Hon vill inte längre, ibland.

Nu får du nog tyvärr höra något du inte vill höra men det jag ser när jag läser är en kvinna som inte blir lyssnad på och som nästan blir tillrättavisad som ett barn, eftersom du vet bättre. Hon ids inte kommunicera med dig längre för det är ingen idé.

Jag tror heller inte att du är en dålig eller elak man, bara väldigt omedveten om dina privilegier som vit (förmodar jag att du är eftersom demografin på Buke säger det) man. Det är inte alls ovanligt att trevliga män är totalt ovetande om vilket övertag de ofta har bara genom att vara född till sitt kön. Det som har betydelse är hur en väljer att hantera den informationen. Och jo, att vara man ger generellt ett övertag eftersom ni uppfostrats mer självklart att ta plats, att vara självsäkra osv. Återigen, det här är ingen anklagelse direkt gentemot dig utan fakta om hur det patriarkala samhället fungerar vilket givetvis inte är något individen orsakat eller kan råda bot på (men individen som sådan kan göra sitt för att få till en förändring).

Frågan är nu om du vill hjälpa din fru att må bättre eller om du vill se till att hon stannar? Det förstnämnda exkluderar inte det sistnämnda. Mitt förslag är att ni går i familjeterapi och får igång er kommunikation och tar det därifrån. Men jag tror inte det är något ni reder ut på egen hand tyvärr.
Tack så mycket för din uppriktighet och det ligger säkert något i det du skriver.
Såklart jag vill hjälpa min fru att må bättre och även mig själv. Ingen av oss mår ju bra av den här situationen. Hade jag fått med henne till familjeterapi hade jag gjort det, och ska försöka igen när det inte är som tyngst..
 
Det är inte säkert att skrikandet kommer av att hon glömt vad som är bättre, och därför blir hjälpt av en påminnelse om det - det låter lite som man gör med små barn. Om ni är överens i grunden (alltså i normaltillståndet utanför situationerna) om att det är bättre tycker jag det lutar mer åt att du behöver hjälpa på andra sätt än att påminna om det ni redan är överens om.

Instämmer. Plus att hamna i en skriksituation med barnen säger mig att orken inte är på topp, dvs vem drar tyngsta lasset hemma?
 
Tack så mycket för din uppriktighet och det ligger säkert något i det du skriver.
Såklart jag vill hjälpa min fru att må bättre och även mig själv. Ingen av oss mår ju bra av den här situationen. Hade jag fått med henne till familjeterapi hade jag gjort det, och ska försöka igen när det inte är som tyngst..

En tanke kan ju vara när det är lugnt och ni inte är i affekt båda två fråga henne (öppet och ärligt lyssna på vad hon svarar) vad hon skulle vilja förändra i sin tillvaro för att må bättre. Gå en kurs? Få mer egentid? Hoppa fallskärm? Byta jobb?

Var heller inte rädd att visa att du vet att du inte är perfekt. Ingen är det.
 
Av det du skriver TS tycker jag det verkar som om ni aldrig kommunicerar?
Din historia är inte unik. Hur många män har jag inte hört om som plötsligt upptäcker att frun/sambon vill flytta. Alternativt få honom att flytta. som en blixt från klar himmel.

Sett sh'r ur kvinnligt perspektiv så beror det oftast på att mannen inte lyssnar trots att kvinnan försökt länge att få honom att förstå.

I mitt eget fall höll jag på att försöka rädda förhållandet i närmare tio år. Till slut skrev jag ett brev och la på hans kudde när jag åkte till bruksprovet och han var på jobbet.

När jag ringde hem så frågade jag om det fanns åt nytt i brevet. Det gjorde det inte. Men han hade inte lyssnat. Bara hört - om du förstår skillnaden.

Lösningen är kommunikation, kommunikation och kommunikation.
Risken är ganska stor att hon sagt massor till dig men du inte hört VAD hon sagt.

Hon måste förtydliga vad hon känner och du måste lyssna. Och berätta vad du känner. Kommunikation.
 
För mig är orden "ni har det bättre utan mig" ett rop på hjälp. Det har i min värld gått så enormt långt när de orden uttalas att det inte finns någon väg tillbaka utan enbart en väg ut. Dvs. fortsätter ni i samma spår så kommer det sluta med katastrof, ni eller rättare sagt du måste skifta fokus och se och höra henne på riktigt. Ni kan omöjligt fortsätta med det här ni lever i nu och tro att ni kan komma tillbaka dit ni en gång var när allt var bra utan ni måste hitta en väg ut ur det här. Framåt. Tillsammans eller var för sig.

Det är min erfarenhet att när en kvinna vill lämna har hon försökt kommunicera i månader och i många fall år att det inte känns bra. Hon har försökt förändra och förbättra men inte fått något gehör. Att hon inte vill prata nu stärker min erfarenhet, hon känner inte att det är någon idé.

När du säger till henne att hon inte ska skrika på barnet, varför gör du det? Tror du att hon har glömt att det är bättre att prata? Tror du att hon tycker att det är bättre att skrika? Eller kan det vara så att hon är så ledsen, arg, frustrerad och trött så in i märgen att det är vad som kommer ut? Nästa gång det händer, analysera situationen utifrån tanken att det är du som har gjort henne så arg men att hon inte kan lämna det hos dig eftersom du under lång tid har slagit ifrån dig och det istället drabbar ditt barn. Fundera sedan på hur den verbala käftsmäll du ger henne genom att mainsplaina henne med att hon inte ska skrika utan gå närmare och prata.... Fundera sedan på vad du hade sagt och gjort i den situationen.Troligtvis hade du också sagt "ni har det bättre utan mig".

Det finns ett talesätt som säger, du kan inte skälla på den som inte vet att du älskar hen. Ett annat säger, du måste säga minst tre positiva saker för att uppväga en negativ. Det här behöver du tänka på och du behöver verkligen fundera över din mainsplaining attityd då du ger henne dessa verbala käftsmällar.

Jag tror inte att du gör det här medvetet. De allra flesta som gör såhär är helt vanliga hyggliga svenssons. De skulle aldrig drömma om att skada den de lever med på något vis men ändå är det vad de gör eftersom de inte tänker efter utan fortsätter glida omkring i sin privilegierade bubbla och inte bryr sig tillräckligt för att bli medveten om att andras värld inte är likadan som deras egen.
Det här är orsaken till att så många män står som fågelholkar och gapar när deras partner lämnar dem. De fattar inget och vill börja prata vilket blir ännu ett övergrepp eftersom det då upplevs som att hon inte ens får lämna utan även där ska mannen komma och berätta för henne vad hon känner och bör göra.

Men, du börjar bli medveten nu! Cudos till dig! Mitt råd till dig är att säga ett uppriktigt och ärligt förlåt till din partner. Be om ursäkt för alla gånger du har mainsplainat henne. För alla verbala käftsmällar du har gett henne och för alla gånger du inte har brytt dig tillräckligt för att lyssna på vad hon faktiskt säger istället för det du tror hon säger.
Men gör det bara om du verkligen menar det och verkligen vill förändras. Lova inget du inte kan hålla. Självklart är vanor svåra att bryta men du måste själv bli så medveten att du inte faller tillbaka gång på gång och att du genast biter dig i tungan och säger förlåt när du är påväg att göra det igen. Sedan, om du har en enorm tur och ett stort jävlaranamma och verkligen kan förändras så hittar ni gemensamt vägen framåt.

Om hon vill ha hjälp utifrån så är det upp till henne att söka den. Du kan stötta och hjälpa och du kan beställa tid, följa med osv. om hon vill men säg för guds skull inte till henne att hon måste söka hjälp för att hon gör som hon gör för då är du där igen och berättar hur hon borde känna och göra och du berättar för henne att det är hon som är fel och det är det ju inte.
 
Av det du skriver TS tycker jag det verkar som om ni aldrig kommunicerar?
Din historia är inte unik. Hur många män har jag inte hört om som plötsligt upptäcker att frun/sambon vill flytta. Alternativt få honom att flytta. som en blixt från klar himmel.

Sett sh'r ur kvinnligt perspektiv så beror det oftast på att mannen inte lyssnar trots att kvinnan försökt länge att få honom att förstå.

I mitt eget fall höll jag på att försöka rädda förhållandet i närmare tio år. Till slut skrev jag ett brev och la på hans kudde när jag åkte till bruksprovet och han var på jobbet.

När jag ringde hem så frågade jag om det fanns åt nytt i brevet. Det gjorde det inte. Men han hade inte lyssnat. Bara hört - om du förstår skillnaden.

Lösningen är kommunikation, kommunikation och kommunikation.
Risken är ganska stor att hon sagt massor till dig men du inte hört VAD hon sagt.

Hon måste förtydliga vad hon känner och du måste lyssna. Och berätta vad du känner. Kommunikation.
Tack!
Tycker jag ändå är den drivande till kommunikation och viljan att försöka prata om saker, vi pratar och har pratat, speciellt om det som har hänt och försöker att förstå. Men det möts ofta av en ovilja att prata då, för det är jobbigt. Jag lyssnar men fattar isåfall inte längre. Har dragit slutsats ofta att vi är trötta småbarnsföräldrar och kanske inte alltid orkar förstå heller. Men hon är inte den bästa på att kommunicera, säger en sak som man ska förvänta sig att förstå om ens det.
 
För mig är orden "ni har det bättre utan mig" ett rop på hjälp. Det har i min värld gått så enormt långt när de orden uttalas att det inte finns någon väg tillbaka utan enbart en väg ut. Dvs. fortsätter ni i samma spår så kommer det sluta med katastrof, ni eller rättare sagt du måste skifta fokus och se och höra henne på riktigt. Ni kan omöjligt fortsätta med det här ni lever i nu och tro att ni kan komma tillbaka dit ni en gång var när allt var bra utan ni måste hitta en väg ut ur det här. Framåt. Tillsammans eller var för sig.

Det är min erfarenhet att när en kvinna vill lämna har hon försökt kommunicera i månader och i många fall år att det inte känns bra. Hon har försökt förändra och förbättra men inte fått något gehör. Att hon inte vill prata nu stärker min erfarenhet, hon känner inte att det är någon idé.

När du säger till henne att hon inte ska skrika på barnet, varför gör du det? Tror du att hon har glömt att det är bättre att prata? Tror du att hon tycker att det är bättre att skrika? Eller kan det vara så att hon är så ledsen, arg, frustrerad och trött så in i märgen att det är vad som kommer ut? Nästa gång det händer, analysera situationen utifrån tanken att det är du som har gjort henne så arg men att hon inte kan lämna det hos dig eftersom du under lång tid har slagit ifrån dig och det istället drabbar ditt barn. Fundera sedan på hur den verbala käftsmäll du ger henne genom att mainsplaina henne med att hon inte ska skrika utan gå närmare och prata.... Fundera sedan på vad du hade sagt och gjort i den situationen.Troligtvis hade du också sagt "ni har det bättre utan mig".

Det finns ett talesätt som säger, du kan inte skälla på den som inte vet att du älskar hen. Ett annat säger, du måste säga minst tre positiva saker för att uppväga en negativ. Det här behöver du tänka på och du behöver verkligen fundera över din mainsplaining attityd då du ger henne dessa verbala käftsmällar.

Jag tror inte att du gör det här medvetet. De allra flesta som gör såhär är helt vanliga hyggliga svenssons. De skulle aldrig drömma om att skada den de lever med på något vis men ändå är det vad de gör eftersom de inte tänker efter utan fortsätter glida omkring i sin privilegierade bubbla och inte bryr sig tillräckligt för att bli medveten om att andras värld inte är likadan som deras egen.
Det här är orsaken till att så många män står som fågelholkar och gapar när deras partner lämnar dem. De fattar inget och vill börja prata vilket blir ännu ett övergrepp eftersom det då upplevs som att hon inte ens får lämna utan även där ska mannen komma och berätta för henne vad hon känner och bör göra.

Men, du börjar bli medveten nu! Cudos till dig! Mitt råd till dig är att säga ett uppriktigt och ärligt förlåt till din partner. Be om ursäkt för alla gånger du har mainsplainat henne. För alla verbala käftsmällar du har gett henne och för alla gånger du inte har brytt dig tillräckligt för att lyssna på vad hon faktiskt säger istället för det du tror hon säger.
Men gör det bara om du verkligen menar det och verkligen vill förändras. Lova inget du inte kan hålla. Självklart är vanor svåra att bryta men du måste själv bli så medveten att du inte faller tillbaka gång på gång och att du genast biter dig i tungan och säger förlåt när du är påväg att göra det igen. Sedan, om du har en enorm tur och ett stort jävlaranamma och verkligen kan förändras så hittar ni gemensamt vägen framåt.

Om hon vill ha hjälp utifrån så är det upp till henne att söka den. Du kan stötta och hjälpa och du kan beställa tid, följa med osv. om hon vill men säg för guds skull inte till henne att hon måste söka hjälp för att hon gör som hon gör för då är du där igen och berättar hur hon borde känna och göra och du berättar för henne att det är hon som är fel och det är det ju inte.
:bow:
 
För mig är orden "ni har det bättre utan mig" ett rop på hjälp. Det har i min värld gått så enormt långt när de orden uttalas att det inte finns någon väg tillbaka utan enbart en väg ut. Dvs. fortsätter ni i samma spår så kommer det sluta med katastrof, ni eller rättare sagt du måste skifta fokus och se och höra henne på riktigt. Ni kan omöjligt fortsätta med det här ni lever i nu och tro att ni kan komma tillbaka dit ni en gång var när allt var bra utan ni måste hitta en väg ut ur det här. Framåt. Tillsammans eller var för sig.

Det är min erfarenhet att när en kvinna vill lämna har hon försökt kommunicera i månader och i många fall år att det inte känns bra. Hon har försökt förändra och förbättra men inte fått något gehör. Att hon inte vill prata nu stärker min erfarenhet, hon känner inte att det är någon idé.

När du säger till henne att hon inte ska skrika på barnet, varför gör du det? Tror du att hon har glömt att det är bättre att prata? Tror du att hon tycker att det är bättre att skrika? Eller kan det vara så att hon är så ledsen, arg, frustrerad och trött så in i märgen att det är vad som kommer ut? Nästa gång det händer, analysera situationen utifrån tanken att det är du som har gjort henne så arg men att hon inte kan lämna det hos dig eftersom du under lång tid har slagit ifrån dig och det istället drabbar ditt barn. Fundera sedan på hur den verbala käftsmäll du ger henne genom att mainsplaina henne med att hon inte ska skrika utan gå närmare och prata.... Fundera sedan på vad du hade sagt och gjort i den situationen.Troligtvis hade du också sagt "ni har det bättre utan mig".

Det finns ett talesätt som säger, du kan inte skälla på den som inte vet att du älskar hen. Ett annat säger, du måste säga minst tre positiva saker för att uppväga en negativ. Det här behöver du tänka på och du behöver verkligen fundera över din mainsplaining attityd då du ger henne dessa verbala käftsmällar.

Jag tror inte att du gör det här medvetet. De allra flesta som gör såhär är helt vanliga hyggliga svenssons. De skulle aldrig drömma om att skada den de lever med på något vis men ändå är det vad de gör eftersom de inte tänker efter utan fortsätter glida omkring i sin privilegierade bubbla och inte bryr sig tillräckligt för att bli medveten om att andras värld inte är likadan som deras egen.
Det här är orsaken till att så många män står som fågelholkar och gapar när deras partner lämnar dem. De fattar inget och vill börja prata vilket blir ännu ett övergrepp eftersom det då upplevs som att hon inte ens får lämna utan även där ska mannen komma och berätta för henne vad hon känner och bör göra.

Men, du börjar bli medveten nu! Cudos till dig! Mitt råd till dig är att säga ett uppriktigt och ärligt förlåt till din partner. Be om ursäkt för alla gånger du har mainsplainat henne. För alla verbala käftsmällar du har gett henne och för alla gånger du inte har brytt dig tillräckligt för att lyssna på vad hon faktiskt säger istället för det du tror hon säger.
Men gör det bara om du verkligen menar det och verkligen vill förändras. Lova inget du inte kan hålla. Självklart är vanor svåra att bryta men du måste själv bli så medveten att du inte faller tillbaka gång på gång och att du genast biter dig i tungan och säger förlåt när du är påväg att göra det igen. Sedan, om du har en enorm tur och ett stort jävlaranamma och verkligen kan förändras så hittar ni gemensamt vägen framåt.

Om hon vill ha hjälp utifrån så är det upp till henne att söka den. Du kan stötta och hjälpa och du kan beställa tid, följa med osv. om hon vill men säg för guds skull inte till henne att hon måste söka hjälp för att hon gör som hon gör för då är du där igen och berättar hur hon borde känna och göra och du berättar för henne att det är hon som är fel och det är det ju inte.
Får det verkligen att låta som jag är en hemsk person och det här får mig verkligen inte att må bättre. Förstår ju att du omöjligt kan känna mig via ett foruminlägg men, kan ju vara så att jag sitter i den andra ändan och får ta käftsmällar? Kan hon ha ibland känt ånger för hur hon behandlat mig?
Har inte dragit upp alla aggressiva incidenter av glas som krossats eller kastats.
Modigt av dig att anta, men det är kanske så det brukar vara.
Om jag väljer så går mina barn före och jag tycker inte man skriker på dom utan till synens oklar anledning, oavsett i den åldern.
 
Jag lyssnar men fattar isåfall inte längre. Har dragit slutsats ofta att vi är trötta småbarnsföräldrar och kanske inte alltid orkar förstå heller. Men hon är inte den bästa på att kommunicera, säger en sak som man ska förvänta sig att förstå om ens det.
"det som är självklart är klart bara för en själv" :)

Minns när mannen och jag var ute med husbussen och jag började bli akut hungrig. Så jag sa det. Jag är hungrig Senare sa jag titta där är en restaurang men han bara körde förbi. När jag påpekade det så hade han inte kopplat ihop jag är hungrig+där är en restaurang.:D Deg där hände gång efter annan. vi förstod inte varann. Jag trodde jag var glasklar. Det var jag inte.
Han behövde att jag sa -sväng in där, jag vill äta.

Tror ni bägge två behöver analysera vad ni inte hör hos varann?Vad tror du?
 
Får det verkligen att låta som jag är en hemsk person och det här får mig verkligen inte att må bättre. Förstår ju att du omöjligt kan känna mig via ett foruminlägg men, kan ju vara så att jag sitter i den andra ändan och får ta käftsmällar? Kan hon ha ibland känt ånger för hur hon behandlat mig?
Har inte dragit upp alla aggressiva incidenter av glas som krossats eller kastats.
Modigt av dig att anta, men det är kanske så det brukar vara.
Om jag väljer så går mina barn före och jag tycker inte man skriker på dom utan till synens oklar anledning, oavsett i den åldern.
Nä, du är inte hemsk. Ni kommunicerar inte.

Om man slänger glas så beror det antagligen på att det man säger inte gör fram? eller så är man så frustrerad över något (kanske sig själv?) att man behöver pysa ut det. Plus att ni helt enkelt har olika trösklar till känsloutbrott?

Jag växte upp i porslinskastning. Rejäl ilska behövde ut och då kunde en tallrik gå i kras. Det var inte hela världen. Det fans nya på affären.
 
Nä, du är inte hemsk. Ni kommunicerar inte.

Om man slänger glas så beror det antagligen på att det man säger inte gör fram? eller så är man så frustrerad över något (kanske sig själv?) att man behöver pysa ut det. Plus att ni helt enkelt har olika trösklar till känsloutbrott?

Jag växte upp i porslinskastning. Rejäl ilska behövde ut och då kunde en tallrik gå i kras. Det var inte hela världen. Det fans nya på affären.
Och jag skulle tycka att det var fruktansvärt och bli jätterädd. Har aldrig varit med om någon som krossar grejer i ilska i hela mitt liv (barn undantaget) och skulle vägra leva med det.
 
Får det verkligen att låta som jag är en hemsk person och det här får mig verkligen inte att må bättre. Förstår ju att du omöjligt kan känna mig via ett foruminlägg men, kan ju vara så att jag sitter i den andra ändan och får ta käftsmällar? Kan hon ha ibland känt ånger för hur hon behandlat mig?
Har inte dragit upp alla aggressiva incidenter av glas som krossats eller kastats.
Modigt av dig att anta, men det är kanske så det brukar vara.
Om jag väljer så går mina barn före och jag tycker inte man skriker på dom utan till synens oklar anledning, oavsett i den åldern.
Jag tror att alla förutsätter att båda parter i en långvarig relation vid något tillfälle klantat till det, så det känns kanske lite onödigt att dra upp hennes gamla incidenter som nåt slags försvar till att du inte är en hemsk person? Tolkar inte inlägget som du svarade på nu som att du skulle vara hemsk heller.

Sen... om du vill vara både konstruktiv och nysta i varför din partner verkar må dåligt, så är det väl kanske inte det mest effektiva att påpeka att någon skriker på det sättet, när personen säkerligen är medveten om att det inte är optimalt. Det kan nog upplevas som en käftsmäll, faktiskt. OCH att du säger "mina barn går före" istället för era, kanske kan vara en förklaring till att din partner sagt att ni skulle ha det bättre utan henne...? Även om jag likt andra i tråden tolkar just den kommentaren som ett tecken på att hon mår väldigt dåligt.
 
Nä, du är inte hemsk. Ni kommunicerar inte.

Om man slänger glas så beror det antagligen på att det man säger inte gör fram? eller så är man så frustrerad över något (kanske sig själv?) att man behöver pysa ut det. Plus att ni helt enkelt har olika trösklar till känsloutbrott?

Jag växte upp i porslinskastning. Rejäl ilska behövde ut och då kunde en tallrik gå i kras. Det var inte hela världen. Det fans nya på affären.
Men herregud, jag hade vägrat att bo med någon som är så toxic och abusive att den måste kasta glas istället för att kommunicera. Det är inte ett okej beteende.
 
Fast en förälder som vill lämna barnen för hon anser att de har det bättre utan henne mår nog inte så bra. Där är vsrmingsklockan för mig. Hade hon bara sagt att hon ville skiljas (och ha barnen varannan vecka) så hade jag känt som du. Men om den jag älskar hade velat lämna mig och vårt barn med motiveringen att vi har det bättre utan honom hade jag blivit rädd eftersom han måste må väldigt dåligt.
+ @Blyger

Jag läser mellan raderna om ett skit förhållande där hon inte mår bra.

Rent krasst är det bara hon som kan hjälpa sig själv.

Jag är oerhört försiktig i vad jag skriver åt män (nya användare) som dyker upp med såna här trådar, speciellt med tanke på andra trådar genom tiderna där kvinnor försöker lämna och har män som försöker få kvinnan att tro att de bara mår dåligt och behöver må bättre först och sen ska de bara lyssna på mannen och göra som han säger och "kunna ta kritik lite bättre" och sen blir det bra..

Jag tänker inte ta ställning till ifall paret kan lyckas ha ett hälsosamt förhållande i framtiden. Det är irrelevant just nu. Just nu verkar båda må skit och kvinnan vill ta sig ur skiten för att rädda sig själv och låta barnen få paus från mamma son mår urdåligt och kastar glas.
 
För mig är orden "ni har det bättre utan mig" ett rop på hjälp. Det har i min värld gått så enormt långt när de orden uttalas att det inte finns någon väg tillbaka utan enbart en väg ut. Dvs. fortsätter ni i samma spår så kommer det sluta med katastrof, ni eller rättare sagt du måste skifta fokus och se och höra henne på riktigt. Ni kan omöjligt fortsätta med det här ni lever i nu och tro att ni kan komma tillbaka dit ni en gång var när allt var bra utan ni måste hitta en väg ut ur det här. Framåt. Tillsammans eller var för sig.

Det är min erfarenhet att när en kvinna vill lämna har hon försökt kommunicera i månader och i många fall år att det inte känns bra. Hon har försökt förändra och förbättra men inte fått något gehör. Att hon inte vill prata nu stärker min erfarenhet, hon känner inte att det är någon idé.

När du säger till henne att hon inte ska skrika på barnet, varför gör du det? Tror du att hon har glömt att det är bättre att prata? Tror du att hon tycker att det är bättre att skrika? Eller kan det vara så att hon är så ledsen, arg, frustrerad och trött så in i märgen att det är vad som kommer ut? Nästa gång det händer, analysera situationen utifrån tanken att det är du som har gjort henne så arg men att hon inte kan lämna det hos dig eftersom du under lång tid har slagit ifrån dig och det istället drabbar ditt barn. Fundera sedan på hur den verbala käftsmäll du ger henne genom att mainsplaina henne med att hon inte ska skrika utan gå närmare och prata.... Fundera sedan på vad du hade sagt och gjort i den situationen.Troligtvis hade du också sagt "ni har det bättre utan mig".

Det finns ett talesätt som säger, du kan inte skälla på den som inte vet att du älskar hen. Ett annat säger, du måste säga minst tre positiva saker för att uppväga en negativ. Det här behöver du tänka på och du behöver verkligen fundera över din mainsplaining attityd då du ger henne dessa verbala käftsmällar.

Jag tror inte att du gör det här medvetet. De allra flesta som gör såhär är helt vanliga hyggliga svenssons. De skulle aldrig drömma om att skada den de lever med på något vis men ändå är det vad de gör eftersom de inte tänker efter utan fortsätter glida omkring i sin privilegierade bubbla och inte bryr sig tillräckligt för att bli medveten om att andras värld inte är likadan som deras egen.
Det här är orsaken till att så många män står som fågelholkar och gapar när deras partner lämnar dem. De fattar inget och vill börja prata vilket blir ännu ett övergrepp eftersom det då upplevs som att hon inte ens får lämna utan även där ska mannen komma och berätta för henne vad hon känner och bör göra.

Men, du börjar bli medveten nu! Cudos till dig! Mitt råd till dig är att säga ett uppriktigt och ärligt förlåt till din partner. Be om ursäkt för alla gånger du har mainsplainat henne. För alla verbala käftsmällar du har gett henne och för alla gånger du inte har brytt dig tillräckligt för att lyssna på vad hon faktiskt säger istället för det du tror hon säger.
Men gör det bara om du verkligen menar det och verkligen vill förändras. Lova inget du inte kan hålla. Självklart är vanor svåra att bryta men du måste själv bli så medveten att du inte faller tillbaka gång på gång och att du genast biter dig i tungan och säger förlåt när du är påväg att göra det igen. Sedan, om du har en enorm tur och ett stort jävlaranamma och verkligen kan förändras så hittar ni gemensamt vägen framåt.

Om hon vill ha hjälp utifrån så är det upp till henne att söka den. Du kan stötta och hjälpa och du kan beställa tid, följa med osv. om hon vill men säg för guds skull inte till henne att hon måste söka hjälp för att hon gör som hon gör för då är du där igen och berättar hur hon borde känna och göra och du berättar för henne att det är hon som är fel och det är det ju inte.

Fast hon kan inte lägga ansvaret för sitt dåliga mående på någon annan. Det får hon ju ta ansvar för själv. Hon är en vuxen kvinna, inte ett barn som mannen ansvarar för. Om min man skulle skrika på vårt barn (på ett orimligt sätt) hade jag inte suttit tyst och rannsakat mig själv och tagit på mig skulden för det. Jag hade gått in och försvarat mitt barn (om jag kände att det behövdes). Sen kan man efteråt när barnet inte är närvarande prata igenom situationen, varför den uppkom och hur man ska göra för att undvika att den sker igen. Kanske drar hon ett större lass än vad hon klarar av, kanske har han inte marginal nog att ta över en del av hennes lass. Men är det så så får de ju prata om det och komma på en lösning så att vardagen fungerar.

Jag upplever att många här på forumet har en massa fördomar om hur situationen är p.g.a. de inblandades kön. Jag upplever också att många här anser att mannen har ett större ansvar för kvinnans välmående är vad kvinnan har för hans. Jag som kvinna blir faktiskt lite förolämpad av hur en del skriver i den här tråden. Det finns faktiskt väldigt många kvinnor som är fullt kapabla att ta ansvar för sitt eget liv och går nåt åt skogen så är det inte per automatik mannens fel. Av det lilla vi vet kan verkligheten ha många olika skepnader. Allt från rent missnöje i relationen (men varför lämna barnen i så fall), depression (låter logiskt mtp ordvalet) eller att han/hon/båda är usla på att kommunicera eller hundra andra orsaker. Vi här på forumet har ingen idé alls om vad som är verkligheten. Vi har dessutom bara hört ena sidan.

Jag hade nog tröttnat om min man hotat med att lämna med de orden gång på gång på gång men vägrat prata med mig mer om det eller söka hjälp eller fullfölja hotet. Det är inte ett sunt beteende helt enkelt. Familjeterapi/parterapi känns som steg ett om man har en önskan att kommunicera bättre. Det ligger på dem båda i det här fallet. Kommunikation. Inte sticka huvudet i sanden eller komma med hot som man sen inte fullföljer. Utan kommunikation tror jag att de lika gärna kan lägga ner direkt.
 

Liknande trådar

Kropp & Själ Jag tror att jag "gått i väggen". I lördags gick ett av akvarierna här hemma sönder och så även jag. Det kändes som att allt rasade runt...
2 3 4
Svar
72
· Visningar
3 825
  • Artikel
Dagbok Är det möjligt att ta sig ur en depression? Klart det är ... Men det känns rätt tröstlöst. Jag har varit inne i en rätt djup depression...
Svar
18
· Visningar
1 514
Senast: Blyger
·
Samhälle Jag har valt att vara anonym på grund av, vad jag tycker, uppenbara anledningar. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det som har...
2
Svar
39
· Visningar
6 010
Senast: mars
·
Övr. Katt Jag leker rätt ofta med tanken på att köpa en katt. Jag har inte haft hund på två år, jag kommer inte köpa en ny hund och ingen häst...
2 3
Svar
56
· Visningar
4 636
Senast: cirkus
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

  • Att bjuda någon?
  • Bra hörlurar
  • Vad gör vi? Del CXCV

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Burkfisk
Tillbaka
Upp