Jag förstår inte riktigt. Menar du att du har litat på att hunden löser detta?
I min värld är det självklart att inte ha småbarn och hund tillsammans utan konstant koll. Barn från skolåldern har man uppsikt över, hur mycket beror på relationen mellan barn och hund och barnets ålder och mognad. Ett djur är ett djur och ska aldrig behöva ha ansvaret för integration med vare sig människor eller djur. Det är vårt ansvar som vuxna människor. Man brukar säga att en vuxen hund mentalt är som ett 2-3 årigt barn. Jag hoppas att ingen lämnar en bebis ensam med ett barn i den åldern heller just för att det kan gå så fruktansvärt illa.
Min känsla är att du måste sluta se på allt som något som bara händer och istället börja agera förebyggande. Lär dig se farorna innan det händer. Jag menar inte att du ska bli ett överbeskyddande mentalt vrak av oro utan just lära dig att se potentiella faror och förebygga dem. Lika självklart som det bör vara att aldrig låta hund och barn integrera på sådant sätt att hunden känner att den måste försvara sig är det att förebygga att barnet får el i sig genom att sticka in något i eluttag eller får tag i vassa föremål, giftiga medel som tvätt, städ och diskmedel eller lyckas öppna luckor/lådor och få något tungt över sig, riskera att ramla ner för trappan/stolen/bordet/byrån/bokhyllan osv. Eller stoppa in huvudet mellan spjälor och fastna. Ett barns upptäckarglädje ska uppmuntras men den måste också göras så säker som det går. Precis som att ingen skulle cykla/låta barn cykla utan säker hjälm och att ingen skulle låta barn åka bil utan att sitta fastspänd i korrekt installerad för barnet lämpligt babysskydd/bilbarnstol måste man också förebygga annat. Olyckor händer ändå men vissa saker är inga olyckor. Det är slarv, nonchalans och bristande omsorg om barnet och det är barnet som får betala.