Men snälla du, vänner sen dagistiden, över 25 år snart med jäkligt bra kontakt med varandra. Jag tror faktiskt jag vet hur våran relation är med varandra och vad dom anser. Hade dom tyckt att jag inte gav dom något så antar jag att dom inte heller hade hört av sej särskilt ofta heller eller velat umgås särskilt mycket.
Har du tänkt på vilket ansvar det är att vara den som ska hjälpa dig att få kontakt med vården i akuta situationer?
Då är det också bara du som kan svara på din ursprungliga fråga.
)
Vadå?
Jag tycker du ska fråga vännerna vad de tycker.
Låter inte alls som en dålig idé faktiskt. Det ska jag nog faktiskt ta upp nästa gång jag pratar med min vän som jag skrev om i första inlägget. Som uppenbart inte kan riktigt låta bli att hjälpa till, det kanske kan få henom att se på saken på ett annorlunda sätt för mycket av det som hen tycker är enkelt i livet är ju inte enkelt för mig. Kommer förmodligen aldrig bli heller.Försök tänka på det som att du satt i rullstol istället, och se om det kan ge några nya infallsvinklar? Om dina vänner skulle försöka lyfta upp dig hela tiden för att du ska nå översta hyllan, då har ni en väldigt osund relation. Om de förväntar sig att de på något sätt ska kunna få dig att börja gå igen, då har ni en väldigt osund relation. Om det ni gör handlar om att släta ut hinder för din rullstol, då har ni en väldigt osund relation. Osv.
Försök tolka om hur ni förhåller er till varandra och dina problem till ett fysiskt, tydligt hinder och se om du kan se de rimliga gränserna tydligare då. Om du kanske kan göra klart för dig vad som är vänskap och vad som är omhändertagande. (Rullstolen är såklart bara ett klumpigt exempel.
"Jag om nåt är ju ett exempel på att vård och professionell hjälp utan vänner inte hjälper i längden"
Har inte anklagat någon? Jag menar bara att jag tror att många behöver även på ett privat hemmaplan någon att kommunicera med när det gäller viktiga delar i livet. Det är ju trots allt en hel del av mig själv som jag håller undan.
Det är ingen av mina vänner som har ansvar för någonting. Dock så hjälper det mig väldigt i den stöttningen som jag fått av denna vännen. Som jag skrev förut så har jag ju kontakt med vården oavsett ändå, men det underlättar otroligt mycket för mig att ha någon med mig.
Fast det vet den ju inte om. Den vet inte att det hjälper mig så extremt mycket. Jag säger aldrig sånt till någon för det gör att det blir ett stort ansvar. Min vän hjälper mig och det gör den för att det har varit lite den som insisterat på att följa med och hjälpa till så att saker och ting blir rätt då det ju inte är lätt att ensam slåss mot läkare och allt det där.
Jag har ju inga krav, det är ju den som är den drivande när det gäller att hjälpa till. Jag vill ju att Hen backar och bara blir mera passiv, att nöja sig med att bara stötta mig på håll så att säga. Ingen skulle bli gladare än jag då jag har fått väldigt krav som jag inte klarar av pga av min vän som inte riktigt förstår problematiken och blir frustrerad när den ser mej agera som jag gör. Den tar det ju lite för personligt av någon anledning.
Det är ju tryggheten och hela paketet så att säga jag har panik över ska försvinna. För som sagt har vi jäkligt kul ihop, vi tar med varandra på roliga aktiviteter och gör roliga saker ihop större delen. Så det är ju allt, en stor del av livet skulle försvinna om den försvann.
Nej det gör jag inte. Jag lägger inget som helst ansvar på andra människor. Det är ju för sjutton ingen i mitt umgänge som ens vet om att jag mår dåligt, dom vet dock om att jag mått dåligt, men det är ingen som vet nu förutom en person som dessutom har tagit rollen själv som stöttare så att säga.
