Hur bemöta ”silent treatment”?

Min mamma brukade ignorera mig när jag var barn. Hon sa aldrig varför eller vad hon ville så jag blev tvungen att prova olika saker för att se vad som var ”rätt”. T.ex rensa kattlådan. Nej, hon teg fortfarande så jag fick prova något annat tills jag gjorde ”rätt” sak och hon började svara på tilltal igen.
Hon brukade också lägga skulden på mig: ”Du vill ju inte heller prata!”.

Vi har inte kontakt längre, jag bröt med båda föräldrarna efter att jag flyttat långt och minnena började komma tillbaka. Har försökt ha kontakt några gånger men nej, de vill inte se vad de gjort. (Det är fler saker än att bara ignorera mig).

Det där känner jag tyvärr igen alltför väl. Nu när jag är vuxen och jag tycker att min mamma betett sig illa gör jag likadant, d v s jag låter henne kontakta mig igen och jag tar ingen kontakt alls. Att försöka prata med henne om det går inte, alltid när man försöker ta upp mindre bra saker för att prata om dem säger hon att hon inte minns, så då ger jag tillbaka istället. kanske dumt och barnsligt, men den enda utväg jag kunnat hitta för att behålla sinnesfriden.
 
Du bör bli stor som ett hus istället och och se förhållandet och det du blir utsatt för helt oacceptabelt.

Precis så tänker jag. Om du vill stanna i förhållandet - nästa gång denna silent treatment inträffar: Bli stor som ett hus, ta i från tårna, ställ honom mot väggen, bli rosenrasande (jag har en känsla av att du kan det...). Ge ultimatum, pang på bara - detta beteendet är INTE acceptabelt, inte för ett ögonblick. Fan om du behandlar mig på detta viset en gång till! Ta fram vildkatten (eller brukshunden...!) i dig med alla klor och tänder. Bli VANSINNIG!

Just nu respekterar han dig inte för fem öre (fastän han är gullig och rar och underbar resten av tiden. Det har han ju råd med.)

Och vik inte undan för en sekund. Varesej med blicken eller din framtoning.

Jag har (hade) en väninna som behandlade mig på det viset under många år. Ibland hade jag ingen aning om vad jag gjort, hon bara ignorerade mig - för att sedan, plötsligt, återvända som om inget hade hänt. Och jag förväntades då acceptera alltsammans och vara glad att hon var tillbaka igen. Tills jag en dag helt enkelt inte längre satt där på trappan och väntade på att hon, på nåder, skulle öppna dörren igen och släppa in mig. Jag saknar den tid vi hade tillsammans, hon var en otrolig, unik och fantastisk vän. Men nästa gång hon öppnar dörren sitter jag inte längre kvar därute.

Silent treatment är en vidrig härskarteknik. Låt dig inte kontrolleras och styras. Antingen går du - eller också trycker du upp honom mot väggen, ta inga ursäkter, bara förklara att du inte tar mer skit. Inte en gång till. Punkt.

(Jag misstänker att han kanske brukade göra så som barn? Och det fungerade? Jag minns en flicka i min barndom som gjorde så, och föräldrarna lät henne hållas, lät henne härska, lät henne hålla familj och kompisar i sitt våld, tills hon på nåder började prata med dem igen.)

Jag önskar dig massor av styrka och all tänkbar lycka till, vad du än väljer!
 
Senast ändrad:
Precis så tänker jag. Om du vill stanna i förhållandet - nästa gång denna silent treatment inträffar: Bli stor som ett hus, ta i från tårna, ställ honom mot väggen, bli rosenrasande (jag har en känsla av att du kan det...). Ge ultimatum, pang på bara - detta beteendet är INTE acceptabelt, inte för ett ögonblick. Fan om du behandlar mig på detta viset en gång till! Ta fram vildkatten (eller brukshunden...!) i dig med alla klor och tänder. Bli VANSINNIG!

Just nu respekterar han dig inte för fem öre (fastän han är gullig och rar och underbar resten av tiden. Det har han ju råd med.)

Och vik inte undan för en sekund. Varesej med blicken eller din framtoning.

Jag har (hade) en väninna som behandlade mig på det viset under många år. Ibland hade jag ingen aning om vad jag gjort, hon bara ignorerade mig - för att sedan, plötsligt, återvända som om inget hade hänt. Och jag förväntades då acceptera alltsammans och vara glad att hon var tillbaka igen. Tills jag en dag helt enkelt inte längre satt där på trappan och väntade på att hon, på nåder, skulle öppna dörren igen och släppa in mig. Jag saknar den tid vi hade tillsammans, hon var en otrolig, unik och fantastisk vän. Men nästa gång hon öppnar dörren sitter jag inte längre kvar därute.

Silent treatment är en vidrig härskarteknik. Låt dig inte kontrolleras och styras. Antingen går du - eller också trycker du upp honom mot väggen, ta inga ursäkter, bara förklara att du inte tar mer skit. Inte en gång till. Punkt.

(Jag misstänker att han kanske brukade göra så som barn? Och det fungerade? Jag minns en flicka i min barndom som gjorde så, och föräldrarna lät henne hållas, lät henne härska, lät henne hålla familj och kompisar i sitt våld, tills hon på nåder började prata med dem igen.)

Jag önskar dig massor av styrka och all tänkbar lycka till, vad du än väljer!
Jag är lite mer på din linje, att han får lära sig att det faktiskt blir ännu mer obekvämt med oupplösta konflikter. Saker löser sig inte själv.

Jag tror inte en sekund på att jag är tillsammans med vare sig en psykopat eller hustrumisshandlare. Snarare en person som inte lärt sig (eller behövt lära sig) hantera konflikter. Han säger alltid att han känner sig påhoppad och hamnar i någon form av försvar. Säkert väldigt oangenämt för honom, som är konflikträdd, att leva tillsammans med en tjej som är väldigt rätt på och vill prata om konflikter som uppstått 😱

Jag fick till slut nog dagen innan julafton. Jag talade tydligt om hur hans behandling förstör både mig som person och vår relation, att han gör konflikten tio resor värre genom att frysa ut mig på det sättet han gör. Talade rakt ut från hjärtat om att han är barnslig och inte tar sitt ansvar i en konflikt, att det han sysslar med är respektlöst både kring att han inte lyssnar på direktiv samt är tyst. Avslutade med att tala för honom att det här aldrig kommer fungera för mig, att om han inte kan bete sig vuxet i konflikter så får vi gå åt varsitt håll.

Han kom efter en stund ut, gav mig en lång kram bakifrån och bad tusen gånger om ursäkt. Han var uppriktigt ledsen och berättade att han ”stänger av” när det blir obekvämt, att han är ledsen om hans beteende gör mig ledsen och mycket annat.

Jag tror vi måste lära oss hur man löser en konflikt, för oftast handlar det i vårt fall om missförstånd och brist i hur man kommunicerar. Jag vill prata, han tycker jag ältar, jag tycker han lägger locket på, han tycker jag ska ”släppa det” och då talar jag om att det inte är så det fungerar. Då tycker han jag hoppar på honom och pressar honom sen är tystnaden ett faktum... han behöver för det första lära sig att respektera mina krav kring mina hundar, oavsett vad han tycker om kraven. Sen begrip att konflikter som kanske hade löst upp sig på 40 minuter istället tar 1 vecka med hans urusla sätt...
 
Han kom efter en stund ut, gav mig en lång kram bakifrån och bad tusen gånger om ursäkt. Han var uppriktigt ledsen och berättade att han ”stänger av” när det blir obekvämt, att han är ledsen om hans beteende gör mig ledsen och mycket annat.

Jag tror vi måste lära oss hur man löser en konflikt, för oftast handlar det i vårt fall om missförstånd och brist i hur man kommunicerar. Jag vill prata, han tycker jag ältar, jag tycker han lägger locket på, han tycker jag ska ”släppa det” och då talar jag om att det inte är så det fungerar. Då tycker han jag hoppar på honom och pressar honom sen är tystnaden ett faktum... han behöver för det första lära sig att respektera mina krav kring mina hundar, oavsett vad han tycker om kraven. Sen begrip att konflikter som kanske hade löst upp sig på 40 minuter istället tar 1 vecka med hans urusla sätt...

Om ni ska fortsätta som par låter det som att parterapi är en bra julklapp, eller nyårslöfte, till er båda. Av erfarenhet kan jag direkt säga att även om en "talat ut" och tycker det känns som ett samförstånd så är vägen till det överenskomna i verkligheten lång även om viljan är god, därför är terapi ett seriöst tips. Jag tror det är det enda som kan hjälpa er varaktigt faktiskt.
 
Jag är lite mer på din linje, att han får lära sig att det faktiskt blir ännu mer obekvämt med oupplösta konflikter. Saker löser sig inte själv.

Jag tror inte en sekund på att jag är tillsammans med vare sig en psykopat eller hustrumisshandlare. Snarare en person som inte lärt sig (eller behövt lära sig) hantera konflikter. Han säger alltid att han känner sig påhoppad och hamnar i någon form av försvar. Säkert väldigt oangenämt för honom, som är konflikträdd, att leva tillsammans med en tjej som är väldigt rätt på och vill prata om konflikter som uppstått 😱

Jag fick till slut nog dagen innan julafton. Jag talade tydligt om hur hans behandling förstör både mig som person och vår relation, att han gör konflikten tio resor värre genom att frysa ut mig på det sättet han gör. Talade rakt ut från hjärtat om att han är barnslig och inte tar sitt ansvar i en konflikt, att det han sysslar med är respektlöst både kring att han inte lyssnar på direktiv samt är tyst. Avslutade med att tala för honom att det här aldrig kommer fungera för mig, att om han inte kan bete sig vuxet i konflikter så får vi gå åt varsitt håll.

Han kom efter en stund ut, gav mig en lång kram bakifrån och bad tusen gånger om ursäkt. Han var uppriktigt ledsen och berättade att han ”stänger av” när det blir obekvämt, att han är ledsen om hans beteende gör mig ledsen och mycket annat.

Jag tror vi måste lära oss hur man löser en konflikt, för oftast handlar det i vårt fall om missförstånd och brist i hur man kommunicerar. Jag vill prata, han tycker jag ältar, jag tycker han lägger locket på, han tycker jag ska ”släppa det” och då talar jag om att det inte är så det fungerar. Då tycker han jag hoppar på honom och pressar honom sen är tystnaden ett faktum... han behöver för det första lära sig att respektera mina krav kring mina hundar, oavsett vad han tycker om kraven. Sen begrip att konflikter som kanske hade löst upp sig på 40 minuter istället tar 1 vecka med hans urusla sätt...
Jag tror faktiskt fortfarande att han behöver gå i terapi för att reda lite i det där. Omedvetet eller ej, det är ett förfärligt sätt att hantera konflikter på om man bor ihop. Jag kan absolut förstå att man inte är förmögen att ha ett reflekterande samtal när känslorna kokar, men då får man på något sätt meddela att man behöver space, och typ ta en promenad. Men längre än några timmar kan man inte dra ut på det, det är ju helt orimligt.
 
Att läsa den här tråden är som att läsa om mig och mitt ex.
Även han hade svårt att sätta ord på känslor, var konflikträdd och gick i affekt. De första åren bad han om ursäkt över sina verbala utbrott och var ångerfull och ledsen. Sa att han inte ville vara så och ville ha ändring. Jag föreslog terapi men det hände aldrig. Ingen ändring kom heller. Istället lades mer och mer skuld på mig. Jag är i meningsskiljaktigheter lugn och kommunikativ, detta blev en stor trigger för honom. Han blev värre och värre med tiden pga det. Att frysa ute mig och kommunikation var det enda han behärskade. Det kunde pågå i dagar. Det sista kunde han tom åka hemmifrån i någon dag utan att förvarna mig eller svara i telefon när timmarna blev till dygn.
Det tog 3,5 år innan det blev uppenbart för mig hur illa det blivit. De första åren var det "bara" lite tjurande och tjaffsande.

Nu när jag står 7 månader ifrån förhållandet så ser jag tydligt hur mönstret är exakt det samma som fysisk misshandel. Ursäkterna, ångern, offerkoftan, skuldbeläggandet, löfterna....
 
Det är absolut fruktansvärt att bli ignorerad. Visst, ibland kan man behöva vara tyst för att inte kläcka ur sig saker man får ångra, men inte i flera dagar (ens timmar!). Herregud. Han måste lösa detta eller så måste du lämna. Tänk om ni skulle skaffa barn framöver. Barn tycker att en tryckt stämning och att bli ignorerad/silent treatment är jätteläskigt.

Det är totalt respektlöst hur han hanterar dina önskningar om hunden. Jag skulle bli galen. Spelar ingen roll om du är hönsmamma och han tycker att han gör rätt och du fel/du överdriver/whatever, han respekterar inte vad du ber om. Han har inte respekt för dig. Det är din hund. Skulle min man be mig att inte röra hans grejer, även fast jag tycker att det är jättelarvigt, så respekterar jag hans önskningar utav respekt. Jag tänker på barn igen. Hur skulle ni kunna vara föräldrar tillsammans och kompromissa om uppfostran etc om han totalt ignorerar vad du tycker och vill? Nä, gå innan det är för sent.
 
Har jag klantat mig vill jag släppa det så fort som möjligt och gå vidare. Bara tanken på en partner som förväntar sig att mina tillkortakommanden gemensamt ska analyseras och pratas igenom gör mig VÄLDIGT glad att vara singel. Däremot bör en ju rimligtvis i handling visa att en lärt sig något av misstaget, genom att inte upprepa det. Att göra något en VET att någon annan blir ledsen eller upprörd av är ju bara respektlöst och elakt.
 
Han var uppriktigt ledsen och berättade att han ”stänger av” när det blir obekvämt, att han är ledsen om hans beteende gör mig ledsen och mycket annat.

Fast jag skulle inte vilja veta vad han själv tycker att han gör. Jag skulle inte ens vilja höra några ursäkter. Jag skulle vilja veta exakt vad han tänker göra åt det. För det är f*n i mig inte ett normalt beteende.
 
Han kom efter en stund ut, gav mig en lång kram bakifrån och bad tusen gånger om ursäkt. Han var uppriktigt ledsen och berättade att han ”stänger av” när det blir obekvämt, att han är ledsen om hans beteende gör mig ledsen och mycket annat.

Jag vet inte men jag blir illa berörd av hela detta stycket.
För det första tycker jag att kramas bakifrån är rätt vidrigt - inte vilja ta ögonkontakt utan bara pracka nån en kram känns som att fortfarande är avstängd.
 
Jag är lite mer på din linje, att han får lära sig att det faktiskt blir ännu mer obekvämt med oupplösta konflikter. Saker löser sig inte själv.

Jag tror inte en sekund på att jag är tillsammans med vare sig en psykopat eller hustrumisshandlare. Snarare en person som inte lärt sig (eller behövt lära sig) hantera konflikter. Han säger alltid att han känner sig påhoppad och hamnar i någon form av försvar. Säkert väldigt oangenämt för honom, som är konflikträdd, att leva tillsammans med en tjej som är väldigt rätt på och vill prata om konflikter som uppstått 😱

Jag fick till slut nog dagen innan julafton. Jag talade tydligt om hur hans behandling förstör både mig som person och vår relation, att han gör konflikten tio resor värre genom att frysa ut mig på det sättet han gör. Talade rakt ut från hjärtat om att han är barnslig och inte tar sitt ansvar i en konflikt, att det han sysslar med är respektlöst både kring att han inte lyssnar på direktiv samt är tyst. Avslutade med att tala för honom att det här aldrig kommer fungera för mig, att om han inte kan bete sig vuxet i konflikter så får vi gå åt varsitt håll.

Han kom efter en stund ut, gav mig en lång kram bakifrån och bad tusen gånger om ursäkt. Han var uppriktigt ledsen och berättade att han ”stänger av” när det blir obekvämt, att han är ledsen om hans beteende gör mig ledsen och mycket annat.

Jag tror vi måste lära oss hur man löser en konflikt, för oftast handlar det i vårt fall om missförstånd och brist i hur man kommunicerar. Jag vill prata, han tycker jag ältar, jag tycker han lägger locket på, han tycker jag ska ”släppa det” och då talar jag om att det inte är så det fungerar. Då tycker han jag hoppar på honom och pressar honom sen är tystnaden ett faktum... han behöver för det första lära sig att respektera mina krav kring mina hundar, oavsett vad han tycker om kraven. Sen begrip att konflikter som kanske hade löst upp sig på 40 minuter istället tar 1 vecka med hans urusla sätt...
Låter ju även nästan som att han blir psykiskt blockerad när han riskerar "förlora ansiktet" dvs någon försöker påverka hans beteende på ett område där han anser sig vara en expert. Som tex kasta pinnar, att han inte ger gensvar alls och dessutom kanske kastar några pinnar extra bara för att visa.

Dvs han verkar inte klara av att någon berättar för honom hur man ska göra? (eller är det bara jag som missförstår? Varför skulle man så väldigt gärna vilja ha med en hund som inte är ens egen någonstans. Det bara måste ju vara för att trotsa?)

Undrans om det finns någonting där som han kan fundera över, hur det känns om han skulle "förlora ansiktet" och säga, det tänkte jag inte på, om pinnarna, bara en till kanske. Den känslan.
 
Senast ändrad:
Jag vet inte men jag blir illa berörd av hela detta stycket.
För det första tycker jag att kramas bakifrån är rätt vidrigt - inte vilja ta ögonkontakt utan bara pracka nån en kram känns som att fortfarande är avstängd.
Jag tänker att det nog är en personlig preferens och att det är magstarkt att kalla det vidrigt. Jag tänker att kramar bakifrån lämnar lite space samtidigt som de är ganska intima. Man kompiskramar liksom aldrig bakifrån.
 
Jag vet inte men jag blir illa berörd av hela detta stycket.
För det första tycker jag att kramas bakifrån är rätt vidrigt - inte vilja ta ögonkontakt utan bara pracka nån en kram känns som att fortfarande är avstängd.

Fast bara för att du kommunicerar på ett annat vis behöver det väl inte betyda att det är obehagligt för TS. Hon tyckte uppenbarligen att det var en ok handling.
Jag tycker tex att kyssar kan vara äckliga. Men skriver inte att jag tycker det är ett vidrigt beteende när någon annan skriver om det som något de uppfattar som positivt.
 
Jag är lite mer på din linje, att han får lära sig att det faktiskt blir ännu mer obekvämt med oupplösta konflikter. Saker löser sig inte själv.

Jag tror inte en sekund på att jag är tillsammans med vare sig en psykopat eller hustrumisshandlare. Snarare en person som inte lärt sig (eller behövt lära sig) hantera konflikter. Han säger alltid att han känner sig påhoppad och hamnar i någon form av försvar. Säkert väldigt oangenämt för honom, som är konflikträdd, att leva tillsammans med en tjej som är väldigt rätt på och vill prata om konflikter som uppstått 😱

Jag fick till slut nog dagen innan julafton. Jag talade tydligt om hur hans behandling förstör både mig som person och vår relation, att han gör konflikten tio resor värre genom att frysa ut mig på det sättet han gör. Talade rakt ut från hjärtat om att han är barnslig och inte tar sitt ansvar i en konflikt, att det han sysslar med är respektlöst både kring att han inte lyssnar på direktiv samt är tyst. Avslutade med att tala för honom att det här aldrig kommer fungera för mig, att om han inte kan bete sig vuxet i konflikter så får vi gå åt varsitt håll.

Han kom efter en stund ut, gav mig en lång kram bakifrån och bad tusen gånger om ursäkt. Han var uppriktigt ledsen och berättade att han ”stänger av” när det blir obekvämt, att han är ledsen om hans beteende gör mig ledsen och mycket annat.

Jag tror vi måste lära oss hur man löser en konflikt, för oftast handlar det i vårt fall om missförstånd och brist i hur man kommunicerar. Jag vill prata, han tycker jag ältar, jag tycker han lägger locket på, han tycker jag ska ”släppa det” och då talar jag om att det inte är så det fungerar. Då tycker han jag hoppar på honom och pressar honom sen är tystnaden ett faktum... han behöver för det första lära sig att respektera mina krav kring mina hundar, oavsett vad han tycker om kraven. Sen begrip att konflikter som kanske hade löst upp sig på 40 minuter istället tar 1 vecka med hans urusla sätt...
Men jag förstår inte riktigt? Du ber honom att inte ta med din hund till hans mamma och förklarar varför och ändå gör han det och messar dig på jobbet (!) att din 12-åriga hund med krasslig mage har fått kyckling, grisöra, kex och ost och lekt med den lilla okända hunden också.
Det låter ju bara jättekonstigt. Att ni har olika sätt att hantera konflikter och kommunicera är ju en sak, men det där är ju något annat. Vad svarar han innan du går till jobbet vid ett sådant tillfälle? Säger han bara ”okej” och sedan handlar tvärtemot?
 

Jag har relativt nyligen (dock över 1½ år sedan vi separerade) varit i ett förhållande som varade ca 5 år och blev på många sett ett uppvaknande om vilka människor som finns där ute. Det jag verkligen, verkligen skulle vilja att du funderar över, från en som varit med om något hemskt till en som kanske är på väg att bli det, är att fråga dig själv om du har bra koll på den typen av människa som folk tidigare i den tråden beskrivit. Om du inte har blivit bränd själv eller varit nära inblandad i hur någon annan blivit metodiskt nerbruten så tycker jag ärligt talat att du ska stanna upp ett tag och lyssna på människorna i tråden och försöka se vad det är som sägs.
Det här är någonting som inte är uppenbart och är designat av "den andre" att vara just dold krigföring.

Jag försöker generellt ha perspektivet att man inte kan få en god bild av något så komplext som andra människor och deras relationer från några inlägg på nätet och därmed inte dra på med för stora växlar på väldigt lite information. Men med tanke på att det är så begränsat så tänker jag säga som det är. Jag har ingen koll på hur han är och jag har ingen koll på dig, det jag skriver nu är baserat på min situation och det jag snappat upp på andra håll, samt den skärva av information du delat med dig av. Så om jag skriver något som verkar vara ett påstående om dig eller honom så är det inte det, det är en generellt menat. Jag hävdar heller inte att det jag skriver är fakta, utan det är min bild av hur det fungerar.

Allt inleds med förälskelsefasen. Man blir utvald för att man uppfyller deras profil, man får inte vara för stark och man ska helst bry sig om andra, lyhörd för andras behov och ha överseende för andras misstag. Man vill vara till lags och bli älskad. "Den andre", som under större delen av sitt liv bedrivit psykologisk krigföring mot sin omgivning och använd rök och speglar för att överleva, läser av vad som verkar göra oss nöjda och glada och försöker vara allt man någonsin önskat hos en partner. Man tror att man har hittat den man alltid varit menad för och de gör allt för att man ska känna så. Redan här har man försvagat sina gränser, för inte skulle denna underbara person vara ett hot?
Förälskelsefasen är en process där "den andre" samlar information om oss, som den sedan kan använda i nästa fas. När vi är helt i deras klor så börjar de små övertrampen ske. De provar sig fram i början, gör något sårande, ser hur man reagerar. Om man inte accepterar det så blir de gulliga och slätar över det. Nästa gång så har de ändrat taktik och kommer lite längre, man har flyttat sin gräns för vad man accepterar lite grann. De kan spela offret och skjuta över skulden på oss mer och mer, trots att det var den andre som gjorde fel från första början. Detta fortsätter och blir värre och grövre, ens gränser eroderar sakta bort. De har övergått från att vara kärleksfulla till att vara förebrående och exempelvis tycka att man förtrycker dem. Säger man emot så har man sårat dem och "låter dem aldrig göra någonting", man är alltid negativ mot deras planer och man gör aldrig rätt. Man adopterar den verklighet de har arbetat fram åt en, där de drar i alla trådar och man förvandlats till en missbrukare som gör allt för att få lite av deras ömhet igen.
Och man har ingen aning om det här. Det kanske inte känns rätt i magen det som händer, men man kan inte sätta fingret på det och man är för fast för att göra något åt det.

Lite mer blandade saker:

De ser till att man blir separerad från sina nära och kära, genom att kanske börja klaga på dem eller komma med synpunkter som inte går ihop men som man tar på allvar ändå för att det är det man gör mot den man älskar. De behöver att man inte har kloka röster och ögon omkring sig som kan ruska om en och få en att se vad som händer. Man får absolut inte gå till en psykolog för det vore direkt kontraproduktivt för dem.

De spelar på att inte förstå vad de gör. De vill att man ska känna att "de inte förstår bättre", de "förstår inte vad de gör". "Om jag bara kan få honom/henne att se det från mitt håll så kommer allt bli bra igen". Det kommer aldrig hända. Den andre är inte där för att ni ska komma överens och få det bra ihop, den är inte kapabel till ett hälsosamt förhållande, den lever efter sina villkor. Men de hägrar med det, de spelar på det, de använder det emot dig.

De dresserar oss att göra som de vill. Jag kommer ihåg en situation som var så bisarr, men jag kunde ändå inte se det för vad det var förrän långt senare. Mitt ex "pluggade" och brukade pika mig att det var mitt fel att det inte gick bra för henne. Jag skulle ta vår dotter (runt 1 år gammal) och åka därifrån så hon fick studiero och det gjorde jag ju aldrig, menade hon. Jag sa att hon behöver berätta för mig när hon behöver att vi åker, annars vet jag ju inte. Hennes svar var "Nej... Det borde du bara förstå". Jag kunde inte göra rätt även om jag ville. Ska tilläggas att när vi väl åkte och var borta i flera timmar så hon kunde plugga så tog hon bilen och åkte iväg istället, jag tror ärligt talat att hon åkte till en annan karl. Hon förnekade att hon ens varit iväg.

De har olika knep. Dessa är mer eller mindre välkända. Ett av dem är "att försvinna". Det kan mycket väl vara silent treatment, det kan vara att fysiskt hålla sig borta ett tag. Varför? Vem vet.. Jag tror att det är för att visa att man gjort fel utan att behöva förklara något eller för den delen möjliggöra något konstruktivt. En smäll på fingrarna helt enkelt. Sen avslutar man det fint med att lassa över all skuld på den andra.
Ett annat knep är att explodera av ilska för att skrämma den andra till att släppa ämnet. Nej, de är inte arga i normal bemärkelse, det är ett knep för att slippa diskutera.

Det är alltid dom det är mest synd om. De vrider och vänder på saker tills man knappt känner igen dem längre. De kör med s.k. "gaslighting" (som någon var inne på tidigare), dvs försöker få oss att tro att verklighet inte är verklighet längre, eller snarare att verkligheten är vad de säger att den är. Man vet varken ut eller in till slut. "Hur kan man uppleva saker så olika?" , "Vad är det jag missar?", "Jag har säkert fel".

Till slut så vill jag säga det här, för det här är den absolut viktigaste lärdomen av allt jag var med om. Hitta dina gränser och om någon kliver över så gäller följande (förutsatt att det är en person man vill ha i sitt liv och som själv vill vara det):

De kan ta ansvar för vad de gjort.
De kan be om ursäkt eller åtminstone visa tydligt att de förstår att det blev fel.
De respekterar att man känner som man känner.
De går med på att inte göra om det eller åtminstone ge en fullgod förklaring till varför de behöver fortsätta med det de gör, det kan ju vara så att man kan godta det om man förstår vad det handlar om.
Vara beredda på att vara en del av att det blir bra för båda.

Man ska aldrig någonsin tumma på vissa gränser, inte för någon. De är ens integritet och de är ens självrespekt.

Om någon trampar på dig och låtsas som att de inte förstår bättre trots att man säger rakt ut vad som är fel, så är det bara trams. De vet mycket väl vad de gör och oavsett så är en person som är så långt ifrån hur man själva fungerar ingen som kommer hedra en. Dessutom så är oförstånd ingen bra ursäkt, särskilt inte för en vuxen människa.

Sist men inte minst vill jag säga att de är rädda för att bli lämnade. De bryr sig inte om att just Du försvinner ur deras liv, de bryr sig om att bli lämnade. Så om man till slut lyckas samla kraft och mod att försöka ta sig ur ett sådant förhållande så kan man förvänta sig att de återgår till att visa kärlek och att de förändrats. De försöker ge en den "fix" man gått och suktat efter, bekräftelsen, kärleken som försvann, allt. Och det håller ett tag, sen är man tillbaka. Igen.

Det skiner säkert igenom en hel del i det jag skrivit, och det får vara så. Ta det för vad det är. Det är livsomvälvande att bli så pass nerbruten och bortkastad. Det finns rovdjur där ute och man ser dem inte om man inte blivit alltför bekant med en och tagit sig ur det med livet i behåll. De flesta som hamnar i vägen för sådana människor lär inte lyssna på andra utan göra samma misstag själva. Det är så vi människor fungerar. Vi är också väldigt mottagliga när vi har lågt självförtroende, låg självkänsla och/eller lågt egenvärde. Vi blir lätt offer för de som har lömska motiv, just för att de lockar oss med det vi längtar efter. Kärlek, bekräftelse.. Men är det för bra för att vara sant så finns risken att det inte är sant.
Hellre själv än att leva på någon annans villkor.
 
Jag har relativt nyligen (dock över 1½ år sedan vi separerade) varit i ett förhållande som varade ca 5 år och blev på många sett ett uppvaknande om vilka människor som finns där ute. Det jag verkligen, verkligen skulle vilja att du funderar över, från en som varit med om något hemskt till en som kanske är på väg att bli det, är att fråga dig själv om du har bra koll på den typen av människa som folk tidigare i den tråden beskrivit. Om du inte har blivit bränd själv eller varit nära inblandad i hur någon annan blivit metodiskt nerbruten så tycker jag ärligt talat att du ska stanna upp ett tag och lyssna på människorna i tråden och försöka se vad det är som sägs.
Det här är någonting som inte är uppenbart och är designat av "den andre" att vara just dold krigföring.

Jag försöker generellt ha perspektivet att man inte kan få en god bild av något så komplext som andra människor och deras relationer från några inlägg på nätet och därmed inte dra på med för stora växlar på väldigt lite information. Men med tanke på att det är så begränsat så tänker jag säga som det är. Jag har ingen koll på hur han är och jag har ingen koll på dig, det jag skriver nu är baserat på min situation och det jag snappat upp på andra håll, samt den skärva av information du delat med dig av. Så om jag skriver något som verkar vara ett påstående om dig eller honom så är det inte det, det är en generellt menat. Jag hävdar heller inte att det jag skriver är fakta, utan det är min bild av hur det fungerar.

Allt inleds med förälskelsefasen. Man blir utvald för att man uppfyller deras profil, man får inte vara för stark och man ska helst bry sig om andra, lyhörd för andras behov och ha överseende för andras misstag. Man vill vara till lags och bli älskad. "Den andre", som under större delen av sitt liv bedrivit psykologisk krigföring mot sin omgivning och använd rök och speglar för att överleva, läser av vad som verkar göra oss nöjda och glada och försöker vara allt man någonsin önskat hos en partner. Man tror att man har hittat den man alltid varit menad för och de gör allt för att man ska känna så. Redan här har man försvagat sina gränser, för inte skulle denna underbara person vara ett hot?
Förälskelsefasen är en process där "den andre" samlar information om oss, som den sedan kan använda i nästa fas. När vi är helt i deras klor så börjar de små övertrampen ske. De provar sig fram i början, gör något sårande, ser hur man reagerar. Om man inte accepterar det så blir de gulliga och slätar över det. Nästa gång så har de ändrat taktik och kommer lite längre, man har flyttat sin gräns för vad man accepterar lite grann. De kan spela offret och skjuta över skulden på oss mer och mer, trots att det var den andre som gjorde fel från första början. Detta fortsätter och blir värre och grövre, ens gränser eroderar sakta bort. De har övergått från att vara kärleksfulla till att vara förebrående och exempelvis tycka att man förtrycker dem. Säger man emot så har man sårat dem och "låter dem aldrig göra någonting", man är alltid negativ mot deras planer och man gör aldrig rätt. Man adopterar den verklighet de har arbetat fram åt en, där de drar i alla trådar och man förvandlats till en missbrukare som gör allt för att få lite av deras ömhet igen.
Och man har ingen aning om det här. Det kanske inte känns rätt i magen det som händer, men man kan inte sätta fingret på det och man är för fast för att göra något åt det.

Lite mer blandade saker:

De ser till att man blir separerad från sina nära och kära, genom att kanske börja klaga på dem eller komma med synpunkter som inte går ihop men som man tar på allvar ändå för att det är det man gör mot den man älskar. De behöver att man inte har kloka röster och ögon omkring sig som kan ruska om en och få en att se vad som händer. Man får absolut inte gå till en psykolog för det vore direkt kontraproduktivt för dem.

De spelar på att inte förstå vad de gör. De vill att man ska känna att "de inte förstår bättre", de "förstår inte vad de gör". "Om jag bara kan få honom/henne att se det från mitt håll så kommer allt bli bra igen". Det kommer aldrig hända. Den andre är inte där för att ni ska komma överens och få det bra ihop, den är inte kapabel till ett hälsosamt förhållande, den lever efter sina villkor. Men de hägrar med det, de spelar på det, de använder det emot dig.

De dresserar oss att göra som de vill. Jag kommer ihåg en situation som var så bisarr, men jag kunde ändå inte se det för vad det var förrän långt senare. Mitt ex "pluggade" och brukade pika mig att det var mitt fel att det inte gick bra för henne. Jag skulle ta vår dotter (runt 1 år gammal) och åka därifrån så hon fick studiero och det gjorde jag ju aldrig, menade hon. Jag sa att hon behöver berätta för mig när hon behöver att vi åker, annars vet jag ju inte. Hennes svar var "Nej... Det borde du bara förstå". Jag kunde inte göra rätt även om jag ville. Ska tilläggas att när vi väl åkte och var borta i flera timmar så hon kunde plugga så tog hon bilen och åkte iväg istället, jag tror ärligt talat att hon åkte till en annan karl. Hon förnekade att hon ens varit iväg.

De har olika knep. Dessa är mer eller mindre välkända. Ett av dem är "att försvinna". Det kan mycket väl vara silent treatment, det kan vara att fysiskt hålla sig borta ett tag. Varför? Vem vet.. Jag tror att det är för att visa att man gjort fel utan att behöva förklara något eller för den delen möjliggöra något konstruktivt. En smäll på fingrarna helt enkelt. Sen avslutar man det fint med att lassa över all skuld på den andra.
Ett annat knep är att explodera av ilska för att skrämma den andra till att släppa ämnet. Nej, de är inte arga i normal bemärkelse, det är ett knep för att slippa diskutera.

Det är alltid dom det är mest synd om. De vrider och vänder på saker tills man knappt känner igen dem längre. De kör med s.k. "gaslighting" (som någon var inne på tidigare), dvs försöker få oss att tro att verklighet inte är verklighet längre, eller snarare att verkligheten är vad de säger att den är. Man vet varken ut eller in till slut. "Hur kan man uppleva saker så olika?" , "Vad är det jag missar?", "Jag har säkert fel".

Till slut så vill jag säga det här, för det här är den absolut viktigaste lärdomen av allt jag var med om. Hitta dina gränser och om någon kliver över så gäller följande (förutsatt att det är en person man vill ha i sitt liv och som själv vill vara det):

De kan ta ansvar för vad de gjort.
De kan be om ursäkt eller åtminstone visa tydligt att de förstår att det blev fel.
De respekterar att man känner som man känner.
De går med på att inte göra om det eller åtminstone ge en fullgod förklaring till varför de behöver fortsätta med det de gör, det kan ju vara så att man kan godta det om man förstår vad det handlar om.
Vara beredda på att vara en del av att det blir bra för båda.

Man ska aldrig någonsin tumma på vissa gränser, inte för någon. De är ens integritet och de är ens självrespekt.

Om någon trampar på dig och låtsas som att de inte förstår bättre trots att man säger rakt ut vad som är fel, så är det bara trams. De vet mycket väl vad de gör och oavsett så är en person som är så långt ifrån hur man själva fungerar ingen som kommer hedra en. Dessutom så är oförstånd ingen bra ursäkt, särskilt inte för en vuxen människa.

Sist men inte minst vill jag säga att de är rädda för att bli lämnade. De bryr sig inte om att just Du försvinner ur deras liv, de bryr sig om att bli lämnade. Så om man till slut lyckas samla kraft och mod att försöka ta sig ur ett sådant förhållande så kan man förvänta sig att de återgår till att visa kärlek och att de förändrats. De försöker ge en den "fix" man gått och suktat efter, bekräftelsen, kärleken som försvann, allt. Och det håller ett tag, sen är man tillbaka. Igen.

Det skiner säkert igenom en hel del i det jag skrivit, och det får vara så. Ta det för vad det är. Det är livsomvälvande att bli så pass nerbruten och bortkastad. Det finns rovdjur där ute och man ser dem inte om man inte blivit alltför bekant med en och tagit sig ur det med livet i behåll. De flesta som hamnar i vägen för sådana människor lär inte lyssna på andra utan göra samma misstag själva. Det är så vi människor fungerar. Vi är också väldigt mottagliga när vi har lågt självförtroende, låg självkänsla och/eller lågt egenvärde. Vi blir lätt offer för de som har lömska motiv, just för att de lockar oss med det vi längtar efter. Kärlek, bekräftelse.. Men är det för bra för att vara sant så finns risken att det inte är sant.
Hellre själv än att leva på någon annans villkor.

Tack för att du delade med dig. Känner igen mig i mycket tyvärr. Skönt att du kommit ur det!
 
Jag tänker att det nog är en personlig preferens och att det är magstarkt att kalla det vidrigt. Jag tänker att kramar bakifrån lämnar lite space samtidigt som de är ganska intima. Man kompiskramar liksom aldrig bakifrån.

Jag tycker att kramas bakifrån är väldigt mysigt, och speciellt som du säger i den här situationen; det skapar intimitet men ändå avstånd. Tycker inte alls det är vidrigt någonstans.
 
Jag har relativt nyligen (dock över 1½ år sedan vi separerade) varit i ett förhållande som varade ca 5 år och blev på många sett ett uppvaknande om vilka människor som finns där ute. Det jag verkligen, verkligen skulle vilja att du funderar över, från en som varit med om ...

Tack för ett långt och väl genomtänkt svar!

Jag är själv uppvuxen med en mamma som haft fruktansvärda män. Allt ifrån fysisk misshandel till psykisk. Jag har också träffat en kille som absolut skulle passa in på flera av dina punkter... den mannen valde jag att lämna och bad honom dra åt helvete. Han försökte under 1,5 år bryta ner mig med både verbala och fysiska hot, svartsjuka, kontrollerande, gaslightning, silent treatment och isolera mig från vänner. Det var ganska tydligt redan från början av vårt dejtande att något inte stämde.

Jag är inte blind för något, jag anser mig själv ha en relativt bra självkänsla. Jag står stadigt på fötterna i mina relationer. Den sjuka killen innan lärde mig att ”känns det fel så är det fel”. Enkel och bra lärdom.

Min nuvarande är allt ifrån allt det där du beskriver och det jag tidigare testat på. Jag tror fortfarande mycket handlar om, som några varit inne på, att han är rädd för att tappa ansiktet. Att det är jobbigt att erkänna att man gjort bort sig. Skitfjantigt och barnsligt; absolut. Psykopatisk och sociopat; verkligen inte.

Han är på riktigt en fantastisk människa att leva med. Jag har aldrig träffat en person som jag har så otroligt roligt med, som jag litar på och som aldrig någonsin varit kontrollerande eller svartsjuk. Han är väldigt stabil, känns trygg och balanserad. Däremot är han urusel på att hantera konflikter i nära relationer!

Han skulle absolut kunna tänka sig gå i parterapi och även egna samtal för att jobba med sitt sätt att hantera konflikter. Det är han inte alls främmande för. Vilket för mig visar på att han faktiskt själv vill få ordning på kommunikationen.

Jag sa till en vän häromdagen att oavsett vad jag skriver i den här tråden, om hur bra han är osv, så kommer nog folk fortfarande tycka (Om inte ännu mer!) att jag lever med en farlig man.... vilket är sorgligt. För det är allt annat än det han faktiskt är. Jag är absolut inte i någon kärleksdimma där jag inte kan se oroväckande signaler, överhuvudtaget. Tvärtom så är jag väldigt analytisk efter min sista tabbe med idioten tidigare.

Jag tar absolut till mig av det flera skriver, men det innebär inte att jag håller med. Det dras på väldigt höga växlar, när det jag ser är en kille som aldrig fått lära sig att konflikter ÄR jobbiga och man måste ta ansvar för att lösa den, inte kväva problem med tystnad.
 
Tack för ett långt och väl genomtänkt svar!

Jag är själv uppvuxen med en mamma som haft fruktansvärda män. Allt ifrån fysisk misshandel till psykisk. Jag har också träffat en kille som absolut skulle passa in på flera av dina punkter... den mannen valde jag att lämna och bad honom dra åt helvete. Han försökte under 1,5 år bryta ner mig med både verbala och fysiska hot, svartsjuka, kontrollerande, gaslightning, silent treatment och isolera mig från vänner. Det var ganska tydligt redan från början av vårt dejtande att något inte stämde.

Jag är inte blind för något, jag anser mig själv ha en relativt bra självkänsla. Jag står stadigt på fötterna i mina relationer. Den sjuka killen innan lärde mig att ”känns det fel så är det fel”. Enkel och bra lärdom.

Min nuvarande är allt ifrån allt det där du beskriver och det jag tidigare testat på. Jag tror fortfarande mycket handlar om, som några varit inne på, att han är rädd för att tappa ansiktet. Att det är jobbigt att erkänna att man gjort bort sig. Skitfjantigt och barnsligt; absolut. Psykopatisk och sociopat; verkligen inte.

Han är på riktigt en fantastisk människa att leva med. Jag har aldrig träffat en person som jag har så otroligt roligt med, som jag litar på och som aldrig någonsin varit kontrollerande eller svartsjuk. Han är väldigt stabil, känns trygg och balanserad. Däremot är han urusel på att hantera konflikter i nära relationer!

Han skulle absolut kunna tänka sig gå i parterapi och även egna samtal för att jobba med sitt sätt att hantera konflikter. Det är han inte alls främmande för. Vilket för mig visar på att han faktiskt själv vill få ordning på kommunikationen.

Jag sa till en vän häromdagen att oavsett vad jag skriver i den här tråden, om hur bra han är osv, så kommer nog folk fortfarande tycka (Om inte ännu mer!) att jag lever med en farlig man.... vilket är sorgligt. För det är allt annat än det han faktiskt är. Jag är absolut inte i någon kärleksdimma där jag inte kan se oroväckande signaler, överhuvudtaget. Tvärtom så är jag väldigt analytisk efter min sista tabbe med idioten tidigare.

Jag tar absolut till mig av det flera skriver, men det innebär inte att jag håller med. Det dras på väldigt höga växlar, när det jag ser är en kille som aldrig fått lära sig att konflikter ÄR jobbiga och man måste ta ansvar för att lösa den, inte kväva problem med tystnad.
Det jag oroar mig för är att han inte verkar respektera din önskan om hur man ska behandla dina djur. För mig hade det varit en varningssignal för att andra saker inte heller respekteras.
Jag förstår att du blir knäckt av silent treatment, men kan han tänka sig att gå i t.ex. parterapi så går det ju att hitta sätt att hantera det. Det borde påverka honom på fler plan.
Men just att inte respekten finns för dina tankar, val och åsikter om saker du faktiskt vet bättre om och har mandat att styra, tycker jag känns oroande.
 
Tack för ett långt och väl genomtänkt svar!

Jag är själv uppvuxen med en mamma som haft fruktansvärda män. Allt ifrån fysisk misshandel till psykisk. Jag har också träffat en kille som absolut skulle passa in på flera av dina punkter... den mannen valde jag att lämna och bad honom dra åt helvete. Han försökte under 1,5 år bryta ner mig med både verbala och fysiska hot, svartsjuka, kontrollerande, gaslightning, silent treatment och isolera mig från vänner. Det var ganska tydligt redan från början av vårt dejtande att något inte stämde.

Jag är inte blind för något, jag anser mig själv ha en relativt bra självkänsla. Jag står stadigt på fötterna i mina relationer. Den sjuka killen innan lärde mig att ”känns det fel så är det fel”. Enkel och bra lärdom.

Min nuvarande är allt ifrån allt det där du beskriver och det jag tidigare testat på. Jag tror fortfarande mycket handlar om, som några varit inne på, att han är rädd för att tappa ansiktet. Att det är jobbigt att erkänna att man gjort bort sig. Skitfjantigt och barnsligt; absolut. Psykopatisk och sociopat; verkligen inte.

Han är på riktigt en fantastisk människa att leva med. Jag har aldrig träffat en person som jag har så otroligt roligt med, som jag litar på och som aldrig någonsin varit kontrollerande eller svartsjuk. Han är väldigt stabil, känns trygg och balanserad. Däremot är han urusel på att hantera konflikter i nära relationer!

Han skulle absolut kunna tänka sig gå i parterapi och även egna samtal för att jobba med sitt sätt att hantera konflikter. Det är han inte alls främmande för. Vilket för mig visar på att han faktiskt själv vill få ordning på kommunikationen.

Jag sa till en vän häromdagen att oavsett vad jag skriver i den här tråden, om hur bra han är osv, så kommer nog folk fortfarande tycka (Om inte ännu mer!) att jag lever med en farlig man.... vilket är sorgligt. För det är allt annat än det han faktiskt är. Jag är absolut inte i någon kärleksdimma där jag inte kan se oroväckande signaler, överhuvudtaget. Tvärtom så är jag väldigt analytisk efter min sista tabbe med idioten tidigare.

Jag tar absolut till mig av det flera skriver, men det innebär inte att jag håller med. Det dras på väldigt höga växlar, när det jag ser är en kille som aldrig fått lära sig att konflikter ÄR jobbiga och man måste ta ansvar för att lösa den, inte kväva problem med tystnad.

Skönt att höra att det inte handlar om något sådant och att du hittat en fin människa du tycker om! Alla har skavanker och stolthet och olika barnsliga sidor kvar, fint av dig att du ser det som du ser det tycker jag. Man lär våga tro på förändring och se vad som kan bli med när man lägger ner arbetet. Den perfekta människan för en finns ju inte out of the box direkt.

Om han vill jobba på sina issues så är det ju bara att rocka loss :)
 

Liknande trådar

Kropp & Själ Jag tror att jag "gått i väggen". I lördags gick ett av akvarierna här hemma sönder och så även jag. Det kändes som att allt rasade runt...
2 3 4
Svar
72
· Visningar
4 103
Relationer Jag måste få klappa mig själv på axeln nu. Ingen annan gör det ändå. Skulle ringa ett viktigt samtal i oktober och idag lyckades jag...
Svar
8
· Visningar
823
Senast: alazzi
·
Övr. Hund Jag har en pomeraniantik på 6 år, som är en väldigt känslig individ. Det har tagit fram tills i år att få henne trygg nog att vara ensam...
2 3
Svar
49
· Visningar
3 883
L
Relationer Jag har en fråga som jag väldigt gärna skulle vilja veta hur andra tänker! Men jag ska försöka att förklara utan att av slöja förmycket...
2 3
Svar
48
· Visningar
4 064
Senast: LiviaFilippa
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • 🇪🇺EU VALET 2024🇸🇪
Tillbaka
Upp