Hon vill inte längre, ibland.

[plex]

Krävs 2 för ett äktenskap och vill inte ena parten så är ju ditt kämpande till ingen nytta. Är ju det ett förhållande är, att båda vill och inte bara en.

Att övertala någon att stanna i ett förhållande är ju om möjligt ännu värre än övertalningsex/tjatsex.

Klart jag fattar det och det är så lätt att säga. Hoppas ni hamnar i samma beslutsfattande en dag. Men jag hör vad ni säger och väger in det beslutet nästa gång det stormar.

 

[Nytant]

Hej, jag är helt ny på forumet som jag hittade av en slump. Verkar vara en trevlig stämning med ärliga människor.

I försök om att hålla mig kort så började tanken om att ge upp förhållandet för ca 4-5. Vi har varit gifta i 10+ år med tre underbara barn 4-8år och lever till synes det perfekta familjelivet med hus, stabil ekonomi, bra sex osv. För en period sedan så nämner min fru att hon inte vill längre efter en diskussion om jag minns inte vad, hon svartnade i blicken, säger att hon inte orkar mer och packade väskan. ”Ni har det bättre utan mig”, jag blev kallsvettig och förstod ingenting och lyckades ändå få henne att vända sina tankar till att stanna. Jag blev såklart väldigt ledsen. dagarna gick och vi kom tillbaka till ett lugn som att inget hade hänt. Försök att få henne att förklara sig ledde ingenstans, idé om att hon skulle prata med någon annan avfärdades också och tillslut gav jag upp och försökte njuta av dagen. När liknande sak händer ett par månader senare, och sedan igen, så sätter det sina spår och framför allt rädsla. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag har kommit till ett läge där jag är rädd att det ska smälla till, speciellt vid minsta bråk och tassar nästan på tårna ibland. Nästa gång är jag rädd att jag saknar orken att håll ihop oss. Jag vill inte ge upp allt vi har, jag älskar henne och tänker så mycket på barnen, och försöker ständigt påminna oss om hur bra vi har det och haft det. Men tanken om att ”ni har det bättre utan mig” börjar fastna. Det är såklart omöjligt att ge ett svar på jag ska göra då alla livsparametrar inte ryms i ett inlägg. Men eftersom jag inte har någon annan att fråga och kanske bara behövde skriva av mig så gör jag det här. Om någon har ett fantastiskt livstips blir jag väldigt glad.

Tack för du tog dig tid!

Mitt fantastiska livstips är att ni hittar en bra parterapeut som kan hjälpa er kommunicera med er själva och varandra och antingen avsluta eller fortsätta er relation på ett sunt sätt. Ni kan träffa samma terapeut både enskilt och tillsammans så att ni båda får plats för det ni behöver bearbeta.

Det du verkar beskriva i trådstarten är att din fru har fått akuta psykiska problem som helt plötsligt tar sig den här sortens uttryck från en klarblå himmel, men bortsett från det är allt bra och därför blir hennes beteende obegripligt för dig.

Men sedan börjar bilden förändras och du beskriver en situation där du ”får ta mycket skit”, där din fru skriker åt era barn och krossar porslin i ilska. Eftersom du inte nämnde det i trådstarten undrar jag om du uppfattar detta som signifikant. Det i sin tur gör att jag undrar om den där diskussionen som du inte minns men som föranledde att din fru sa att hon ’inte orkar mer’ kanske också var något ganska väsentligt som du inte uppfattar som signifikant.

Att krossa porslin i ett gräl kan absolut vara ett försök att hota eller skrämma i syfte att få kontroll. Men jag tycker det måste ses i sin kontext, för det kan också vara ett uttryck för att man inte får gehör. Det är lite knivigt det där. Oavsett så är det en indikator för en dynamik som inte fungerar och inte är sund. Det är ingenting man ska behöva leva med varken som vuxen eller barn.

Det är heller inte din uppgift eller din rättighet att övertala din fru att stanna kvar i ert äktenskap. Ni förtjänar båda att vara i en ömsesidig relation med en partner som väljer relationen fritt. Jag får intrycket av att ni har och har haft större problem under en längre tid och att det faktiskt är flera aspekter av er relation och vardag som inte fungerar riktigt. Alla möter utmaningar och varken familjer eller personer är perfekta. Men en fungerande kommunikation är en förutsättning för att kunna hantera det man möter. Och självklart går det inte att fortsätta en relation med någon som inte vill vara i relationen. Jag säger detta både utifrån vad ni båda har rätt till och vad ni båda förtjänar.

 

[Lingon]

Klart jag fattar det och det är så lätt att säga. Hoppas ni hamnar i samma beslutsfattande en dag. Men jag hör vad ni säger och väger in det beslutet nästa gång det stormar.

Varför vänta tills det stormar? Varför inte försöka prata med henne när det är lugnt och ingen är i affekt? Fråga henne om hon är nöjd med hur ert gemensamma liv är, hur hennes liv är. Om det är något hon vill ändra, på något hon behöver mer av eller mindre av osv. På ett vänligt sätt och med öppet sinne med målet att er relation ska bli bättre oavsett om det i framtiden kommer fortsätta vara en kärleksrelation eller bara den relationen man har när han barn tillsammans. I en relation ska man stötta varandra och kommunicera med varandra. Jag tror det är kommunikationen som behöver förbättras. Oavsett hur er framtida relation kommer se ut så kommer era barn ha stor nytta av om ni lär er kommunicera bättre med varandra.

 

[Eurydome]

Absolut, så då tycker du jag helt enkelt ska ge upp 10 år av äktenskap och sluta kämpa? Om hon en vecka senare ändrar sig hur ska man agera då?

Om den ena inte vill så ska inte den andra kämpa, nej.

Frågan om hur du ska reagera om hon ändrar sig är inte alls relaterad till om du ska kämpa eller ej. Det som gäller för dig i det läget är väl att du får känna efter vad du vill och vad som är bäst för era barn.

 

[nullo-modo]

Klart jag fattar det och det är så lätt att säga. Hoppas ni hamnar i samma beslutsfattande en dag. Men jag hör vad ni säger och väger in det beslutet nästa gång det stormar.

Ni?
Ja klart det är lättare att säga än uppleva det. Det är jobbig att skiljas och speciellt med barn inblandade men det ändrar inte det faktum att det behöver vara 2 som vill fortsätta förhållandet.

 

[plex]

Ni?
Ja klart det är lättare att säga än uppleva det. Det är jobbig att skiljas och speciellt med barn inblandade men det ändrar inte det faktum att det behöver vara 2 som vill fortsätta förhållandet.

Hör kanske det jag inte vill höra, förlåt.
Ska summera något lite senare. Tack för all feedback

 

[monster1]

Hej, jag är helt ny på forumet som jag hittade av en slump. Verkar vara en trevlig stämning med ärliga människor.

I försök om att hålla mig kort så började tanken om att ge upp förhållandet för ca 4-5. Vi har varit gifta i 10+ år med tre underbara barn 4-8år och lever till synes det perfekta familjelivet med hus, stabil ekonomi, bra sex osv. För en period sedan så nämner min fru att hon inte vill längre efter en diskussion om jag minns inte vad, hon svartnade i blicken, säger att hon inte orkar mer och packade väskan. ”Ni har det bättre utan mig”, jag blev kallsvettig och förstod ingenting och lyckades ändå få henne att vända sina tankar till att stanna. Jag blev såklart väldigt ledsen. dagarna gick och vi kom tillbaka till ett lugn som att inget hade hänt. Försök att få henne att förklara sig ledde ingenstans, idé om att hon skulle prata med någon annan avfärdades också och tillslut gav jag upp och försökte njuta av dagen. När liknande sak händer ett par månader senare, och sedan igen, så sätter det sina spår och framför allt rädsla. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag har kommit till ett läge där jag är rädd att det ska smälla till, speciellt vid minsta bråk och tassar nästan på tårna ibland. Nästa gång är jag rädd att jag saknar orken att håll ihop oss. Jag vill inte ge upp allt vi har, jag älskar henne och tänker så mycket på barnen, och försöker ständigt påminna oss om hur bra vi har det och haft det. Men tanken om att ”ni har det bättre utan mig” börjar fastna. Det är såklart omöjligt att ge ett svar på jag ska göra då alla livsparametrar inte ryms i ett inlägg. Men eftersom jag inte har någon annan att fråga och kanske bara behövde skriva av mig så gör jag det här. Om någon har ett fantastiskt livstips blir jag väldigt glad.

Tack för du tog dig tid!

Vi har ju ingen aning om vad som pågår i ert förhållande och det verkar inte du heller ha? Har det alltid varit så att ni inte kan kommunicera om era känslor och behov med varandra?

Även om inte din fru vill gå i terapi kan ju du göra det, det finns inget som hindrar dig att faktisk vända dig dit med dina frågor som du ställer här. Du får säkerligen mer kvalificerade svar av en terapeut än på ett forum.

Enbart din fru kan berätta för dig varför hon agerar som hon gör, vad hon känner, vill och tycker och vill hon inte berätta det för dig kan ju inte vi göra något åt det. Vill du verkligen leva i en relation där man inte kan kommunicera med varandra?

 

[Gnist]

Nej självklart inte ok. Men du skulle inte tolerera .- vad skulle du göra?

En gång - adressera det och händer det igen skulle jag lämna.

Varför?

Jo, för att människor som tappar kontrollen över sig själva på det viset lär förr eller senare gå över till fysiskt våld.

Och nu kommer säkerligen ett "det hände aldrig", men det skulle jag inte vara så säker på om jag var du. Barn ser inte allt och är inte alltid närvarande.

Om en kvinna som ny här hade skrivit inlägg om en man som skriker, slänger grejor omkring sig i ilska så hade i n g e n frågat henne om vad hon gör för att mannen ska bete sig på det viset, i n g e n hade skrivit konspirationsinlägg om "bevistråd" etcetera.

 

[TinyWiny]

Får det verkligen att låta som jag är en hemsk person och det här får mig verkligen inte att må bättre. Förstår ju att du omöjligt kan känna mig via ett foruminlägg men, kan ju vara så att jag sitter i den andra ändan och får ta käftsmällar? Kan hon ha ibland känt ånger för hur hon behandlat mig?
Har inte dragit upp alla aggressiva incidenter av glas som krossats eller kastats.
Modigt av dig att anta, men det är kanske så det brukar vara.
Om jag väljer så går mina barn före och jag tycker inte man skriker på dom utan till synens oklar anledning, oavsett i den åldern.

Spännande svar du ger. Det säger mig enormt mycket! Lyssnar du lika bra på henne som du läste mitt svar?

Att säga, men titta på henne då! Hon gör si och så! Det får mig att må illa. Du är väl inte tre år. Du får ta ansvar för dig och dina handlingar och hon får ta ansvar för sig och sina.

 

[monster1]

Det är inte helt enkelt eller ens önskvärt att flytta hemifrån när man är runt 7-8 år

Nej, där är det ju viktigt att en annan vuxen kliver in och ser till att barnet inte behöver utsättas.

 

[TinyWiny]

Fast hon kan inte lägga ansvaret för sitt dåliga mående på någon annan. Det får hon ju ta ansvar för själv. Hon är en vuxen kvinna, inte ett barn som mannen ansvarar för. Om min man skulle skrika på vårt barn (på ett orimligt sätt) hade jag inte suttit tyst och rannsakat mig själv och tagit på mig skulden för det. Jag hade gått in och försvarat mitt barn (om jag kände att det behövdes). Sen kan man efteråt när barnet inte är närvarande prata igenom situationen, varför den uppkom och hur man ska göra för att undvika att den sker igen. Kanske drar hon ett större lass än vad hon klarar av, kanske har han inte marginal nog att ta över en del av hennes lass. Men är det så så får de ju prata om det och komma på en lösning så att vardagen fungerar.

Jag upplever att många här på forumet har en massa fördomar om hur situationen är p.g.a. de inblandades kön. Jag upplever också att många här anser att mannen har ett större ansvar för kvinnans välmående är vad kvinnan har för hans. Jag som kvinna blir faktiskt lite förolämpad av hur en del skriver i den här tråden. Det finns faktiskt väldigt många kvinnor som är fullt kapabla att ta ansvar för sitt eget liv och går nåt åt skogen så är det inte per automatik mannens fel. Av det lilla vi vet kan verkligheten ha många olika skepnader. Allt från rent missnöje i relationen (men varför lämna barnen i så fall), depression (låter logiskt mtp ordvalet) eller att han/hon/båda är usla på att kommunicera eller hundra andra orsaker. Vi här på forumet har ingen idé alls om vad som är verkligheten. Vi har dessutom bara hört ena sidan.

Jag hade nog tröttnat om min man hotat med att lämna med de orden gång på gång på gång men vägrat prata med mig mer om det eller söka hjälp eller fullfölja hotet. Det är inte ett sunt beteende helt enkelt. Familjeterapi/parterapi känns som steg ett om man har en önskan att kommunicera bättre. Det ligger på dem båda i det här fallet. Kommunikation. Inte sticka huvudet i sanden eller komma med hot som man sen inte fullföljer. Utan kommunikation tror jag att de lika gärna kan lägga ner direkt.

Var får du det ifrån att jag tycker att hon kan lägga ansvaret på sitt mående på någon annan? Du missar fullkomligt poängen och jag orkar inte förklara för dig.

 

[em-pirre]

En gång - adressera det och händer det igen skulle jag lämna.

Varför?

Jo, för att människor som tappar kontrollen över sig själva på det viset lär förr eller senare gå över till fysiskt våld.

Och nu kommer säkerligen ett "det hände aldrig", men det skulle jag inte vara så säker på om jag var du. Barn ser inte allt och är inte alltid närvarande.

Om en kvinna som ny här hade skrivit inlägg om en man som skriker, slänger grejor omkring sig i ilska så hade i n g e n frågat henne om vad hon gör för att mannen ska bete sig på det viset, i n g e n hade skrivit konspirationsinlägg om "bevistråd" etcetera.

Ursäkta, on du vill citera mig eller prata om mig så tagga pls.

Jag hade alla gånger rekommenderat paret att separera. Aldrig någonsin hade jag tyckt att det är ok i ett förhållande att en är så arg att dne kastar saker.

"konspirationsinlägg" har ungefär noll och inget med den saken att göra.
Hade det samtidigt funnits trådar om män som har kvinnor som vägrar inse att det är slut, och en ny kvinnlig användare kommer in och skriver såna inlägg hade jag reagerat 100% likadant.

 

[plex]

Spännande svar du ger. Det säger mig enormt mycket! Lyssnar du lika bra på henne som du läste mitt svar?

Att säga, men titta på henne då! Hon gör si och så! Det får mig att må illa. Du är väl inte tre år. Du får ta ansvar för dig och dina handlingar och hon får ta ansvar för sig och sina.

Jag läste ditt svar och din ton säger ju också enormt mycket. Många forum besvarande har ju redan bestämt sig för vem som bär mest skuld i detta. Jag försökte bara få lite mer perspektiv och det har ni alla verkligen givit mig.
Det var jag som skrev att jag mår dåligt av situationen och sökte ”hjälp/terapi/råd” här.

Jag försöker göra något åt situationen när hon inte vill, men mycket lutar åt att jag ska sluta med det.

 

[Nytant]

Jag läste ditt svar och din ton säger ju också enormt mycket. Många forum besvarande har ju redan bestämt sig för vem som bär mest skuld i detta. Jag försökte bara få lite mer perspektiv och det har ni alla verkligen givit mig.
Det var jag som skrev att jag mår dåligt av situationen och sökte ”hjälp/terapi/råd” här.

Jag försöker göra något åt situationen när hon inte vill, men mycket lutar åt att jag ska sluta med det.

Jag tycker att ni båda två behöver ta ansvar för er relation. Skuld tycker jag är irrelevant, det är ingen domstol. Se hellre till vad som är rimliga förutsättningar för en sund och tillfredsställande relation, och om ni båda vill och kan skapa dessa tillsammans.

 

[em-pirre]

Jag läste ditt svar och din ton säger ju också enormt mycket. Många forum besvarande har ju redan bestämt sig för vem som bär mest skuld i detta. Jag försökte bara få lite mer perspektiv och det har ni alla verkligen givit mig.
Det var jag som skrev att jag mår dåligt av situationen och sökte ”hjälp/terapi/råd” här.

Jag försöker göra något åt situationen när hon inte vill, men mycket lutar åt att jag ska sluta med det.

Jag tror att de flesta inte bryr sig om vem som bär mest skuld. Det är ju ganska irrelevant.

 

[tuaphua]

Tycker det låter som hon är otroligt frustrerad och ev totalt slut mentalt och det gör att det brister för henne. Och att det gör att hon känner sig värdelös.
Om hon är slut och frustrerad över någonting som skaver mellan er eller om det ”bara” är småbarnsliv och annat i stort har vi ju ingen aning om.
Får hon någon tid för sig själv? Gör ni något ihop som hon tycker om, kan ladda batterierna med etc?
Tillför du positiv energi? Lyfter du henne?
Har ni lika stort ansvar hemma/med jobb etc? Har du mer ork och kan avlasta henne lite?
Kan ni få hjälp av familj/vänner?

@plex jag vet inte om du missade mitt inlägg som jag citerat ovan.
Du kanske läste och tog in men valde att inte svara. Tänkte bara om du missade..

 

[Nytant]

@plex En sak att ha i bakhuvudet med en sån här tråd är att det ofta är lika bekvämt att slå till sig och säga ”Jaha, allt är visst mitt fel, det är jag som är hemsk och mansgris och en kass partner!” som att slå ifrån sig och skylla allt på sin partner, oavsett om det är psykisk ohälsa eller utbrändhet eller en kass partner där.
Det realistiska, det konstruktiva, det som gör att man faktiskt växer som person, brukar ligga i det mer obekväma: Att skaffa sig ärlig medvetenhet kring sina egna styrkor och svagheter, värderingar och åsikter, känslor och behov, och hur dessa bidrar till relationens dynamik. Sen ligger det på ens egna axlar att ta ansvar för det man ser hos sig själv.

 

[skiesabove]

Jag läste ditt svar och din ton säger ju också enormt mycket. Många forum besvarande har ju redan bestämt sig för vem som bär mest skuld i detta. Jag försökte bara få lite mer perspektiv och det har ni alla verkligen givit mig.
Det var jag som skrev att jag mår dåligt av situationen och sökte ”hjälp/terapi/råd” här.

Jag försöker göra något åt situationen när hon inte vill, men mycket lutar åt att jag ska sluta med det.

Jag har läst igenom hela tråden och hör lite ekon av hur mitt ex resonerade och betedde sig. Skuld. Rättvisa. Ingen kommunikation om känslor i lugna stunder.

Jag kan ju omöjligt veta hur er relationer ser ut, men jag tycker mig ana två saker:

Din fru är enormt stressad och går över tröskeln och råkar skrika på sina barn ibland. Eller kastar tallrikar när ni ska prata om saker. Hon mår så dåligt att hon till och med uttrycker att hon vill överge sina barn.

Istället för att du analyserar varför hon gör det, så tycker du det är ok att ge henne "rättvis kritik".

Herregud liksom. Ni är två vuxna människor, har ni aldrig suttit er ner i lugn och ro och pratat om hur ni båda mår? Inte med anklagande språk "du gör så, det är fel" utan med "jag mår dåligt, jag tror det är pga...".

Läs på om giraffspråk/non violent communication.

Och börja prata med varandra! Ni behöver säkert en tredje part inblandad, terapeut eller familjerådgivare eller präst.

Det handlar inte ett dugg om vem som gör vad fel eller rätt. Det handlar om att ni måste vara ett team som stöttar varandra, som hjälper varandra att må bättre.

 

[Philosophia]

Spännande svar du ger. Det säger mig enormt mycket! Lyssnar du lika bra på henne som du läste mitt svar?

Att säga, men titta på henne då! Hon gör si och så! Det får mig att må illa. Du är väl inte tre år. Du får ta ansvar för dig och dina handlingar och hon får ta ansvar för sig och sina.

Jag tycker nog att det är du som gör en bristfällig läsning av @plex svar. Det är kontraproduktivt och inte till nytta för någon att påstå en massa saker när du inte alls vet vad som ligger bakom. Inte ens TS själv förstår ju vad som ligger bakom. Det blir ett otroligt oschysst plurium interrogationum där varje ärligt försök att besvara påståendena om hur ”hemsk” @plex får honom att framstå mer och mer som en mansgris. Det är inte schysst!

 

[Amha]

Klart jag fattar det och det är så lätt att säga. Hoppas ni hamnar i samma beslutsfattande en dag. Men jag hör vad ni säger och väger in det beslutet nästa gång det stormar.

I det här forumet har du ett antal människor som lämnat relationer där de har barn tillsammans för att det av olika anledningar inte fungerar. Flertalet har berättat om relationerna i forumet, vissa har sökt råd och stöd i samband med separation. Separation kan vara pga ojämställt, olika typer av våld (psykiskt, fysiskt), kärleken tagit slut, det är bråk etc. Det är klart att det inte är lätt men att kämpa för en relation bara för att det finns barn eller för att man ändå hängt ihop så länge är inte rätt. Barnen mår inte bra av det, de vuxna i relationen mår inte bra av det. Då är det inte värt att kämpa vidare. Livet är för kort för att hålla på med såna dumheter.

Ska ni kunna leva ihop behöver er kommunikation fungera. Du beskriver att hon skriker på barnen och du tillrättavisar. När tillrättavisar du? Hur gör du det? Frågar du varför hon skriker? Vilken position sätter du henne i inför barnen? Lider barnen mycket av höjda röster?

Ni båda drar tunga lass skriver du. Är det du som säger att det är jobbigt för båda? Är det risk att hon drar ett tyngre lass än hon är kapabel till? Kan det vara så att det är du som gör bedömningen? Kan hon vara lite less på sitt lass? Hon kanske hellre hade jobbat heltid och haft en annan fördelning hemma? Jag personligen har ju sett mitt tidigare yrke som min vila. Kanske gör din fru det med? Hon kanske hade önskat att du skulle gå ner på deltid i stället och dragit ett tyngre lass hemma? Har du frågat henne hur hon hade velat att hennes liv och vardag skulle se ut?

Det kanske är dags att försöka inta ett helikopterperspektiv och studera vad som faktiskt händer i er relation?