Har du varit deprimerad och har du tagit dig ur det?

[Hippocampus]

Jag blev inte hjälpt av sjukvården och gled längre ner i träsket. De skulle höra av sig när det fanns tid för KBT, men de har ännu inte ringt, 11 år senare. Jag fick antidepressiva men det fungerande inte. När jag insåg att jag inte ens kunde gå ut och handla i dagsljus, då hade det gått för långt.
Så jag skaffade hjälp genom hypnosterapi. Kortfattat så leds man ner i ett totalt avslappnat tillstånd (dock är det inte så som man ser på tv när det gäller hypnos) för att komma förbi hjärnans kontrollerande tankar. Terapeuten pratar med dig, frågar osv. Du svarar vad du ser/känner osv.

Det är oerhört utlämnande när jag kom ner mot kärnan till mitt mående (som jag inte ens visste var kärnan innan jag började där) och det var riktigt jobbigt. Men när det var uträtt försvann alla mina fysiska problem också såsom konstant illamående, alla fobier och även panikångesten och depressionen.
Det var stort efter att ha gått med det i 10 år. Befrielse och samtidigt nästan läskigt. Detta har nu hållt i 10 år.

 

[Orolig1]

Jag blev inte hjälpt av sjukvården och gled längre ner i träsket. De skulle höra av sig när det fanns tid för KBT, men de har ännu inte ringt, 11 år senare. Jag fick antidepressiva men det fungerande inte. När jag insåg att jag inte ens kunde gå ut och handla i dagsljus, då hade det gått för långt.
Så jag skaffade hjälp genom hypnosterapi. Kortfattat så leds man ner i ett totalt avslappnat tillstånd (dock är det inte så som man ser på tv när det gäller hypnos) för att komma förbi hjärnans kontrollerande tankar. Terapeuten pratar med dig, frågar osv. Du svarar vad du ser/känner osv.

Det är oerhört utlämnande när jag kom ner mot kärnan till mitt mående (som jag inte ens visste var kärnan innan jag började där) och det var riktigt jobbigt. Men när det var uträtt försvann alla mina fysiska problem också såsom konstant illamående, alla fobier och även panikångesten och depressionen.
Det var stort efter att ha gått med det i 10 år. Befrielse och samtidigt nästan läskigt. Detta har nu hållt i 10 år.

Ok, ska googla lite och se om jag hittar ngt om det.. Låter toppen, men hur jobbig var behandlingen?

 

[Hippocampus]

Jobbig. Men det krävs jobb för att bli frisk. Otroligt utelämnande men nog mest för att faktiskt acceptera mig själv, mina tankar. Jag grät för första gången inför en annan människa. Jag mådde sämre de 3-4 första gångerna men sen vände det.

Nu var detta inte en behandling som bekostas av sjukvården så du får slanta upp själv. Och hitta en seriös. Den jag gick till finns i Göteborg.

 

[Azalea]

Jag har också provat hypnosterapi. Jag valde dock att inte gå klart det utan började med KBT istället. Det är jag väldigt glad för. I efterhand är jag väldigt skeptisk till vad hypnosterapeuten ledde mig mot (för de leder ju en faktiskt). Det kan säkert gå bra, som nämns här i tråden, men det kan nog gå väldigt fel också.

Att jag först sökte mig till hypnos var för att jag ville få veta varför jag mått så dåligt, för "ingenting" har ju hjälpt mig hittills och jag är nog ett hopplöst fall där vanlig terapi inte kan hjälpa mig.
Men så gav jag KBT en till chans och sex månader senare mår jag bra. Och jag är glad att jag valde att utgå ifrån där jag är nu och vad jag upplever och känner nu med KBTn istället för att via hypnosen gå tillbaka till vad jag upplevde mellan jag var 0-2 år vilket skulle vara grunden till varför jag mått dåligt.. Jag tror mer att jag mått så dåligt som jag gjort för att jag är väldigt känslig samtidigt som jag har väldigt svårt att uttrycka känslor, något som jag alltså kunde komma fram till hos en vanlig psykolog utan hypnos.

Jag skulle råda till att prova att gå till en privatpraktiserande psykolog innan du provar hypnos.

 

[Sol]

Jag fick bra och snabb hjälp när jag sökte hjälp på vårdcentralen. Kanske för att jag var gravid, det hjälpte nog då MVC har en egen psykologmottagning så jag fick snabbt träffa både läkare och psykolog. Enligt båda var jag egentligen en bra kandidat för SSRI, men jag valde att köra på samtalskontakt och så fort bebisen var ute anlitade jag en personlig tränare med mål att träna mig frisk. Det funkade bra och efter några månader gick jag över från sjukskrivning till föräldraledig.

Jag har fortfarande perioder som är rätt tunga och jag har haft ett par ångestattacker, men jag hoppas att det hjälper att jag kommer igång och jobbar i mitt eget företag. Min gamla anställning var en anledning till att jag inte mådde bra. Antagligen var en stark bidragande faktor till att jag drabbades av en depression att jag pga. mina foglossningar inte bara hed jäkligt ont utan även blev väldigt isolerad (släkten bor 100 mil bort och mitt sociala nätverk i närområdet är inte särskilt stort). Jag upplevde även föräldraledigheten som väldigt isolerande. Men att träna, träffa människor och göra sådant jag tycker är roligt har varit bra för mig.

Jag går och väger om jag borde ta upp samtalskontakten igen men just nu mår jag bra, oftast iaf.

 

[Hippocampus]

Va tråkigt! Känner inte alls igen att man går ner till 2 års åldern. Var den landstingsansluten?

 

[Mammadutt]

Ni som testat hypnosterapi, hade ni lätt för att tillåta det?

 

[Orolig1]

Men gaaaaah! Så mycket frågetecken och så mycket sorgsenhet. Jag känner mig apatisk och klarar inte av någonting. Vad händer? I den här takten kommer jag ingen vart, i sådant fall är jag dödsdömd. Kan inte prata med någon, men skulle behöva någon som orkade engagera sig och ta mig på allvar. Det är mycket begärt, särskilt när man har att göra med mig.

Sitter fast i livet, i arbetet och i min oförmåga att göra något konkret. Försöker på ett håll, men det är så mycket annat som tar upp min energi. Och det är ledsamt att jag är den personen som jag är, för jag vill inte leva så här.