Hur hanterar man bäst bortgången av sin hund?

[Hectorthebulldog]

Hej alla Bukefalos-användare,

Jag hittade den här sidan via Google efter att jag försökt ta reda på hur man kan bli glad igen. För drygt tio dagar sedan tvingades jag avliva min femton år gamla franska bulldog här i Portugal. Han var min trogna följeslagare och enda vän under de senaste åren, och vi har rest tillsammans genom hela Europa.

Nu känns allt helt meningslöst. Det gör ont, jag har ingen ork, och jag märker ingen förbättring. Jag har svårt att föreställa mig att jag någonsin kommer bli glad igen.

Har ni några tips på hur jag kan börja tänka på annat eller hitta tillbaka till lite glädje i vardagen?

 

[Krystalline]

Tio dagar är ingenting
Ge dig själv tid.

 

[Hectorthebulldog]

Tio dagar är ingenting
Ge dig själv tid.

Tack för ditt svar.
Jag ska försöka, verkligen all energi till att hantera vardagen är helt borta just nu.
Allt gott!

 

[drekaflúga]

Vad sjukt, jag gick just in hit för att försöka hitta en tråd om att sörja sin hund och då dyker denna upp direkt. Jag vet inte vad jag ska skriva mer än att dela min egna sorg just nu. För det är mitt tips till dig. Dela din sorg på något sätt. Skriv, ring någon eller på något annat sätt gå rakt in i den. Jag lånar din tråd för att dela min sorg som sliter isär mig.

Jag är helt chockad över hur det känns. Jag avlivade min nästan 13år gamla weimaraner igår. Hon har haft världens bästa hundliv och jag är så lycklig att ha haft henne så länge. Hon blev plötsligt sjuk och efter att jag tog beslutet var jag först så lättad. Jag har ju vetat att jag har henne på lånad tid så jag har varit så förberedd. Men i morse när jag vaknade kom chocken och tomheten. Jag har ändå två andra hundar men det är som att det ekar av tystnad efter henne. Hon är min första hund och jag har haft enbart henne i 10år innan jag skaffade en annan. Det känns som vi levt i symbios och att INGEN känner mig som hon. Jag letar henne omedvetet med blicken. Jag har ändå förlorat min far när jag bara var 8år (vilket såklart var en värre sorg)så jag trodde jag visste vad sorg är så därför är jag så chockad över att det kan göra så ont att förlora en hund. Jag tror det liksom är att leva för en annan sådär som jag har gjort som gör att det också blir så tomt, att jag inte har henne att ta hand om längre. Det känns som jag har fått en livskris för jag inser också att våra år ensamma utan barn och andra hundar aldrig kommer tillbaka. Mina ungvuxen år där jag upptäckte världen med henne. Det är som en sorg över att det också är förlorat.

Det ekar. Jag väntar på att hon ilsket ska skälla för att komma in när hon varit ute själv på gården. Ingen flinar så man ser hela tandraden när jag vaknar på morgonen. Ingen läser av minsta rörelse eller ljud jag gör. Det är så tomt.

Bilden togs jag igår innan hennes avresa. Hon är som dimman min älskade grå. Jag kommer alltid veta att hon finns där någonstans i dimman.

 

[Hectorthebulldog]

Vad sjukt, jag gick just in hit för att försöka hitta en tråd om att sörja sin hund och då dyker denna upp direkt. Jag vet inte vad jag ska skriva mer än att dela min egna sorg just nu. För det är mitt tips till dig. Dela din sorg på något sätt. Skriv, ring någon eller på något annat sätt gå rakt in i den. Jag lånar din tråd för att dela min sorg som sliter isär mig.

Jag är helt chockad över hur det känns. Jag avlivade min nästan 13år gamla weimaraner igår. Hon har haft världens bästa hundliv och jag är så lycklig att ha haft henne så länge. Hon blev plötsligt sjuk och efter att jag tog beslutet var jag först så lättad. Jag har ju vetat att jag har henne på lånad tid så jag har varit så förberedd. Men i morse när jag vaknade kom chocken och tomheten. Jag har ändå två andra hundar men det är som att det ekar av tystnad efter henne. Hon är min första hund och jag har haft enbart henne i 10år innan jag skaffade en annan. Det känns som vi levt i symbios och att INGEN känner mig som hon. Jag letar henne omedvetet med blicken. Jag har ändå förlorat min far när jag bara var 8år (vilket såklart var en värre sorg)så jag trodde jag visste vad sorg är så därför är jag så chockad över att det kan göra så ont att förlora en hund. Jag tror det liksom är att leva för en annan sådär som jag har gjort som gör att det också blir så tomt, att jag inte har henne att ta hand om längre. Det känns som jag har fått en livskris för jag inser också att våra år ensamma utan barn och andra hundar aldrig kommer tillbaka. Mina ungvuxen år där jag upptäckte världen med henne. Det är som en sorg över att det också är förlorat.

Det ekar. Jag väntar på att hon ilsket ska skälla för att komma in när hon varit ute själv på gården. Ingen flinar så man ser hela tandraden när jag vaknar på morgonen. Ingen läser av minsta rörelse eller ljud jag gör. Det är så tomt.

Bilden togs jag igår innan hennes avresa. Hon är som dimman min älskade grå. Jag kommer alltid veta att hon finns där någonstans i dimman.

Beklagar verkligen.
Jag känner så väl igen mig i det du beskriver. Jag har egentligen ingen kvar att prata med längre – jag lämnade allt som hade med Sverige att göra bakom mig. De senaste fyra åren var det bara jag och min hund. Varje gång jag tittar upp mot himlen pratar jag fortfarande med honom… Det känns som att allt har förlorat sin mening.


Bilden är tagen samma vecka som vi lämnade Sverige. Jag vågar inte skaffa en ny hund – är rädd att jag inte skulle kunna ge den samma kärlek och liv som Hector fick.

 

[Sel]

Det är fruktansvärt, sorgen är så otroligt närvarande hela tiden. Det finns inte många råd att ge annat än att se tiden an - för somliga hjälper det att fylla tomrummet medan andra behöver tid. Jag tror det enda man kan göra är att erkänna att sorgen finns och acceptera att den är så intensiv. Det finns ingenting som heter "bara en hund", och om man behöver kan man söka hjälp och terapi för bearbetningen.

Min vackraste räv somnade in för drygt två månader sedan och jag kollar alltid en extra gång om hon är i sin bädd eller inte, känner att jag måste skynda mig hem, tänker på eventuella promenader då och då när jag ser ut genom fönstret och vädret är vackert... Även min första, älskade, underbara tant jag förlorade för fyra år sedan finns där som en skugga. Det går aldrig över, men det går bättre.
Jag har bestämt mig för att alltid ha andra djur i huset. Att komma hem till tomhet skulle kväva mig tror jag... men vi är alla olika.

 

[Bulldoozer]

Sorg är nåt väldigt personligt och hur lång tid det tar beror på.. Överlag har det tagit mig ett år att helt släppa sorgen men ibland fortare, ibland långsammare. Min förra tävlingshund dog oväntat för tre år sen och jag hittade henne död när jag kom hem från jobbet. Det var nästan nattsvart då kan jag säga men maken släpade med mig till sin uppfödare och en valp följde med hem, en av mina få ljusglimtar den tiden efteråt.. Dock finns fortfarande en sorg kvar över henne såhär tre år senare men jag kan minnas de fina stunderna också.
Förra hunden togs bort pga ljudrädsla som förvärrades så när vi stod inför valet att operera för en annan sak valde vi att ta bort henne. Där var jag mer förberedd och ja, jag sörjde men samtidigt var det en lättnad att slippa oroa sig över hennes mående pga ljudrädslan som var rätt påtaglig i vardagen sista året. Hon var husses ögonsten så han sörjde längre och mer än vad jag gjorde .

Tillåt dig att sörja, så småningom kommer det att börja lätta men det är en process som tar tid.

 

[Targa]

Beklagar din förlust, det gör fruktansvärt ont att mista sin älskade vän . Det kommer att kännas lättare så småningom, men det tar tid och man måste låta ta tid.
Nu är det fem veckor sedan som jag tog farväl av min älskade vän, en liten Dansk-svensk gårdshund. Jag har känt chock, förnekelse, ilska och djup svart sorg. Det som har hjälpt mig bäst genom all förtvivlan har varit att prata med och umgås med andra hundmänniskor, för de förstår hur ont det gör. Hoppas du blir lite hjälpt av att skriva här på Buke .
Jag har en hund till, en yngre tik, och hon och jag kämpar oss genom vardagen tillsammans. Och jag kommer att skaffa en ny valp till våren. Jag har haft många hundar, och det gör lika förtvivlat ont när man måste ta farväl, men jag kan inte tänka mig ett liv utan dessa fantastiska, underbara hundar.

 

[Otherside]

Hej alla Bukefalos-användare,

Jag hittade den här sidan via Google efter att jag försökt ta reda på hur man kan bli glad igen. För drygt tio dagar sedan tvingades jag avliva min femton år gamla franska bulldog här i Portugal. Han var min trogna följeslagare och enda vän under de senaste åren, och vi har rest tillsammans genom hela Europa.

Nu känns allt helt meningslöst. Det gör ont, jag har ingen ork, och jag märker ingen förbättring. Jag har svårt att föreställa mig att jag någonsin kommer bli glad igen.

Har ni några tips på hur jag kan börja tänka på annat eller hitta tillbaka till lite glädje i vardagen?

När min Beauceron fick somna in, 13 år gammal, trodde jag att jag aldrig mer skulle bli glad igen. Överleva, javisst, men aldrig glad. Jag blev deprimerad och trodde ett tag att jag skulle få nån slags psykos, det var hemskt.

Men - tiden gick och det började långsamt släppa, bit för bit, en pyttebit i taget. Det tog tid, men idag är jag glad igen. Jag sörjer honom fortfarande men på ett annat sätt. Så - jag är ganska övertygad, nej HELT övertygad, om att det kommer att bli bra igen för dig med. Låt det ta tid men skräms inte av känslorna, de är helt ok och de går över.

 

[Milosari]

För mig har det hjälpt mycket att ha en ung och väldigt levnadsglad hund att ta hand om. Jag har köpt valpen innan de gamla har gått bort och jag tycker att livslusten är väldigt smittsam. Du har inte möjlighet att låna en valp eller unghund ett par dagar?

Men klart att man gråter ögonen ur sig, det är lika hemskt varje gång. Jag har fått ta bort båda mina gamla hundar inom loppet av ett par månader, den siste dog för drygt en månad sedan. De lämnar ett väldigt, väldigt stort tomrum efter sig

 

[bollen__]

Man får sörja. Man får gråta ihjäl sig. Det är inte bara en hund. Buke är bäst när man sörjer!

På torsdagen fick jag veta att min valp fötts. En dröm jag haft länge. En del av drömmen var att jag hoppades få använda min älskade hane till hennes första kull. Jag var så glad att jag grät när jag fick besked att hon var min om jag ville.
På måndagen fick hanen magomvridning och jag var tvungen att låta honom somna in. Fruktansvärt, han var min soulmate, min bästa vän som tagit hand om mig genom det mesta, bland annat förlusten av min far.
Jag trodde aldrig jag skulle bli glad igen. Men valpen flyttade in två månader senare med buller och bång kan man säga. Och nästlade sig in i hjärtat direkt jag fick henne i famnen jag trodde inte att jag skulle kunna älska igen. Men det kunde jag. Och det läskiga är att helt utan att vara släkt med honom så gör hon mer saker som han gjorde än vad hans son gör.
Det gör fortfarande ont. Jag tänker så ofta på honom och gråter en skvätt också. Men jag kan oftare tänka på alla fina minnen utan att bryta ihop. Det är lite mer än ett år sen nu.

Bryt ihop. Sörj. Skaffa en till hund om det känns bra. Låt bli om du inte är redo. Men jag lovar att du kommer kunna älska igen. Man gör det hur jäkla trasig man är. De är bara såna hundarna. Tar sig in i hjärtat ens.

Vissa är mer speciella än andra och gör ondare. Det är bara så. Och det är okej

Kram!