Hjälp mig bli klok på mitt förhållande.

Funderade på att inte skriva det här inlägget eftersom jag inte tycker om "svepande sparkar" men jaja här kommer det ändå.

Tycker tråden spårat ut från trådstarten och allmän diskussion om synen på förhållanden till att handla om vem som har bästa icke normativa liv samt hur tragiskt det är med vissa förhållande. Tror inte någon av delarna hjälper TS eller ja någon alls faktiskt. För mig känns det hånfullt mot TS situation.
 
Till exempel vart man ska bo (En som trivs bäst i Stockholms innerstad som bor i en avlägsen fjällby i Norrland för att partner vill det mår inte bra), om man ska ha barn eller inte... o.sJag är så hård .v.

Kompletterar hans livsstil din och kompletterar din livsstil hans eller ligger de bara och skaver mot varandra?

:o:o:o Var inte meningen att skriva "Jag är så hård" mitt i en mening. Det skulle stå ovanför nästa stycke i en hel mening :banghead:
 
En del (endast kvinnor i de fall jag känner till, men det existerar troligtvis hos män oxå) verkar vilja ha projekt-män... Jag har en väninna som har en "pojkvän" som projekt. De är ofta i konflikt för att han "beter sig omoget", jag har försökt förklara för henne i flera år att det inte går att ändra på en människa, men hon är lixom i en bubbla där. Hon håller med när vi pratar men sen är hon kvar likt förbannat i förhållandet, är olycklig för att han inte ändrar på sig. Det är som ett tunnelseende som hon inte kan ta sig ur :(

När det finns hästar man kan ha som projekt.

Jisses.
 
Funderade på att inte skriva det här inlägget eftersom jag inte tycker om "svepande sparkar" men jaja här kommer det ändå.

Tycker tråden spårat ut från trådstarten och allmän diskussion om synen på förhållanden till att handla om vem som har bästa icke normativa liv samt hur tragiskt det är med vissa förhållande. Tror inte någon av delarna hjälper TS eller ja någon alls faktiskt. För mig känns det hånfullt mot TS situation.

Tack! Har jobbat under dagen men läst lite då och då och tänkte faktiskt börja med ett inlägg där jag ber er att med all respekt, vill ni skämta på min eller andra "svaga stenåldersmässiga normstyrda människor" så kan ni inte vara snälla och göra det i en annan tråd. Nu är det kanske nån som invänder med att detta inte bara är min diskussion utan det är ett forum och det kan utvecklas till vad som helst, och om det är så att ni behöver driva med min situation (och dessutom överdriva den) i den här tråden, ja då får ni den av mig så går jag någon annan stans.

Nu ska jag läsa igenom de (som är många!) fina inläggen och svara. Tack för att ni lägger ner tid på att bry er om en främling. Tack för input! :D
 
Angående datorspelandet.
Min sambo spelar otroligt mycket datorspel. Ett tag störde det mig att han satt uppe sent varenda kväll så att vi aldrig gick och lade oss ihop. Det störde mig att han var vid datorn och jag i soffan. Hela kvällarna. I samma rum men han var borta. Med lurar. Det var jag inte van vid och jag kände mig needy och sur och tråkig och allt möjligt.
Tog iallafall upp det med honom och han sa att han skulle försöka tänka på det och avsluta tidigare så kunde vi iallafall gå och lägga oss ihop. Jag var skitnöjd. I de två dagar det höll innan han var tillbaka i gamla vanor.
Sedan pratade vi igen, han ändrade beteende i några dagar och föll tillbaka igen.

Eftersom han har så mycket andra egenskaper som jag uppskattar så insåg jag att jag får ändra på min egen inställning. Detta är en av hans största intressen och jag gav det inte ens en chans. Så jag intresserade mig lite för spelen, hittade några som lät mer intressanta än andra och så spelade han dem så jag kunde sitta med och titta på tv:n.
Lurarna av och vi kunde diskutera både spelet, strategin och annat allmänt under tiden han spelade. Rätt roligt faktiskt.

Detta var tre år sedan. Idag nördar vi båda krigssimulator ihop och spelar ett par gånger/vecka med andra.
Blivit totalfrälst i denna typ av spel och det är faktiskt väldigt utvecklande och givande. Dessutom har jag problem med tankar/minne/koncentration (pga sjukdom) och det är precis lagom att koncentrera sig på ett uppdrag en stund. Vi samarbetar dessutom bättre IRL efter att jag också började spela men det är såklart mycket det specifika spelets förtjänst.

Och, vi är snart 30 ;)

Vad kul det låter!
Jag har också spelat endel faktiskt, han har lärt mig lite och jag har haft egna gubbar som jag kommit ganska långt med. Jag har intresserat mig för det för att det är hans hobby och ofta (nästan alltid) frågat hur det gått osv. Men för mig är det inte ett jätteintresse.

Däremot blev det inte hälsosamt för honom på slutet, varför han valde att sluta helt. Han gled in i ett liv han inte ville ha, han ville vara aktiv och hitta på annat. Han har tidigare i sitt liv stängt in sig i spelbubblan och inte mått bra då. Lite så tror jag han kände på slutet, dagarna bara försvann och han slapp tänka på mycket. Det var inte jag som sa att han skulle spela mindre, jag blev bara lite irriterad när det tog över allt annat liksom...
 
Tycker i allmänhet att det är lite konstigt med alla som tycker mannens beteende mot Ts är ok eftersom han inte ska behöva anpassa sig till något som är "normalt" att göra för hans ålder.
Som vanligt förlöjligas normen.... :grin:

Jag tycker inte det är ok någonsin att vara respektlös mot sin partner och flirta med andra.
Det har inget med att man ska följa normen och vara si och så i en viss ålder. Det handlar om respekt för ens partner.
För Ts partner verkar det som han har ett behov av att "hålla alla dörrar öppna".

Det som förvånar mig mest är att flertalet som tycker detta är dessutom feminister och förkastar rövhattigt beteende i andra trådar.
För mig är Ts man en omogen rövhatt och inget annat.
 
Tycker i allmänhet att det är lite konstigt med alla som tycker mannens beteende mot Ts är ok eftersom han inte ska behöva anpassa sig till något som är "normalt" att göra för hans ålder.
Som vanligt förlöjligas normen.... :grin:

Jag tycker inte det är ok någonsin att vara respektlös mot sin partner och flirta med andra.
Det har inget med att man ska följa normen och vara si och så i en viss ålder. Det handlar om respekt för ens partner.
För Ts partner verkar det som han har ett behov av att "hålla alla dörrar öppna".

Det som förvånar mig mest är att flertalet som tycker detta är dessutom feminister och förkastar rövhattigt beteende i andra trådar.
För mig är Ts man en omogen rövhatt och inget annat.
Hur många har sagt att hans beteende "är ok"? Vad de flesta menar är att oavsett hur hans beteende är, så är det som TS har att ta ställning till: vill jag leva med det här?

Hur hjälper det henne att du tycker att han är en rövhatt, tror du att det får honom att ändra sig?
 
@Vallmo Men det spelar väl ingen roll egentligen vad TS pojkvän (eller ja någons partner) gör så länge hen själv är nöjd med det? Varför ska han behöva anpassa sig själv ner i en mall för att TS vill ha det så? Och varför ska TS behöva anpassa sig själv till honom fast HON inte vill det?

Det jag uppfattar de flesta i tråden menar är att de är fel för varandra eftersom att någon av dem måste ändra sig i grunden för att göra den andra lycklig. Och inte ens då kommer de nog vara särskilt lyckliga eftersom den som ändrat sig förmodligen inte kommer vara så glad.

Sen att DU definierar honom som en rövhatt, det visar ju bara att du inte ska vara tillsammans med TS pojkvän heller.
 
Tycker i allmänhet att det är lite konstigt med alla som tycker mannens beteende mot Ts är ok eftersom han inte ska behöva anpassa sig till något som är "normalt" att göra för hans ålder.
Som vanligt förlöjligas normen.... :grin:

Jag tycker inte det är ok någonsin att vara respektlös mot sin partner och flirta med andra.
Det har inget med att man ska följa normen och vara si och så i en viss ålder. Det handlar om respekt för ens partner.
För Ts partner verkar det som han har ett behov av att "hålla alla dörrar öppna".

Det som förvånar mig mest är att flertalet som tycker detta är dessutom feminister och förkastar rövhattigt beteende i andra trådar.
För mig är Ts man en omogen rövhatt och inget annat.
Jag tror du läser in lite fel. "Alla" säger ju typ Dumpa!
Vad som sägs är att någon är som den är, man kan inte ändra på en annan människa, bara sig själv. Vill man inte ändra på sig, så gör man inte.
Vad som kritiseras är dömandet av mannen, han har all rätt i världen att vara som han vill (inom lagens gränser) :)
 
Det som förvånar mig mest är att flertalet som tycker detta är dessutom feminister och förkastar rövhattigt beteende i andra trådar.
För mig är Ts man en omogen rövhatt och inget annat.

Det jag och många andra säger att det inte är upp till TS att uppfostra sin sambo. Jag håller med dig om att det hon uppfattar som flirtande inte är ok. Men det är inte så att hon kan kräva ändring eller ens hoppas på det. Det handlar om att se det förhållande man har idag och ta ställning till det.
 
... eftersom han inte ska behöva anpassa sig till något som är "normalt" att göra för hans ålder.

Men har vi verkligen inte kommit längre efter 14 sidor?!

VAD är normalt och VEMS "normala" sätter standarden? Och varför fortsätta cementera vad som är normalt (och därigenom fint och bra) genom att diskutera i termer som "normalt"?

Det har ju redan tidigare föreslagits att ersätta "normalt" med "vanligt" för att få en sann mening.
 
Tycker i allmänhet att det är lite konstigt med alla som tycker mannens beteende mot Ts är ok eftersom han inte ska behöva anpassa sig till något som är "normalt" att göra för hans ålder.
Som vanligt förlöjligas normen.... :grin:

Jag tycker inte det är ok någonsin att vara respektlös mot sin partner och flirta med andra.
Det har inget med att man ska följa normen och vara si och så i en viss ålder. Det handlar om respekt för ens partner.
För Ts partner verkar det som han har ett behov av att "hålla alla dörrar öppna".

Det som förvånar mig mest är att flertalet som tycker detta är dessutom feminister och förkastar rövhattigt beteende i andra trådar.
För mig är Ts man en omogen rövhatt och inget annat.
Jag har inte sett någon som skriver att de tycker att mannens beteende är något att hänga i julgranen. Tvärtom är det flera som skrivit att de inte skulle kunna se sig i ett liknande förhållande.

Nu är det däremot så, att mannens brist på mognad eller inte brist på mognad inte har något med saken att göra. Hade TS varit i samma nivå med samma syn och prioriteringar så hade ju det varit sak samma. Nu är det inte så. De känner och tycker olika.
Jag blir uppriktigt sagt arg på det ständiga: "är inte mannen som en vill, då ska en försöka förändra honom". Istället för att lägga energin på sig själv och hitta någon som en INTE "behöver" förändra!
Varför ska NÅGON av dem behöva anpassa sig till ett liv de inte trivs i?
 
Jag tänker, att det i hans fall finns ett glapp mellan vad han "vill vilja" och vad han "vill". Han kanske verkligen önskar att han kunde bli nöjd och tillfreds med "Svensson-livet", det kanske är en utopi för honom? En vacker dröm som han så gärna skulle vilja se sig själv -och dig!- i. Men när det sen kommer till kritan hjälper det inte hur mycket han än "vill vilja", han "vill" i slutänden ändå inte. Det är inte "han". Eller...?

Det är svårt för mig att svara på varje inlägg enskilt så jag svarar dig och kanske glider in på annat jag läst i tråden och reflekterat över.

Jag är inte helt stängd för att är kan vara så. Han kanske tror att han vill för att han vet att "han borde". Jag har lyft den frågan mycket nu i dagarna men även innan, och igår kväll tänkte han efter en stund och svarade sen "jo jag vill.". Jag tror nog ändå på det. Vi hade ett bra samtal igår.

Jag tror också att vi har helt olika syn på "svensson" eller snarare olika fördomar. Han är rädd att hamna i ett liv där han bara jobbar, ser på tv och går och lägger sig. Han kanske har tolkat mig som att jag tycker att det är så det ska vara. Men nu hoppas jag att han hört när jag berättat att svensson för mig absolut är att göra saker var för sig, träffa vänner, träffa nya människor, pyssla med hobbies osv och utveckla sig själv både privat och på jobbet. Om man orkar och hinner, och man får väl hjälpa varandra. Och prio måste ju ligga på barnen och familjen och att man tänker vi lika mkt som man tänker jag. Det är min föreställning iallafall.

När jag frågar honom (vilket jag gjort också flera gånger) vad han vill, hur han vill ha sitt liv, vart han ser sig om 10 år och vad han har för drömmar har han alltid svarat med fru och barn i ett litet hus någonstans. Ända från början av vår relation. Utan att jag först hintat om att det är det jag vill. Men det är förvirrande när han ger mig signaler som säger motsatsen, eller han vacklar i hur han uttrycker sig iallafall. Ibland är inte äktenskap viktigt för honom, ibland kan han absolut tänka sig det, ibland är det självklart för honom att sluta dricka helt såsmåningom och ibland inte (utan att jag kommit med den idén, det har han gjort), ibland vill han ta det lugnt med festandet och så blir det ändå en period där han råkar gå ut ofta för att vännerna föreslår det. Alltså jag börjar känna, att HAN är osäker. Han kanske inte vet helt hur han vill leva i vardagen, eller varför, eller vem som påverkar honom. Han måste fundera på det där. Han kanske har trott att han sagt sanningen till mig, för att det kändes som sanning för honom då, och sen vacklat, och sen vacklat tillbaka igen.

Någon frågade om anledningen till att han inte redan har VVV om han nu verkligen vill det. Han har inte kunnat bli kär på riktigt på typ 10 år innan vi träffades. Han har försökt, men inte kunnat. Han har längtat efter det (både enligt honom och hans omgivning) men inte hittat det. Träffat många som hade kunnat bli en partner men inte fått några känslor. Och under tiden fördrivit sin vardag med festande. Och på 10 år kan väl det bli en vana, även om målet är ett annat? Jag tänker att det inte är så svårt att leva på ett sätt för att man är på ett visst plan i sitt liv och när man gjort det i 10 år, levt själv och inte behövt tänka på något annan eller förhålla sig till någon annans önskemål, då är det kanske inte så konstigt om det blir en övergångsperiod? En stor omställning? Speciellt när det är så sent i livet? Han har själv sagt så iallafall, att han är ovan. Men att han vill. Jag tänker att allt i ens beteendemönster inte beror på hur man ÄR, utan på hur livet har blivit. Det är väl inte säkert att man vill ha det så, bara för att det länge varit så?

Jag tycker att det var bra att vi fick den är omskakningen. Han säger att han inte ens tänkt på det, att han känt sig begränsad, men att det smugit sig på och nu har han vaknat upp och insett hur situationen blivit. Han avskärmar sig för att det är så han tror att jag vill ha det. Och det gör att det knyter sig i magen på mig. Så kan vi inte ha det.

Jag tänker jättemycket på mig själv. Jag måste ta ansvar för mig själv. Jag måste sluta ta ansvar för vår relation. Jag gör det på riktigt, till den grad att det inte blir naturligt, utan mitt undermedvetna vill hålla den på en nivå där jag känner att den "bör" vara. Jag gör det jättelätt för honom att bara glida med på en räkmacka i det, men samtidigt gör jag det svårt för honom att ta plats och initiativ om jag alltid redan gör det.

Jag antar att jag är och har varit jätterädd att det inte ska vara så bra som jag tror, att jag måste arbeta för att det ska fortsätta vara bra och jag har så otroligt höga förväntningar på hur vårt förhållande ska vara att det blir olyckligt. Jag har ett kontrollbehov som jag måste jobba med. Jag har trust issues som jag måste jobba med. Jag kan enkelt se att jag skulle ta med mig detta in i en annan relation också, för jag hade det beteendet i min förra med fast inte med samma specifika problem. Ta hand om, tänka steget före, hjälpa, "rätta till", hålla uppe.

Jag tänker börja i terapi snarast möjligast och en gång för alla få hjälp och få bearbeta varför jag är osäker, har ångest, kontrollbehov och är så himla rädd att bli besviken och sårad att jag måste förbereda mig på det i förväg. Varför det är viktigt för mig att min partner och jag följer en norm. Jag behöver det. Jag ska vara ärlig mot mig själv och kanske få hjälp med VARFÖR jag vill ha det på det viset jag vill. Och vara ärlig mot honom. Och låta tiden utvisa om vi passar ihop när jag bara är jag och han bara är han.


Jag tror ändå att vi kan ha det väldigt fint tillsammans. Vi har en jättefin kontakt. Vi förstår varandra väldigt bra på andra områden än fest och tjejkompisar och vi vill varandra väl. Vi har samma humor. Vi har spännande diskussioner. Vi har jättebra intimitet och sexliv. Han stöttar mig i allt jag gör. Jag vill ha honom, men det måste bli bra. Vi måste må bra, båda två på var sitt håll och tillsammans.
 
Men det bygger på att jag kan må bra med att vi är olika och vill göra olika saker, kanske till och med se det som en tillgång. Han kan det. Det är jag som satt ribban...

Och förlåt för jordens längsta inlägg ovan. Ta nått att käka till, vettja.
 
Det är svårt för mig att svara på varje inlägg enskilt så jag svarar dig och kanske glider in på annat jag läst i tråden och reflekterat över.

Jag är inte helt stängd för att är kan vara så. Han kanske tror att han vill för att han vet att "han borde". Jag har lyft den frågan mycket nu i dagarna men även innan, och igår kväll tänkte han efter en stund och svarade sen "jo jag vill.". Jag tror nog ändå på det. Vi hade ett bra samtal igår.

Jag tror också att vi har helt olika syn på "svensson" eller snarare olika fördomar. Han är rädd att hamna i ett liv där han bara jobbar, ser på tv och går och lägger sig. Han kanske har tolkat mig som att jag tycker att det är så det ska vara. Men nu hoppas jag att han hört när jag berättat att svensson för mig absolut är att göra saker var för sig, träffa vänner, träffa nya människor, pyssla med hobbies osv och utveckla sig själv både privat och på jobbet. Om man orkar och hinner, och man får väl hjälpa varandra. Och prio måste ju ligga på barnen och familjen och att man tänker vi lika mkt som man tänker jag. Det är min föreställning iallafall.

När jag frågar honom (vilket jag gjort också flera gånger) vad han vill, hur han vill ha sitt liv, vart han ser sig om 10 år och vad han har för drömmar har han alltid svarat med fru och barn i ett litet hus någonstans. Ända från början av vår relation. Utan att jag först hintat om att det är det jag vill. Men det är förvirrande när han ger mig signaler som säger motsatsen, eller han vacklar i hur han uttrycker sig iallafall. Ibland är inte äktenskap viktigt för honom, ibland kan han absolut tänka sig det, ibland är det självklart för honom att sluta dricka helt såsmåningom och ibland inte (utan att jag kommit med den idén, det har han gjort), ibland vill han ta det lugnt med festandet och så blir det ändå en period där han råkar gå ut ofta för att vännerna föreslår det. Alltså jag börjar känna, att HAN är osäker. Han kanske inte vet helt hur han vill leva i vardagen, eller varför, eller vem som påverkar honom. Han måste fundera på det där. Han kanske har trott att han sagt sanningen till mig, för att det kändes som sanning för honom då, och sen vacklat, och sen vacklat tillbaka igen.

Någon frågade om anledningen till att han inte redan har VVV om han nu verkligen vill det. Han har inte kunnat bli kär på riktigt på typ 10 år innan vi träffades. Han har försökt, men inte kunnat. Han har längtat efter det (både enligt honom och hans omgivning) men inte hittat det. Träffat många som hade kunnat bli en partner men inte fått några känslor. Och under tiden fördrivit sin vardag med festande. Och på 10 år kan väl det bli en vana, även om målet är ett annat? Jag tänker att det inte är så svårt att leva på ett sätt för att man är på ett visst plan i sitt liv och när man gjort det i 10 år, levt själv och inte behövt tänka på något annan eller förhålla sig till någon annans önskemål, då är det kanske inte så konstigt om det blir en övergångsperiod? En stor omställning? Speciellt när det är så sent i livet? Han har själv sagt så iallafall, att han är ovan. Men att han vill. Jag tänker att allt i ens beteendemönster inte beror på hur man ÄR, utan på hur livet har blivit. Det är väl inte säkert att man vill ha det så, bara för att det länge varit så?

Jag tycker att det var bra att vi fick den är omskakningen. Han säger att han inte ens tänkt på det, att han känt sig begränsad, men att det smugit sig på och nu har han vaknat upp och insett hur situationen blivit. Han avskärmar sig för att det är så han tror att jag vill ha det. Och det gör att det knyter sig i magen på mig. Så kan vi inte ha det.

Jag tänker jättemycket på mig själv. Jag måste ta ansvar för mig själv. Jag måste sluta ta ansvar för vår relation. Jag gör det på riktigt, till den grad att det inte blir naturligt, utan mitt undermedvetna vill hålla den på en nivå där jag känner att den "bör" vara. Jag gör det jättelätt för honom att bara glida med på en räkmacka i det, men samtidigt gör jag det svårt för honom att ta plats och initiativ om jag alltid redan gör det.

Jag antar att jag är och har varit jätterädd att det inte ska vara så bra som jag tror, att jag måste arbeta för att det ska fortsätta vara bra och jag har så otroligt höga förväntningar på hur vårt förhållande ska vara att det blir olyckligt. Jag har ett kontrollbehov som jag måste jobba med. Jag har trust issues som jag måste jobba med. Jag kan enkelt se att jag skulle ta med mig detta in i en annan relation också, för jag hade det beteendet i min förra med fast inte med samma specifika problem. Ta hand om, tänka steget före, hjälpa, "rätta till", hålla uppe.

Jag tänker börja i terapi snarast möjligast och en gång för alla få hjälp och få bearbeta varför jag är osäker, har ångest, kontrollbehov och är så himla rädd att bli besviken och sårad att jag måste förbereda mig på det i förväg. Varför det är viktigt för mig att min partner och jag följer en norm. Jag behöver det. Jag ska vara ärlig mot mig själv och kanske få hjälp med VARFÖR jag vill ha det på det viset jag vill. Och vara ärlig mot honom. Och låta tiden utvisa om vi passar ihop när jag bara är jag och han bara är han.


Jag tror ändå att vi kan ha det väldigt fint tillsammans. Vi har en jättefin kontakt. Vi förstår varandra väldigt bra på andra områden än fest och tjejkompisar och vi vill varandra väl. Vi har samma humor. Vi har spännande diskussioner. Vi har jättebra intimitet och sexliv. Han stöttar mig i allt jag gör. Jag vill ha honom, men det måste bli bra. Vi måste må bra, båda två på var sitt håll och tillsammans.
När jag läser ovan tycker jag du har mognat mkt bara på detta inlägg jämfört med det första dvs att du nu också funderar kring ditt beteende och din roll.
Stort plus för det och för att du läst allas inlägg utan att bli upprörd tillbaka :up:
 

Liknande trådar

Relationer Träffade en kille på tinder för lite mer än ett år sedan. Han bodde 5 h ifrån mig men han jobbade mycket i samma stad som mig. Vi...
12 13 14
Svar
265
· Visningar
19 931
Senast: Whoever
·
L
Relationer Jag har en fråga som jag väldigt gärna skulle vilja veta hur andra tänker! Men jag ska försöka att förklara utan att av slöja förmycket...
2 3
Svar
48
· Visningar
4 311
Senast: LiviaFilippa
·
Kropp & Själ Jag väljer att skriva det här inlägget här, då jag trots allt är lite "halvanonym" här. I alla fall så till vida att jag inte är öppen...
2 3 4
Svar
69
· Visningar
5 597
Senast: Blyger
·
Fritid Vi hoppas kunna göra en "minisemester" i sommar - bara en natt eller två. "Vi" i det här fallet är min man och jag, vår 17-åriga...
2 3
Svar
47
· Visningar
2 422
Senast: Myrten
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp