Celija
Trådstartare
Detta blir min tredje och förhoppningsvis sista rastråd.
Först var jag inne på staff, jag har några bekanta som haft amstaff och staffar och gillat rasen, för att få mer erfarenhet blev jag dagmatte åt en amstaff, men satte verkligen spår i mig. Efter det övergav jag helt tankarna på staff, om jag mötte en amstaff/staff liknande hund på gatan vågade jag inte ens titta på hunden, jag var för första gången rädd.
Från början.
Det första, absolut första som händer när jag träffar hund med ägare är att hunden hoppar upp på mig och springer ikull mig, men sånt händer, dom är ju glada och energiska, älskar alla, eller hur?
När vi 'hälsat' klart så går vi en promenad, jag går bara bredvid och vi pratar om hunden och vad hen förväntar sig av mig som dagmatte, hunden har nosgrimma och har börjat tappa pälsen där den sitter, strypkoppel också men drar ändå, speciellt när den ser en katt eller fågel, kommer det en människa eller en hund blir den helt till sig och frustar och flåsar och vill fram och hälsa, jag ville verkligen att detta skulle funka så jag bortfärdar igen att hunden är ouppfostrad, enkelt åtgärdat.
Ägaren berättar att hen köpte hunden, som självklart inte är reggad, uppfödd av någon bara för pengarna, den blev slagen tidigt som valp, den har fått göra lite som den vill från valptiden fram till nu, i ett års åldern. Först nu har hen börjat ta tag i uppfostran men hen kan inte ha hunden hemma själv när hen jobbar, eftersom hunden biter sönder allt hemma om den är själv, därför söker hen en dagmatte.
Så fort jag tagit i kopplet så börjar hunden tugga på mina händer, drar av mig vantarna och biter sönder dessa, bortförklaringar igen från min sida, det är en unghund, den leker bara.
Lägger undan vantarna och vi fortsätter gå, nästa veva sitter hunden med tänderna i min jackärm, ett under att den inte gick sönder, hunden är inte aggressiv, den leker bara. Ja ni fattar.
Vi går en bit, nästa gång sitter hunden i min arm och det gör ONT, nästa gång har jag lärt mig hinna undan och vi dansar vidare, hunden hoppar och försöker bita tag i min arm, jag valsar undan, och så vidare. Jag har aldrig varit med om ett liknande beteende och vet ärligt talat inte hur jag ska hantera situationen annat än att försöka undvika att bli biten. Efter en stund lägger hen av.
Vi promenerar hem till oss, hunden har väldigt svårt för att bara vara utan traskar omkring, runt runt, biter lite på mattan, på katternas klösmöbel, soffan, på mig, på sambon, på ägaren..
Hen är hemma hos oss några timmar och vilar inte mer än en kvart, flera gånger går den rätt fram till mig och bara biter tag i armen, om jag gör något annat än sitter blickstilla och ignorerar så blir den mer uppspelt och rycker och drar, ägaren är väldigt klar med att ryta i eller putta bort fysiskt inte funkar och säger inte så mycket, hen vill väl att jag ska hantera detta själv men som sagt så har jag ingen aning om vad fan jag ska göra. Ibland kan hen halvhjärtat säga, nej, sluta, fy.
Flera gånger hoppar hunden upp på mig och rider, juckar, klöser och gnager, jag försöker mest bara komma undan.
Det är ju till största del mitt eget fel, som inte från början sa att det här funkar inte för mig, tack och hej. Som skyllde hundens beteende på annat.
Dagen efter var min arm helt gröngulblå, fanns inte en cm som inte var helt blåslagen.
Brukar aldrig vara rädd, intalar mig att jag kan hantera de flesta situationer och ffa att jag inte försätter mig i situationer jag inte kan klara av, är lite som en gås, det mesta brukar rinna av mig, men detta satte sig verkligen i mig. Vet att det var mitt eget fel som uppenbarligen inte klarade av situationen men inte heller sa ifrån.
Sambon tjatar i att han vill ha en staff, att jag inte kan låta det där mötet betyda någonting, jag har ju träffat andra hundar som var helt underbara, att det var något fel på den där hunden men jag vill inte höra.
Nu är det nästan ett år sen, så det har släppt lite, sakta men säkert, och eftersom vi fick skjuta på vår corgivalp, så börjar jag fundera lite ändå, det som hände kan inte vara normalt beteende? Det måste vara resultat av jävliga förutsättningar?
Sambon tjatar fortfarande om staff och jag kan inte låta bli att drömma som förr men jag är så jävla rädd att jag ska ta mig vatten över huvudet, att jag ska stå där med en hund som hugger, gnager sönder möbler, fullkomligt odresserbar. Och sen känner jag mig så jävla fjantig också som blev så rädd pga detta.
Nu får vi se hur det blir i vilket fall, det kanske blir en helt annan ras, men jag känner att det är helt orimligt att utesluta en hund som kändes så rätt förut, pga detta.
Jag vet att många på buke har amstaff och staff, och jag kan inte tänka mig att det går till så här hos er?
Självklart kommer vi träffa staffar innan, prata med uppfödare, åka på utställning och så vidare, men just nu måste jag bara komma över den värsta rädslan innan jag vågar tänka vidare.
Först var jag inne på staff, jag har några bekanta som haft amstaff och staffar och gillat rasen, för att få mer erfarenhet blev jag dagmatte åt en amstaff, men satte verkligen spår i mig. Efter det övergav jag helt tankarna på staff, om jag mötte en amstaff/staff liknande hund på gatan vågade jag inte ens titta på hunden, jag var för första gången rädd.
Från början.
Det första, absolut första som händer när jag träffar hund med ägare är att hunden hoppar upp på mig och springer ikull mig, men sånt händer, dom är ju glada och energiska, älskar alla, eller hur?
När vi 'hälsat' klart så går vi en promenad, jag går bara bredvid och vi pratar om hunden och vad hen förväntar sig av mig som dagmatte, hunden har nosgrimma och har börjat tappa pälsen där den sitter, strypkoppel också men drar ändå, speciellt när den ser en katt eller fågel, kommer det en människa eller en hund blir den helt till sig och frustar och flåsar och vill fram och hälsa, jag ville verkligen att detta skulle funka så jag bortfärdar igen att hunden är ouppfostrad, enkelt åtgärdat.
Ägaren berättar att hen köpte hunden, som självklart inte är reggad, uppfödd av någon bara för pengarna, den blev slagen tidigt som valp, den har fått göra lite som den vill från valptiden fram till nu, i ett års åldern. Först nu har hen börjat ta tag i uppfostran men hen kan inte ha hunden hemma själv när hen jobbar, eftersom hunden biter sönder allt hemma om den är själv, därför söker hen en dagmatte.
Så fort jag tagit i kopplet så börjar hunden tugga på mina händer, drar av mig vantarna och biter sönder dessa, bortförklaringar igen från min sida, det är en unghund, den leker bara.
Lägger undan vantarna och vi fortsätter gå, nästa veva sitter hunden med tänderna i min jackärm, ett under att den inte gick sönder, hunden är inte aggressiv, den leker bara. Ja ni fattar.
Vi går en bit, nästa gång sitter hunden i min arm och det gör ONT, nästa gång har jag lärt mig hinna undan och vi dansar vidare, hunden hoppar och försöker bita tag i min arm, jag valsar undan, och så vidare. Jag har aldrig varit med om ett liknande beteende och vet ärligt talat inte hur jag ska hantera situationen annat än att försöka undvika att bli biten. Efter en stund lägger hen av.
Vi promenerar hem till oss, hunden har väldigt svårt för att bara vara utan traskar omkring, runt runt, biter lite på mattan, på katternas klösmöbel, soffan, på mig, på sambon, på ägaren..
Hen är hemma hos oss några timmar och vilar inte mer än en kvart, flera gånger går den rätt fram till mig och bara biter tag i armen, om jag gör något annat än sitter blickstilla och ignorerar så blir den mer uppspelt och rycker och drar, ägaren är väldigt klar med att ryta i eller putta bort fysiskt inte funkar och säger inte så mycket, hen vill väl att jag ska hantera detta själv men som sagt så har jag ingen aning om vad fan jag ska göra. Ibland kan hen halvhjärtat säga, nej, sluta, fy.
Flera gånger hoppar hunden upp på mig och rider, juckar, klöser och gnager, jag försöker mest bara komma undan.
Det är ju till största del mitt eget fel, som inte från början sa att det här funkar inte för mig, tack och hej. Som skyllde hundens beteende på annat.
Dagen efter var min arm helt gröngulblå, fanns inte en cm som inte var helt blåslagen.
Brukar aldrig vara rädd, intalar mig att jag kan hantera de flesta situationer och ffa att jag inte försätter mig i situationer jag inte kan klara av, är lite som en gås, det mesta brukar rinna av mig, men detta satte sig verkligen i mig. Vet att det var mitt eget fel som uppenbarligen inte klarade av situationen men inte heller sa ifrån.
Sambon tjatar i att han vill ha en staff, att jag inte kan låta det där mötet betyda någonting, jag har ju träffat andra hundar som var helt underbara, att det var något fel på den där hunden men jag vill inte höra.
Nu är det nästan ett år sen, så det har släppt lite, sakta men säkert, och eftersom vi fick skjuta på vår corgivalp, så börjar jag fundera lite ändå, det som hände kan inte vara normalt beteende? Det måste vara resultat av jävliga förutsättningar?
Sambon tjatar fortfarande om staff och jag kan inte låta bli att drömma som förr men jag är så jävla rädd att jag ska ta mig vatten över huvudet, att jag ska stå där med en hund som hugger, gnager sönder möbler, fullkomligt odresserbar. Och sen känner jag mig så jävla fjantig också som blev så rädd pga detta.
Nu får vi se hur det blir i vilket fall, det kanske blir en helt annan ras, men jag känner att det är helt orimligt att utesluta en hund som kändes så rätt förut, pga detta.
Jag vet att många på buke har amstaff och staff, och jag kan inte tänka mig att det går till så här hos er?
Självklart kommer vi träffa staffar innan, prata med uppfödare, åka på utställning och så vidare, men just nu måste jag bara komma över den värsta rädslan innan jag vågar tänka vidare.
Senast ändrad:
