Har du varit deprimerad och har du tagit dig ur det?

[Orolig1]

Eftersom mitt liv de senaste 8-10 åren har kantats av depressioner och panikattacker kan jag inte låta bli att fundera på om mitt liv någonsin kommer att bli "normalt". Vet att den här diskussionen har varit på tapeten tidigare här, men hittar ingen tråd om det och jag känner verkligen att jag behöver få ventilera och diskutera här och nu.

Så, har du varit deprimerad och har du tagit dig ur det?

Jag vet inte hur mycket längre jag orkar med detta och det är ju till största del mitt eget ansvar att komma vidare i livet, ändå gör jag inte det fast att jag verkligen vill. Jag försöker verkligen i perioder, men när jag kommer till en annan period i livet när jag faktiskt mår hyffsat bra är det som att jag glömmer bort att arbeta med det som varit ett stort handikapp alldeles för länge. När jag sedan trillar dit igen så trillar jag dit hårt och då klarar jag helt enkelt inte av att söka den hjälp jag behöver.

Jag är så trött, så trött på det här och jag behöver göra förändringar som tillåter mig själv att leva. Jag behöver hjälp från proffs som kan vägleda mig i dimman och hjälpa mig ur den. Hur svårt ska det vara? Hur gör man? Och hur får man vårdpersonalen att inse att just jag behöver hjälp? Jag behöver råd..

 

[nexxa]

Det är jobbigt innan man tagit steget för att ta emot hjälp och det är kanske en av de större stegen man måste pusha sig till för att ingen annan kan ta sig till en läkare i ditt ställe. Ibland funkar det inte heller att vänta ut tiden tills man mår lite bättre, utan man kanske måste streta iväg trots att man mår skit för att få det att vända.
Ring din vårdcentral och berätta att du lider av bland annat depression sedan många år och att du behöver hjälp att bryta dig ur det! Ju längre man väntar innebär ibland också mer arbete för att komma tillbaka.

Läkaren låter en ibland fylla i papper om olika frågor och svarsalternativ om hur väl det stämmer in. En del ur min vetskap har där och då fått medicin att prova, andra kanske blir vidareslussade till kurator och/eller psykolog. Du har ju gått med det en lång tid så läkaren kanske tycker ni ska prova något preparat för att se om det hjälper. Det gäller dock att vara uthållig de första 3-4 veckorna innan kroppen lugnat sig från ev biverkningar (som inte behöver komma men typ illamående osv) Jag hoppas att du ska finna ork till läkarkontakt, värna om din hälsa och kunna få må bättre och slippa ha dalande perioder av att må bra och sen dåligt

 

[Kilauea]

Jag fick hjälp av min dåvarande husläkare, som tog mitt mående på allvar. Enligt test jag gjort på psykakuten några veckor tidigare var jag inte tillräckligt dålig, att jag förnekade vissa saker (jättedåligt, vet jag såhär i efterhand) märkte de inte.

Fick mediciner som hjälpte mig att komma upp ur mörkret, men det tog ett tag innan det gav full effekt.
Min depression är kronisk, dvs jag får stå på mediciner livslångt förmodligen. Men det fungerar för mig och jag är nöjd!

Har du någon du kan be om hjälp med läkarkontakt om du inte orkar själv? Annars är minavårdkontakter på nätet ett sätt att boka tid utan att behöva ringa.

 

[Squie]

Jag har haft utmattningsdepression, social fobi och agorafobi.

Det tog 8 år.

Min väg:
- Hästarna gav mig rutinen och strukturen på dagen. Också en känsla av att vara behövd. Var ligger din motivation?
- KBT under nästan 2 år. Tankemönster och tankevurpor - framför allt.
- Acceptans. Att lära sig "just nu" är de så här.
- Sjukgymnastik under mer eller mindre hela sjukdomstiden. Jag var i bassängen 1 gg/vecka.
- Kriga! Du är ansvarig för att få den hjälp och utföra det arbete som krävs för att du ska bli frisk. Det finns många nötter ute i vården. Möts du på fel sätt, sök på annat ställe. Jag fick gå privat för att få den hjälp jag behövde.
- Att alltid i alla besök med FK, läkare, AF, etc ha en extra person med sig. Att alltid ha sällskap. Psykologin i rummet + extra minne.
- Inga piller! Kontrollfreak. Jag ville veta vad min kropp sa och inte vad ev biverkningar gjorde för påverkan.
- Bra underlag, dvs rätt skrivna läkarintyg.
- En väldigt massa kunskap och forskande själv om lagar och regler. "Kunskap är makt!".
- Trippelkolla allt vad AF och FK säger. ALLTID! Var misstänksam. Det är du själv i slutändan som blir drabbad. Går att kolla av med deras kundtjänst.
- Ett j-vla anamma! Det är helt ok att förlora ett slag, men kriget..det skulle jag bara vinna! Vilket jag har gjort.
- Inför möten med FK, AF, vården - Var ALLTID förberedd på vad du vill ha sagt och vad du vill ha ut av mötet. Ha en lapp med dig. Ingen ser ned på dig utan tycker snarare motsatsen.

 

[lil-sis]

Ja men inte så allvarligt.
Det har funnits klara triggers som gått att eliminera så ett par veckors sjukskrivning och samtalsterapi räckte.

 

[nightcrawler]

Eftersom mitt liv de senaste 8-10 åren har kantats av depressioner och panikattacker kan jag inte låta bli att fundera på om mitt liv någonsin kommer att bli "normalt". Vet att den här diskussionen har varit på tapeten tidigare här, men hittar ingen tråd om det och jag känner verkligen att jag behöver få ventilera och diskutera här och nu.

Så, har du varit deprimerad och har du tagit dig ur det?

Jag vet inte hur mycket längre jag orkar med detta och det är ju till största del mitt eget ansvar att komma vidare i livet, ändå gör jag inte det fast att jag verkligen vill. Jag försöker verkligen i perioder, men när jag kommer till en annan period i livet när jag faktiskt mår hyffsat bra är det som att jag glömmer bort att arbeta med det som varit ett stort handikapp alldeles för länge. När jag sedan trillar dit igen så trillar jag dit hårt och då klarar jag helt enkelt inte av att söka den hjälp jag behöver.

Jag är så trött, så trött på det här och jag behöver göra förändringar som tillåter mig själv att leva. Jag behöver hjälp från proffs som kan vägleda mig i dimman och hjälpa mig ur den. Hur svårt ska det vara? Hur gör man? Och hur får man vårdpersonalen att inse att just jag behöver hjälp? Jag behöver råd..

Har ca 10år bakom mej av ångest och depressioner. Först nu har jag börjat komma ur deppen. Först nu har jag blivit mitt riktiga glada jag igen. Jag har två depressioner. En som beror på yttre faktorer och en som beror på min add. Den som beror på addn kommer alltid att finnas men kommer gå upp och ner.

Har överlevt tack vare mina hästar och hundar. Samt stöttande vänner och familj. Har varit på väg att avsluta flera gånger men tack vare vänner, familj och djur så har jag avstått. Dom förstår mej inte alltid men dom försöker. Åt antidepressiva under många år och blev bara sjukare. Har fått veta sen efter jag fick add-diagnosen att det inte alltid fungerar med add och antiantidepp. Tänk om jag hade vetat innan. Det hade besparat mej mycke lidande.
Har haft dålig hjälp från psyk. Nu först börjar jag få hjälp. Vill inte ner i skiten igen.

 

[alazzi]

Jag äter antidepp sen i början på maj. Det har hjäpt mot ångesten. Gick ett antal gånger till en terapeupt men just den personen var nog inte rätt för mig. Jag har haft problem med mitt mående under hela mitt liv, men det är först nu som jag blev tillräckligt dålig för att äntligen söka hjälp...Tidigare har jag bara försökt med naturmedel och kämpat vidare på egen hand med mitt mående, men nu blev jag så mycket sämre så jag var äntligen tvungen att söka hjälp.

 

[Orolig1]

Måste återuppliva den här tråden igen eftersom jag ville skriva en exakt likadan igen, men hade glömt den här tills jag sökte på mina gamla inlägg. Mellan varven glömmer jag bort och är inte mottaglig för information, trots att jag ber om den. Sitter i samma sitts då som nu, och jag har givetvis inte tagit kontakt med vården efter mitt förra försök till att faktiskt få lite konkreta tips utan att outa mig för hela världen. Nu skrev jag förvisso ett mail till min kurator alldeles innan posten av detta inlägg, så vi får väl se vart det leder.

Sedan jag skrev den här tråden så har det egentligen bara blivit värre och värre, har inte upplevt så mycket ångest, men på senare tid har den kommit tillbaka som käftsmäll. Jag har i perioder haft kontakt med vården och jag har provat en del mediciner, just nu går jag på Voxra och den har fungerat relativt bra för mig. Åtminstone har den hållit ångesten borta, men på sistone har jag inte haft möjlighet att hämta ut ny medicin och jag kan relatera de kraftiga ångestattackerna till att jag varit medicinfri. Kanske?

Borde jag boka en tid hos min läkare och vad ska jag i så fall säga? Min starka sida är inte att kunna öppna mig, även om jag försöker att göra det. Jag kan skriva, men jag lever i förnekelse och är så otroligt rädd för att ta tag i mina känslor och mitt liv. Mitt ständiga mantra är att jag inte orkar och jag stänger hela världen ute, men samtidigt känner jag att bägaren börjar bli ganska så full och om jag inte gör något snart så kommer jag att nå rock bottom stenhårt.

Jag har ansvar för mitt eget liv, men föreställer mig allt mer att jag hellre avslutar det än att ta tag i det.

 

[Wembley]

Jag har varit deprimerad 2 ggr. Första gången i samband med en utmattningsdepression. Första gången förstod jag ingenting, hade inte upplevt något liknande tidigare. Jag hade ångest, social fobi, depression och stressproblem. Eftersom jag inte förstod problemet sökte jag heller ingen hjälp. Det tog över 6 mån av påtryckning från en väninna innan jag till sist vågade mig iväg till VC och fick en remiss till en Stressklinik. Skämdes så över att må dåligt

Dock blev läget mer akut/allvarligt och jag var tvungen att söka akut hjälp. Blev sjukskriven och började medicinera med SSRI och sömnpiller. Samtidigt fick jag hjälp med avslappning och KBT.
Det var en lång process och jag åt SSRI i 1,5 år. Sedan bestämde jag mig för att sluta med dem. Tyckte att det gick bra, men fick tyvärr ett återfall efter att ha blivit psykiskt illa behandlad av en arbetsledare under 7 mån. Den depressionen sökte jag inte hjälp för utan jobbade bort på egen hand med hjälp av stenhård struktur och intensiv motion. Det tog dock nästan 6 mån innan jag slutat tänka destruktiva tankar. Nu har jag varit "bra" i drygt 1 år.

Tycker absolut att du ska ta all hjälp du kan få. Det tar tid, men det vänder! Kan du få med dig någon som stöd? Kramar till dig!

 

[Wembley]

Borde jag boka en tid hos min läkare och vad ska jag i så fall säga? Min starka sida är inte att kunna öppna mig, även om jag försöker att göra det. Jag kan skriva, men jag lever i förnekelse och är så otroligt rädd för att ta tag i mina känslor och mitt liv. Mitt ständiga mantra är att jag inte orkar och jag stänger hela världen ute, men samtidigt känner jag att bägaren börjar bli ganska så full och om jag inte gör något snart så kommer jag att nå rock bottom stenhårt.

Jag har ansvar för mitt eget liv, men föreställer mig allt mer att jag hellre avslutar det än att ta tag i det.

Ja du borde söka hjälp! Var dig själv och var bara naket ärlig med hur du egentligen mår.

 

[Araminta]

Medicinering

Våga söka hjälp, våga låta andra hjälpa dig. Antidepressiva har varit en helt enorm hjälp för min del. Det plus samtalsstöd har fått mig till en nivå jag inte trodde var möjlig tidigare.

 

[Anna]

Klart du ska söka läkare. Olika saker fungerar för olika människor och du ska inte behöva må dåligt om det finns hjälp att få.

För egen del har jag ätit antidepp men mer mot ångest än ren depression så att säga, pga delvis sjukdom som gav hemsk ångest (epilepsi) och delvis medicinen jag tog mot EP:n. Vet inte om jag tyckte att det hjälpte, möjligen ur en placeboaspekt för jag kan inte säga att det blev sämre när jag lade av.

Samtalskontakt fick jag inget utav, jag fick träffa en psykolog EN gång och hon var inte så intresserad av att tala om den egentliga problematiken, alltså att jag hade sådan konstant ångest och rädsla för att få ett anfall att jag knappt vågade gå och handla ensam utan ville mest prata om min relation till min pappa... Men där var det ju fallering från vårdens sida, de borde förstås ha låtit mig prata med kuratorn på neurologmottagningen i första hand.

 

[Orolig1]

Klart du ska söka läkare. Olika saker fungerar för olika människor och du ska inte behöva må dåligt om det finns hjälp att få.

För egen del har jag ätit antidepp men mer mot ångest än ren depression så att säga, pga delvis sjukdom som gav hemsk ångest (epilepsi) och delvis medicinen jag tog mot EP:n. Vet inte om jag tyckte att det hjälpte, möjligen ur en placeboaspekt för jag kan inte säga att det blev sämre när jag lade av.

Samtalskontakt fick jag inget utav, jag fick träffa en psykolog EN gång och hon var inte så intresserad av att tala om den egentliga problematiken, alltså att jag hade sådan konstant ångest och rädsla för att få ett anfall att jag knappt vågade gå och handla ensam utan ville mest prata om min relation till min pappa... Men där var det ju fallering från vårdens sida, de borde förstås ha låtit mig prata med kuratorn på neurologmottagningen i första hand.

+ Ni andra: Jag mailade min kurator igår, som mailade mig i morse och berättade om att min Hälsocentral nu har ett så kallat psykosocialt team som kuratorn skulle aktualisera mig i. Hen trodde att jag behövde djupare psykologisk kompetens än vad hen hade. Det känns som ett klokt beslut, men det är ändå en del väntetider så jag vet inte riktigt när det här blir aktuellt.

Någon av er har kanske sett min tråd där jag frågar om samtalsstöd från präst/diakon. Vet inte om jag ska försöka vända mig dit så länge, då någon i den tråden skrev att väntetiderna inte brukar vara lika långa. Vad tycker ni? Mitt mående är så väldigt olika, just nu känns det rätt ok, men ibland känns det som att jag äts upp inifrån...

 

[Migo]

Ja. Jag har vissa triggers som jag undviker och enbart hanterar som ren träning. Har anpassat livet till viss del för att ständigt kunna ha kontroll över mitt mående(jobbar som egenföretagare för att själv styra beläggningen och arbetstiderna) och är jättenoga med att "fylla på" varje dag med saker som gör livet värt att leva. Jag är fri från medicin och har klarat mig från depression i många år nu.

 

[Lovisaleonora]

Jag tycker du ska testa att prata med en präst och/eller diakon. Vad har du att förlora? Gå dit med ett öppet sinne, var beredd på att du inte blir kurerad men hoppas på ett bra samtal.

Ta hand om dig så gott du kan. Gör saker du vet att du tycker om, även om du inte längtar efter dem just nu. I perioder har jag tvingat mig lägga upp dagen med morgonpromenad en timme, träning efter det, lunch och sedan hästen - bara för att få struktur och jag vet att jag mår sämre utan struktur. Då har jag inte gjort saker för att jag längtar, utan för att vårda mig så jag inte mår ännu sämre.

 

[Hippocampus]

det som hjälpte mig var en alternativ terapi. Den svenska sjukvvården fungerade inte. Tack vare det andra terapin så blev jag frisk på 6 månader. Så fantastiskt!

 

[Azalea]

Jag har gått i KBT i sex månader nu. Från att ha varit på absoluta botten vaknar jag nu på mornarna och blir förvånad över att inte ha ångest.
Jag har haft besvär med återkommande depressioner, ångest, panikattacker, sömnproblem, utmattning, fobier i varierande utsträckning i nästan 15 år. Jag har haft kontakt med psykiatrin i 10 år men inget har gett ihållande resultat. Jag har varit sjukskriven i 7 år. Jag trodde inte att det någonsin skulle kunna bli bättre och i somras var jag nära på att ge upp. Men jag gav terapi en sista chans först. Jag började gå till en psykolog privat och det har till skillnad från tidigare gett stora resultat, och fortare än jag någonsin kunnat hoppats på.

En fungerande medicinering är guld värt, men utan terapi hade min medicinering aldrig varit tillräcklig för att jag skulle överleva. Faktiskt. Jag behöver min medicinering men lika mycket behöver jag tankesättet KBTn har gett mig.

I somras ville jag dö. Jag hade panikattacker och ångest dagligen och grät konstant. Allt kändes hopplöst och fullkomligt omöjligt.
Nu mår jag bra. BRA. Jag ser en ljus framtid, jag är social, jag har fått tillbaka mitt driv och min glädje för små saker. Jag har ork för första gången i mitt vuxna liv.

Alla är olika och beroende på ens situation tar det olika lång tid att bli bättre, men det går. Jag mådde hemskt dåligt i 15 år men när jag fick rätt hjälp gick det snabbt. Allt är möjligt.

 

[Lovisaleonora]

@Azalea - vad otroligt härligt att höra om någon som orkat vända sitt liv så totalt.

Stor beundrande och djup bugning till dig!

 

[Elwan]

Jag startade ju en egen tråd om prestationsångest imorse. Jag har aldrig medicineras för depression, har blandad erfarenhet från samtalsterapi. Jag vill återuppleva den måbra-känslan av att faktiskt må bra som jag fick hjälp med då jag bodde i sthlm. Här har det varit svårare att hitta en form som passar mig.

Som yngre fick jag svar att jag inte mådde tillräckligt dåligt för att få hjälp via VC, jag var för gammal för BUP. Sedan dess är jag skeptisk och valt att leta efter lösningar privat.

 

[sthu]

Jag fick diagnosen bipolär för snart ett år sen. Medicinerade först för "vanlig" depression och sen specifikt mot bipolaritet. Extremt biverkningskänslig (kan inte ens ta en vanlig paracetamol utan att bli vråldålig), så det gick ju inte så bra.. Samtalsterapi i ca två år, sen gick min psykolog i pension, systemet gjordes om och jag hamnade mellan stolarna.
Tycker det är galet jobbigt att söka hjälp! Men jag vet att hjälp är det enda som kan göra tillvaron bättre.

Man träffar riktiga rövhål ibland, men de allra flesta vill en väl. De tycker inte att man är löjlig eller inte "förtjänar" hjälp. Tyvärr saknas det personal inom psykiatrin så det kan i vissa regioner vara jäkligt svårt att få en tid. Jag tror det är det som gör att jag drar mig för att söka hjälp igen, jag vet att de har personalbrist och det finns säkert någon som mår sämre än jag.

Det som hjälper mig när jag är som lägst är djuren. Framförallt hästarna och tillvaron i stallet. De ger något att fokusera på, jag kan inte tänka på något annat än just hästen under en liten stund. När jag är som allra lägst brukar jag se till att göra något som kräver extremt mycket av mig, men inte nödvändigtvis av hästen, så jag måste vara fokuserad på nuet och häret.
Att komma ut och röra på sig, göra något, är också helt outstanding! Det räcker att ta en liten promenad runt postlådan, bara man kommer upp och ut! Det kan kännas oövervinnerligt, men minsta lilla rörelse i rätt riktning är bra.
Har börjat pyssla (sy, sticka, brodera..), för att komma bort från "dåliga rutiner" och göra något som kräver lite annat av hjärnan. Det är roligt och ger lite annat att tänka på än dåligt mående.

Ett tag fick jag panikkänslor och nästan ångest av blotta tanken på att göra något. Jag skulle tanka bilen och det gick bara betala i kassa. Jag har aldrig gjort det innan, men jag förstår ju hur det går till. Ändå blev det ett för stort steg för mig, jag vände så fort jag såg att kortpumpen var stängd trots att jag knappt hade tillräckligt med bränsle för att ta mig hem.
Jag vet att det enda sättet att komma över känslan är att göra det som "skrämmer". Nu satt jag i en situation där jag verkligen var tvungen att tackla känslorna (hur skulle jag annars komma hem?) så det var bara att bita ihop och tanka.
Efteråt kändes det.. tomt. Var det bara det? Vad trodde jag skulle hända? Han i kassan var ju jättetrevlig, verkade inte alls tycka jag var konstig.
Den typen av obehagskänsla kan komma lite då och då, inför allt från att köpa mjölk på Tempo till att bekämpa bålgetingar på en vind. Ibland är den befogad, ibland inte. Fruktansvärt jobbigt! Det gäller att ta sig förbi, by any means necessary. Att ha någon som hejar på och stöttar är värt mer än guld. Om det är sambon, kunden på jobbet eller vården har inte spelat så stor roll för min del, bara jag vet att det är någon som ser mig och kan ge mig en mening. Jag behövde dock vården för att inse att folk faktiskt ser mig och tar mig på allvar.

Nu har jag gjort det man absolut aldrig ska göra och slutat med medicin på eget bevåg. Fruktansvärt korkat.

@Hippocampus Vad fick du för hjälp?