart, men en definitiv deadline kan hjälpa er båda att tänka klart. Du behöver ju fundera på om du vill stanna om det blir ett liv utan barn.

 

[Petruska]

Sv: Han vet inte...

Om han inte vet så får han väl ha lite tid på sig att fundera, till nästa vår tex. En tid när du inte tar upp frågan alls

Den metoden är helt obegriplig för mig och skulle även vara helt ogenomförbar. Om jag upplevde situationen som TS verkar uppleva den, skulle jag snarare styra så att vi diskuterade och pratade jättemycket om saken och kunde följa varandras tankar genom den processen.

Att han skulle fundera under tystnad en viss tid och sedan meddela ett beslut, vore helt otänkbart för mig. Så kan man inte ha det i nära relationer, tänker jag. Poängen är ju att man delar tankar, inte meddelar dem.

 

[Skjøldur]

Sv: Han vet inte...

Jag har varit i din sits då jag var i samma ålder, varit ihop med en man som kanske skulle kunna tänka sig att adoptera barn om allt var perfekt först... Fast ni två kan troligen få barn på det naturliga sättet. Kanske har han sett familjer som försökt bygga om och bygga ut samtidigt som har småttingar som springer omkring vita av spackel-putsdamm med verktyg i händerna och spik i munnen... Inget drömskenaro precis! Men tänk på att i eran stuga har det säkert växt upp många friska, starka barn. Dom slapp kanske de här allergierna som är så vanliga nu och som beror på farliga ämnen i plastmattor, spånplattor mm och på att allt är för sterilt så att immunförsvaret inte tränas. Förr var det helt självklart att man + kvinna som älskar = barn. Att hela tiden välja "ska vi ha, ska inte ha" ska eller ska inte... och kanske måla upp ett framtidsscenaro där Sverige blir fattigare och sämre o s v och försöka ta ansvar för mer än tryggheten hemma innan man låter barn bli till är onaturligt. Och ju äldre han blir, dess värre blir omställningen. Jag har svårt att tro att han verklingen slänger ut dig om du blir gravid! Men lura honom? Eller säga - nu slutar jag med prevention.... Och se hur han gör då.

 

[Mia_R]

Sv: Han vet inte...

Jag fattar inte vad det är för jävla resonemang att lura eller försöka tvinga någon att bli förälder!

TS, är barn viktigt för dig så se dig om efter någon annan om ni inte kan komma överens. Följ Petruskas råd och snacka igenom det här ordentligt med varandra, du har som jag förstår det varit väldigt tydlig med att du vill ha barn så det är ingen överraskning för honom.

 

[Enya]

Sv: Han vet inte...

Menar du att hon ska lura honom att hon är gravid?

Det är såååå elakt att göra så! Nu är jag inte man, men om jag varit och min flickvän gjort så så hade jag lämnat genast. Man kan vara en bra förälder utan att ha ihop det med partnern så partnern hade inget i mitt övriga liv att göra sedan.

 

[Bison]

Sv: Han vet inte...

Är du inte riktigt klok?

 

[Lenis]

Sv: Han vet inte...

Menar du att hon ska lura honom att hon är gravid?

Det är såååå elakt att göra så! Nu är jag inte man, men om jag varit och min flickvän gjort så så hade jag lämnat genast. Man kan vara en bra förälder utan att ha ihop det med partnern så partnern hade inget i mitt övriga liv att göra sedan.

Jag hade gjort som du.

Halvt kl

Det äldsta tricket världen brukar jag kalla det, inte ovanligt om jag får gissa.. Vet både en och flera runt om där mannen inte velat ha barn, eller iaf inte FLER barn, och vips så är tjejen gravid "av misstag". Inte sällan heller när mannen försöker bryta upp efter ett längre förhållande. Verkar ju funka (iaf ett litet tag..) för många också. Men vad fasen, VILL man vara ihop med någn som bara stannar pga pliktkänsla? VILL man lura den man ska föreställas älska mest av allt? Har folk ingen jäkla moral, medkänsla, whatever.. Sjukt egoistiskt att göra som det föreslogs här.

Man ska vara medveten om att inte alla "ändrar sig" och det är en myt att alla blir jätteglada i barn så fort de blir föräldrar. Jag har en man i min närhet som mycket tydligt aviserat hela sitt förhållande att han inte vill ha barn, hon blev gravid och behöll, han stannade och betalar osv men han ÄR verkligen inte bra med barn och när man ogillar barn generellt spelar det inte så stor roll att man kan ha känslor för sitt eget. Kul med en förälder som inte gillar att kompisar dras hem, tycker barnkalas är helvetet på jorden osv. En del vet själva om att de inte vill eller passar att bli föräldrar och då får man fasen respektera det så långt det går. (Nu gäller ju diskussionen att tjejen med flit skulle bli gravid, förtydligar.)

 

[Tora]

Sv: Han vet inte...

Fast barnkalas ÄR helvete på jorden vare sig man gillar barn eller inte

Ts: Jag hade försökt prata om det på ett odramatiskt sätt tex redan i kväll. Sedan kanske man skall ge varandra några dagar där var och en får tänka igenom allt. Men sen håller jag med bl.a. Petruska man måste nog föra en kontinuerlig dialog hela tiden för att vända och vrida på problemet.

Det svåra tror jag blir att hålla det på en neutral nivå utan stress och "tjat". Men sen är en kall fakta att tiden tyvärr rinner iväg lite för kvinnor på ett annat sätt än det gör för män. Det är tyvärr ett problem som män verkar ha lite svårt att ta in i ekvationen (i alla fall tycker jag det verkar så efter att ha läst liknande trådar).

Man kan tycka att vadå 31 eller 36 spelar väl ingen roll. Men det kan göra en enorm skillnad.

 

[morgaine]

Sv: Han vet inte...

Igår kom bomben, han vet inte om han vill ha barn eller inte öht....

Vad gör man? Vad är det värt? Känner att jag behöver Bukes hjälp, råd och tips (igen..)

Vi har varit ihop i 2 år, bott ihop i 1,5.
Vi har ett perfekt liv ihop, det tycker vi båda.
Vi bor på en liten gård, har ett stall med fyra boxar (där jag har min häst).
Vi byggde paddock förra året och igår har vi byggt lite andra grejer.

Tanken var (är?) att bygga ut huset nästa år.

Han har från början då vi träffades sagt att han vill bygga ut huset innan vi skaffar barn. Och visst, jag köper det. Det är ett litet gammalt torp, dåligt isolerat utan värme (eldar i kamin som enda värmekälla). Så är man inte hemma på den dag så blir det väldigt kallt.

Jag känner att jag blir äldre och äldre, blir 31 i år. Har sedan ca. 5 år längtat efter barn. Jag ser det som en självklarthet att man skaffar barn och bildar familj. Det är lika jobbigt varje gång någon i vår närhet skaffar barn. Jag vill ju också.

Senaste veckorna har jag märkt att något inte står rätt till.
Och igår kom då bomben, han vet inte om han vill ha barn alls.
Han tycker det är jättejobbigt för som han säger så är jag hans drömtjej. Men han vet ju att jag så gärna vill ha barn. Det är jobbigt att se honom så illa berörd som han är..

Så, vad är det värt? Är det värt att vänta på honom i fall han kommer underfund med att han vill ha barn om några år? Risken är ju att han kommer fram till att han inte vill ha det alls. Och då står jag där, känns det som.

Vi lever ett drömliv på vår gård. Har satsat jättemycket här.

Jag har bytt jobb så jag jobbar hemifrån. Tar hand om alla våra djur, jag älskar det.

Men han känner sig pressad. Och ja, jag kan hålla med om att jag varit på honom en del i sommar om att jag verkligen vill att vi bygger ut huset nästa år. Det känns som att vi inte kommer någonvart annars. Försöker att tagga ner. Är svårt när jag vill så mycket och vet vad jag vill. Men tydligen vet inte han vad han vill...

Men vad är det värt? Jag älskar ju honom... Kan inte alls tänka mig att flytta här ifrån. Jag har ingenting i sådanafall. Har ingenstans att ta vägen med varken mig eller hästen.

Och så skaffade vi hundvalp i juni. Han är gjord för att bo på landet, hans ras alltså (och honom).


Och jag som lovade mig själv för två år sedan att jag verkligen skulle hitta en kille som ville ha det liv jag ville (inkl barn) efter att jag gick från ett 5 årigt förhållande där jag blev typ grundlurad.


fan fan fan fan.... tur jag jobbar hemifrån! behöver inte ut mer än att köpa kattmat idag...

lite stöd tack...

Usch, låter som om han inte är säker på er ändå, eller så kanske han faktiskt inte vill ha barn. Men isf har han lurat dig genom att inte berätta det från börja.
Ta ett allvarligt snack och berätta att du känner dig lurad och fråga om han själv skulle tycka det var värt att vänta på så vaga "löften".
Lycka till!

 

[Hogstorp]

Sv: Han vet inte...

tack för alla era svar. Jag skulle aldrig kunna med att "råka" bli gravid bara för att han inte vill ha barn. Ska vi ha barn så vill jag att han också vill ha det, så depserat är jag inte så jag skulle göra något sådant. Men visst, jag vet att finns troligtvis alltför många sådana människor... t.ex. en av hans vänner har blivit drabbad av det med både barn 2 och 3....

jag tror inte riktigt att sätta en deadline skulle fungera, anledningen till att det här kommit upp nu är att vi (jag?) tänkt vi skulle bygga ut huset nästa år, det har gjort att han fått en väldig press på sig att bestämma sig för hur han vill ha det med barn eller inte.

det är verkligen jättejobbigt det här, han är verkligen mannen i mitt liv och det är klart man kan leva ett gott liv utan barn. bara det att jag är ju klar över att jag vill ha barn, i min lilla värld (idiotiska värld ser jag nu) trodde jag att de flesta ville ha barn när de känner sig monga för det.
han är 30 år och jag 31. Om jag hade varit 5-7 år yngre hade allt kännts mycket bättre, jag känner mig inte en dag äldre än 20 ju....

han ringde en snabbis förut för att kolla hur jag hade det

jag har i stort sett bestämt mig för att stanna kvar och försöka ställa in mig på ett liv utan barn och ta den här vintern för oss båda att tänka igenom allt ordentligt. sen får det allt bli ett "beslut" tror jag.
har en del andra grejer jag ska ta upp med honom ikväll som är viktiga för mig, t.ex. giftermål och en ungefärlig plan för utbyggnaden av huset.

som läget är nu har jag varit så fokuserad på att bygga ut huset för att vi sedan kan försöka skaffa barn. detta har gett honom ont i magen, den pressen. men även om vi inte skaffar barn så vill jag ju självklart bygga ut huset ändå. det är jobbigt i längden att bo i ett gammalt hus där vattnet fryser titt som tätt, man eldar enbart med ved i liten kamin = ett himla passande. kan bara vara utanför huset i 1 timme i sträck, sen måste man elda igen osv. Anledningen till att jag stått ut i två vintrar med det är ju att jag visste (trodde?) att det skulle bli ett slut på det snart.
när vi bygger ut huset ska vi byta värmesystem också nämligen.. = ingen mer kaminpassning!

 

[morgaine]

Sv: Han vet inte...

Ja du, det gick snabbt för dig att bestämma dig för att hans vilja får råda.
Jag skulle vilja råda dig att fortsätta fundera. Ta även med trista saker i funderingarna.
Du vore inte den första som råkar ut för scenariot at han "vet inte om han vill ha barn, kanske i framtiden" eller så vill han inte rätt och slätt. Men när kvinnan blivit 40-45 så vill han helt plötsligt och dumpar henne för en 30-åring som vips är gravid. Då kan det vara svårt att inte bli bitter.
(Nej, det har inte hänt mig, men det har hänt bekanta och det är inte så ovanligt som det borde vara tyvärr).

Om detta skulle hända, skulle du kunna leva med det utan att bli bitter? Isf är det ju ok att han får bestämma så lättvindigt.
Du bör även förklara för honom att di tid som barnafödare rinner ut, han kan inte vela i fem år och sedan tro att allt går på räls. Han måste helt enkelt tänka nu (snart) och när han ändå sparkat igång de små grå kan han fundera på varför du så snabbt var villig att offra barn för honom medan han inte kan tänka sig att göra sin drömtjej lycklig med familj.

 

[Lena Furberg]

Sv: Han vet inte...

Senaste forskningen visar väl på, att det inte är SÅ mycket svårare att bli gravid efter 30, som man tidigare menat. Jag tror alltså inte att det är sista-minuten-panik för din del. Andas lugnt.

Däremot håller jag med om att det här är något ni borde prata om, ordentligt, utan att sätta press på någon av er, men prata om det. Han kanske håller dessa funderingar på en armlängds avstånd, eller mer, eftersom han tycker det är jobbigt och svårt, och då tror jag inte en "tidsfrist" skulle ge något. Prata nu, tycker jag. Men utan ultimatum, bara prata igenom känslor osv. Grundligt.

(Och Tora: Jag ÄLSKADE barnkalas och saknar dem nu när dottern blivit tonåring... Halloweenpartyna var helt obeskrivligt roliga, både att planera och genomföra. Barnets far, däremot, tyckte nog som du )