Hon vill inte längre, ibland.

[plex]

Jag tycker att ni båda två behöver ta ansvar för er relation. Skuld tycker jag är irrelevant, det är ingen domstol. Se hellre till vad som är rimliga förutsättningar för en sund och tillfredsställande relation, och om ni båda vill och kan skapa dessa tillsammans.

Det är ju precis det jag försöker göra, hitta lösningar.
Jag lägger ingen skuld på någon av oss utan sökte perspektiv men många av svaren här har blivit till en domstol.

 

[Philosophia]

@plex Jag tror att det bästa du kan göra är att du ber om att ni ska avsätta tid tillsammans för att prata om situationen. Oavsett om det är så att hon är deprimerad och utbränd eller om hon inte älskar dig längre eller om hon tycker att hon får dra det tyngsta lasset så behöver ju situationen hanteras.

I första hand är det viktigt om din fru är deprimerad och om talet om att ni klarar er bättre utan henne kan innebära en omedelbar fara för hennes liv.

I andra hand är det viktigt för era barns skull.

I tredje hand är det viktigt för er båda och om det ”bara” handlar om svårigheter att kommunicera och där den ena tycker att den andre inte gör det denne ska, så är det för er båda och barnens skull viktigt att det reds ut och att ni utifrån det (var för sig) beslutar er för om ni vill fortsätta tillsammans.

Det kan så klart vara jobbigt att ta initiativ till samtalet eftersom man ibland inte vill höra svaret, men för er allas skull så är det viktigt att göra det. Ta samtalet och håll dig lugn och inlyssnande även om hon skulle säga något som du inte vill höra.

 

[karamelldrottningen]

Hej, jag är helt ny på forumet som jag hittade av en slump. Verkar vara en trevlig stämning med ärliga människor.

I försök om att hålla mig kort så började tanken om att ge upp förhållandet för ca 4-5. Vi har varit gifta i 10+ år med tre underbara barn 4-8år och lever till synes det perfekta familjelivet med hus, stabil ekonomi, bra sex osv. För en period sedan så nämner min fru att hon inte vill längre efter en diskussion om jag minns inte vad, hon svartnade i blicken, säger att hon inte orkar mer och packade väskan. ”Ni har det bättre utan mig”, jag blev kallsvettig och förstod ingenting och lyckades ändå få henne att vända sina tankar till att stanna. Jag blev såklart väldigt ledsen. dagarna gick och vi kom tillbaka till ett lugn som att inget hade hänt. Försök att få henne att förklara sig ledde ingenstans, idé om att hon skulle prata med någon annan avfärdades också och tillslut gav jag upp och försökte njuta av dagen. När liknande sak händer ett par månader senare, och sedan igen, så sätter det sina spår och framför allt rädsla. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag har kommit till ett läge där jag är rädd att det ska smälla till, speciellt vid minsta bråk och tassar nästan på tårna ibland. Nästa gång är jag rädd att jag saknar orken att håll ihop oss. Jag vill inte ge upp allt vi har, jag älskar henne och tänker så mycket på barnen, och försöker ständigt påminna oss om hur bra vi har det och haft det. Men tanken om att ”ni har det bättre utan mig” börjar fastna. Det är såklart omöjligt att ge ett svar på jag ska göra då alla livsparametrar inte ryms i ett inlägg. Men eftersom jag inte har någon annan att fråga och kanske bara behövde skriva av mig så gör jag det här. Om någon har ett fantastiskt livstips blir jag väldigt glad.

Tack för du tog dig tid!

Inte läst hela tråden. Men undrar om ni älskar varandra? Du skriver att du älskar henne men älskar hon dig?
Sedan undrar jag finns det några droger eller liknande med här?

 

[Pilot]

Jag tänker att när hon säger att "hon vill inte" eller att "ni har det bättre utan henne" låter som både stor frustration och uppgivenhet.
Enklast är ju att försöka söka hjälp ihop och eventuellt enskilt. Försök att inte lägga det på henne som anledningen till att ni behöver söka hjälp, utan det är ju nånting mellan er som inte fungerar. Det är ju sällan den enskildas fel, men har man det tufft så blir det lätt att hon/man får bekräftelse på att nånting felar hos en.

Detta är ett rätt hett ämne här alltid, då många skriver öppet om relationer och kanske framförallt söker stöd när de går i sär. Det är ju sällan helt enkelt och maktförhållanden kan skilja sig rätt rejält mellan paren, oftast till kvinnan nackdel. Ofta p.g.a. pengar, att man bråkar med hjälp av barnen, partner som vägrar släppa taget o.s.v.

Det är svårt att ta till sig det när man är uppe i det, men försök ändå att ta ett steg utanför dig själv och försök se om det är något du kan relatera till din del av vad som brister i relationen.
Jag menar såklart inte att du ska vända dig ut och in, men det tror jag att du förstår. Det går ju inte att ge råd om vad hon ska göra, eftersom det är du som ber om råd.

Jag hade också varit försiktig med när hon säger "ni klarar er bättre utan mig", det är rätt stor skillnad mot att känna "jag klarar mig bättre utan dig (er)".
Hon behöver höra kanske just då att du/ ni behöver henne och vill ha henne kvar. För mig så klämtar varningsklockorna rätt ordentligt då.

 

[plex]

@plex jag vet inte om du missade mitt inlägg som jag citerat ovan.
Du kanske läste och tog in men valde att inte svara. Tänkte bara om du missade..

Tack,

Tycker det låter som hon är otroligt frustrerad och ev totalt slut mentalt och det gör att det brister för henne. Och att det gör att hon känner sig värdelös.
Om hon är slut och frustrerad över någonting som skaver mellan er eller om det ”bara” är småbarnsliv och annat i stort har vi ju ingen aning om.
Får hon någon tid för sig själv? Gör ni något ihop som hon tycker om, kan ladda batterierna med etc?
Tillför du positiv energi? Lyfter du henne?
Har ni lika stort ansvar hemma/med jobb etc? Har du mer ork och kan avlasta henne lite?
Kan ni få hjälp av familj/vänner?

tack, jag missade det här.
Vi har gjort mer saker tillsammans och det har hjälpt oss. Laddat batteriet med mera. Om jag tillför positiv energi? Det hoppas jag verkligen. Jag peppar dagligen och ibland kanske jag går till överdrift så det förminskar henne?, kan det göra det? Vi tar olika ansvar men stort sett känns vi överens. Svårt med vänner. Min Familj bor långt bort och den vägen har jag funderat att börja ta.

 

[Nytant]

Det är ju precis det jag försöker göra, hitta lösningar.
Jag lägger ingen skuld på någon av oss utan sökte perspektiv men många av svaren här har blivit till en domstol.

Bra! Jag tycker du har fått massor med perspektiv.

 

[skiesabove]

Tack,

tack, jag missade det här.
Vi har gjort mer saker tillsammans och det har hjälpt oss. Laddat batteriet med mera. Om jag tillför positiv energi? Det hoppas jag verkligen. Jag peppar dagligen och ibland kanske jag går till överdrift så det förminskar henne?, kan det göra det? Vi tar olika ansvar men stort sett känns vi överens. Svårt med vänner. Min Familj bor långt bort och den vägen har jag funderat att börja ta.

Vad säger hon?

Hur vill hon bli peppad? Hur känner hon sig när du "peppar dagligen"? Har det en positiv effekt?

Mitt ex tyckte "jag ger dig ju komplimanger jämnt". Men från mitt perspektiv så kände jag mig bara objektifierad, för det enda han brukade säga var att jag hade snygg röv, och att jag skulle vara tacksam för att han tyckte det. Det var inte ett dugg peppande.

I mitt kärleksspråk ingår det inte att få komplimanger för mitt utseende, men jag värdesätter högt att få ligga och mysa med fysisk kontakt (utan krav på sex) och att bli lyssnad på när jag har en lång utläggning om något nördigt. Jag blir också otroligt glad när min sambo bäddar sängen . Mitt ex fattade aldrig det/kunde inte ändra på sig, fast jag förklarade det tydligt många gånger, så nu är han ett ex.

 

[Voeux]

Jag började läsa tråden lite i fel ände men efter att nu tagit mig tid att läsa igenom den kan jag faktiskt inte alls se att TS skrivit något som berättigar en del antydningar och anklagelser som dykt upp i tråden. Det verkar finnas en mycket högre tolerans för kvinnans beteende än att TS vid något tillfälle i tråden känt sig anklagad (med rätt kan jag tycka) och försvarat sig. Då dras det på höga växlar om pajkastning osv.

TS, det finns en poäng i det många skriver att många kvinnor både drar riktigt tunga lass hemma och dessutom försöker kommunicera på sätt som kanske inte kommer fram eller tas emot. Det kan finnas en idé att fundera kring om det kan ligga något i det i er situation, eftersom det inte är ovanligt. Med det sagt så finns det ju tusen fler anledningar till hennes beteende. Jag vet en bekant som hade borderline vilket ibland ledde till irrationellt beteende och att hon packade väskan och stack, för att sen komma hem. Så behöver det ju inte vara i detta fall men det känns ganska tydligt att hon i dessa stunder åtminstone inte mår bra. Mina bästa tips är:

1. Stötta henne, visa att du finns där och kommunicera. Om du kan så behåll lugnet och tryggheten så inte konflikterna eskalerar i onödan.
2. Fundera på hur mycket du kan ta? Om du inte kan bära hennes mående och utbrott så är det så. Det är inte ditt ansvar. Om du älskar henne och vill så försök, men märker du att du blir ledsen och förbittrad av det så hade jag övervägt att lämna (och man kan stötta varandra i livet och som föräldrar även utan en parrelation).

Och du, kliv in och skydda barnen? Hon har alla mina sympatier för att hon inte verkar må bra, men du måste markera när hon blir utåtagerande mot dem och de måste få känna trygghet hos åtminstone en av sina föräldrar när det stormar.

 

[plex]

Inte läst hela tråden. Men undrar om ni älskar varandra? Du skriver att du älskar henne men älskar hon dig?
Sedan undrar jag finns det några droger eller liknande med här?

Jag älskar henne och jag tror hon älskar mig. 99% av vår tid upplever jag det i alla fall så, men som sagt några tillfällen som sticker ut och lämnar sår. Som jag skriver så har vi det ju bra den mesta delen av tiden. Men drog spåret är något jag aldrig tänk på. Inget jag vet i alla fall

 

[plex]

Jag började läsa tråden lite i fel ände men efter att nu tagit mig tid att läsa igenom den kan jag faktiskt inte alls se att TS skrivit något som berättigar en del antydningar och anklagelser som dykt upp i tråden. Det verkar finnas en mycket högre tolerans för kvinnans beteende än att TS vid något tillfälle i tråden känt sig anklagad (med rätt kan jag tycka) och försvarat sig. Då dras det på höga växlar om pajkastning osv.

TS, det finns en poäng i det många skriver att många kvinnor både drar riktigt tunga lass hemma och dessutom försöker kommunicera på sätt som kanske inte kommer fram eller tas emot. Det kan finnas en idé att fundera kring om det kan ligga något i det i er situation, eftersom det inte är ovanligt. Med det sagt så finns det ju tusen fler anledningar till hennes beteende. Jag vet en bekant som hade borderline vilket ibland ledde till irrationellt beteende och att hon packade väskan och stack, för att sen komma hem. Så behöver det ju inte vara i detta fall men det känns ganska tydligt att hon i dessa stunder åtminstone inte mår bra. Mina bästa tips är:

1. Stötta henne, visa att du finns där och kommunicera. Om du kan så behåll lugnet och tryggheten så inte konflikterna eskalerar i onödan.
2. Fundera på hur mycket du kan ta? Om du inte kan bära hennes mående och utbrott så är det så. Det är inte ditt ansvar. Om du älskar henne och vill så försök, men märker du att du blir ledsen och förbittrad av det så hade jag övervägt att lämna (och man kan stötta varandra i livet och som föräldrar även utan en parrelation).

Och du, kliv in och skydda barnen? Hon har alla mina sympatier för att hon inte verkar må bra, men du måste markera när hon blir utåtagerande mot dem och de måste få känna trygghet hos åtminstone en av sina föräldrar när det stormar.

Tack så mycket för ditt svar och tid Vouex, betyder mer än du anar just nu

 

[Tonto]

Och du, kliv in och skydda barnen? Hon har alla mina sympatier för att hon inte verkar må bra, men du måste markera när hon blir utåtagerande mot dem och de måste få känna trygghet hos åtminstone en av sina föräldrar när det stormar.

Verkligen. Fattar inte hur folk kan sitta i tråden och tycka att TS gör fel som säger till när hon skriker på barnen. Även om man behandlar barnen dåligt pga dåligt mående så är det aldrig okej. Det ska inte ursäktas.

 

[Lingon]

En sak att tänka på när man pratar om belastning i vardagen är vem som är familjens "projektledare". Det är inte alltid de praktiska göromålen som är det mest belastande utan pressen att vara den som måste hålla koll på allt och komma ihåg allt och se till att det passar in i vardagspusslet kan kännas övermäktig. Känslan att vara den som måste ha koll på saker för att de ska bli ihågkomna kan vara en stor stress.

 

[Voeux]

Verkligen. Fattar inte hur folk kan sitta i tråden och tycka att TS gör fel som säger till när hon skriker på barnen. Även om man behandlar barnen dåligt pga dåligt mående så är det aldrig okej. Det ska inte ursäktas.

Nu är jag nog inne i den värsta mama-bear perioden i mitt liv men jag hade gått fullkomlig bärsärk om någon skrikit på mina barn. Nu är verkligheten inte alltid så enkel och onyanserad, alla gör fel ibland och barn kan onekligen testa ens gränser. Men vi vuxna har ett ansvar att alltid skydda dem, och sträva efter att bli bättre när vi inte lyckas.

 

[monster1]

Det är ju precis det jag försöker göra, hitta lösningar.
Jag lägger ingen skuld på någon av oss utan sökte perspektiv men många av svaren här har blivit till en domstol.

Jag tänker mest så här. Du vet inte vad som är fel så därför går det inte att fixa. Det är inte heller du som ska fixa det det är ni i isåfall eller kanske hon om det är hon som har ett dåligt mående. Men det vet du ju inte om jag förstår det hela rätt. Ni måste helt enkelt hitta en väg att kommunicera. Ett sätt att få igång terapi kan vara att du helt enkelt börjar gå och sedan bjuder in henne? Då kanske det känns mindre läskigt för henne att gå på parterapi?

 

[anonymys22]

Hej, jag är helt ny på forumet som jag hittade av en slump. Verkar vara en trevlig stämning med ärliga människor.

I försök om att hålla mig kort så började tanken om att ge upp förhållandet för ca 4-5. Vi har varit gifta i 10+ år med tre underbara barn 4-8år och lever till synes det perfekta familjelivet med hus, stabil ekonomi, bra sex osv. För en period sedan så nämner min fru att hon inte vill längre efter en diskussion om jag minns inte vad, hon svartnade i blicken, säger att hon inte orkar mer och packade väskan. ”Ni har det bättre utan mig”, jag blev kallsvettig och förstod ingenting och lyckades ändå få henne att vända sina tankar till att stanna. Jag blev såklart väldigt ledsen. dagarna gick och vi kom tillbaka till ett lugn som att inget hade hänt. Försök att få henne att förklara sig ledde ingenstans, idé om att hon skulle prata med någon annan avfärdades också och tillslut gav jag upp och försökte njuta av dagen. När liknande sak händer ett par månader senare, och sedan igen, så sätter det sina spår och framför allt rädsla. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag har kommit till ett läge där jag är rädd att det ska smälla till, speciellt vid minsta bråk och tassar nästan på tårna ibland. Nästa gång är jag rädd att jag saknar orken att håll ihop oss. Jag vill inte ge upp allt vi har, jag älskar henne och tänker så mycket på barnen, och försöker ständigt påminna oss om hur bra vi har det och haft det. Men tanken om att ”ni har det bättre utan mig” börjar fastna. Det är såklart omöjligt att ge ett svar på jag ska göra då alla livsparametrar inte ryms i ett inlägg. Men eftersom jag inte har någon annan att fråga och kanske bara behövde skriva av mig så gör jag det här. Om någon har ett fantastiskt livstips blir jag väldigt glad.

Tack för du tog dig tid!

Jag skulle bli orolig om min partner utryckte att ni (både du och barnen) har det bättre utan mig. Finns psykiska problem? Alkohol eller drogproblem? Prata med din partner när ni inte är i affekt (bråkar eller har bråkat) kanske kan någon annan passa barnen så att de inte är hemma under den tiden som ni pratar med varandra så ni i lugn och ro kan prata igenom förhållandet. För någonting stämmer ju inte om partnern inte har gjort så under de tidigare åren som ni levt ihop.

 

[tanten]

Det är ju precis det jag försöker göra, hitta lösningar.
Jag lägger ingen skuld på någon av oss utan sökte perspektiv men många av svaren här har blivit till en domstol.

Domstol?

Då läser vi väldigt olika. Jag ser många frågor, många försök att skapa perspektiv.

Bli inte en igelkott utan svara på frågorna inför dig själv istället.
Det är kontraproduktivt att se frågor om vad ni gör i hemmet som angrepp - när det är ärliga frågor. För att få dig att reflektera.
Bara du vet vad svaret blir.

En fråga är inget angrepp.

 

[Nahar]

Jag älskar henne och jag tror hon älskar mig. 99% av vår tid upplever jag det i alla fall så, men som sagt några tillfällen som sticker ut och lämnar sår. Som jag skriver så har vi det ju bra den mesta delen av tiden. Men drog spåret är något jag aldrig tänk på. Inget jag vet i alla fall

Du vet att kärlek inte bara är en känsla, va? Det är ett val, ett agerande. Att agera kärleksfullt. I det kan innefatta att t.ex. bryta upp en relation om det är det bästa för personen du älskar. Säger inte att det är det du ska göra, men om du verkligen älskar henne så är det hennes perspektiv, vad hon vill och vad hon mår bra av som är viktigast. Inget gå i försvar för att du tycker att ni verkligen gör lika mycket, inget skuld hit eller dit, inget hålla kvar i relationen "för att ni älskar varandra". Ger du kärlek? Det är frågan.

Sen kan jag se att kärlek till barnen måste gå först. De är barn och kan inte ta ansvar för sin egen trygghet på det sätt som en partner ändå kan. Men då måste du ha koll på vad kärlek faktiskt är.

 

[Wingates]

Domstol?

Då läser vi väldigt olika. Jag ser många frågor, många försök att skapa perspektiv.

Bli inte en igelkott utan svara på frågorna inför dig själv istället.
Det är kontraproduktivt att se frågor om vad ni gör i hemmet som angrepp - när det är ärliga frågor. För att få dig att reflektera.
Bara du vet vad svaret blir.

En fråga är inget angrepp.

Tycker iofs att många av svaren insinuerar att TS är en dålig make och att det säkert är hans fel om frun mår dåligt.

 

[Nahar]

Tycker iofs att många av svaren insinuerar att TS är en dålig make och att det säkert är hans fel om frun mår dåligt.

Rent statistiskt så är de flesta heterorelationer icke-jämställda, så jag tycker inte det är så konstigt att be TS ta en hård och ärlig koll på sin egen relation.

 

[Wingates]

Rent statistiskt så är de flesta heterorelationer icke-jämställda, så jag tycker inte det är så konstigt att be TS ta en hård och ärlig koll på sin egen relation.

Nej, det är jag fullt medveten om (och det är en anledning till varför jag är kroniskt singel) - men det blir ju samtidigt märkligt att förutsätta att det är mannens fel bara för det. Det kommer ju inte leda till något bra i längden heller. Att man frågar om relationen och personens roll i den är ju inga problem - det är att man insinuerar saker som är problemet.
Jag är rätt less på att man verkar tippa över i att kvinnor inte har någon egen agens istället.