Hur tänkte ni när ni valde namn?

Och fler får ju ta och skriva vad barnen heter ;) Sitter ju här skitnyfiken och försöker lista ut vad vissa kan heta:p


Tilltalsnamnet ville vi ha ett namn som inte var alltför ovanligt och svårt att uttala eller skriva ner om man hör det. Samtidigt inte vara särskilt vanligt så var och vartannat barn heter det. Jag ville att namnet skulle vara hyffsat kort och gärna funka bra på engelska.
Mellannamnet kommer ifrån sambons gammelfarmor och är rätt så ovanligt.
Tilltalsnamnet och efternamnet passar bra ihop. Mellannamnet kanske inte riktigt passar lika bra in, men det fick bli som det blev med det.

Kan tillägga då att min dotter heter Judith (jag ville stavat det utan h egentligen, men sambon höll inte med...) och Justina i andranamn.
 
Jag nämnde ett utav mina favoritnamn till en vän här om dagen och hon sa: "Ja, det är fint, men jag har minst två i varje klass som heter så" (hon är lärare). Ibland hör jag även väldigt unika namn och personer som förfasar sig över hur man kan ha valt något så udda. En del verkar tänka på hur namnet fungerar på andra språk, exempelvis engelska, i en mer internationell värld. Hur tänkte ni när ni valde namn och vad var viktigt för er?

Valde ni ett mellannamn? I så fall vilket namn blev det, bara ett annat namn som ni gillade eller någon släktings namn?

Tänkte ni någonting på hur namnet passade ihop med efternamnet, eller fick det stå helt separat?

(Jag är inte med barn, men tycker att det är kul att fundera lite på och hoppas att det blir aktuellt att välja ett barnnamn inom närmsta åren för vår del)

Vi ville inte ha ett namn som är superovanligt men heller inte topp10. Ville inte att han skulle behöva känna sig udda med sitt namn men inte så kul för oss föräldrar om vart och varannat barn heter samma. Vi ville också att det skulle funka internationellt. Vi var inne på Wilhelm men det skulle inte passa pga mitt efternamn så det fick ryka. Sen var det många namn som rök pga associationer till folk vi känner/känt.
 
Nu vill inte jag ha barn men namn är ju kul!

Jag som rest mycket och immigrerat osv så vore det viktigt för mig att barnet inte har för många namn samt inte å ä eller ö i namnet. Jag har ett dubbelnamn med bindestreck, det är krångligt nog ibland. Är glad över att jag aldrig behövt krångla med å ä ö i alla fall
 
Jag nämnde ett utav mina favoritnamn till en vän här om dagen och hon sa: "Ja, det är fint, men jag har minst två i varje klass som heter så" (hon är lärare). Ibland hör jag även väldigt unika namn och personer som förfasar sig över hur man kan ha valt något så udda. En del verkar tänka på hur namnet fungerar på andra språk, exempelvis engelska, i en mer internationell värld. Hur tänkte ni när ni valde namn och vad var viktigt för er?

Valde ni ett mellannamn? I så fall vilket namn blev det, bara ett annat namn som ni gillade eller någon släktings namn?

Tänkte ni någonting på hur namnet passade ihop med efternamnet, eller fick det stå helt separat?

(Jag är inte med barn, men tycker att det är kul att fundera lite på och hoppas att det blir aktuellt att välja ett barnnamn inom närmsta åren för vår del)
Vi hade inga "principer" sådär eftersom namn var helt givet. Skulle det blivit en pojke hade han blivit döpt efter min pappa, när det nu blev en flicka blev hon döpt efter min farmor. Hade väl kunnat ta pappas namn också till en tjej, men det hade känts så jäkla amerikanskt 80-tal att det blivit tramsigt (Morgan) och närmast känts plojigt.
Hade jag haft principer som vi skulle följt så hade nog det namn vi valde passat bra in på dessa. Jag gillar korta, lätta namn som känns svenska och lite traditionella. Hade det inte varit givet att det skulle bli farmors namn hade vi valt mellan Selma, Astrid eller Rosa pga. starka historiska förebilder. Om namnet också funkar på flera språk (franska, spanska, ungerska och engelska i vart fall) hade det varit ett plus eftersom vi reser en del och har bostad i Spanien osv.

En princip som faktiskt var viktig var att jag absolut inte ville ha en massa mellannamn som maken har, ett fick det bli pga. kompromiss och familjetradition (min familjs traditionella mellannamn för tjejer som både jag, min mamma, min mormor osv har och som dessutom svärmor har som ett av sina alla mellannamn). Jag tycker bara ett mellannamn är jobbigt och ser tramsigt ut - och dessutom så jävla besvärligt när man ska hålla på att fylla i "namn som det står i pass" osv och blir galen på makens alla namn som bara tar upp plats och blir konstigt avstavade på biljetter, får knappt plats på sådana där handskrivna visumlappar man ska fylla i och leder till jobbigheter i immigrations osv.

Nu heter dottern EEF i initialer vilket är lite kul för mig som jobbar mycket med EU-rätt. :D
 
Nu vill inte jag ha barn men namn är ju kul!

Jag som rest mycket och immigrerat osv så vore det viktigt för mig att barnet inte har för många namn samt inte å ä eller ö i namnet. Jag har ett dubbelnamn med bindestreck, det är krångligt nog ibland. Är glad över att jag aldrig behövt krångla med å ä ö i alla fall

Tänker som du. Jag var på språkresa med en My i min ungdom. Jag tycker att det är ett jättefint namn, men märkte snabbt hur svårt det blev för henne utanför Sveriges gränser. Så även utan å ä ö så kan ju vissa uttal bli hemskt svåra för icke-svenskar.
 
Nu vill inte jag ha barn men namn är ju kul!

Jag som rest mycket och immigrerat osv så vore det viktigt för mig att barnet inte har för många namn samt inte å ä eller ö i namnet. Jag har ett dubbelnamn med bindestreck, det är krångligt nog ibland. Är glad över att jag aldrig behövt krångla med å ä ö i alla fall

Jag som har ö i både för- och efternamn håller med dig helt! Utanför skandinavien hakar man upp sig på prickarna och det blir oftast väldigt konstigt.

Har inga barn men hade jag haft hade jag valt tidlösa namn som är ovanliga men ändå internationella, typ Harriet som jag tycker väldigt mycket om.
 
Har inga barn men hade jag haft hade jag valt tidlösa namn som är ovanliga men ändå internationella, typ Harriet som jag tycker väldigt mycket om.

Vilken fin beskrivning! Lite så tänker jag nog också. Ett utav mina favoritnamn är Isabella, vilket känns både tidlöst och internationellt. Inte särskilt ovanligt dock, men hade jag hittat ett namn som vore det också så hade jag varit ännu mer nöjd.
 
Något jag verkligen tycker om är allitteration, och när både för och efternamn börjar på samma bokstav. Nu får väl någon svensklärare rätta mig om jag uppfattat allitterationer helt fel men jag tänker exempelvis:

Anna Alsin
Melanie Melander
Beata Berg
Walter Wallin
Fredrik Falk

osv.

Ja, kanske inte de bästa av exempel men ändå. Dock har man ju oftast det efternamn man har och det blir ju väldigt begränsande att enbart titta på namn på en bokstav. Men lyckas man kan det ju verkligen bli toppenfint!
 
Jag nämnde ett utav mina favoritnamn till en vän här om dagen och hon sa: "Ja, det är fint, men jag har minst två i varje klass som heter så" (hon är lärare). Ibland hör jag även väldigt unika namn och personer som förfasar sig över hur man kan ha valt något så udda. En del verkar tänka på hur namnet fungerar på andra språk, exempelvis engelska, i en mer internationell värld. Hur tänkte ni när ni valde namn och vad var viktigt för er?

Valde ni ett mellannamn? I så fall vilket namn blev det, bara ett annat namn som ni gillade eller någon släktings namn?

Tänkte ni någonting på hur namnet passade ihop med efternamnet, eller fick det stå helt separat?

(Jag är inte med barn, men tycker att det är kul att fundera lite på och hoppas att det blir aktuellt att välja ett barnnamn inom närmsta åren för vår del)

Vi ville ha namn som fungerar att uttala på engelska utan att det blir fel, vi bor i Skåne så det var viktigt att de lät bra även med skånsk grov dialekt. Mannen är från Småland och därför gick namn med R bort.

Sedan skulle det passa med vårt efternamn.

Med sonen så var Arthur länge en kandidat men de 2 kusiner barnen hade då hette båda namn på A så det blev lite löjeväckande kände vi med ytterligare ett A. Han fick istället namnet efter en karaktär i en bok. Bastian 😍

Mellannamn fick han efter min släkt där alla pojkar har ett gemensamt namn och min mans farfar (de har inte några släktnamn).

Vår dotter skulle heta Emma. Det var vi helt överens om. På väg till BB (planerat snitt) vänder sig mannen till mig och frågar vad vi gör om det inte är någon Emma? Det blev till att i panik leta igenom namnlistor resten av vägen 🤣

Tur det, för det var ingen Emma 🙈 vårt paniknamn Felicia passade däremot klockrent.

Hon har mellannamn efter min mormor och farmor. ♥️
 
Sonens tilltalsnamn kom vi överens om tidigt. Vi gillade namnet, även om vi (framförallt jag) är totalt okristna och namnet är väldigt kristet. Fast det är ju många namn i och för sig.

Namnet ville vi ska fungera både i Sverige och utomlands och att tilltalsnamnet är först.

Som mellannamn har sonen ett namn från sambons sida och ett från min sida. Sen har han även dubbla efternamn, stackarn :p.

Lillasyster kommer få lika. Ett eget tilltalsnamn, två släktnamn och så dubbla efternamn.
 
Det här med att namn skall funka internationellt är också lite dubbelt. Måste de verkligen det, alltid?

Visst kan det bli lite konstigt om man heter My eller Gun (och pratar med engelskspråkiga personer), men hur jobbigt det blir hänger ju också på hur man ser på sig själv*. Då kan man kanske, istället, ha ett mer internationellt fungerande mellannamn som man kan ta till.

Minna är ju också ett namn som kan bli konstigt internationellt. Eller Henrik. Eller Kerstin. Det beror på vilka språk man menar när man säger 'internationellt'.

*När jag var tonåring pallade jag inte när folk använde -e på mitt namn istället för -a. Jag mådde nästan dåligt av hur jobbigt det var. Nu, i vuxen ålder svarar jag på det mesta riktat åt mitt håll, och typ alla namn som slutar på -a. Min identitet sitter inte längre i mitt namn, utan jag vet vem jag är, liksom.
 
Första barnet var lätt att bestämma namn på, vi var tidigt överens om Siri. Inte supervanligt men inte heller konstigt, funkar på engelska och så är det lagom kort. Lätt att stava, från två föräldrar som alltid behövt bokstavera sina långa, krångliga namn :p
lillasyster var svårare, samma kriterier men inget namn som kändes självklart. Edith och Ester var länge på tapeten, men jag insåg att jag inte gillar "hårda" namn. Till slut blev det Nora! Enda nackdelen är att det är för lätt att hitta på dumma rim på :o
 
Första barnet var lätt att bestämma namn på, vi var tidigt överens om Siri. Inte supervanligt men inte heller konstigt, funkar på engelska och så är det lagom kort. Lätt att stava, från två föräldrar som alltid behövt bokstavera sina långa, krångliga namn :p
lillasyster var svårare, samma kriterier men inget namn som kändes självklart. Edith och Ester var länge på tapeten, men jag insåg att jag inte gillar "hårda" namn. Till slut blev det Nora! Enda nackdelen är att det är för lätt att hitta på dumma rim på :o
Just ja, varsitt mellannamn från släkten som kommer efter tilltalsnamnet!
 
Min stackars bror bor i Zürich och har å i både för och efternamn. Ingen hit. Men när han föddes var folk inte så internationella. Jag har bara å i efternamnet. Ingen hit det heller.

Därför fick dottern ett namn som inte innehåller å😊. Ville absolut inte ha något religiöst namn och inget superpoppis namn för då skulle hon bli "kines-x". Mannen och jag lyckades inte riktigt enas så till slut blev det ett kompromissnamn som vi båda kunde leva med.
 
Tänker som du. Jag var på språkresa med en My i min ungdom. Jag tycker att det är ett jättefint namn, men märkte snabbt hur svårt det blev för henne utanför Sveriges gränser. Så även utan å ä ö så kan ju vissa uttal bli hemskt svåra för icke-svenskar.

Jag tänkte iofs inte på uttal utan mer på när man ska ansöka om visum och eller skriva på arrival cards och liknande... inte för många namn, då får inte bokstäverna plats.
Första namn som tilltalsnamn dessutom för att inte blanda ihop detta.
Jag hänger på flera reseforum där folk skriver ibland att de har fått problem av detta :laugh:

Mitt dubbelnamn med bindestreck har ibland blivit problem vid internetköp då man ska skriva in "card holder name" och bindestreck är inte ett godtagbart tecken :meh:
 
Det är ju intressant med namnval och statistik och sånt tycker jag. Med variationer som kan kopplas till geografi, utbildningsnivå etc. Det med att välja från generationen far- och morföräldrar är väl rätt vanligt. Jag får för mig att namnen blir populära med 3 generationers mellanrum, förutom vissa som är mer tidlösa eller tillfälligt poppis.
 
Vilken fin beskrivning! Lite så tänker jag nog också. Ett utav mina favoritnamn är Isabella, vilket känns både tidlöst och internationellt. Inte särskilt ovanligt dock, men hade jag hittat ett namn som vore det också så hade jag varit ännu mer nöjd.

I min generation, jag är född i slutet av 60-talet, är namnet ovanligt. Jag kände en Isabell, mamman i grannhuset hette Isabella vilket kändes väldigt gammaldags.

Mina jämnåriga hette främst typ Ulrika, Annika, Mikael och Mattias.
 

Liknande trådar

Utrustning Jag har idag provat en bomlös sadel. Jag har länge varit nyfiken på bomlöst och tyckt det skulle vara PERFEKT till valacken som är ett...
2 3 4
Svar
69
· Visningar
7 349
Senast: Lord Owen
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

  • Vinterföräldrar 23/24
  • Vad gör vi? Del CXCVI
  • Gråter du?

Hund, Katt, Andra Djur

  • Bra familjehund? Rasvak😇
  • Katter och spädbarn
  • Hundhantering

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp