Har det senaste halvåret eller så haft ett litterärt projekt för mig själv där jag läser om böcker som jag läste i gymnasiet, alltså sådana som gjort något slags avtryck i mig. Har läst om Pappa Pralin, Factotum och nyligen påbörjat Hey Dolly. En bok som jag minns som småmysig och lättuggad men som av oklar anledning provocerade mig att börja grina med en skildring av Mårten Gås hos Dollys svärföräldrar. Det är så konstigt när du börjar gråta men du har absolut ingen aning om varför?
Men jag minns att när jag läste boken i gymnasiet så tänkte jag att Emily var Dolly och jag var Emma. Förmodligen för att jag var ätstörd och också gillade Jens Lekman, kanske inte riktigt med samma hängivelse och dedikation men ändock. Det fanns ju andra (Henrik Berggren tex.)
Men skildringarna av Måsten gör mig djupt obekväm. Dolly verkar ju ha uppriktiga känslor för honom eller åtminstone så uppriktiga som dom kan vara i den åldern men hans karaktär slår ändå an hemska känslor i mig. Känslan av att ha tvingat sig själv in i en tonårspojkes hjärta för att sedan sitta och häcka där och känna sig tom inombords för ingenting av det du är - egentligen, har någon betydelse för honom. You´re just a pretty face. Visst gör det ont? Visst gör det ont att ha delat en fullmåne med någon som ändå inte förstår vem du är. Visst gör det ont att det ändå inte betyder någonting? Vem du är. Visst gör det ont att du har försökt spela en roll men det spelar egentligen ingen roll vilken roll du spelar för du kommer tolkas utifrån en lins som är färgad av någon annans medvetande. All tid och omsorg du lagt ner på att välja rätt tröja till rätt byxor - att bygga dig själv inifrån och ut; Ödslad energi! Pärlor åt svin! För ingen ser dig på riktigt. Så som du borde bli sedd.
Och kanske någon helt annan ser dig, så som du är ämnad att ses. Men du kan inte se vem det är förrän många kapitel senare och kanske denna någon redan är död. Kanske fick du aldrig chansen att säga tack, förlåt, fuck you.
I en biosalong sitter denna någon jämte och kramar din hand medan tårarna strömmar längs kinderna och du är brödknullaren som inte begriper vart alla tårar kommer ifrån. Du ser Mikael Nyqvist inne på en offentlig toalett ramlandes runt men din lins kan inte ta in ögonblickets allvar. Du vill krama handen tillbaka men din egen hand kramas så hårt att den förlorar styrka.
"Jag önskar att jag kunde ge dig allt det där som du behöver men du vill inte låta mig"
"Nej, jag vill låta dig, men du kan inte se mig"
Men jag minns att när jag läste boken i gymnasiet så tänkte jag att Emily var Dolly och jag var Emma. Förmodligen för att jag var ätstörd och också gillade Jens Lekman, kanske inte riktigt med samma hängivelse och dedikation men ändock. Det fanns ju andra (Henrik Berggren tex.)
Men skildringarna av Måsten gör mig djupt obekväm. Dolly verkar ju ha uppriktiga känslor för honom eller åtminstone så uppriktiga som dom kan vara i den åldern men hans karaktär slår ändå an hemska känslor i mig. Känslan av att ha tvingat sig själv in i en tonårspojkes hjärta för att sedan sitta och häcka där och känna sig tom inombords för ingenting av det du är - egentligen, har någon betydelse för honom. You´re just a pretty face. Visst gör det ont? Visst gör det ont att ha delat en fullmåne med någon som ändå inte förstår vem du är. Visst gör det ont att det ändå inte betyder någonting? Vem du är. Visst gör det ont att du har försökt spela en roll men det spelar egentligen ingen roll vilken roll du spelar för du kommer tolkas utifrån en lins som är färgad av någon annans medvetande. All tid och omsorg du lagt ner på att välja rätt tröja till rätt byxor - att bygga dig själv inifrån och ut; Ödslad energi! Pärlor åt svin! För ingen ser dig på riktigt. Så som du borde bli sedd.
Och kanske någon helt annan ser dig, så som du är ämnad att ses. Men du kan inte se vem det är förrän många kapitel senare och kanske denna någon redan är död. Kanske fick du aldrig chansen att säga tack, förlåt, fuck you.
I en biosalong sitter denna någon jämte och kramar din hand medan tårarna strömmar längs kinderna och du är brödknullaren som inte begriper vart alla tårar kommer ifrån. Du ser Mikael Nyqvist inne på en offentlig toalett ramlandes runt men din lins kan inte ta in ögonblickets allvar. Du vill krama handen tillbaka men din egen hand kramas så hårt att den förlorar styrka.
"Jag önskar att jag kunde ge dig allt det där som du behöver men du vill inte låta mig"
"Nej, jag vill låta dig, men du kan inte se mig"
Senast ändrad:
