Hur vill man få hjälp?

[nosesharks]

Sv: Hur vill man få hjälp?

*kl*

Jag kan mycket väl ha missuppfattat men...

Utåt sett välfungerande liv, jobb och konferans, fest och spelningar- men ingen glädje. Vad händer när du stänger dörren hemma då?

Jag tycker du har fått bra råd: fake it til you make it- gillar jag.
Men det gör du kanske som du beskriver det med jobbet, konferanser, spelningar...

Annars: hur äter du? sover du? motionerar du? Gör du nåt för dig och inte som utåt sett "ser bra ut"?

Jag har en smula svårt stt svälja att du inte blivit sjukskriven mer än 14 dgr. efter suicidförsök. Vad gjorde du?

och ja akutpsyk eller inläggning är bara förvaring. jag undrar alltid vad folk förväntar sig. Är man inlagd på annan avdelning för att man opererat bort blindtarmen håller de koll med diverse undersökningar tills man är på benen. Vad ska de göra på akutpsyk? Några vändor ECT och taktilmassage?


ECT behandling, massa psykofarmaka och hur många psykologer sa du? Och ingen fattar utåt hur illa det är?

I tjugo år!!

Är du utredd?

Vad händer när jag stänger dörren? Allt rasar. Både kropp och själ värker. All styrka och vilja att kämpa vidare, le ett enda fejkat leende till, se ut som jag bryr mig, verka arg eller ens förflytta mig från punkt a till punkt b känns omöjligt. När jag låst dörren bakom mig öppnar jag den inte förrän jag lyckats upparbeta styrka och mod så det räcker. När jag var ung gav jag periodvis upp och tog mig inte ur sängen ens med hot om våld eller utförande av detsamma. Efter att jag insett att jag var för feg för att ta livet av mig var alternativen inte så många. Ligga kvar i sängen och tycka synd om mig själv eller tvinga mig upp och leva som alla andra. Som ung får man vara rätt EMO utan att någon höjer ögonbrynen. Sen har jag gnott på så gott jag kunnat.

Äter och motionerar gör jag som jag ska förutom när det är som värst, då blir det pliktskyldigast lunch på jobbet. Sömnen fungerar från och till. Ibland kan jag sova en hel helg mer eller mindre. Andra veckor känns det som jag inte sover något alls (det gör jag naturligtvis, men väldigt lite).

Sjukskrivning. Fått och fått, man väljer själv när man vill återgå till arbetet. Jag har gjort tramsiga försök som till exempel att skära upp armarna. Man blir sydd, får tillbringa ett par dygn på akutpsyk tills man lovar att man haft det jobbit och att det var en engångsgrej som man inte ska göra om och de tror en. Sjukskrivningsintyg, men går tillbaka till jobbet dagen efter i långärmat. Jag har inte fått någon uppföljning. Jag har hängt mig och blivit påkommen. Akutpsyk, lova att inte göra om det, en snygg scarf på jobbet. Och så vidare, har misslyckats på flera olika sätt.

Jag har inte inbillat mig att det gör annat än förvarar på akutpsyk. Som du säger så är det inte en behandlingsmottagning precis som den vanliga akutmottagningen inte behandlar bruten nacke utan tar emot, bedömer och skickar vidare. Det var inte kritik mot akutpsyk. Det jag ansåg vara ett problem var att det är omöjligt att diskutera mina suicidala problem hos psykolog eftersom jag då blir skickad till akutpsyk eftersom psykologen måste göra så vid minsta tvekan om mina intentioner. Det hjälper ju inte mig eftersom jag inte tänkt ta livet av mig utan bara få diskutera mina djupa önskningar om att få göra det. Det är problemet. Inte akutpsyk i sig.

Det är klart att folk förstår att det inte står rätt till då och då. Så god skådespelare är inte ens jag. Men vad ska de göra?

 

[nosesharks]

Sv: Hur vill man få hjälp?

För min del trodde jag att man fick prata med någon när man hamnade på akutpsyk. Men det var ju inte alltid så. Jag kom hem med mediciner och mådde lika dåligt som innan jag tog mig dit. Jag åkte ju dit för att ropa på hjälp, liksom.

Psykvården är inte som den borde vara egentligen.

TS - känner med dig. Har gått KBT framgångsrikt och mår bättre idag även om dalarna är där. Jag återföll i skärandet en gång i januari efter att ha varit skärfri i cirka 13-14 månader pga en för mig extrem situation där jag inte kunde hantera mig själv. Ska träffa min terapeut på fredag trots avslutad behandling. Jag har varit nöjd med henne.

Jag hoppas att du finner någon terapeut som fungerar för dig!

Tack för ditt svar! Jag hoppas verkligen att du kommer fortsätta må bra och låta bli att självskada dig, kämpa på! Med lite tur vänder det för mig på ena eller andra sättet också.

 

[nosesharks]

Sv: Hur vill man få hjälp?

Jag tycker du verkar stark och att du vill leva eftersom du inte har avslutat det än. Vad är det som gör att du vill leva? En tro om att det kan bli bättre?

Finns det något som gör att du mår lite extra bra? Djur, musik, blommor etc? Kanske kan det vara en idé att plocka fram det när du mår sämre för att få en känsla av något som är roligt?

Kosten har ibland också en roll. En nära vän jag har ändrade sin kost och tog bort mjölk, gluten och socker. Jag märkte stor skillnad på hennes humör och känslor eftersom det var inte alls höga berg och djupa dalar. Och hon själv säger att hon känner sig bättre

Kram på dig

Ja, jag tror också jag vill leva någonstans långt inne. Varför hade jag annars sökt vård kan man fråga sig? Jag vill bara inte leva såhär. Så här långt in i vården så känner jag att jag börjat tveka på om det kan bli bättre. Om alternativet är att hitta sätt att orka med det eller om det helt enkelt är lättare att låta bli att leva. Sjuka tankar det vet jag, men jag är ju också sjuk.

Jag slarvar periodvis med vad jag äter och att äta alls, och däremellan äter jag rätt nyttigt men jag har inte uteslutit något ur kosten. Ska jag vara helt ärlig så tror jag inte att jag har orken att se över det och lära mig sortera bort olika sorters mat heller, även om rådet säkert är bra!

 

[nosesharks]

Sv: Hur vill man få hjälp?

Jag funderar på detta med att du fått byta terapiform och psykolog ett antal gånger. Kanske är det så att du måste hitta rätt innan det kan börja gå uppåt. Jag tänker lite på en jag känner som fick en kronisk sjukdom mitt i livet. Det tog 4-5 år att hitta rätt medicin både utifrån sjukdomen och henne som person med biverkningar o.s.v. Hon tyckte det kändes hopplöst många gånger då det var en sjukdom som påverkade livet på många olika sätt mycket. Men när hon väl hittade rätt kunde det börja gå uppåt efter det med en del medicinjusteringar under tiden. Kanske måste du ha tålamod innan du kan förvänta dig riktiga resultat. Jag vet inte det är bara en teori.

Ja, bra dagar så hoppas jag också på att det bara är så att jag inte hittat rätt vårdform ännu. Eller rätt medicinering. Eller rätt vårdgivare. Dåliga dagar är jag helt säker på att det inte är vården som brister utan det är fel på mig. Jag är dålig på att ha tålamod, jag vill att det ska märkas skillnad på en gång! Jag förstår att det inte fungerar så, men tålamod är svårt att ha när man på något sätt anser att man passerar gränsen. Om du förstår hur jag menar. Det där lät väldigt EMO...

 

[nosesharks]

Sv: Hur vill man få hjälp?

Även om du idag inte vet om du vill leva, så vet du ju inte vad nosesharks om två år vill. Du har ansvar för att skapa möjligheter till framtida nosesharks att välja.

Om det är svårt för dagens nosesharks att känna hopp, så kan du bevara hoppet till nosesharks imorgon. Morgondagens nosesharks kanske har hittat lösningar, mår annorlunda, hanterar livet på ett annat sätt, har fått stöd på oanade vis eller planerar för något du inte har en tanke på idag.

Ok, nu förstår jag hur du menar, men jag köper inte riktigt tanken. Lite som att låta bli att skrota sin rostiga gamla bil med skuren växellåda ifall det skulle bli så i framtiden att just sådana bilar skulle bli hårdvaluta i framtiden?

 

[Myzan87]

Sv: Hur vill man få hjälp?

Jag är en såndär positiv nöt ( ) som alltid tror att det finns ett sätt. Man ska bara hitta det. Ibland handlar det om att byta ut hela livs situationen med jobb, vänner osv.

Jag tror att man tyvärr får själv försöka hitta ett sätt som gör att man mår bättre. Det finns inget "universalt" botemedel. Det finns kanske "guldkorn" inom vården som du kan använda dig av samtidigt som du hittar något annat så att du till sist mår bättre än vad du gör idag?

Jag känner att jag mest babblar på nu och är allmänt rörig istället för att komma med användbara verktyg. Jag hoppas dock att du hittar ett sätt som får dig till att må bättre.

 

[Lovisaleonora]

Sv: Hur vill man få hjälp?

Jag önska att du var liten, så jag kunde ta dig i famnen och säga att allt kommer att bli bra. Och att du faktiskt skulle kunna tro mig.

Egentligen har jag inget att tillföra, mer än en otrolig vilja att försöka hjälpa dig. Vilket är helt meningslöst när jag inte fler verktyg än de som håller mig uppe och har gjort under min egen resa.

Någonstans blir jag också nyfiken, hur blev det så här? Har det alltid varit såhär? Sedan puberteten? När du bodde hemma? Var gick det åt fanders? Matade du fel varg?

Inte på något sätt så att det är ditt eget fel att du mår så här, utan frågor som en grund till egenterapi. Jag kom snabbt på att jag är min egen bästa samtalsterapeut. Om jag var ärlig och ställde rätt frågor och hoppade över offerkoftan (vilken du sonika har lämnat kvar på golvet - du är otroligt konkret i din redogörelse och visar inte tillstymmelse till självömkan.

 

[aprilmaj]

Sv: Hur vill man få hjälp?

Ok, nu förstår jag hur du menar, men jag köper inte riktigt tanken. Lite som att låta bli att skrota sin rostiga gamla bil med skuren växellåda ifall det skulle bli så i framtiden att just sådana bilar skulle bli hårdvaluta i framtiden?

Det är ju dagens nosesharks som tycker att bilen är rostig, gammal och har skuren växellåda. Morgondagens nosesharks kanske tycker att det är en vacker raritet.

 

[Lona]

Sv: Hur vill man få hjälp?

*KL*
Jag vet inte om jag har så mycket att tillföra men du är inte ensam! (Vilket på sätt och vis är deprimerande i sig men man får väl se det på ett positivare sätt.)
Jag håller näsan över vattenytan med hjälp av medicin men mycket mer än så är det inte och min läkare ser heller inga nya möjligheter till behandling.
Jag har tänkt att det är mig det är fel på, att det är mitt fel att terapi och liknande inte funkar men det handlar ju inte om att inte försöka tillräckligt.

Håller till viss del med om "fake it til you make it" men samtidigt måste man låta sig själv ta en paus ibland, i alla fall funkar jag så.
Försökte i många år att plugga eller jobba men det har slutat i totalkrasch varje gång.
Numera är jag sjukpensionär vilket är oändligt skönt. Jag kan inrikta mig på att bara ta hand om mig själv och göra må bra-saker (hundarna och hästarna) i stället för sådant som bara bryter ner.
Nu är ju inte det rätt väg för alla, jag kan tänka mig att om det ändå funkar hyfsat på jobbet så är det bra om man kan fortsätta. Men man kanske behöver gå ner lite i tid?
När jag jobbade så hjälpte det att mina arbetskompisar visste hur det var, att jag kunde ringa en dag och säga att jag mådde skit och inte kunde komma i stället för att behöva fejka ett migränanfall eller förkylning vilket jag gjorde när jag var yngre.
Folk är ofta mer förstående än man tror men jag kan förstå om man inte vill ha en "etikett" på sig.

Något som hjälpt mig en del med min egen inställning är att jag fick riktiga diagnoser för några år sedan. Jag kunde se på mig själv i ett annat ljus och uppskatta det jag faktiskt gör bra trots mina problem i stället för att bara fokusera på det jag inte klarar.
Det har faktiskt också hjälpt att min läkare verkligen förstår mig och att hon inte kommer med klämkäcka, falska förhoppningar. Jag ORKAR inte tänka på framtiden, det är här och nu som gäller.
Lona om fem eller tio år vill jag inte tänka på.

Sorry, nu kom det här bara att handla om mig men jag hoppas att du får ut något av det i alla fall. Ta hand om dig, kram!

 

[mino]

Sv: Hur vill man få hjälp?

Kan det vara så att du levt så länge med depression att det nästan har blivit som en livsstrategi för dig och att du inte riktigt vet hur du ska leva utan depressionen? Jag har själv upplevt något sådant nämligen när jag var i 20-årsåldern, det påminner om att ha någon form av självskadebeteende, det blir som att depressionen tillåter en att ha en distans mot omvärlden och inte riktigt behöva befatta sig med den. Det kan vara svårt att veta hur man ska leva om man tar bort det mörka filtret.

Det låter ju som att du behöver medicin i första hand för att komma ur detta. Men kanske också att du måste tillåta dig att krascha lite mer öppet (tvärtemot vad flera skrivit ovan). Jag tänker att i ditt fall som redan är en fungerande person så kan just detta med att hålla skenet uppe inför alla hindra att man ger sig själv det space som krävs för att bli frisk. Jag kan förstå det som personalen säger till dig, trots att du håller på att dö så verkar din rädsla att framstå som obekväm eller annorlunda göra att du inte möter dina problem riktigt. Du kanske behöver ändra liv och livsstil helt? Hur kan du hitta ditt mod att söka dig framåt?

 

[Lilla]

Sv: Hur vill man få hjälp?

Känner precis så. Vill bara tacka för att du beskrev det så tydligt. Kram

 

[nosesharks]

Sv: Hur vill man få hjälp?

Jag tror inte att det handlar om att du inte vill tillräckligt. Du har bara inte hittat rätt och när man gör det så tar det ändå tid innan förändringen kommer.

Sen är jag precis som nickan1 inne på att sjukdomen kan ha blivit din identitet. Vem är du utan din sjukdom? Vilka krav kommer omgivningen att ställa på dig när du är frisk? Hur skulle ditt liv se ut utan sjukdomen? Vad är det du strävar efter känslomässigt när du har din sjukdom? Att bli lycklig?

Det är ju så med alla känslor att du är aldrig dina känslor. Du har dem. På engelska finns ett uttryck som säger att "what you resist will persist". När du stretar emot en känsla så förnekar du den, men den finns där likförbaskat och tar kontrollen över dig, just p.g.a. att du helst vill ha bort den. När du kan acceptera den känslan som finns, låta den flöda fritt genom dig så kan du också släppa den. Det ger plats för inre frid. Nu när det nattsvarta dominerar ditt liv så får inte de andra känslorna plats, men de finns där. Helt garanterat.


Magiana/ f.d. långtidssjukskriven för panikångest, betraktad som hopplöst fall men som nu motbevisat det.

Ja, jag har svårt att föreställa mig hur ett friskt liv skulle se ut för mig. Jag har ingenting att jämföra med. Ibland tänker jag att mitt liv kanske är precis som alla andras också, bara att jag är för klen för att bita ihop. Det är svårt att veta hur målbilden ser ut. Jag inbillar mig att det inte kommer vara någon jätteskillnad på vad jag är eller vad jag gör om jag blir frisk, bara att det blir mindre katastrof inuti, att jag inte måste gå sönder för att ta mig igenom en vanlig arbetsdag.

Den senare delen är lite av vad jag försöker lära mig. Försöka att inte kämpa emot så hårt om det inte är nödvändigt i situationen. Det är lättare än att till sista bloddroppen försöka undvika att känna. Vem vet, om fem år är jag kanske människa... Den enda som ser mig som ett hopplöst fall är nog jag själv.

 

[nosesharks]

Sv: Hur vill man få hjälp?

Jag är en såndär positiv nöt ( ) som alltid tror att det finns ett sätt. Man ska bara hitta det. Ibland handlar det om att byta ut hela livs situationen med jobb, vänner osv.

Jag tror att man tyvärr får själv försöka hitta ett sätt som gör att man mår bättre. Det finns inget "universalt" botemedel. Det finns kanske "guldkorn" inom vården som du kan använda dig av samtidigt som du hittar något annat så att du till sist mår bättre än vad du gör idag?

Jag känner att jag mest babblar på nu och är allmänt rörig istället för att komma med användbara verktyg. Jag hoppas dock att du hittar ett sätt som får dig till att må bättre.

Vet du, det finns anledningar till att brainstorming kan vara ett bra verktyg, det är inte alltid när man är som mest påläst, logisk och genomtänkt som man hittar de rätta svaren. Jag läser vad du, och alla andra, skriver och funderar över. Det finns säkert sådant som inte passar alls men det finns säkert också tankar och tankeembryon jag kan ha nytta av i mitt arbete med mig själv. Men vilket som är vilket går ju inte avgöra här och nu, så jag är tacksam för alla som engagerat sig i den här tråden. Jag trodde helt ärligt att ingen skulle orka läsa, jag hade ju inget konkret att fråga.

 

[nosesharks]

Sv: Hur vill man få hjälp?

Jag önska att du var liten, så jag kunde ta dig i famnen och säga att allt kommer att bli bra. Och att du faktiskt skulle kunna tro mig.

Egentligen har jag inget att tillföra, mer än en otrolig vilja att försöka hjälpa dig. Vilket är helt meningslöst när jag inte fler verktyg än de som håller mig uppe och har gjort under min egen resa.

Någonstans blir jag också nyfiken, hur blev det så här? Har det alltid varit såhär? Sedan puberteten? När du bodde hemma? Var gick det åt fanders? Matade du fel varg?

Inte på något sätt så att det är ditt eget fel att du mår så här, utan frågor som en grund till egenterapi. Jag kom snabbt på att jag är min egen bästa samtalsterapeut. Om jag var ärlig och ställde rätt frågor och hoppade över offerkoftan (vilken du sonika har lämnat kvar på golvet - du är otroligt konkret i din redogörelse och visar inte tillstymmelse till självömkan.

Jag kände mig nästan bättre bara av att läsa ditt inlägg, du är duktig på att förmedla omtanke i skrift!

Hur det blev så här har "vi" ju hunnit spekulera i en hel del de senaste åren men något entydigt svar finns inte. Jag har som många andra en tung ryggsäck och historiskt sett dålig uppbackning från dem som borde brytt sig utan fått köra mitt eget race redan rätt ung. Det är nog en av hörnstenarna. Men som floskeln säger, det handlar inte så mycket om hur man har det som hur man tar det. Mitt liv har sedan många år varit fritt från stora stormar eller tragedier, så jag har haft tid på mig att läka, jag har bara inte lyckats.

Jag har inte lämnat någon offerkofta bakom mig, jag bär omkring på den alldeles för mycket fortfarande och tycker fantastiskt synd om mig själv ibland. Men den passar dåligt tillsammans med självanalys har jag precis som du kommit fram till.

Att jag suttit och tänkt mycket på allt under åren tror jag däremot delvis har inverkat menligt på en del terapibehandlingar, för jag har ofta färdigtänkta svar på alla frågor psykologen ställer och det blir svårt att hitta en väg att nästla sig in och hitta tankarna jag inte hunnit tänka än. Jag kanske har grävt ned mig för djupt i min egen ynkedom.

 

[nosesharks]

Sv: Hur vill man få hjälp?

Det är ju dagens nosesharks som tycker att bilen är rostig, gammal och har skuren växellåda. Morgondagens nosesharks kanske tycker att det är en vacker raritet.

Mm, eller så försvann skrotningspremien och skrotningsavgiften far i taket...

Jag tror min dåliga liknelse var för dålig redan från början för att det ska bli någon bäring i diskussionen. Jag förstår vad du menar, men jag tycker att det blir för svårt att ta hänsyn till vad jag i framtiden skulle kunna tycka var rätt beslut. Jag vet bara vad jag har för kort på hand nu, och kan bara ta hänsyn till det och vad jag bedömer är rimligt att jag kan få i nästa giv. Visst finns chansen att jag tio år från nu är otroligt glad för att jag valde att leva. Till skillnad från nu då jag inte känner någon egentlig tacksamhet för de gånger jag blivit "räddad" för 5-20 år sedan.

I vår kultur är det alltid fel att ta livet av sig eller önska dödshjälp oberoende av omständigheter. Jag tycker inte att det är så svart och vitt. Döden är en slutgiltig lösning, inte ett sätt att få ro. Men skulle jag ha en katt som mådde som jag och som inte vet lyckas få ordning på inom en rimlig tidsrymd så skulle jag inte tveka att avliva.

 

[nosesharks]

Sv: Hur vill man få hjälp?

Jag håller näsan över vattenytan med hjälp av medicin men mycket mer än så är det inte och min läkare ser heller inga nya möjligheter till behandling.
Jag har tänkt att det är mig det är fel på, att det är mitt fel att terapi och liknande inte funkar men det handlar ju inte om att inte försöka tillräckligt.

Håller till viss del med om "fake it til you make it" men samtidigt måste man låta sig själv ta en paus ibland, i alla fall funkar jag så.
Försökte i många år att plugga eller jobba men det har slutat i totalkrasch varje gång.
Numera är jag sjukpensionär vilket är oändligt skönt. Jag kan inrikta mig på att bara ta hand om mig själv och göra må bra-saker (hundarna och hästarna) i stället för sådant som bara bryter ner.
Nu är ju inte det rätt väg för alla, jag kan tänka mig att om det ändå funkar hyfsat på jobbet så är det bra om man kan fortsätta. Men man kanske behöver gå ner lite i tid?
När jag jobbade så hjälpte det att mina arbetskompisar visste hur det var, att jag kunde ringa en dag och säga att jag mådde skit och inte kunde komma i stället för att behöva fejka ett migränanfall eller förkylning vilket jag gjorde när jag var yngre.
Folk är ofta mer förstående än man tror men jag kan förstå om man inte vill ha en "etikett" på sig.

Något som hjälpt mig en del med min egen inställning är att jag fick riktiga diagnoser för några år sedan. Jag kunde se på mig själv i ett annat ljus och uppskatta det jag faktiskt gör bra trots mina problem i stället för att bara fokusera på det jag inte klarar.
Det har faktiskt också hjälpt att min läkare verkligen förstår mig och att hon inte kommer med klämkäcka, falska förhoppningar. Jag ORKAR inte tänka på framtiden, det är här och nu som gäller.
Lona om fem eller tio år vill jag inte tänka på.

Sorry, nu kom det här bara att handla om mig men jag hoppas att du får ut något av det i alla fall. Ta hand om dig, kram!

Berätta på du. Det finns nästan alltid något att lära eller dra lärdom av från andras livsberättelser. Jag har sedan jag sökte vård varit sjukskriven i olika omfattning även om jag handen på hjärtat förmodligen borde följt/följa läkarens ordination istället för att stressa upp i arbetstid så fort minsta chans ges. Men jag tycker det är svårt att inte försöka hålla maximal hastighet konstant eftersom det så länge varit min överlevnadsstrategi.

Någon diagnos har jag inte fått så här långt och det är kanske inte värt att spekulera i hur jag skulle uppleva en sådan heller. Jag tror inte jag skulle ta det som något positivt om det var något som innebar att möjligheterna att det kan bli bättre är begränsade. En diagnos som skulle göra det lättare att få fungerande vård skulle jag däremot ta emot med öppna armar. En av psykiatrerna pratade om förtidspensionering men där blev det tvärnit från mitt håll. Jag orkar inte med mig själv och mitt ältande på heltid! Jag får försöka hitta en annan väg ut. Men som du säger, en bit i taget, framtiden tar vi sen!

 

[nosesharks]

Sv: Hur vill man få hjälp?

Kan det vara så att du levt så länge med depression att det nästan har blivit som en livsstrategi för dig och att du inte riktigt vet hur du ska leva utan depressionen? Jag har själv upplevt något sådant nämligen när jag var i 20-årsåldern, det påminner om att ha någon form av självskadebeteende, det blir som att depressionen tillåter en att ha en distans mot omvärlden och inte riktigt behöva befatta sig med den. Det kan vara svårt att veta hur man ska leva om man tar bort det mörka filtret.

Det låter ju som att du behöver medicin i första hand för att komma ur detta. Men kanske också att du måste tillåta dig att krascha lite mer öppet (tvärtemot vad flera skrivit ovan). Jag tänker att i ditt fall som redan är en fungerande person så kan just detta med att hålla skenet uppe inför alla hindra att man ger sig själv det space som krävs för att bli frisk. Jag kan förstå det som personalen säger till dig, trots att du håller på att dö så verkar din rädsla att framstå som obekväm eller annorlunda göra att du inte möter dina problem riktigt. Du kanske behöver ändra liv och livsstil helt? Hur kan du hitta ditt mod att söka dig framåt?

Nyttiga ord.

Det är svårt, naturligtvis, att urskilja vad som är vad. Jag är till exempel mycket medveten om att majoriteten av mina suicidtankar bara är tankar. En strategi. I jämförelse med att ta livet av sig är de flesta problem rätt små. Så för att försvara mig mot problem som jag i situationen i fråga upplever som stora hotar jag mig själv med att suicidera. Ibland tänker jag att jag ska ta livet av mig för att livet känns helt utsiktslöst och tomt på glädje eller känslor över huvud taget. Ibland tänker jag att jag ska ta livet av mig för att jag micrade min pizza till knäckebrödskonsistens... Sedan finns det sådana tankar som är farliga på riktigt, men de är inte så slentriantänkta.

Jag upplever dock inte att det dåliga måendet i grunden är något jag håller mig fast i, även om det finns sjuka beteenden och tankebanor som har cementerats av många års osunt sinne. De bitarna är minst lika viktiga att ta tag i som i roten till problemet vad nu det är.

Mina vårdgivare har varit i det närmaste rörande eniga om att jag måste våga vara svag/sjuk inför andra men framför allt inför mig själv. Lättare sagt än gjort, men det är något jag hela tiden måste tänka på aktivt för att inte tappa bort. Fake it until you make it är mycket enklare.

Ja, jag är försiktig med att sticka ut. Jag har fått lära mig på olika sätt att det är en dålig ide att sticka ut för mycket om man inte har kontroll på situationen. Jag har "börjat om" två gånger. Ny plats, nytt jobb, nytt umgänge. Men jag lyckas inte rycka mig själv ur mina djupa fåror. Jag kanske är för feg. Kanske är jag bara för ostrukturerad för att utnyttja tillfällena.

Jag känner mig inte rädd för att sticka ut per se. Är chansen åtminstone medelgod att jag mår bra om jag hjular naken framför slottet varje torsdag klockan 11 och erkänner för alla som vill veta att det handlar om en långsökt bot på psykisk ohälsa, då gör jag det hellre än att hänga mig. Men jag ser inget egenvärde i att sticka ut det där lilla extra.

 

[nosesharks]

Sv: Hur vill man få hjälp?

Känner precis så. Vill bara tacka för att du beskrev det så tydligt. Kram

Då hoppas jag innerligt att du hittar ett sätt att må bättre, mycket bättre! Jag har som du förstår inte så många tips att ge dig, inga som jag känner hjälper i alla fall. Men förhoppningsvis får du kanske lite tankefrön från den här tråden du också?

Ta hand om dig. På riktigt.

 

[farin]

Sv: Hur vill man få hjälp?

Jag önskar jag hade något att säga som kunde hjälpa dig, men jag har ingen erfarenhet, varken privat eller professionell, av att må som du gör.

Men det jag ser av dina inlägg är att du har en otrolig empati och värme! I dina svar till andra är du omtänksam och ser dem, rakt upp och ner.
Kan du på något sätt vända den omtänksamheten och empatin till dig själv?

Ge dig själv en kram och tala om att du faktiskt gör så gott du kan, med de förutsättningar du har. Det är inte lätt såklart, men du gör det och du gör det så bra du kan, du gör helt enkelt ditt bästa.

Precis som du säger till andra, jag önskar dig styrka att ta hand om dig. På riktigt. Med värme.

 

[Lilla]

Sv: Hur vill man få hjälp?

Jag har gett upp. Har fått höra att det inte finns ngn hjälp att få om jag inte är ärlig. ( Jag vet inte orsaken till mitt mående men det trodde inte psyk på) Så det är bara att genomlida. Det enda jag önskade att jag hademångestdämpade när ångesten är plågsam. Men det får man inte bara sådär.