Hur sätter man gränser mot förälder som ställer upp?

[SiZo]

Det låter som att din mor är rätt gränslös och mycket av det du skriver påminner starkt om psykisk misshandel. Och nej @Masse Det är inte normalt att åka över till sina fullt vuxna barn och gå in i deras hem bara för att de inte svarar i telefon under en kort tid.

Jag hade satt ner foten rejält och hårt med en gång. Blir hon då så grinig att hon inte vill ha med dig att göra mer så hade jag sett det som bekräftelse på vad relationen var värd för henne.
"Nej" är en fullständig mening. Allt du säger efter "nej" bjuder in till förhandling. Säg bara nej. Stå fast vid ditt nej. Om hon blir arg så är det HENNES problem, inte ditt.

Du kan inte gå runt och vara rädd för din mor. Sätt gränserna och håll på dem.

 

[Roheryn]

Händelsen häromdagen känner jag rätt tydligt att jag vill säga ungefär som du skriver. Att jag hör att hon blev orolig men att hon inte kan lägga ansvaret för sin oro på mig som redan har mycket att hantera. Hon VISSTE att det var visning den dagen och vi hade pratat i telefon kvällen innan där jag uttryckt att jag var väldigt stressad över allt jag hade kvar att göra. Då måste det vara hennes eget ansvar som vuxen att hantera ångesten över att "tänk om det hänt nåt!"

Det är liksom inte att jag retar mig på att hon inte orkar som förr eller att hon vill hjälpa till.
Det är att allt är så villkorat. Klart man hjälps åt! Men om hon hjälper mig är jag skyldig att: alltid svara i telefon oavsett vad jag gör för tillfället. Att svara på sms snabbt. Att släppa allt jag har för händer när hon kommer på spontanfika. Att inte säga till när hon låter barnen göra saker jag sagt nej till eller köper en massa dyra presenter som jag bett henne låta bli.
Jag måste kunna hjälpa henne när hon vill. Inte när jag har tid. Eller jo, det kan gå att hänvisa till att jag inte hinner förren tisdag t ex. Men inte för många gånger i rad. Det är alltid en avvägning. "Kan jag säga nej den här gången? Vad sa jag förra gången? Inte nej två gånger i rad." Fast jag kanske faktiskt verkligen inte hinner. Jag såg efter hennes katt och städade hennes lägenhet när hon var inlagd på sjukhus för ett år sedan tex. Höggravid med foglossning. För jag vågade inte be henne fråga sin syster istället. Ett par månader senare for jag fram och tillbaka tre gånger om dagen mellan våra bostäder med tre barn varav ett spädbarn och jag själv nyopererad för att hennes katt skulle ha antibiotika och av någon anledning accepterar han att jag gör sånt(även om han meddelar ljudligt att han hatar mig). Jag är glad över att kunna vara till nytta för henne! Men jag måste kunna säga nej ibland utan att utsättas för känslomässig utpressning...

Vissa saker behöver jag kunna säga ifrån på också. Äldsta barnet är ett bonusbarn, mitt hjärtebarn, som jag känt hela hens liv. Autism är väl verkligt tänker min mamma, men SÅÅ tufft har hen inte det. Hen vill bara bestämma över er! Säg ifrån och sätt ner foten! Hen är bara elak!(bonus har ett kontrollbeteende som vi försöker räta upp med hjälp av BUP. Men det är inte elakhet utan hens sätt att leta trygghet eftersom hen inte förstår vad som går fel för hen hela tiden. Ev har hen nån form av intellektuell funktionsnedsättning också. Hen är en av de mest empatiska personer jag känner annars.)
Jag har mer och mer börjat stoppa samtalet när sånt börjar tuggas. För jag vill inte höra vad jag upplever är skitsnack faktiskt. Sen får hon såklart tycka saker. Men inte göra skillnad på barnen beroende på blodsband.

Jag vill ha en "vi hjälps åt" del i relationen men jag börjar också se hur skev den är, vår relation. Det är klart att vi kommer alltid vara mor och dotter men vi har nog kvar den typen av relation som vårdnadshavare och barn har till stor del. Jag har vilat för mycket i det, skönt att alltid kunna luta sig tillbaka på mamma om nåt händer. Vilket jag såklart skäms för, jag är med råge vuxen! Ovanstående har säkerligen gjort så att mamma bevarat föräldrarollen som den till ett barn också.
Vilket nog har varit skönt för henne på sitt sätt då hon har ett stort behov av att vara behövd.
Nu är hon inte behövd på samma praktiska sätt längre. Jag har börjat arbeta mot att sluta vara beroende ekonomiskt av någon, bl a har maken och jag skild ekonomi numera. Jag behöver ta egen kontroll och ansvar. Och mamma kan inte pga sin hälsa hjälpa mig så mycket praktiskt eftersom kroppen säger ifrån.
Jag tror också att hon lider av att inte orka. SÅ gammal är hon ju inte. Hon hade nog sett sig själv som betydligt mer aktiv som 70 åring. Men det känns som att vi går runt och upprätthåller nån sorts falsk bild av att allt står och faller med henne. Klart hon är behövd! Men en hel del i livet skulle vara enklare om jag inte behövde ha stressen att göra henne nöjd också utan fick göra på det sätt som funkar för min familj.

Det är så många år av dysfunktion att det inte går att beskriva i text såhär men... Jag vet alltså att jag behöver sätta gränser. För att jag är vuxen och måste sluta förlita mig på att hon ska rädda mig hela tiden. Men då måste hon också släppa taget och låta mig göra saker på mitt sätt utan att ta illa upp av att jag inte ber henne om hjälp!
Hon behöver också inse att jag inte kan vara hennes livlina i att hon är ledsen över att livet inte blev som hon hoppats på äldre dar. Hon är frustrerad för att hon inte orkar och ledsen över att hon bor själv(hon har sagt det sista själv och också varit väldigt påstridig i att vi ska bo tillsammans).

Jag vet inte hur jag ska kunna uttrycka det här när hon går i försvar och blir arg direkt. Allt är ett personligt påhopp och slutar i "nej men då drar jag åt helvete då om min hjälp är ett sånt jävla problem! Det ska jag komma ihåg minsann!"

Jag tycker att du är väldigt klarsynt kring situationen - vad händer om du sätter dig ner i lugn och ro med din mamma över en fika och i saklig ton framför allt du skrivit här? Blir det explosion då också eller kan hon tänkas lyssna och förstå? Jag tror att det viktiga budskapet är att du vill ha henne i ditt liv, du är tacksam för hennes (ekonomiska) hjälp och du vill hjälpa henne med det hon behöver, men alltihop måste ske på ett mer ordnat sätt. Du kan inte vara på "stand by" hela tiden liksom, men det betyder inte att hon är oönskad eller du är otacksam.

 

[gulakatten]

Om hon blir arg så är det HENNES problem, inte ditt.

Det kan ju dock bli TS (och hennes familjs) problem om modern slutar stötta dem ekonomiskt. TS beskriver att de är beroende av deras ekonomiska stöd och då är det ju väldigt svårt att ta den approachen som du beskriver. Eller man kan ju göra det, men då ska man ju vara beredd på vad konsekvenserna kan bli av det.

 

[Pilot]

Tyvärr funkar det ju inte så om man är beroende av dessa pengar, då är det nog bara som @gulakatten skriver, att det blir en oerhört svår situation, för personen som ställer upp med pengar kan ju bara dra de tillbaka och så var det bra med det. Vilket verkar vara en väldigt hög risk om de behöver den hjälpen just nu. Jag har en mamma som är ungefär likadan, där har det handlat om två val. Antingen bita ihop och få hjälp eller säga stopp och inte få hjälp. Jag sa stopp eftersom jag själv var på väg att bli slutkörd, och ja, vi kan väl säga så här, jag kan nog inte be henne om hjälp mer... Men det finns i och för sig mer bakom vår relation än Ts har i relationen med sin mamma som hon beskriver den i alla fall.

Dock @SpanskaLoppan tycker jag inte hon ska ha tillgång till nyckel. Begär tillbaka den, sedan låser ni faktiskt dörren i sådana fall som du beskriver. Du kan säga att du behöver ha in nycklarna nu för att iordningställa till flytten, det vore inget konstigt alls. Absolut att du kan ta upp det en gång till med henne, men jag tror inte att hon kommer förstå. Jag tror att det här är ett sätt att bita sig fast och min erfarenhet är att sådana människor bara kommer bli ännu mer benägna att bita sig fast ju mer äldre och ensammare de blir. När min mamma inte fick den reaktion hon ville från mig gick hon på barnen, hon kan ringa dottern 15 gånger när hon är i skolan till exempel. Om dottern inte svarar (märk väl då att hon ringer när hon är i skolan där de inte har telefonerna på lektionerna) så ringer hon tills hon får svar liksom. Jag vet inte vad man ska göra med en sådan person men det hade troligen varit betydligt lättare att säga ifrån om du inte var beroende av hennes pengar.

Jag tänkte nog mer att det är något man själv får jobba på, att inte känna den tacksamhetsskulden.

Att bara säga "tack och hej" till mamman just nu är ju inte så bara.

 

[Sassy]

Jag tänker att när man levt så länge i en dysfunktionell cirkel så räcker det inte med att "bara" börja sätta gränser, utan det behövs en dialog om varför och hur nya gränser är nödvändiga. Åtminstone om man vill ha en fortsatt relation. Att bara byta beteende själv kommer troligtvis trigga ännu mer konflikt.

Tror att jag hade tagit upp det på sättet "det här sliter på oss båda två, och jag vill att relationen ska vara givande och positiv istället". Det är naturligt att den som får nya gränser dragna blir arg, ledsen eller triggad, och det är inte farligt att adressera den känslan också utan att behöva ge efter själv. Funkar det inte att reda ut själv så är det inte heller fel att ta hjälp utifrån.

 

[Rosett]

@SpanskaLoppan
När mina föräldrar hade nyckel till min första lägenhet så tog de sig friheten att åka dit och dricka kaffe när jag inte var hemma och utan att be om lov. Jag ilsknade till och krävde tillbaks extranyckeln. Då sa min mamma att isåfall får inte jag ha extranyckel till dem! Varsågod, sa jag och lämnade tillbaks den.

Så ta tillbaks nyckeln av henne är det viktigaste, tycker jag. Att ha någons hemnyckel är ett förtroende, inte en rättighet att komma och gå som man vill. Du har familj, så om det ”händer något” är det ju du och din man som tar hand om det.

Angående pengarna, kan ni inte göra ett avtal om att de är förskott på arv, så blir det inte stressigt att betala tillbaks? Om dina föräldrar har råd att avvara dem förstås.

 

[tara]

Du har det extremt rörigt och mamma är sliten och har ont. Klart hon är extremt orolig.

Bara svara i telefon så hon inte blir orolig och avsluta all annan hjälp från din mamma, hon orkar inte förmodligen inte finansiellt heller.

Säg att du SMSar en gång per dag eller något liknande så känns det som det räcker med ditt liv nu.

Jag har alltid trott att jag haft en ovanligt nära och god relation till min mamma. Allteftersom jag växt upp(och hon blivit äldre och fått mindre ork)har jag insett att det nog aldrig varit en så god relation. Min föräldrar har ställt upp på mig hela mitt liv. Mamma pysslade och bakade och fixade med kalas och sydde barbiekläder när jag var liten. Båda skjutsade, betalade, organiserade och stöttade på alla sätt de kunde när jag blev större och hade häst(ar). Som vuxen har de fortsatt ställt upp med praktiskt och ekonomiskt stöd. I dagsläget är jag helt ekonomisk beroende av dem då det trasslar med jobb, studier och sjukskrivning. Det kommer lösa sig men just nu är jag i ett ekonomiskt vakuum där alla sparpengar är slut och jag måste låna massor av föräldrarna(främst mamma)för att klara mig. Summor som kommer ta mig förmodligen resten av deras liv att betala tillbaka med tanke på att jag har låglöneyrke och knappt går runt som det är ens.

Jag har insett att anledningen till att min mamma och jag aldrig grälar är att jag sällan eller aldrig säger emot. Jag känner inte att jag kan det när hon ställer upp så mycket. Hon har tidigare varit barnvakt ofta, hundvakt på tiden när jag hade hund. Och all ekonomisk hjälp. Generellt har jag inga problem heller med att göra henne till viljes, hon vill egentligen ingen svåra saker. Men det har gått för långt nu. Jag vet inte om det är för att jag helt enkelt inte HINNER tillgodose hennes önskemål eller om det är att hon faktiskt går för långt. Men jag orkar inte mer.
De senaste åren har hon mer och mer tappat förmågan att se saker ur andras perspektiv; hennes uppfattning är helt enkelt rätt och den som gör/tycker annat behöver skärpa sig eller är lite "dingding". Hon sätter sina behov före allt och så fort jag inte anpassar mig får jag höra att jag är egoistisk eller otacksam.
Mitt liv är kaotiskt just nu. Vi ska flytta, sälja villa, jag har varit sjukskriven 1,5 år för utmattningssyndrom, pluggat ett år efter det, varit föräldraledig 11 månader, pluggar nu igen och ska börja jobba i april. Maken jobbar nästan dygnet runt för att vi inte ska hamnar mer i skiten ekonomiskt så jag är ensam med 3 barn för det mesta varav en är tonåring och har en NPF diagnos, en går på lågstadiet och ev också behöver utredas och ett barn är under 12 månader gammalt. Jag sköter kontakt med mäklaren, rensning och städning inför visningar och flytt, allt kring barnen, all matlagning etc. Minsta barnet sover inte hela nätter utan vaknar och håller låda nästan som efter ett schema kl 00-02 VARJE natt.
Jag är så stressad och slut att jag har checkat ut mentalt. Bryr mig snart inte om någonting. Känner nästan ingenting. Minns inte dagarna, de bara försvinner.
"Klart vi hjälps åt!" säger mamma då. Men hon är 70+, har ont i rygg och höfter och KOL. Kan inte gå ut med barnen för lungorna orkar inte. Kan inte städa nåt större för hon får för ont/tappar andan. Hon blir helt slut av att dammsuga sin 2 rummare.
Så jag gör allt själv. 2 gånger har hon varit här på 4 veckor och "hjälpt till". Första gången var tanken att hon skulle se efter minsta barnet så att jag fick rensa och städa i trädgården. Hon var här 3 timmar varav barnet sov 2 och mamma då ville dricka kaffe med mig. Jag fick MINDRE gjort än när hon inte är här. Sist hon var här var i måndags. Hon skulle putsa fönster inför visning. Huset har nio rum med fönster varav vardagsrummet och köket har STORA fönster/burspråk. Och så ett inglasat uterum på det. Mamma putsade fönster i vardagsrum och kök och på utsidan av ett av sovrummen. Det är okej, hon var helt slut. Hon ORKAR INTE. Och det är okej för kroppen säger ifrån, det kan man inte hjälpa.
MEN. Två dagar senare är det visning. Jag har varit vaken i över 24 timmar och städat och trollat bort privata tillhörigheter. Samtidigt som mellanbarnet är hemma förkyld, minsta barnet och jag är båda två på väg att bli sjuka och mina studier som skulle påbörjas för tre dagar sedan har jag inte ens hunnit titta på. Mobilen hade jag lagt på laddning och missat att sätta på ljudet på(den är alltid på ljudlös för av nån anledning ringer det ALLTID när jag håller på att lägga minsta barnet)och då hade mamma ringt över 20 gånger. En timme innan jag ska åka iväg med barnen rycker hon upp ytterdörren och har då gått hit i snön 2 km(jag lånar hennes bil eftersom min är trasig och jag har inte råd att laga den just nu och hon använder sin bil så sällan att det går sönder för det). Hon är skitförbannad och skäller på mig för att jag inte svarar. Jag är superstressad och fortsätter bara med det jag håller på med för jag HAR INTE TID att diskutera. Mamma menar på att det kunde ha hänt nåt och hon blir ju jätteorolig när jag inte svarar. Jag försöker påtala att jag inte haft koll på telefonen eftersom jag har så mycket jag måste hinna men hon är bara arg, suckar och pustar och trampar runt och går på om att så svårt är det väl för fan inte att ha ljudet på etc. Bebisen har jag i bärsjal på ryggen och jag märker att hen börjar bli ledsen av den upprörda stämningen. Och när jag får kastat på mig att jag "för fan får skärpa mig" brister det för mig och jag ryter tillbaka att "det får jag för fan inte alls!"
Jag uppfattade inte riktigt vad mamma sa sen men det var det vanliga när sånt händer - nåt i stil med att "här får man för att man ställer upp/nänä det var tacken det/här var man då fan inte önskad då tar jag och drar åt helvete då". Och så stack hon igen.
Jag orkade inte diskutera mer med henne utan ringde min pappa(de är skilda sedan länge)och bad honom ringa och kolla att hon kom tillbaka hem säkert. Det var egentligen meningen att jag och barnen skulle vara hos mamma och äta lunch medan visningen pågick men jag orkade inte det heller. Så vi gjorde lite annat istället. Mamma smsade om det, att hon trodde att vi bestämt men jaja... Jag svarade inte. Skrev till henne sent på kvällen om hur trött och stressad jag är, hur jag mår. Då svarade hon att hon måste få veta hur hon kan hjälpa till men inte få skäll för hon har inte gjort nåt fel.
Så här är det hela tiden. Och jag ORKAR INTE MER NU. Jag orkar inte kämpa med allt hela tiden och sedan bara få krav och skit. Jag orkar inte anpassa allt hela tiden. Hon kan ju inte hjälpa till. Kan inte bära, lyfta, städa etc. Kan inte se efter bebisen för hon orkar inte lyfta hen. Kan inte göra nåt med de stora barnen för hon får ont om hon går och kan inte andas om det är för varmt/för kallt/för blåsigt. Se på tv och spela kan de stora barnen göra utan tillsyn. Och det är OKEJ, hon kan ju inte hjälpa det.
Jag handlar åt henne, bär åt henne, skjutsar henne, lyssnar på gnäll när hon behöver få avreagera sig ang saker, hälsar på/bjuder hem för att hon och barnen ska ha en bra relation, klipper klorna på hennes katt för det fixar ingen annan. Jag försöker vara tacksam och ställa upp tillbaka. Men jag kan inte anpassa allt efter henne hela tiden. Maken börjar tröttna på att hon kommer och går som hon vill hos oss. Han vill inte att hon har extranyckel till lägenheten sen och ärligt talat vill inte jag det heller. Jag vet inte hur många gånger vi planerat om dagen för att hon dyker upp oanmäld eller fått låtsas att vi inte hör suckarna och den sårade tonen när vi inte sätter oss och fikar eftersom vi är mitt i nåt när hon kommer med bullpåsen. Har vi besök eller om barnen har kompisar hemma är det ett evigt gnäll om att det låter för mycket så hon hör inte vad nån säger för hörapparaten tar upp alla ljud. På julen de senaste åren har vi fått stänga av musik och Tv större delen av julaftonen eftersom hon kommer redan mitt på dagen och då inte hör. På kvällen när fler gäster(som hon inte alltid känner)dyker upp blir hon irriterad för "de skriker ju så att jag inte hör nåt!". Men ingen skriker, de bara pratar och skrattar så som man gör när man sitter 10 personer i ett kök och det är feststämning.

Jag älskar min mamma. Jag ser att hon förtjänar att jag ställer upp tillbaka. Jag vet att jag hade haft löneutmätning för länge sedan om hon inte räddat mig ekonomiskt. Man kan få svårt att se andras perspektiv/tänka i nya banor när hjärnan åldras.
Men jag känner mig livegen. Som att allt i mitt liv måste anpassas efter henne hela tiden. Allt i barnens liv. Jag vill inte fortsätta såhär.
Men hur sätter man gränser på ett respektfullt sätt när personen man måste gränssätta 1. Håller en uppe ekonomiskt och 2. Blir passiv aggressiv och inte går att prata med?
Jag måste förändra dynamiken i vår relation men jag förstår inte hur jag ska kunna det för hon tar ju allt som personangrepp hela tiden.

Du borde skaffa andra pengar än din mammas pengar. Tvinga någon att tvätta fönster det är extremt.

 

[SpanskaLoppan]

Du har det extremt rörigt och mamma är sliten och har ont. Klart hon är extremt orolig.

Bara svara i telefon så hon inte blir orolig och avsluta all annan hjälp från din mamma, hon orkar inte förmodligen inte finansiellt heller.

Säg att du SMSar en gång per dag eller något liknande så känns det som det räcker med ditt liv nu.

Du borde skaffa andra pengar än din mammas pengar. Tvinga någon att tvätta fönster det är extremt.

Jag har inte tvingat någon att putsa fönster. Jag vill ju inte ha hjälpen! Sällskap vid kvällsmaten absolut! Men ingen hjälp med nåt eftersom jag får höra för det sen och får betala med en massa tacksamhetsskuld. Jag hade inte andats ett ljud om att hon skulle göra nåt alls, det bestämde hon själv! Och jag får inte säga nej för då är jag otacksam!
Jag har sagt flera gånger att vi ska ta hjälp av makens vän som har ett städföretag med just fönsterputsningen.

 

[Pilot]

Du har det extremt rörigt och mamma är sliten och har ont. Klart hon är extremt orolig.

Bara svara i telefon så hon inte blir orolig och avsluta all annan hjälp från din mamma, hon orkar inte förmodligen inte finansiellt heller.

Säg att du SMSar en gång per dag eller något liknande så känns det som det räcker med ditt liv nu.

Du borde skaffa andra pengar än din mammas pengar. Tvinga någon att tvätta fönster det är extremt.

Fast det inlägget var väl inte snällt nånstans? Tycker du borde läsa ts inlägget då det verkar som om du missuppfattat texten.

 

[Hoarfrost]

Nu har jag det inte riktigt lika invecklat och jobbigt som du, inget finansiellt beroende osv. Men likväl en vilja att ha min mamma kvar i mitt liv.

Min mamma är lite som din. Så himla stöttande, vill bara väl - men det blir ofta fel. Blir lätt stött om man avsäger sig hjälp / goda råd / "bra att ha saker" mm. Säger man nej blir det ofta stora bråk och skrik och panik.
Hon är likadan med telefonen också. Jag måste svara, svarar jag inte ringer hon tills jag svarar (rekordet är 102 gånger på raken... jag var i duschen) och i bland får hon fullständig panik och ringer min pappa som bor närmre än hon och tvingar honom att komma hit och se till att jag mår bra.

Jag tror jag upplever lite samma som dig i känslan av att inte veta alls hur man ska vrida sig ur situationen man hamnar i. I mitt fall vill jag varken såra mamma (för jag ser ju att hon vill väl) eller helt putta ut henne ur mitt liv, men jag vill också kunna säga nej. Jag vill sätta gränser. Jag vill ha en mer avslappnad och glad relation och inte behöva vara på min vakt hela tiden.
"Sätt dig ner med mamma och säg det då så att hon förstår" säger alla men de förstår nog inte att det enda det kommer leda till är ett 5-6 timmar långt bråk där hon bara skriker på mig och sedan inte ändrar sig ändå

Jag har dock börjat dra de minsta yttepyttesgränserna... och jag upplever att allt så smått börjar vända och att jag kan dra liiiite större gränser varje gång. Den allra första gränsen jag drog där jag förväntade mig kaos var när mamma sa "Handtvålen du har här luktar inte gott" och jag sa "Tycker du? Jag gillar den". Jag stålsatte mig men inget kom!
Härom dagen berättade jag för mamma att jag skulle köpa en luftfuktare. Mamma skulle genast pråckla på mig en hon fick för 4 år sedan som en kollega köpt på Temu. Inget jag ville ha. Jag kunde mjukt sätta gränsen med att förklara vilken typ av fuktare jag ville ha, hon sa att "Nej det står inte att den har x funktion...", jag sa att "Ah, tråkigt, då är den nog inte för mig"
Stålsatte mig ... inget kom! Det går långsamt framåt!

Så mitt tips, eftersom min mamma och din verkar rätt lika. Börja dra en yttepytteliten gräns, och öka sedan på eftersom. Samt avledningar, vill hon putsa alla fönster säg "åh jag som hade hoppats att du kunde hjälpa mig med X i stället, det hade jag verkligen behövt om du orkar?" och se om det kan hjälpa?

Stor kram, det verkar jobbigt

 

[MJLee]

Ett förslag under tiden är att du slänger iväg ett snabbt mess. Jag har stängt av telefonen eftersom jag ska göra abc. Då behöver du inte prata med henne och det tar mycket mindre tid/ansträngning från din sida.

 

[Kristall10]

Vilken tuff situation du är i!
Jag jar jobbat många år med äldre och deras anhöriga, haft flera äldre anhöriga och har nu äldre föräldrar.
Det jag har märkt och lärt mig är att i takt med stigande ålder, vänner som försvinner och fler krämpor och sjukdomar så krymper ens värld mer och mer.
Ju mindre värld desto mer beroende av de få som finns kvar. Den äldre klamrar sig fast för glatta livet i tex sin dotter eller son.
Jaget blir oerhört centralt och viktigt och förmågan att se, känna och förstå hur andra upplever saker blir mindre.
Är det då en person som redan som ung och frisk har varit väldigt krävande och bestämmande så tenderar dessa egenskaper att förstärkas.
Nu vet jag inte om din mamma har några vänner eller andra anhöriga, men jag tänker att för henne är du den viktigaste personen i hennes liv just nu. Och att du ”avfärdar” henne genom att inte svara i telefon, inte ta emot hennes hjälp osv blir då så väldigt stort för henne i rädslan av att förlora dig och bli själv.
Det kontrollerande sättet och hennes aggressiva utfall när du säger nej tänker jag till stor del beror på just rädslan av att inte duga längre, att bli bortvald, att bli ensam.
Hon har inte längre förmågan att sätta sig in i din situation utan hennes situation är det som styr henne.

Jag tror, utifrån mina erfarenheter, att om du kunde sitta ner med din mamma och förklara hur viktig hon är för dig och för barnen och hur mycket du uppskattar henne, samtidigt som du förklarar att du behöver struktur i vardagen för att orka så kanske det kan bli bättre.
Kanske göra upp ett typ av schema, tex på tisdagar kommer hon och äter middag med er och umgås med barnen. På torsdagar handlar du åt henne och hjälper till med katten. Och att ni hörs på telefon eller sms en gång per dag.
Då kanske hon kan känna sig trygg i att du finns där och samtidigt släppa taget lite.
Hon behöver få känna sig värdefull, men samtidigt ska det såklart inte gå ut över dig och din familj.
Involvera henne på den nivån du anser lämpligt och sätt gränser.

 

[kolblakkur]

Uttrycket ”the borrower is slave to the lender” passar in här

Finns det någon möjlighet för er att betala av lånet inom snar framtid? Känns som att det är grunden till en stor hållhake hon har.

 

[monster1]

Det låter som att din mamma är ganska ensam och har svårt att acceptera att hon inte kan hjälpa dig på samma vis längre.

Du mår dåligt och ni har det rörigt hemma och din man jobbar för mycket för att kompensera inkomstbortfall och dessutom ska ni nu sälja bostad och flytta. När jag läser dina inlägg så är det jättetydligt hur på gränsen du är och att det här kanske inte är tillfället för att agera mot din mamma alls. Du är helt enkelt för stressad för att det ska bli bra.

När jag tittar på mina åldrande föräldrar så är de också lite så där, det blir liksom mer när de blir sköra att det blir svårare med omgivningen eller vad man ska säga. De liksom ska klagas lite på allt och skuldbeläggas lite och liksom ja jag vet inte krånglas i allmänhet. Men jag tänker att det mycket handlar om deras egen situation egentligen och jag har inte så långtid kvar med dom så jag vill inte slösa bort den med att vara arg på dom så jag brukar försöka låta det rinna av. Men för dig som är i den här nivån av mående och stress så förstår jag att det blir svårt. På samma vis tänker jag att dina känslor inför din mamma handlar ganska mycket om dig och situationen du befinner dig i just nu. Med stress, skuldkänslor och frustration. Så mitt råd är mest att försöka rida ut den här situationen, när ni flyttat och landat lite, kanske du känner annorlunda inför din mamma och er relation.

 

[Teilani]

På ett sätt är det skönt att läsa om så många som inte har en problemfri relation med sin mamma. Man känner sig lätt ensam i att inte vara tacksam över att ha en mamma som ”bryr sig så mycket om dig”. När man själv upplever sig överkörd och att man måste gå på äggskal för att det inte ska bli skrik och bråk.

Tack för att ni delar med er!
Själv har jag dragit gränsen att jag inte talar i telefon med min mamma. Hon kunde aldrig ta till sig gränsen ”ring inte när du druckit alkohol.” Och då fick det bli så här.

 

[Capybara]

På ett sätt är det skönt att läsa om så många som inte har en problemfri relation med sin mamma. Man känner sig lätt ensam i att inte vara tacksam över att ha en mamma som ”bryr sig så mycket om dig”. När man själv upplever sig överkörd och att man måste gå på äggskal för att det inte ska bli skrik och bråk.

Jag håller verkligen verkligen verkligen med. Jag har slutat försöka prata om de knepiga delarna av föräldrarelationer med många av mina vänner, som har svårt att förstå just det där med svårigheterna i föräldrar som bryr sig och vill hjälpa men som kanske inte, av olika skäl, tar hänsyn till hur man upplever det.

 

[skiesabove]

Oj vad bra @Kristall10 s inlägg var!

Jag vet inte om det här är hjälpsamt eller stjälpsamt, men min spontana reaktion när jag läst det där om att folk som totalt panikar när man inte svarar är "det där är ju mental sjukdom". Ringa hundratals gånger?

Alltså, det är så långt utanför normen av beteenden och reaktioner. Jag ser det inte alls som "åh vilken jobbig person", utan "oj, den där personen är ju sjuk, på riktigt".

Och jag tänker att med äldre personer är det ju sällan sånt blir bättre med tiden, snarare värre. Och så kan ju demens vara med i bilden eller snart komma smygande.

Gränssättning (utan att bråka, anklaga osv, bara sätta och hålla) och rutiner blir nästan ännu viktigare då, det handlar ju inte bara om att skydda sig själv, utan även om att göra den andres värld mer tydlig och beräknelig.

Det där med middag på tisdag, höras en gång per dag, handla på torsdag var så himla bra. Förutsägbart, tydligt, visar omtanke.

 

[monster1]

Ni kanske är yngre än mig men jag skulle säga att i min omgivning inkl arbetskamrater är det tvärtom. Vi pratar mycket om våra åldrande föräldrar och komplikationer i förhållandet med dom. Jag känner knappt någon som har en okomplicerad relation till sina föräldrar.

Självklart är det värre när man har en förälder med beroende problematik eller liknande. Men ja, alla är mer eller mindre knepiga och man har alla sina metoder för att hantera sina relationer till dom.

 

[Ajda]

Jag hade börjat med att dra en gräns när hon blir upprörd över att du inte svarar i telefonen. Din telefon. Ditt liv. Du bestämmer själv hur tillgänglig du vill vara via den.
Hade blivit rejält irriterad om min mamma hade stormat in för jag inte svarat.
Hade kanske bara svaret med ett sms i första hand. ”Var det något särskilt? Är trött och slappar typ”. Då borde hon förstå att du inte vill prata.

 

[Masse]

Det låter som att din mor är rätt gränslös och mycket av det du skriver påminner starkt om psykisk misshandel. Och nej @Masse Det är inte normalt att åka över till sina fullt vuxna barn och gå in i deras hem bara för att de inte svarar i telefon under en kort tid.

Jag hade satt ner foten rejält och hårt med en gång. Blir hon då så grinig att hon inte vill ha med dig att göra mer så hade jag sett det som bekräftelse på vad relationen var värd för henne.
"Nej" är en fullständig mening. Allt du säger efter "nej" bjuder in till förhandling. Säg bara nej. Stå fast vid ditt nej. Om hon blir arg så är det HENNES problem, inte ditt.

Du kan inte gå runt och vara rädd för din mor. Sätt gränserna och håll på dem.

Vet inte hur dina relationer ser ut till andra. I min värld blir man orolig när någon som uppenbarligen inte mår bra inte svarar i telefon.
Jag har sökt upp både släkt och arbetskamrater på grund av det.
Facit på det är att tre personer lever idag. Hade vi inte brytt oss hade dom inte gjort det. En stroke, ett olyckligt fall och det värsta ett självmordsförsök.