Bukefalos 28 år!

hur tänkte ni?

Gullan86

Trådstartare
sitter och funderar en massa för mkt för mitt eget bästa:angel:
men hur tänkte ni?
när ni skaffade barn var de alltid planerade? hade ni planerat in hela ert liv exakt när ni skulle/ska få barn och hur allt ska vara/bli.
har det blivit som ni planerade?
tyckte ni det blev bra endå fast att det kanske inte blev som ni planerade?
tex studera vidare, hinna göra dittan och dattan.
känner/kände ni att tex innan DEN ålder ska jag ha fått si och så många barn.

hur tänkt ni och hur blev det`? känner att jag bara behöver göra en rörig tråd och prata lite tankar:D

man har väl den där naturliga längtan efter barn ibland blir man ju tokig, nån mer än jag som känt så? det måste ju vara naturen som talar. sen börjar man ju fundera och tänker nej herre gud aldrig i livet när man tänker på vad det innebär...

vad ska man egentligen gå efter? längtan/hjärtat/kroppens signaler på att nu e bästa tiden, eller ska man gå efter när man själv "har tid" för vi kan ju nu för tiden bestämma exakt när vi tror att vi känner oss redo.

men händer det lixom. man vaknar en morgon och "ja idag e de nog dax" det händer väl aldrig? känns som man kommer skjuta fram det tills det är för sent...

varför tänker vi för mkt?:crazy::rofl:
 
Sv: hur tänkte ni?

Våran bebis är inte planerad alls.
I början hade både sambon och jag panik, men nu längtar vi efter den mest av allt :love:

Det var bara jag som hade fast jobb när vi plussade men nu verkar det som sambon får det också. Så det känns jätteskönt.

Vi kikar runt lite efter eget hus, för vi vill inte gärna att barnet ska få växa upp i lägenhet utan trädgård hela barndomen.
 
Sv: hur tänkte ni?

Vårt barn var planerat. Vi fick väl mest som ett infall att "vi kanske skulle ha en bebis :o..."

Vi har varit tillsammans i 10 år (då) och det var dags att ta ett steg vidare i livet! :) Och det var ett mycket bra steg! :bump:
 
Sv: hur tänkte ni?

Jag ville inte ha barn förrän jag blev 29 år, ungefär. Innan dess var tanken helt främmande för mig, trots stabilt förhållande. Sedan dess har jag försökt att bli gravid, och det är 7 år sen och jag håller på med mitt andra provrörsförsök. Det är inte så lätt alltid att planera sin framtid, utan man får nog vara tacksam de gånger det fungerar bara! Med det vill jag absolut inte låta bitter, för det är jag verkligen inte, det är bara stunder som idag när jag ska hälsa på en kompis nyfödda bebis som det svider i själen. Men det går snabbt över. Jag hoppas du får ordning på dina tankar!
 
Sv: hur tänkte ni?

Jag har haft barnlängtan väldigt länge, men det har inte riktigt känts rätt med tidigare sambos ..

Nu känns det väldigt rätt, jag vill verkligen att min sambo ska få bli pappa till våra/mina barn. Ibland kan jag tveka men det går fort över när jag ser att andra klarar av den biten galant.

Så nu får det komma när det kommer :)
 
Sv: hur tänkte ni?

Jag blev oplanerat gravid när jag var 22, och valde då att ta bort det eftersom jag dels inte alls kände mig mogen för barn (ville ha fast jobb osv innan) och dels för att jag och barnets far precis hade separerat när jag plussade. Lagom när det barnet skulle ha fötts kom mitt barnsug, och sen har det hållt i sig, men trots att jag haft några riktigt seriösa förhållanden så har jag haft svårt att se någon av de killarna som far till mitt barn, tills jag träffade min man. Efter 1½ år tillsammans startade vi bebisverkstaden, och det tog sig direkt. Resultatet blev en prinsessa, som fyller 2 år nästa vecka, och bebis nr 2 (även den planerad) är beräknad till nästa vecka (hoppas det inte blir på dotterns födelsedag).

Planerade inte i förväg att "då och då ska jag ha barn", utan tog det mer som det kom. Vi kände helt enkelt att vi ville ta nästa steg i vårt förhållande, och det är något jag definitivt INTE ångrar!!!!
 
Sv: hur tänkte ni?

Hej hopp alla glada!

Våra två först barn var planerade, vi var båda unga och ville vara unga föräldrar.

För ca två år sedan så började jag känna en "konstig" känsla i magen ochen dag så började det att komma en vitaktig vätska ur brösten.

Jo, just det jag var 36år och gravid i 6mån vad gör man med två tonåringar som bara tyckte det var så pinsamt att mamma skulle ha barn. Det var bara att bita i hop och se glad ut. Nu 1,5 år senare så är lilla syster det bästa dom vet och deras kompisar älskat lillsyrran som hon blir kallad av "alla".

Så både planerade och oplanreade barn fungerar bara man har ett stabilt förhållande, annars så hade det nog gått käpprätt åt hel¤¤te. så fort jag ser en bebis så blir jag varm i hela kroppen.

Lycka till med barn tänkandet.
 
Sv: hur tänkte ni?

Sebastian var verkligen inte planerad alls. Jag åt p-piller, och ville verkligen inte ha barn. Möjligtvis långt in i framtiden, men absolut inte då.

När jag sen upptäckte symptomen och köpte ett test, och det bara skrek plus.. Så fick jag först panik! 19 år gammal, sjukskriven pga psykisk ohälsa, bara 1 år långt förhållande med pappan ifråga.. Hans livsstil kändes inte direkt passande för att skaffa barn, och jag kände mig inte frisk nog.
Men jag kunde inte göra abort. Jag blev förälskad i bebisen därinne på en gång verkligen.

Så, för 1½ år sen föddes han. Och är min allra största kärlek i livet :love: Det är tufft vissa dagar, när jag mår som jag gör. Och det är tufft att hans pappa är borta mycket, och inte tar det ansvar jag vill att han ska ta. Men jag ångrar verkligen inte Sebbe, det finns ingen bättre unge!
Jag vet dock om att jag inte kommer att göra om det igen.
 
Sv: hur tänkte ni?

Jag har ända sedan jag blev "vuxen" sagt att för att jag ska skaffa barn ska flera kriterier vara uppfyllda:

1 - En bra pappa (eh, ja, typ, det är ju liksom en förutsättning, men ändå)
2 - Inte bo i storstad (vill ha nära till naturen, lagom tempo och vettig omgivning)
3 - Inte behöva jobba heltid (barnen ska inte behöva ha 9h på dagis 5dgr i veckan och jag minns hur mysigt det var att komma hem till ett öppet hus efter skolan när jag växte upp)
4 - Stabil ekonomi (växte upp i en familj där det inte fanns några stora slantar över)

Och det låter ju lite som att det där lär ju aldrig hända, med tiden började jag själv tvivla och var beredd att rucka lite på mina gamla principer.

Men så dök Fredrik upp. Och tja, här sitter jag nu - med en man som har alla förutsättningar för att bli en fantastisk far, i en precis lagom stad, med möjlighet att välja sysselsättning och arbetsbelastning och med vad som redan är en stabil - men som med största sannolikhet kommer bli ännu bättre - ekonomi.

Så nu väntar vi bara på bebis, som börjar rumla runt i magen nu när jag gått halvvägs.
 
Sv: hur tänkte ni?

Jga har märkt att folk som planerar i all oändlighet fortsätter med sitt planerande men det blir inga barn för det passar aldrig "just nu".
Man ska läsa in vissa ämnen, ha ett visst jobb, jobba sig upp i status på jobbet, ha en speciellt lönegräns osv.

Jag tänkte igenom vad jag ville med livet & om jag hade börjat planera med att hinna det ena & det andra hade det tagit minst 10 år innan jag hade kunnat skaffa barn & jag ville inte vara över 30 när jag fick första barnet(samt att man inte vet om man kan få barn ju äldre man blir).

Sambon & jag filosoferade mer i stilen att så länge ekonomin var stabil så skulle det funka att få barn närsomhelst.
Hus hade vi oxå då vi inte vill uppfostra barn i lägenhet, de ska ha en egen gård att vara på.
Sedan blev jag gravid & resten är historia.
När jag vill gå ngn utbildning eller ngt annat så får sambon & min mamma & pappa ställa upp & ta hand om allt hemma medan jag är borta.

Med stabil ekonomi menar jag att man klarar hyra(huskostnader), mat hästarna, bensin, lite oförutsedda utgifter & att vårat barn aldrig ska behöva vara utan ngt, vi ska ha råd med nya kläder, leksaker & annat som som ett barn kan tänkas behöva.
 
Sv: hur tänkte ni?

En dag så började vi prata om barn och vi bestämde oss för att det fanns ingen anledning att vänta. Jag var 26 då så det var väl ingen brådska men jag tänkte så att vad ska jag göra för viktiga saker i mitt liv som jag bör göra innan jag skaffar barn? Vad behöver jag uppnå innan jag skaffar barn? Svar ingenting så då var det lika bra att köra igång fabriken. Nu tänker jag att jag har många år på mig att planera vad jag ska göra på den "tiden som jag inte väntade med att skaffa barn på". Förhoppningsvis har man hälsan i behåll när barnen blir äldre och kanske då kan göra något "spännande". Fast antagligen vill jag bara gå hemma i mysbyxor och titta på min hästar då med:) Kanske hinner man rida?

Första gången tog det två "chanser" sen var jag gravid. Så det var inte så "slitigt":) Är gravid igen och fertila verkar vi vara för det gick lika snabbt denna gången:) Tror inte det ska bli fler barn men vi får väl se. Kanske en liten sladdis verkar mysigt?

Allt sånt här med ekonomi och boende och så har jag sluppit tänka på då min sambo som ju är lite äldre kommit så mycket längre i livet på det planet så jag har så att säga sluppit kämpa ihop vuxenpoängen eller hur man ska säga. Jag tycker det är viktigt att man har en bra plan för ekonomi och boende och sådant när man skaffar barn. Men sen finns det mycket annat som folk ska göra "först" och ibland kan det gå till överdrift. Tycker inte allt behöver vara perfekt eller fulländat, men man bör ha en plan. Sen är det ju så att vissa behöver alltid mer pengar och vissa klarar att spara pengar trots att de har liten inkomst. Det gör en stor skillnad när man skaffar barn. Hur man lever. Vad man väljer att prioritera. För man har ju många val att göra med en hyffsad ekonomi. Det finns så mycket som kostar pengar som man egentligen inte behöver. Så många verkar inte förstå sambandet mellan miskade utgifter = längre föräldraledighet. Jag har inte skaffat barn för att ha dem på dagis. Jag vill vara hemma med dem länge och sambon likaså.

Jag skulle inte ha några barn och ingen karl heller för den delen. Men så träffade jag min sambo och då sprack det liksom...
 
Senast ändrad av en moderator:
Sv: hur tänkte ni?

Vi planerade inte alls och hade nog gått barnlösa resten av livet om det inte skett en liten "olycka". Vi körde ju världens säkraste p-medel. Nämligen avbrutet i kombination med säkra perioder på en höft :angel: Det tog 4 år innan vår son blev till :) Nu ångrar jag (vi) att vi inte planerat barn tidigare istället så hade vi kanske hunnit med syskon också utan att det behöver bli för tätt, men väntar vi för många år så är jag ju 40 snart :crazy: Vi borde skaffat första vid 30 istället.
 
Sv: hur tänkte ni?

Jag kan känna mig avundsjuk... Tänk när du är 40 har du vuxna barn. Jag byter blöjort fortfarande när jag är 40 om vi skulle skaffa syskon till vår son... Så det kanske är tufft i början, men... Tja... Sen kan ni glida ;)
 
Sv: hur tänkte ni?

Ja för det man vill göra innan man skaffar barn kanske man kan göra efter istället om man får barn tidigt. :idea:
Tex resa, min mamma fick mig och min lillebror som 22 resp. 24 åring. Resor och liknande har hon fått sätta åt sidan. I vår familj har vi prioriterad fritidsintressen istället. Egna hästar och hockey är inga billiga sporter.
Men nu när jag är 22 och min bror 20 har hon möjlighet att bege sig ut och se världen. Hon är bara 44 så hon behöver ju inte oroa sig för att hon inte har tiden/orken kvar i livet för att se det hon vill.
 
Sv: hur tänkte ni?

Ja, det är så jag tänker också :D När Sebastian fyller 18 år har jag precis fyllt 38. Inte för att jag är sådär intresserad av att resa eller så, men någonting kan jag säkert hitta på med all tid som blir över ;)

Sebastians pappa kommer att vara 50 år gammal då :eek: Jag får nog hitta på roliga saker själv, haha.
 
Sv: hur tänkte ni?

hur tänkt ni och hur blev det`? känner att jag bara behöver göra en rörig tråd och prata lite tankar:D
Det finns ju inga svar på hur man "ska" göra. Svaren är troligen lika många som individerna. Enkelt va? ;)

För min del så har jag alltid vetat om att jag vill ha barn någon gång i livet. Så gick åren... när jag levde med min första sambo pratade vi om barn, men det var ju ingen brådska. Jag pluggade då och när jag slutat plugga ville jag jobba några år först. Sen tog relationen slut och jaha, där stod man då. Levde som singel i rätt många år, med ett antal mer eller mindre seriösa relationer på vägen. När jag var dryga 30 började jag känna att jag vet ju inte om det blir möjlighet för mig att få barn (jag vill ju ha dem med rätt man) och litegrann också acceptera tanken att "om det blir så så får det också funka". När jag träffade nuvarande sambon var jag 34 fyllda.
Jag sa samma sak som alltid när vi pratade "livsfrågor" - "jo, jag vill ha barn, men känner ingen brådska så att jag måste ha dem NU! Jag vill heller inte ha barn med dig NU, jag vill att vi känner varann väl först." Och som jag sa: "hade barn varit mitt absolut största livsmål så hade jag väl redan haft dem antar jag."

När jag fyllde 36 så kände jag att "nu MÅSTE jag/vi bestämma oss!". Plötsligt insåg jag att åren började rinna iväg otroligt fort. Jag tog upp saken med sambon och en ganska lång tid med en del vånda följde. Han visste inte vad han ville (han är dessutom yngre än mig). Vi pratade mycket och öppet om saken. Livet ställde ett ultimatum kan man väl säga. Och bara tanken på att lämna min älskade om han skulle säga nej till barn fick mig att börja gråta.

Han tänkte igenom saken och efter en tid började han luta åt "mitt håll".

Sammanfattningsvis kan man väl säga att (mitt)/vårt barnanskaffande varit väldigt planerat. Vi planerade också föräldraledighet långt innan barnet fanns till (jag tycker det är väldigt viktigt att vi delar lika på detta). Såhär långt fungerar "planen". :D

Jag är nog en ganska planerande person överhuvudtaget. Jag vill vara påläst och känna att jag har bra grund för mina beslut och det jag gör så att säga. Jag gillar att planera. Det är dock inte något frenetiskt kontrollbehov som ligger bakom. Hade jag blivit gravid tidigare (oplanerat) så hade jag med största sannolikhet inte gjort abort utan tagit mig an utmaningen vare sig det fanns en "villig" eller "ovilllig" fader med i bilden. Det hade förstås varit svårare och jobbigare med det sistnämnda, men abort hade känts fel för mig (för att jag känt mig mogen att bli förälder lääänge).

Som yngre trodde jag definitivt att jag skulle ha barn lååångt tidigare i livet. Så; det var ju en "plan" som sprack. Men jag har aldrig känt någon "bitterhet" över det. Hur jag skulle ha känt om jag nu när vi väl kom till skott inte kunnat få barn - det är en annan femma. Då hade jag nog ångrat att jag inte försökt tidigare.

Jag tror det är bra att vara genomtänkt, att planera. Men om det bara "råkar bli" så kan det också bli hur bra som helst i slutänden! Och jag tror inte man får ha en planering som inte "får" ändras! Då blir livet så jobbigt, speciellt livet med barn skulle jag tro.

/mamma till en snart 5 månader gammal pojk som jag födde när jag fyllt 38.
 
Sv: hur tänkte ni?

Ja för det man vill göra innan man skaffar barn kanske man kan göra efter istället om man får barn tidigt. :idea:

Man skulle väl kunna säga att antingen skaffar man barn tidigt och är fortfarande rätt ung när de blivit vuxna. Eller också skaffar man barn sent och hinner med "allt det där" före barnen. :)

Men; det stora dilemmat är ju om man kan just "skaffa" dem. Kanske blir man inte gravid... och chanserna att bli det minskar ju med åren.

Men; jag måste säga att det enda negativa jag ser med att vänta länge är just de biologiska riskerna (som ju faktiskt är ett stort aber!). Annars är det nog ingen jättestor skillnad för en förstagångsförälder att få barn vid 22 eller vid 38 (som jag). I båda lägen är det ju nytt. Och i båda lägen är man vuxen. Möjligen är ju livserfarenheten något större (om man nu tagit till sig något under åren som gått... ;)) för 38åringen. Och möjligen (på minussidan) så är risken att man skaffat sig för många "egovanor" vid den åldern.

Min BM (som själv fick sitt första barn som 41åring) frågade mig om detta vid inskrivningen: hur känner du inför att livet kommer förändras så radikalt? Du som kanske skaffat dig levnadsvanor utifrån ett barnfritt liv...
Mitt svar (som jag fortfarande skulle ge på denna fråga): Jag har ju haft 20 år som myndig/vuxen då jag kunnat göra "precis som jag vill" - det räcker. Jag har inga problem att sätta mig själv åt sidan - jag har ju kunnat vara mitt eget universums centrum i så många år så nu är det dags för någon annan att vara det! :D
 
Sv: hur tänkte ni?

Just det där kan jag också tänka. När man är över 30 så kan man liksom inte få ett infall och skaffa en sladdis när de andra börjar bli tonåringar. Inte för att jag tror att jag skulle vilja ha 5+ barn. Men just nu är jag gravid med 2:an och jag är inte helt säker på att jag vill att det ska vara den sista. Jag tror att det är ganska optimalt att börja runt 28. Då kan man sprida ut barnen lite mer.

Sen kan jag säga att jag ångrar inte en sekund att jag har barn nu vid 30+ och inte när jag var 20. Framför allt gillar jag att jag nu är en bra förebild för mina barn och att jag har bra ekonomi. Jag slipper försöka kombinera familjeliv med 20-årslivet. Sen var jag inte ett dugg sugen på barn vid 20 (eller vid 30...) så hade det blivit då så hade det blivit till av misstag.
 
Sv: hur tänkte ni?

Jag har ju haft 20 år som myndig/vuxen då jag kunnat göra "precis som jag vill" - det räcker. Jag har inga problem att sätta mig själv åt sidan - jag har ju kunnat vara mitt eget universums centrum i så många år så nu är det dags för någon annan att vara det!
Håller helt med. Sen hjälper det ju ärligt talat även om man kanske inte vill erkänna att man är ett får i en fårskock att man har bekanta som får barn ungefär samtidigt. Skulle alla vänner sitta och sippa drinkar på stureplan och jag skulle vara den enda mamman tror jag att det hade blivit jobbigare att anpassa sig. Den risken är ju betydligt större vid 20.
 
Sv: hur tänkte ni?

Mitt svar (som jag fortfarande skulle ge på denna fråga): Jag har ju haft 20 år som myndig/vuxen då jag kunnat göra "precis som jag vill" - det räcker. Jag har inga problem att sätta mig själv åt sidan - jag har ju kunnat vara mitt eget universums centrum i så många år så nu är det dags för någon annan att vara det! :D

EXAKT detsamma som jag tycker! Har jag kunnat göra samma sak i 35 år så kan jag väl "offra" några år på att vara småbarnsförälder och göra något jag aldrig gjort tidigare och det är man bara en gång per barn dessutom :idea:

Ja fördelen är ju att vi har ekonomi och jag har hunnit tänka mycket över vem jag är. Men jag kan även se det roliga i att vara en mycket ung förälder också :) Allt har ju sina för och nackdelar! Så är det ju jämt!
 

Liknande trådar

Hästmänniskan Jag red som barn, men slutade efter en olycka i tidiga tonåren och satt inte på en häst på 15 år. Nu har jag ridit i vuxen ålder igen i...
2 3
Svar
44
· Visningar
3 105
Kropp & Själ Jag har tidigare aldrig haft några större problem med att prata inför folk. Jag har absolut varit nervös inför tal eller större...
2
Svar
25
· Visningar
1 460
Övr. Barn Då var utredningen klar på sonen, och vi fick två diagnoser. Jättetråkigt såklart, men också väntat. En del av mig känner ”Jaha, nu...
Svar
15
· Visningar
2 255
Senast: Destiny_D
·
Samhälle Dumpen är en organisation som letar reda på pedofiler som man har kontakt med via tex chattar. Efter detta brukar man stämma träff då...
17 18 19
Svar
366
· Visningar
17 162
Senast: Lobelia
·

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Hämta eller sälja? Toyota Auris
Tillbaka
Upp