- Svar: 3
- Visningar: 854
Det senaste dryga året har varit rätt omvälvande.
Vem hade trott att man i så här pass vuxen ålder kan upptäcka vem man är och hurudan man är.
Ett nytt jobb var vad som behövdes. Sedan har det rullat på. Jag lär känna människor, får vänner, hittar på grejer att göra på fritiden, börjar studera lite på sidan om, märker att jag har känslor, och nu senast slog mig en tanke.
Jag är kanske inte alls introvert som jag alltid trott. Jag är inte mycket för mig själv för att jag behöver det, utan för att det blivit så. Jag har blivit utanför och ensam, och helt enkelt vant mig vid det. Men jag lider ju av det. Medan jag får energi av att umgås med människor. Det är inte att vara introvert
Och så har jag gått hela livet och tänkt att jag är heterosexuell, ja kanske möjligtvis lite bi-curious, men vem är inte det.
Så blev jag förtjust i en kvinna. Nu är hon inte riktigt där, eller i en livssituation där jag passar in, men det hela fick mig frågande till ifall jag kunde tänka mig någon annan kvinna.
Ja, det kunde jag visst, och dejtade lite. Det kan ju möjligtvis förklara varför jag så ofta tyckt att män är idioter och aldrig riktigt träffat någon jag blivit riktigt förälskad i, utan mest tyckt typ, "ja han är ju trevlig"
Därtill kommer upptäckten att det nog inte heller var mig det var fel på under min uppväxt, utan konstaterade en psykolog att min mamma är narcissist. En diagnos som tydligen är något helt annat än jag trott.
Och nu kan jag plötsligt andas, har inte ont överallt längre, och sover på nätterna
Vem hade trott att man i så här pass vuxen ålder kan upptäcka vem man är och hurudan man är.
Ett nytt jobb var vad som behövdes. Sedan har det rullat på. Jag lär känna människor, får vänner, hittar på grejer att göra på fritiden, börjar studera lite på sidan om, märker att jag har känslor, och nu senast slog mig en tanke.
Jag är kanske inte alls introvert som jag alltid trott. Jag är inte mycket för mig själv för att jag behöver det, utan för att det blivit så. Jag har blivit utanför och ensam, och helt enkelt vant mig vid det. Men jag lider ju av det. Medan jag får energi av att umgås med människor. Det är inte att vara introvert
Och så har jag gått hela livet och tänkt att jag är heterosexuell, ja kanske möjligtvis lite bi-curious, men vem är inte det.
Så blev jag förtjust i en kvinna. Nu är hon inte riktigt där, eller i en livssituation där jag passar in, men det hela fick mig frågande till ifall jag kunde tänka mig någon annan kvinna.
Ja, det kunde jag visst, och dejtade lite. Det kan ju möjligtvis förklara varför jag så ofta tyckt att män är idioter och aldrig riktigt träffat någon jag blivit riktigt förälskad i, utan mest tyckt typ, "ja han är ju trevlig"
Därtill kommer upptäckten att det nog inte heller var mig det var fel på under min uppväxt, utan konstaterade en psykolog att min mamma är narcissist. En diagnos som tydligen är något helt annat än jag trott.
Och nu kan jag plötsligt andas, har inte ont överallt längre, och sover på nätterna
