Det där har jag tänkt på länge, varför papporna ska få beröm för att de har ungarna.Håller helt med dej och i så många relationer så ser man hur mönstret att mamman är primärförälder så tydligt hänger kvar.
Typ min bror och hans tjej där hon springer efter ungen, byter alla blöjor, fixar mat, leker etc eller svägerskan där hennes man åker typ 2 veckor till USA med sin bror för att åka på semester och hon är hemma själv med en 1-åring jag en 3-åring
För att inte tala om jobbet där vi har vissa familjer där det alltid är mamma som är med på besök och möten för pappa tycker ”att det är så jobbigt att ha ett barn med svårigheter”, men det tycker aldrig mamman då?
Jag känner inte igen mig i beskrivningarna riktigt utan känner ändå att vi hjälps åt och drar ett tungt lass båda två. Sen har vi ju vissa saker som oftast sker på mitt initiativ, typ bada och tvätta håret, köpa kläder och presenter, kolla upp förskola, planera föräldradagar. Ja, jag är projektledaren, men sambon å andra sidan lånar böcker, lägger barnen, lagar mesta maten, monterar möbler, åker på utflykter.
Jag skulle säga att vi gör lika mycket men att vi har våra ansvarsområden.
Det sjuka är att sambon får så mycket beröm för att han är hemma så länge med barnen och är så ”duktig”.![]()
Vi är definitivt inte jämställda, men vi kör på det som fungerar för oss. Tex så kan/vill jag inte jobba heltid, så jag tar lite mer hemma med disk och tvätt. Dessutom jobbar han ju i Norge, så när han är där får jag fixa. Å andra sidan handlar han nästan allt och tankar bilen mm.