Hunden markerade hårt mot bebis - hur ska jag tänka?

[Malibu_Stacy]

Om du fick en oro över att hunden rymde o bet ihjäl en stor hare (vilket är extremt ovanligt att en vanlig hund lyckas med skulle jag våga påstå) så fattar jag inte varför du låter din bebis krypa fram till hunden och dens sfär, känns liksom inte lämpligt hursom. Dessutom varför låter du hunden springa runt och leta efter en chans att rymma?och jaga?

Väldigt många vinthundar och andra större atletiska hundar kan absolut springa ikapp en hare så inte jätteovanligt skulle jag säga. Särskilt om haren är nedsatt.
Vet hundar som rivit rådjur också

 

[Capybara]

Jag tror att du har mycket bättre möjlighet än alla här på forumet om det finns risk för bebisen. Personligen tycker jag att det låter som att du är trött och att hunden är understimulerad/ogillar förändringen. Om det är inte är roligt med hund, försök att omplacera till en lämplig ägare utan barn.

 

[Roheryn]

Min snart 7 år gamla tik markerade lite väl aggressivt åt min 9 månaders bebis. Bebisen har precis blivit mer rörlig och kryper snabbare. Hon har tidigare integrerat med hunden utan att hunden tyckt det varit jobbigt. På senare tid har hon börjat gå iväg men igår när bebisen kröp mot henne där hon låg så gjorde hon ett bett i luften, lågt morr och ett utfall/knuff med nosen.

Alltså... det här tycker jag är ett MYCKET rimligt agerande av hunden utifrån att den känner sig mindre bekväm med bebisen nu när bebis blivit mer rörlig och därmed själv kan närma sig hunden. Om hunden nu under en tid börjat gå undan och sen eskalerar det på det sätt du beskriver, så tycker jag att du bör kliva in och separera hund och bebis. Dels i stunden såklart, men också mer varaktigt. Jag installerade själv barngrindar på strategiska platser i huset när jag hade litet barn och hund samtidigt, just för att hund och barn aldrig skulle behöva sättas i situationer de inte skulle klara av. De var inte separerade hela tiden, men så fort jag behövde ha min uppmärksamhet på något annat än barn/hund (matlagning, tvätt, telefonsamtal, dator osv) såg jag till att grinden var stängd med barn på ena sidan och hund på den andra. Jag tyckte det var smidigt och för oss fungerade det väl!

Känner du att du inte vill ha kvar din hund så ska du såklart omplacera, men jag skulle själv inte se det som nödvändigt utifrån hundens agerande mot bebisen. Som sagt tycker jag det är ett högst rimligt agerande av en hund som inte gillar situationen och känner sig trängd på något vis.

 

[Babush]

Tack för alla svar och reflektioner! Jag känner att detta är så svårt att navigera i och jag vill ju helst inte omplacera men vill göra det rätta mot alla. Trodde aldrig vi skulle hamna i den här sitsen. Inte helt tydligt eller svart på vitt detta heller. Försöker beskriva lite mer:
Hunden har alltså aldrig markerat hårdare tidigare mot människor eller barn. Är väldigt glad, social, älskar alla och gillar barn. Börjar vifta på svansen när vi ser barnvagnar på håll då hon tror det är mina vänner med barn som kommer. Har alltså inte heller vart problem innan barnet blev mer rörligt och snabbt (typ den senaste veckan). Förut har bebisen krupit fram (lite långsammare) och så fort hon visat då mycket mildare signaler så har vi tagit bort bebisen. Men oftast har hon bara legat och tittat på bebisen. Hon har också på olika sätt visat att hon vill vara med barnet (t.ex., glad att se henne, vill slicka på henne, försök till att busa lite försiktigt med leksaker, nopprat lite försiktigt och Ibland ej velat gå ut utan barnvagnen om vi skulle dela upp oss i familjen osv). Upplever att hon tidigare vart väldigt försiktig och kärvänlig med bebisen. Jag tycker att det här med olovliga jakten är jobbigt men att det också är helt andra mekanismer än att hon automatiskt blir farlig för människor - men ändå, jag fick på nära håll se vilket rovdjur hon faktiskt är (vilket min mammahjärna då såklart kopplade ihop med min bebis.) Det är också något med mamma - hormoner som stört i vår relation och jag har läst att det finns ett uttalat fenomen där man kan känna omvända känslor mot sina husdjur ett tag efter att man fått barn, när släpper detta undrar jag om någon vet?! Hon har ju tyvärr inte fått samma uppmärksamhet och stimulans och utlopp för sin energi som tidigare men tycker ändå att vi kommer upp i en nivå som är rimlig för stunden. Det kan hända att hon är lite understimulerad just nu. Jag har inte haft samma tid och lust som tidigare, frågan är om det kommer bli bättre el ej. Jag har sett det som temporärt men börjar undra om det verkligen är det då lusten slocknat lite. Vi får ingen ensamtid tillsammans längre. Hon har SÅ många positiva sidor men är också imellanåt jobbig med jakten, i vissa situationer olydig. Hon har sin egna fredade zon som hon kan gå in i men vill helst inte att jag ska behöva stänga in henne där/köra ut henne dit då barnet kryper runt eftersom hon också vill vara med i gemenskapen - och jag vill inte spä på känslan ännu mer av att bli bortkörd. Nu går ju inte det längre efter markeringen. Förut litade jag på att inget skulle hända men nu vågar jag inte riskera något. Men är det en rimlig situation att hela tiden behöva sära på dom och inte kunna slappna av med att de är på samma yta? Och hur länge då? Såklart lämnar man ju dem inte själva i ett rum men skulle ju åtminstone vilja kunna känna mig avslappnad kring att barnet kryper runt och ibland fram till hunden och lita på att inget händer, (såklart får ju barnet inte rycka eller dra i hunden). Känns jättetråkigt och sorgligt om jag måste omplacera men om det är det bästa så får jag göra det. Är det förhastat och överdrivna känslor att börja fundera åt det hållet? Kan detta vända och återgå till hur det var innan? Kan vi hitta tillbaka till det som var innan. Är det bara att hon behöver vänja sig vid barnets nya framfart? Hon har markerat lite för hårt i mitt tycke men är ändå tydlig i sitt språk. Kan jag någonsin lita på att hon inte gör något? Det var verkligen inte såhär jag såg framför mig familjelivet med min hund. snart tar sambon över föräldraledigheten och jag förfäras lite av tanken på att jag ska sitta på jobbet och inte ha kontroll över situationen hemma och behöva oroa mig för ifall sambon glömt stänga grindar el liknande. Usch detta är inte lätt. Gör så ont i hjärtat att tänka på att vi omplacerar henne och att hon kommer undra vart hennes familj och jag som varit så viktig för henne tog vägen. Hon fyller ju 7 år snart. Hon kanske stormtrivs o då är ju det det bästa men hur vet man innan vad som är bäst. tack för återkoppling och reflektioner det hjälper att se andras syn på saken även om det kanske är svårt att förmedla hela bilden av situationen och vår relation.

 

[dobbis]

I min värld är det en no brainer, valet står mellan hund eller barn och barnet kan ju inte omplaceras.

 

[Roheryn]

Tack för alla svar och reflektioner! Jag känner att detta är så svårt att navigera i och jag vill ju helst inte omplacera men vill göra det rätta mot alla. Trodde aldrig vi skulle hamna i den här sitsen. Inte helt tydligt eller svart på vitt detta heller. Försöker beskriva lite mer:
Hunden har alltså aldrig markerat hårdare tidigare mot människor eller barn. Är väldigt glad, social, älskar alla och gillar barn. Börjar vifta på svansen när vi ser barnvagnar på håll då hon tror det är mina vänner med barn som kommer. Har alltså inte heller vart problem innan barnet blev mer rörligt och snabbt (typ den senaste veckan). Förut har bebisen krupit fram (lite långsammare) och så fort hon visat då mycket mildare signaler så har vi tagit bort bebisen. Men oftast har hon bara legat och tittat på bebisen. Hon har också på olika sätt visat att hon vill vara med barnet (t.ex., glad att se henne, vill slicka på henne, försök till att busa lite försiktigt med leksaker, nopprat lite försiktigt och Ibland ej velat gå ut utan barnvagnen om vi skulle dela upp oss i familjen osv). Upplever att hon tidigare vart väldigt försiktig och kärvänlig med bebisen. Jag tycker att det här med olovliga jakten är jobbigt men att det också är helt andra mekanismer än att hon automatiskt blir farlig för människor - men ändå, jag fick på nära håll se vilket rovdjur hon faktiskt är (vilket min mammahjärna då såklart kopplade ihop med min bebis.) Det är också något med mamma - hormoner som stört i vår relation och jag har läst att det finns ett uttalat fenomen där man kan känna omvända känslor mot sina husdjur ett tag efter att man fått barn, när släpper detta undrar jag om någon vet?! Hon har ju tyvärr inte fått samma uppmärksamhet och stimulans och utlopp för sin energi som tidigare men tycker ändå att vi kommer upp i en nivå som är rimlig för stunden. Det kan hända att hon är lite understimulerad just nu. Jag har inte haft samma tid och lust som tidigare, frågan är om det kommer bli bättre el ej. Jag har sett det som temporärt men börjar undra om det verkligen är det då lusten slocknat lite. Vi får ingen ensamtid tillsammans längre. Hon har SÅ många positiva sidor men är också imellanåt jobbig med jakten, i vissa situationer olydig. Hon har sin egna fredade zon som hon kan gå in i men vill helst inte att jag ska behöva stänga in henne där/köra ut henne dit då barnet kryper runt eftersom hon också vill vara med i gemenskapen - och jag vill inte spä på känslan ännu mer av att bli bortkörd. Nu går ju inte det längre efter markeringen. Förut litade jag på att inget skulle hända men nu vågar jag inte riskera något. Men är det en rimlig situation att hela tiden behöva sära på dom och inte kunna slappna av med att de är på samma yta? Och hur länge då? Såklart lämnar man ju dem inte själva i ett rum men skulle ju åtminstone vilja kunna känna mig avslappnad kring att barnet kryper runt och ibland fram till hunden och lita på att inget händer, (såklart får ju barnet inte rycka eller dra i hunden). Känns jättetråkigt och sorgligt om jag måste omplacera men om det är det bästa så får jag göra det. Är det förhastat och överdrivna känslor att börja fundera åt det hållet? Kan detta vända och återgå till hur det var innan? Kan vi hitta tillbaka till det som var innan. Är det bara att hon behöver vänja sig vid barnets nya framfart? Hon har markerat lite för hårt i mitt tycke men är ändå tydlig i sitt språk. Kan jag någonsin lita på att hon inte gör något? Det var verkligen inte såhär jag såg framför mig familjelivet med min hund. snart tar sambon över föräldraledigheten och jag förfäras lite av tanken på att jag ska sitta på jobbet och inte ha kontroll över situationen hemma och behöva oroa mig för ifall sambon glömt stänga grindar el liknande. Usch detta är inte lätt. Gör så ont i hjärtat att tänka på att vi omplacerar henne och att hon kommer undra vart hennes familj och jag som varit så viktig för henne tog vägen. Hon fyller ju 7 år snart. Hon kanske stormtrivs o då är ju det det bästa men hur vet man innan vad som är bäst. tack för återkoppling och reflektioner det hjälper att se andras syn på saken även om det kanske är svårt att förmedla hela bilden av situationen och vår relation.

Det som slår mig när jag läser din text här är att du uttrycker dig väldigt passivt och får det att låta som om saker liksom händer dig utan att du har någon kontroll alls över situationen. Det är "mammahormoner", det är "vi får ingen egentid längre", det är lust som har slocknat. Vill du ha kvar din hund? Alltså helt bortsett från markeringen mot bebisen, utan i det större perspektivet. VILL du ha kvar hunden? I så fall finns det ju saker du rent konkret kan göra. Till att börja med se till att bebisen inte kryper fram till hunden i nuläget - hunden har med all önskvärd tydlighet markerat att hon inte vill det, så fixa det. Med grindar eller på annat sätt. Och prioritera egentid med din hund - kanske en gång i veckan, bara du och hon? Gå en promenad, träna lite, gör det ni gjorde tillsammans före bebis. Även om hon får okej aktivering som det är nu kanske hon behöver veta att hon fortfarande är din och du hennes? Om du gör de här två sakerna - ser till att hålla isär hund och bebis samt ger hunden möjlighet att få vara själv med dig i alla fall ibland - så ser jag det som att du ger henne en rimlig chans att få vara kvar hos dig/er. Men då måste du nog bestämma dig för om du VILL att hon är kvar - för mig känns det inte riktigt så, men det kan ju hända att jag misstolkar dig.

Angående den olovliga jakten, så får man ju inse att hunden som art är en kapabel jägare. Väldigt många hundar av lite storlek klarar att fälla småvilt utan att det gör dem farliga för människor, även om det såklart är jobbigt ur tränings- och hanteringsperspektiv att ha en hund som letar tillfällen att ge sig ut på jakt. Och det ÄR skitsvårt att få bukt med i och med att jakten är så otroligt självbelönande, så där handlar det nog mest om att aldrig ge henne tillfälle, utan alltid ha henne i koppel eller lina.

 

[Sel]

I min värld är det en no brainer, valet står mellan hund eller barn och barnet kan ju inte omplaceras.

Jag tycker lite tvärtom att det inte är hela världen och att det borde gå fint att sära på dem en tid vid de tillfällen man inte är aktivt med. Men det förutsätter ju som sagt att man vill ha hunden kvar.

 

[Babush]

Jag tycker lite tvärtom att det inte är hela världen och att det borde gå fint att sära på dem en tid vid de tillfällen man inte är aktivt med. Men det förutsätter ju som sagt att man vill ha hunden kvar.

Hur länge brukar det vara om du har erfarenhet av det?

 

[Sel]

Hur länge brukar det vara om du har erfarenhet av det?

Jag har ingen aning, det beror väl helt på barn och hund kan jag tänka. Hur tidigt barnet kan lära sig att inte gå fram till hunden.

 

[Sel]

@Milosari skrev ju ett bra inlägg om hur hon hanterade situationen med en hund som låter betydligt mer reaktiv än din, @Babush, och @Midsommarblomster tror jag har erfarenhet också?
Jag minns bara hundar från min egen barndom som inte var klappvänliga och har själv haft en, men inte barn.

 

[dobbis]

@Milosari skrev ju ett bra inlägg om hur hon hanterade situationen med en hund som låter betydligt mer reaktiv än din, @Babush, och @Midsommarblomster tror jag har erfarenhet också?
Jag minns bara hundar från min egen barndom som inte var klappvänliga och har själv haft en, men inte barn.

@Midsommarblomster hund var ju inte farlig, han tyckte bara barnen var jobbiga o blev stressad om jag kommer ihåg rätt.
Och det är en jäkla skillnad på att bli biten av en dv.pinscher eller en malle.

 

[Sel]

@Midsommarblomster hund var ju inte farlig, han tyckte bara barnen var jobbiga o blev stressad om jag kommer ihåg rätt.
Och det är en jäkla skillnad på att bli biten av en dv.pinscher eller en malle.

Det vill jag också minnas, men det handlar ju ändå om en situation där barn och hund måste fredas från varandra så att säga. Sedan tycker jag inte alls att hunden TS beskriver verkar vara farlig som så, vilken hund som helst kan som bekant markera mot ett barn.

En av mina klienter hade en cocker som bet deras son (inte bara markerade), men de vidtog åtgärder och de växte upp tillsammans på ett sätt som fungerade - och i stil med @Milosari s historia blev de väldigt goda vänner när barnet (och hunden) var äldre. De fick dock vara väldigt strikta med besökande barn. TS hund låter inte i närheten av lika komplicerad, det är bara upp till var och en hur mycket arbete man är villig att lägga ned på att få det att fungera och om man kan känna ro i det.

Shiban fungerade med mina brorsbarn också, sedan de blivit såpass stora att de kunde ta till sig vad jag sa till dem. Innan dess höll vi dem åtskilda.

 

[Pilot]

Jag känner flera stycken som har isär hundar och mindre barn/bebisar.
I de flesta fall (typ alla) har det inte hänt något, utan det är bara i förebyggande syfte, mamma-/pappahjärnan som säger att det blir bäst så.
Hos de jag känner så får hundarna vara med när de har koll, men annars får de ligga bortstängda.

Fördelen med en äldre hund är ju att de ofta själv vill ha lugn och ro, när barnet blir lite äldre så är det inget som säger att de inte kan bli bra kompisar.

Vad är det för ras? En stor hund kan göra mycket mer skada än en liten, hur oavsiktligt det än är.
En sällskapshund kan ju bli mer nöjd över berikning av något slag som inte behöver vara alltför krävande. Det kan tex vara torrfoder invirat i en handduk osv.
För en mer krävande bruksras så skrapar det inte ens på yta..

 

[corzette]

Man måste ju inte stänga ute hunden från ett rum. Beroende på storlek (men om jag tänker jämthundsstorlek (min syn på jakthund)) så kan man ju ta 6-8 kompostgaller att sätta ihop runt hundens plats i rummet. Så hunden kan ligga i samma rum men bebis kan inte komma fram till den. Den får då sin "zon" med fritt från bebis men hunden är inte utslängd från "gemenskapen". Visst det blir mkt flytt och så om man byter rum men då slipper man ju även den 100% kontrollen av barnet/hunden. Då kan man "fastna" i en text utan att missa "viktiga sekunder"...

 

[Babush]

Jag känner flera stycken som har isär hundar och mindre barn/bebisar.
I de flesta fall (typ alla) har det inte hänt något, utan det är bara i förebyggande syfte, mamma-/pappahjärnan som säger att det blir bäst så.
Hos de jag känner så får hundarna vara med när de har koll, men annars får de ligga bortstängda.

Fördelen med en äldre hund är ju att de ofta själv vill ha lugn och ro, när barnet blir lite äldre så är det inget som säger att de inte kan bli bra kompisar.

Vad är det för ras? En stor hund kan göra mycket mer skada än en liten, hur oavsiktligt det än är.
En sällskapshund kan ju bli mer nöjd över berikning av något slag som inte behöver vara alltför krävande. Det kan tex vara torrfoder invirat i en handduk osv.
För en mer krävande bruksras så skrapar det inte ens på yta..

Det är 75% storpudel och 25% labbe.

 

[Midsommarblomster]

@Midsommarblomster hund var ju inte farlig, han tyckte bara barnen var jobbiga o blev stressad om jag kommer ihåg rätt.
Och det är en jäkla skillnad på att bli biten av en dv.pinscher eller en malle.

Det stämmer, Bruce var alltid snäll mot barnen Han var en rätt mild pinscher överlag, om man kan uttrycka det så. Sen kan det hända att han gav dem ett litet tjuvnyp om de var framme och viftade i ansiktet på honom alldeles för mycket, för att värja sig, men alltid löst.

TS, jag hade hållit dem separerade med något galler tillsvidare för att se hur det utvecklar sig.

 

[Piaff]

Hur länge brukar det vara om du har erfarenhet av det?

Tills det räcker med att du verbalt kan säga till ditt barn att den ska låta bli hunden och de lyssnar på det, utan att du fysiskt behöver lyfta bort barnet. För min dotter var det vid tre år ungefär.

Att låta barnet krypa runt fritt runt hunden låter bäddat för att hunden ska bli irriterad. Du behöver ju inte be hunden flytta sig, du kan lyfta bort barnet istället.

 

[Pilot]

Det är 75% storpudel och 25% labbe.

Det är en stor hund så förstår att du blir orolig.
Samtidigt som jag tycker du ska lita på din magkänsla, så får jag känslan av att anledningen att du tog så hårt på att hunden sa ifrån är att hunden tog en hare nyligen och din hjärna drar ett likhetstecken mellan den och ditt barn.
Det är väldigt stor skillnad på en hare och ditt barn.

Jag hade om jag var du väntat ett litet tag för att se om känslan lägger sig. Känner du dig fortfarande väldigt otrygg med hunden trots att de är åtskilda så hade jag gjort något åt det.

 

[Sel]

Avliva förstår jag inte alls varför det är nödvändigt? Låter som en helt rimlig hund med tydligt hundspråk. Jag tycker det finns två alternativ: antingen ser du till att barn och hund hålls åtskilda vid svåra situationer exempelvis att hunden har en hage eller koja dit den kan gå undan/du skicka hunden där barnet inte kommer åt eller så omplacerar du till en familj utan små barn (om hunden gillar äldre barn).

Jag tycker också att det låter som en helt vanlig hund. Personligen kommer "eller avlivning" ifrån att det är en något äldre hund och om den har reservationer kanske det inte är helt lätt att hitta nytt hem åt den helt enkelt.

 

[Babush]

Ja avlivning känns absolut inte aktuellt.