buschiq
Trådstartare
Jag har en svår fråga...
Jag är fodervärd till en Leonbergervalp som är betalning för en hannes parning. Hannens ägare är min vuxna tiks uppfödare och hon ville gärna placera ännu en tik hos mig då hon är så nöjd med hur den första tiken har utvecklats. Så långt är allt jättebra, jag och den "första uppfödaren" är jättegoda vänner och vi litar på varandra. Hon är ett guldkorn i uppfödardjungeln (
nu överdrev jag lite, men hon hör till de seriösa, bra uppfödarna som gör allt vad hon kan för att stödja sina fodervärdar)
Problemet är att valpen jag fått hem har vuxit upp i ett hem med både barn och vuxna med ganska svår adhd, gränssättningen har tydligen inte varit så bra som den borde och valparna har stressats mycket mer än de borde. Hade "min" uppfödare vetat om hur illa det var hade hon inte gått med på parningen, men mycket har visat sig för sent.
Valpen jag har hemma nu har vi haft i fyra veckor och hon driver oss verkligen till vansinne. Hon är i grund och botten en intelligent och driven tjej som stressats till ett beteende som är svårt att bryta.
Saken är att det inte går att beskriva riktigt vad som är jobbigt, det är liksom allt. Varje liten detalj i vardagslivet blir hundra gånger svårare, hon är så enormt aktiv och "på" hela tiden.
Saken är att jag tror att hon kommer att bli en utmärkt brukshund inom något fält en dag, hon har energin, kamplusten, oräddheten och "drajven" att gå vidare, men hon söndrar familjen under tiden.
Hennes föräldrar är stabila individer som genomgått mh med gott resultat (och röntgen etc) så vi tror att det beror mkt på de första 8-9 veckornas behandling av valpkullen.
Min uppfödare (hannens ägare) säger att om vi inte orkar med henne ska hon leta en ny familj men troligtvis kommer vi att behöva avliva henne eftersom hon aldrig vill sända tillbaka valpen till uppfödarfamiljen och hon inte vill att valpen ska bli en vandringspokal heller. Om vi bestämmer oss för att behålla henne skrivs hon över på oss direkt, hon är inget avelsmaterial i det skick hon är.
Tre valpar i samma kull har redan lämnats tillbaka, så det är inte bara jag som sett problemen. (bara jag som har valpen kvar, resterande har valpuppfödaren inte fått sålda)
Så, nu när jag skrivit långt och utförligt - här är min fråga...
-Jag är inte beredd att ge upp min Bella ännu, jag tror att hon har stor potential om hon får chansen.
Men hur hittar jag någon som kan hjälpa oss?
Närmsta brukshundsklubb ligger inte inom räckhåll med buss och sambon jobbar borta för det mesta. (vi har bara råd att ha en bil körduglig, men jag har en suverän veterinär som gör hembesök och grannar som ställer upp med skjuts om det är akut) Vi bor en bra bit ute på landet i värmland så det är inte så lätt att hitta en brukshundskunnig granne på måfå så där.
Någon som har ett tips om hur jag kan hitta någon som kan stötta mig nog att ta fram Bellas bra sidor och ge henne det liv hon förtjänar?
Om du har ett bra tips om en värmlänsk tränare som kan se en hunds goda sidor så pm'a mig gärna. Jag gissar att det inte är så bra att skriva ut någons namn här i tråden eftersom det blir reklam...
Jag vill bara orka ta fram den här valpens goda sidor, hon är en stark, positiv tjej som råkat ut för nästan allt negativt man kan göra från början och jag har helt enkelt inte kraften att göra det själv utan stöd.
Jag är fodervärd till en Leonbergervalp som är betalning för en hannes parning. Hannens ägare är min vuxna tiks uppfödare och hon ville gärna placera ännu en tik hos mig då hon är så nöjd med hur den första tiken har utvecklats. Så långt är allt jättebra, jag och den "första uppfödaren" är jättegoda vänner och vi litar på varandra. Hon är ett guldkorn i uppfödardjungeln (
nu överdrev jag lite, men hon hör till de seriösa, bra uppfödarna som gör allt vad hon kan för att stödja sina fodervärdar)Problemet är att valpen jag fått hem har vuxit upp i ett hem med både barn och vuxna med ganska svår adhd, gränssättningen har tydligen inte varit så bra som den borde och valparna har stressats mycket mer än de borde. Hade "min" uppfödare vetat om hur illa det var hade hon inte gått med på parningen, men mycket har visat sig för sent.
Valpen jag har hemma nu har vi haft i fyra veckor och hon driver oss verkligen till vansinne. Hon är i grund och botten en intelligent och driven tjej som stressats till ett beteende som är svårt att bryta.
Saken är att det inte går att beskriva riktigt vad som är jobbigt, det är liksom allt. Varje liten detalj i vardagslivet blir hundra gånger svårare, hon är så enormt aktiv och "på" hela tiden.
- Hon skriker och ormar sig minst en gång i timmen hela nätterna, det är inget man kan ignorera utan det väcker hela huset. Jag som är sjukskriven hemma för utbrändhet skapat främst från sömnbrist är på bristningsgränsen.
- Hon stressar så mycket att hon oftast kräks efter att hon ätit, hon kan inte ta det så pass lugnt att hon får behålla maten.
- Hon attackerar allt och alla nästan hela tiden, ingen går säker. Våra katter vågar knappt gå in längre och det reagerar sambon som är kattälskare väldigt starkt på. Jag försöker förstås se till så valpen inte skadar någon, men är katterna inne kräver det punktbevakning 100% av tiden. Det här är inte ett problem jag tror kan lösas just nu, hon är valp och hon upptäcker världen så det är helt normalt. Det är bara jobbigt för sambon som avskyr valpen mer och mer eftersom katterna är hans bebisar...
Vi har förstås grindar uppsatta så katterna kan freda sig, men de måste in genom köket där valpen är.
Vi blir alla bitna hela tiden, men i min värld är det normalt valpbeteende som ger sig med tiden om vi visar oss tråkiga varje gång hon försöker starta en bitlek.
Saken är att jag tror att hon kommer att bli en utmärkt brukshund inom något fält en dag, hon har energin, kamplusten, oräddheten och "drajven" att gå vidare, men hon söndrar familjen under tiden.
Hennes föräldrar är stabila individer som genomgått mh med gott resultat (och röntgen etc) så vi tror att det beror mkt på de första 8-9 veckornas behandling av valpkullen.
Min uppfödare (hannens ägare) säger att om vi inte orkar med henne ska hon leta en ny familj men troligtvis kommer vi att behöva avliva henne eftersom hon aldrig vill sända tillbaka valpen till uppfödarfamiljen och hon inte vill att valpen ska bli en vandringspokal heller. Om vi bestämmer oss för att behålla henne skrivs hon över på oss direkt, hon är inget avelsmaterial i det skick hon är.
Tre valpar i samma kull har redan lämnats tillbaka, så det är inte bara jag som sett problemen. (bara jag som har valpen kvar, resterande har valpuppfödaren inte fått sålda)
Så, nu när jag skrivit långt och utförligt - här är min fråga...
-Jag är inte beredd att ge upp min Bella ännu, jag tror att hon har stor potential om hon får chansen.
Men hur hittar jag någon som kan hjälpa oss?
Närmsta brukshundsklubb ligger inte inom räckhåll med buss och sambon jobbar borta för det mesta. (vi har bara råd att ha en bil körduglig, men jag har en suverän veterinär som gör hembesök och grannar som ställer upp med skjuts om det är akut) Vi bor en bra bit ute på landet i värmland så det är inte så lätt att hitta en brukshundskunnig granne på måfå så där.
Någon som har ett tips om hur jag kan hitta någon som kan stötta mig nog att ta fram Bellas bra sidor och ge henne det liv hon förtjänar?
Om du har ett bra tips om en värmlänsk tränare som kan se en hunds goda sidor så pm'a mig gärna. Jag gissar att det inte är så bra att skriva ut någons namn här i tråden eftersom det blir reklam...
Jag vill bara orka ta fram den här valpens goda sidor, hon är en stark, positiv tjej som råkat ut för nästan allt negativt man kan göra från början och jag har helt enkelt inte kraften att göra det själv utan stöd.
