Ja, för mig funkade det bra att jobba deltid och jag hade nog gärna börjat med det tidigare egentligen - jag var ju helt föräldraledig i 9 månader, för mig hade det räckt bra med 6
När jag började jobba var det först på 50%, sedan 60% när dottern började på förskola och så successivt ökande fram tills jag bytte jobb när hon var 8 år och jag då började jobba 100%. Jag har fördelat deltidsjobbandet lite olika beroende på vad jag tyckt passat min dotter bäst - jag hade en lång period lediga onsdagar vilket var helt perfekt - aldrig mer än 2 dagar i rad på förskola, alltid en dotter som var pepp på att gå dit. Och för mig, som hade häst, var det perfekt att ha en ledig vardag och kunna lägga hovslagare, veterinärbesök mm på den dagen (dotterns vokabulär utökades tidigt med "hovslagen" och "nettivären" - kanske influerade det också hennes framtida yrkesval, idag jobbar hon som hovslagare
).
Men som sagt - skulle jag göra om det hela idag så hade jag pushat mer för att pappan skulle ha en hel, sammanhängande föräldraledighet också. Det är så lätt att tycka när man är hemma att man vill fortsätta vara det, men det finns ett värde för barn och pappa att också få sammanhängande tid tillsammans. Nu har väl min dotter kanske tillbringat rätt mycket tid med sin pappa ändå - och med både sin farfar och sin morfar - men det där försprånget man som mamma får som primärförälder om man är den som tar huvuddelen av föräldraledigheten, det blir liksom kvar. För alltid. Jag är fortfarande, 25 år efter föräldraledigheten, min dotters förstahandsval när det gäller att be om hjälp, prata om svåra saker, bli serverad middag, ta hand om hunden - you name it! Inte för att jag har något emot det men jag ser ju att hennes pappa ständigt är "på efterkälken" (det KAN såklart bero på andra saker än som var mest föräldraledig, men något grundlades nog där, tror jag). Så det är värt att tänka på för er som fortfarande har möjligheten att bestämma hur ni ska göra!
Tack.
