Hur gamla är vi?

[Palermo]

Tänk dig chocken när jag skulle få ryggbedövning och narkosläkaren visar sig vara en skolkamrats lillebror. LILLEBROR!
Höll på att be att få lugnande för att klara av situationen.

Liksom som om han skulle vilja visa dig sina senaste fotbollssamlarbilder.

 

[LenaH]

Liksom som om han skulle vilja visa dig sina senaste fotbollssamlarbilder.

Jamen ja!
Narkossköterskan sa att jag hade fått den bästa osv och jaba: Han är Julias LILLEBROR!! Han kan omöjligt ha den erfarenhet du pratar om för han går i trean! Han var säkert 35...

 

[Jahopp]

När jag var 27 typ så jobbade jag på ett äldreboende med en kollega som var 32.
En tant var orolig och ledsen men vi dög inte som stöd och så sa hon ”finns det ingen vuxen människa här?”

Min mormor kallar mig och min bror för "ungdomarna", vi är dock 40 och 35...

 

[Fjordfrälst]

Min mormor kallar mig och min bror för "ungdomarna", vi är dock 40 och 35...

Allt är ju relativt

 

[prinsessfeminist]

Ålder och tid är för mig ganska filosofiskt. Alltså, med risk för att vara life party pooper - det enda vi vet är egentligen nu, nu, nu, nu...

Dåtid är liksom färgat och tolkat och inte längre så exakt, för någon. Framtid är outforskat innan det blivit ett nu.

Jag blir äldre, precis som alla andra, men jag har inte så mycket planer/funderingar kring just det.

Istället inser jag att min bekantskapskrets varierar stort i åldrar, men inte så mycket i inställning.

Jag har vänner som är yngre än mina äldsta barn och vänner som är i mina föräldrars ålder, men de börjar försvinna nu.

Kan det varar mitt ointresse för framtid och dåtid som gör detta?

Jag är så trist att jag bryr mig inte om exakt hur gamla folk är.

Nu kom jag nog från ämnet, men som ett andra, så undrar man ibland, hur kan livet ändå gå så fort?

Jag minns en gång när jag hade en 38-årig man som blev förälskad i mig. Då var jag strax över 20. Det var äckligt, tyckte jag.

Men nu, med mer livserfarenhet så hade jag inte brytt mig ett smack.

Kan det vara så att ålder blir mindre och mindre viktigt med åren?

 

[Görel]

Jag insåg idag att mitt pyttelilla och ofattbart gulliga bonusbarnbarn fyller FEMTON i april!!! (Dock bonus, han är ändå ett ganska stort barnbarn för min ålder.)

Man ser ju att de blir äldre, det är lite svårt att greppa att man själv blivit det också.

 

[sassiball]

Matdiskussioner på jobbet och folk vänder sig mot mig som för att få råd Eftersom jag är den äldsta i gruppen.

Alltså, jag lever på kvarg, mackor o godis så lite fel person att be om matråd av men jag har i alla fall åldern inne.

 

[Skojamindoja]

Min mormor kallar mig och min bror för "ungdomarna", vi är dock 40 och 35...

Min mormor ropade upprört ”men barnet har ju ingen mössa på sig” när hon tittade ut genom fönstret och såg att det snöade. Min kusin frågade vilket barn vi pratade om (hon var sju då så hon trodde det var en potentiell lekkompis ute i trädgården). ”Barnet” var min pappa och han var 56.

 

[TinyWiny]

Ålder och tid är för mig ganska filosofiskt. Alltså, med risk för att vara life party pooper - det enda vi vet är egentligen nu, nu, nu, nu...

Dåtid är liksom färgat och tolkat och inte längre så exakt, för någon. Framtid är outforskat innan det blivit ett nu.

Jag blir äldre, precis som alla andra, men jag har inte så mycket planer/funderingar kring just det.

Istället inser jag att min bekantskapskrets varierar stort i åldrar, men inte så mycket i inställning.

Jag har vänner som är yngre än mina äldsta barn och vänner som är i mina föräldrars ålder, men de börjar försvinna nu.

Kan det varar mitt ointresse för framtid och dåtid som gör detta?

Jag är så trist att jag bryr mig inte om exakt hur gamla folk är.

Nu kom jag nog från ämnet, men som ett andra, så undrar man ibland, hur kan livet ändå gå så fort?

Jag minns en gång när jag hade en 38-årig man som blev förälskad i mig. Då var jag strax över 20. Det var äckligt, tyckte jag.

Men nu, med mer livserfarenhet så hade jag inte brytt mig ett smack.

Kan det vara så att ålder blir mindre och mindre viktigt med åren?

Så är det definitivt. Min sambo är 9 år äldre än mig och när vi häromdagen pratade om fester på ett speciellt ställe i min tonår sa han att han aldrig hade varit på sådana fester där. Jag kontrade med att nä, det hade varit konstigt om du som tjugofyraåring hade hängt på fester där medelåldern var 15 år

När vi träffades var jag 28 och då var åldersskillnaden inget jag tänkte på (det skötte andra så bra så vi slapp ). I den åldern är det mer var i livet man befinner sig som spelar roll. Våra barn var jämngamla (mina var då 8 och 10, hans 9 och 13) men hade jag inte haft barn alls eller de hade varit pytte hade det kanske känts annorlunda.

Jag fick häromdagen höra att "jag hade bevarat mig bra", dvs jag såg ung ut. När samma person fick veta att jag snart ska bli farmor rynkade hen på pannan och sa, du ser genast äldre ut Så ålder är verkligen relativt. Mina barns farmor var 45 när hon blev farmor. Hon ville inte bli kallad farmor då. Tyckte det fick henne att bli gammal. Nu är hon över 80 och ser ut som de flesta 55-60 åringar

Jag har aldrig brytt mig om folks ålder heller men har sällan haft jämnåriga vänner. Äldre eller yngre har de alltid varit. Jag ser personen, inte antalet år de har funnits.

 

[Mirre]

Såg diskussionen om alkoholens vara eller inte vara i hiss eller diss-tråden och blev nyfiken på hur gamla vi Bukefalister egentligen är? Så, hur gammal är du?

Jag fyllde 40 för några veckor sedan

 

[FannyN]

Jag är 56. Vet inte hur det gått till.

 

[Bison]

Igår när jag var och tränade med hästen tänkte jag på att det är 20 år sedan jag började rida för den tränaren.
Då såg jag henne som ganska gammal, hon var väl kanske 38 år
Det får jag skämmas över idag när jag själv fyllt 40 år och inte känner mig ett dugg gammal.

Min partner är 28 år och det märks inte alls att det är 12 år mellan oss. Vi är på samma nivå, vill leva samma typ av liv, har samma humor osv.

 

[zuli]

24 och ett halvt