Hur stötta vid dödsfall av barn?

[skiesabove]

En stor tragedi har hänt i "mina byar". Ett barn som gått bort, oväntat.

Jag känner föräldrarna, inte nära men jag tycker om dom och vi har fikat några gånger. Mitt barn är klasskompis och vän med ett av deras andra barn.

En knasig dag på skolan för dottern, många av de vuxna grät och var helt förstörda berättade hon. Hennes klasskompis var såklart inte där.

Jag känner mig också ledsen och chockad, har träffat barnet ifråga några gånger vid hämtning och lämning vid lekträffar och kalas.

Min fråga är, vad gör jag nu? Ska man smsa? Ringa? Erbjuda lekträffar igen - när? Jag är som sagt inte supernära, jag är i periferin så att säga, men ändå i deras krets. Och jag tycker väldigt mycket om mamman och barnet som är min dotters vän och klasskompis.

Vad behöver familjen nu? Vad är "lagom"?

 

[tott]

En stor tragedi har hänt i "mina byar". Ett barn som gått bort, oväntat.

Jag känner föräldrarna, inte nära men jag tycker om dom och vi har fikat några gånger. Mitt barn är klasskompis och vän med ett av deras andra barn.

En knasig dag på skolan för dottern, många av de vuxna grät och var helt förstörda berättade hon. Hennes klasskompis var såklart inte där.

Jag känner mig också ledsen och chockad, har träffat barnet ifråga några gånger vid hämtning och lämning vid lekträffar och kalas.

Min fråga är, vad gör jag nu? Ska man smsa? Ringa? Erbjuda lekträffar igen - när? Jag är som sagt inte supernära, jag är i periferin så att säga, men ändå i deras krets. Och jag tycker väldigt mycket om mamman och barnet som är min dotters vän och klasskompis.

Vad behöver familjen nu? Vad är "lagom"?

Jag skulle börja med att skicka ett meddelande.

 

[EmmaN]

Usch vad sorgligt! Om det var någon jag kände liknande hade jag messat. Inte ringt. Jag hade skrivit att jag tänker på dem och finns här om de behöver något och även gett exempel avlastning med barnen (lekträffar).

 

[athena_arabians]

En stor tragedi har hänt i "mina byar". Ett barn som gått bort, oväntat.

Jag känner föräldrarna, inte nära men jag tycker om dom och vi har fikat några gånger. Mitt barn är klasskompis och vän med ett av deras andra barn.

En knasig dag på skolan för dottern, många av de vuxna grät och var helt förstörda berättade hon. Hennes klasskompis var såklart inte där.

Jag känner mig också ledsen och chockad, har träffat barnet ifråga några gånger vid hämtning och lämning vid lekträffar och kalas.

Min fråga är, vad gör jag nu? Ska man smsa? Ringa? Erbjuda lekträffar igen - när? Jag är som sagt inte supernära, jag är i periferin så att säga, men ändå i deras krets. Och jag tycker väldigt mycket om mamman och barnet som är min dotters vän och klasskompis.

Vad behöver familjen nu? Vad är "lagom"?

Du vet ju vad som är bäst eftersom du känner dem men jag själv hade inte ringt, baserat på premisserna du beskrivit, utan SMS:at eller mejlat.

Jag hade skrivit något i stil med att du beklagar deras förlust och att dina tankar är med dem i den här fruktansvärda stunden. Säg att du har förståelse om det inte är läge för det just nu men att du gärna ordnar en lekträff med din dotter och hennes kompis när kompisen känner att hon vill det.

 

[athena_arabians]

kompisen känner att hen vill det.

Insåg just att jag könade kompisen och det var givetvis inte meningen men det ändrar ju inget i övrigt.

 

[Nebraska]

Vill du göra det lätt för dig så skickar du ett meddelande.
Vill du göra en insats så ring om någon dag beklaga sorgen och fråga om du kan hjälpa till med något.
Vill du göra skillnad så lagar du en lasagne och åker över med den och för att säkerställa att de får i sig lite näring. Det är en bra början.

 

[Hajfisk]

En stor tragedi har hänt i "mina byar". Ett barn som gått bort, oväntat.

Jag känner föräldrarna, inte nära men jag tycker om dom och vi har fikat några gånger. Mitt barn är klasskompis och vän med ett av deras andra barn.

En knasig dag på skolan för dottern, många av de vuxna grät och var helt förstörda berättade hon. Hennes klasskompis var såklart inte där.

Jag känner mig också ledsen och chockad, har träffat barnet ifråga några gånger vid hämtning och lämning vid lekträffar och kalas.

Min fråga är, vad gör jag nu? Ska man smsa? Ringa? Erbjuda lekträffar igen - när? Jag är som sagt inte supernära, jag är i periferin så att säga, men ändå i deras krets. Och jag tycker väldigt mycket om mamman och barnet som är min dotters vän och klasskompis.

Vad behöver familjen nu? Vad är "lagom"?

Så svår situation och så fint av dig att visa omtanke.

Jag träffar många personer under omständigheter med sorg och förlust och det är förstås omöjligt att veta vad just den här familjen behöver, men att visa att man bryr sig utan att tränga sig på är aldrig fel skulle jag säga. Lite i kontrast till övriga svar i tråden skulle jag dock råda att vara så konkret möjligt. En person i kris och sorg orkar sällan svara på artigheter, ta ställning till vaga förslag eller själv ta ansvar för att uttrycka behov.

Med det menar jag att det kan vara helt övermäktigt att t.ex. svara på "säg till om ni vill att vi fixar mat" men otroligt hjälpsamt att någon lämnar av en hög matlådor. Utifrån den relation du beskriver hade jag beklagat vad som hänt och gett ett konkret förslag på "vi ska på aktivitet x/dotter träffas gärna dag y, vi kan hämta klockan z - skriv bara ja i så fall" eller vad som känns passande utifrån hur er tidigare kommunikation sett ut.

Med det sagt så finns det såklart inget facit och allt är bättre än att inte visa att man bryr sig. Det finns verkligen bara två varianter som uppfattas negativa enligt min erfarenhet, den ena är att höra av sig av nyfikenhet och med en massa frågor om vad som hänt, den andra är att dra sig undan och inte höra av sig alls (vilket är sååå vanligt tyvärr ).

 

[Hajfisk]

Vill du göra det lätt för dig så skickar du ett meddelande.
Vill du göra en insats så ring om någon dag beklaga sorgen och fråga om du kan hjälpa till med något.
Vill du göra skillnad så lagar du en lasagne och åker över med den och för att säkerställa att de får i sig lite näring. Det är en bra början.

Lite det jag försökte skriva fast mer koncist.

Det enda med att ringa är att i en sådan situation kan det kännas som att man måste ta alla samtal för det kan vara myndigheter, jurister, begravningsbyrå osv och då kan det vara stressande för den som inte vill behöva prata med "random" omtänksamma människor utan hellre vill få sådana meddelanden i text.

 

[Hippocampus]

Skicka ett meddelande och beklaga deras förlust. Sen lagar du mat, fika eller något annat och åker över med det. Antingen öppnar de dörren eller inte. Gör de inte det, ställ det utanför och skicka ett mess att det finns utanför dörren. Eller åk och handla på Ica.
Att ringa och erbjuda sig att hjälpa till ”hör bara av er”, nej. För det finns ingen kraft till ”att höra av sig”. Den erfarenheten har jag. I efterhand får jag ofta höra att det är de konkreta sakerna som ”hjälpte”, att det handlades mat, lagades mat osv. Få i sig något.
Jag hade en vän som råkade ut för 3 saker inom 4 månader. Det enda hon minns var när jag kom med fulla Ica-påsar med mat och dricka.

 

[tanten]

Vill du göra det lätt för dig så skickar du ett meddelande.
Vill du göra en insats så ring om någon dag beklaga sorgen och fråga om du kan hjälpa till med något.
Vill du göra skillnad så lagar du en lasagne och åker över med den och för att säkerställa att de får i sig lite näring. Det är en bra början.

Vid ett dödsfall i bekantskapskretsen åkte en av mina grannar över med några påsar bullar.
Många kom och ville beklaga sorgen och då behövde änkan inte baka själv.
Så lasagne var en utmärkt idé

 

[KesoNeso]

När min mamma gick bort hastigt och tidigt i ålder hade jag en bekant som nog var ungefär som du i kretsen. Inte särskilt nära men ändå så vi träffats några gånger.
Han hade själv gått igenom samma sak tidigare och hans samtal var det enda jag minns än idag, 15 år senare.

Han sa nåt i stil med att: ”Jag vet inte vad jag ska säga/skulle kunna säga, men jag ville iaf höra av mig och jag beklagar sorgen”.
Det var allt och det var som sagt det jag minns ännu, för det kändes så fint.
Givetvis småpratade vi lite till men det minns jag inget av längre.
Bara en tanke i det här att vissa drar sig undan och ”försvinner”.

 

[cili]

Vid ett dödsfall i bekantskapskretsen åkte en av mina grannar över med några påsar bullar.
Många kom och ville beklaga sorgen och då behövde änkan inte baka själv.
Så lasagne var en utmärkt idé

Liknande gjorde jag och en vän. Vi gick ihop och fixade matkasse med all möjlig färdig och lättäten mat (mackor, olika röror att ha på, korv, pajer, billyspizzor, frukt etc) samt kaffe, saft, kakor och bullar att antingen äta själv eller bjuda på. Det uppskattades mycket att få hem sånt när ”alla andra” kom med blommor och det inte fanns ork att åka och handla

 

[SaraXX]

Jag kommer ihåg någon som gav rådet att inte vara rädd att göra fel i kontakten, det värsta har redan hänt. Så "att" är viktigare än "hur".

 

[Flavor]

Vet att det inte är jämförbart alls, men jag har ju förlorat min sambo på ett sett. Hans mamma har varit och handlat åt mig någon gång, grannar har hjälpt mig med.

En gammal kollega kom också hit och gav mig en påse med smörgås, ägg, kolsyrat vatten och något mer (mos i skallen efter det som hänt)


Jag tycker absolut du kan smsa och fråga om de behöver hjälp att handla eller så. Det är för mig medmänsklighet

 

[Ninnurur]

Erbjud att klasskompisen får hänga med hem efter skolan när hen vill, bara för att erbjuda en "normal" vardag utan sorg. Det tror jag kan hjälpa barnet och föräldrarna, eftersom de säkerligen kommer att få dåligt samvete för att hens vardag blir extra påverkad när de inte orkar mer än att överleva.

 

[Efwa]

Med det menar jag att det kan vara helt övermäktigt att t.ex. svara på "säg till om ni vill att vi fixar mat" men otroligt hjälpsamt att någon lämnar av en hög matlådor. Utifrån den relation du beskriver hade jag beklagat vad som hänt och gett ett konkret förslag på "vi ska på aktivitet x/dotter träffas gärna dag y, vi kan hämta klockan z - skriv bara ja i så fall" eller vad som känns passande utifrån hur er tidigare kommunikation sett ut.

Än har jag tack och lov inte varit med om något plötsligt eller traumatiskt bortfall men jag har hört samma sak och försöker sedan dess leva efter detta; att man "bestämmer" något med tid och plats som de kan välja vara med eller inte, snarare än "ring om du behöver något".

Viljan att hjälpa finns men ansvaret blir annars på den sörjande, och de har inte ork eller vilja att fråga. Det gäller inte bara bortfall utan personer med andra utmaningar. Man behöver kanske inte vara så pressande men man ger alternativ eller ser till att föda dem utan att de måste be om det.

Ni som råkat ut för traumatiska händelser eller annat som sänkt er totalt. Är det rätt att tänka så?

 

[Görel]

Jag tänker att mycket beror på hur nära relation man har. Ett sms med budskapet att man tänker på dem och är villig att hjälpa är bra om man inte har så nära relation.
Har man en närmare relation kan man bli mera aktiv. När jag själv råkade ut för en traumatisk upplevelse för några år sedan hade jag en del vänner som jag kunde prata av mig med och andra som såg till att jag hade sällskap och sysselsättning.

Mat tycker jag att man kan ge om man är så nära vänner att man vet vilka kostpreferenser de drabbade har. Om de är vegetarianer, laktosintoleranta etc.

 

[clusia]

Jag tänker att det beror jättemycket på person. Jag hade personligen tyckt det var jättejobbigt om folk började höra av sig, ringa och komma förbi med mat när jag drabbades av en traumatisk händelse. Jag gillar inte spontana besök överlag och än mindre när jag mår riktig riktig dåligt. Jag uppskattade folk som försökte prata om annat och de som hjälpte mig att ta hand om mitt barn när jag inte var kapabel att göra det själv.

Jag förstår dock att folk vill visa medkänsla och jag respekterar det naturligtvis.

 

[Breaktown]

En av mina bästa vänner förolorade ett av sina barn för några år sedan. Så svarar utifrån detta.

Hör av dig! Om ni inte var så nära så är det kanske så här precis i början bäst med något som inte "kräver" något svar eller interaktion från deras sida, tex ett sms. De kommer med all sannolikhet inte orka svara just nu, det betyder inte att de inte uppskattar det.

Erbjud praktiska saker. Att bjuda över syskonet för lekdejt är toppen. Det var en av de sakerna som jag minns tydligast från när det hände min vän. Att de andra barnen gör att man i princip direkt behöver fortsätta vardagen. På gott och ont. Att syskonen får andningshål, komma bort från sorgen och distraheras är jättebra för alla inblandade, om de vill såklart. Det behöver inte vara just precis nu. Min vän upplevde väldigt start att i den akuta fasen så vill ALLA hjälpa till, det behövdes nästan någon som koordinerade hjälpen. Vilket såklart var fantastiskt. Men sen när de första veckorna är över så blir det mycket tystare och familjen är såklart kvar i sorgen. Då behövs det nästan mer.

Och en till viktig sak! När tiden gått, att våga fortsätta prata om barnet som gått bort. Min vän säger det ofta att det är så otroligt tydligt att folk undviker att prata om hennes dotter. Det är av välmening, man vill inte riskera att påminna om sorgen och göra henne ledsen. Men den risken är noll. Hennes dotter är alltid närvarande hos henne. Det enda som händer om man pratar om dottern är att man visar att hon är närvarande hos en själv också. Att hon fortfarande finns och gjort intryck. Och det är BARA positivt. Typ viktigast i världen.

 

[Flavor]

Än har jag tack och lov inte varit med om något plötsligt eller traumatiskt bortfall men jag har hört samma sak och försöker sedan dess leva efter detta; att man "bestämmer" något med tid och plats som de kan välja vara med eller inte, snarare än "ring om du behöver något".

Viljan att hjälpa finns men ansvaret blir annars på den sörjande, och de har inte ork eller vilja att fråga. Det gäller inte bara bortfall utan personer med andra utmaningar. Man behöver kanske inte vara så pressande men man ger alternativ eller ser till att föda dem utan att de måste be om det.

Ni som råkat ut för traumatiska händelser eller annat som sänkt er totalt. Är det rätt att tänka så?

Jag räckte ut en hand och bad om hjälp då jag inte åt/äter annars. Min svärmor kom förbi med dels kattmat samt mat till mig och en hel kasse med böcker sen har jag smsat grannen någon gång om att jag inte ätit. Har svimmat hemma pga näringsbrist då jag inte ätit på dagar, han hör det till sig så kommit och hjälpt mig. Samt hängt påsar på min dörr med lite frukt eller mat osv. Enormt uppskattat

Bestämma plats att ses är för mig omöjligt, vissa dagar skulle jag kunna springa 1mil, andra dagar sover jag bara och vill inte se någon alls.