Hur vill man få hjälp?

[nosesharks]

Jag har haft psykiska problem under hela mitt postpubertala liv. Jag har varit deprimerad en större del av mitt liv än jag varit frisk. Flera suicidförsök kantar min bakgrund, men aldrig mer lyckade än att jag fått åka hem efter ett par dygn på sjukhus. Jag avbröt alltid kontakten med vården direkt när jag sluppit ut från akutpsyk. Men för några år sedan bestämde jag mig plötsligt för att söka hjälp. Och det fick jag.

Någon diagnos har inte kunnat ställas, men jag har fått prova fler läkemedelssorter än jag trodde fanns och flera olika psykologer och terapeuter med olika inriktning. Jag är tacksam för alla resurser, men jag känner mig inte bättre än när jag sökte.

Jag har den senaste tiden bestämt sagt till min spegelbild att jag ska försöka en liten stund till. En stund till. Till på fredag. Till på lördag. När jag inför vårdpersonalen uttrycker frustration för att jag upplever att jag inte kommer någonstans så är svaret att de bara kan hjälpa mig om jag vill bli hjälpt. Jag förstår vad de menar, men kan inte applicera på mig själv. Jag gör och försöker så gott jag kan, men det är då inte tillräckligt. Vill jag inte tillräckligt? Vad vill jag inte tillräckligt? Må bra?

Vad är det jag behöver göra för att vilja få hjälp tillräckligt mycket för att komma närmare att må bra? Finns det någon här som varit där, eller sett det hela utifrån, som vet vad det egentligen handlar om? Är det min attityd som är fel? Finns det annat jag ska tänka på i arbetet mot att kunna arbeta med måendet. Eller finns det ett forumtroll i skuggorna som kan uttala sig på ett kärnfullt sätt? Båda varianterna av hjälp till självhjälp mottages tacksamt.

 

[Gnarpis]

Sv: Hur vill man få hjälp?

Jag tror inte att det finns något enkelt svar på detta. Och inte att det går i en handvändning.
Det kan ta lång tid att må bättre och det är svårt att inte ge upp.
Hur många olika psykologer och terapeuter har du betat av?
Hur lång tid har du givit varje?

Jag tror du måste gå hos någon ganska länge. Det tar tid att bygga upp ett förtroende och våga prata, verkligen prata om svåra saker.

Men att du är medveten om att det tar tid.
Jättebra att du äntligen tog mod till dig och sökte hjälp!

 

[nickan1]

Sv: Hur vill man få hjälp?

Hur lång tid har du gett varje inriktning och pyskolog? Kan du se ett mönster där att du slutar när du kommit till ungefär samma punkt, tidsmässigt behöver ju detta inte vara samma tidpunkt efter X antal månader utan snarare om du kommer till en punkt i terapin där du börjar närma dig riktigt svåra saker t.ex. eller du ställs inför utmaningar som du tror att du aldrig kommer att klara av?

Har du analyserat anledningarna till att du slutat med en viss psykolog eller en behandling? Det kanske skulle vara värdefullt för dig att titta på och tänka över om du inte har gjort det.

Har någon berättat för dig att man faktiskt kan må sämre av terapin i början för att det sen kan vända och man kan långsamt gå uppåt? Och att det kan ta ganska lång tid?

Har du någon anhörig eller nära vän som kan stötta och peppa när det börjar gå tungt i en terapi och du känner att det känns lika bra att hoppa av alltihop? Det kan vara oerhört värdefullt men samtidigt måste det vara någon man har förtroende för givetvis.

Sen undrar jag också om du identifierar dig så med att vara den sjuka, deprimerade att du kanske är rädd för vad som ska hända om du blir frisk eller mycket bättre? Det kanske låter som en helt knäpp teori men det kan vara så i vissa fall. Att det finns en trygghet i att du vet hur det är att vara sjuk och du kanske inte vågar nå fram till det friska jag som finns därinne.

Jag tycker i alla fall att du är jätteduktig som har tagit tag i detta och faktiskt vågar testa olika behandlingar och psykologer. Det är starkt av dig och jag förstår verkligen att det kan kännas helt hopplöst ibland när något inte fungerar, Jag hoppas verkligen att du kan hitta en väg framåt som fungerar för dig och att du kommer att må bättre i framtiden.

 

[Teilani]

Sv: Hur vill man få hjälp?

Att försöka må bättre kan verkligen vara en kamp och man kan fastna i den kampen. Man glömmer hur man mår när man mår bra och även om inte allt är lika nattsvart som innan så undrar man om dassgrå verkligen är ljust nog för att man ska orka vidare.

Det som jag märkt på mig själv är tid, det tar löjligt lång tid att gå från dassgrått till ljusblått. Jag tror det är viktigt att ändå fortsätta sitt liv och inte gå och vänta på att må bättre. Försöka föreställa sig ett liv några år fram i tiden, var man vill bo, vad man vill göra, börja arbeta mot långsiktiga mål andra än bara må bättre.

Sen tror jag att lite "fake it" hjälper, att tvinga ut sig själv i världen. Göra sig fin och gå ut och ät en god middag på restaurang. Gå på bio, teater, konsert, ha roligt. Det kanske inte känns roligt, men det är till viss del för att man glömt hur det känns. Även ett totalt fejkat skratt ger frisättning av må-bra hormoner. Genom att "torrsimma" kan man jobba på att komma ihåg hur det känns att vara glad, ha roligt, må bra.

Förlåt ett luddigt inlägg

 

[nosesharks]

Sv: Hur vill man få hjälp?

Tack för svaren, känns på något sätt lite skönt att någon orkade läsa trots att det var långt, jag vet inte om jag gjort det själv.

Jag hinner svara väldigt kort nu, svarar alla mer utförligt senare.

En fråga jag läste mer än en gång är om min behandling. Jag började för 3-4 år sedan. Jag har aldrig valt att avbryta någon behandlingsmetod, utan lämnat bedömningen till vårdgivaren. Men några psykologer har också avslutat sin anställning så att behandlingen avbrutits av den anledningn. Just nu är jag på väg till ytterligare en terapiform och justeringar/förändringar i medicineringen. Jag önskar bara jag kände hopp om att det skulle göra skillnad.

Jag lever utåt vanligt liv med bra jobb och bra boende. Ett misslyckat suicidförsök kräver inte mer sjukfrånvaro än en normal influensa. Jag är bra på att låtsas. Så länge jag lyckas hålla kontrollen.

 

[nickan1]

Sv: Hur vill man få hjälp?

T
En fråga jag läste mer än en gång är om min behandling. Jag började för 3-4 år sedan. Jag har aldrig valt att avbryta någon behandlingsmetod, utan lämnat bedömningen till vårdgivaren. Men några psykologer har också avslutat sin anställning så att behandlingen avbrutits av den anledningn. Just nu är jag på väg till ytterligare en terapiform och justeringar/förändringar i medicineringen. Jag önskar bara jag kände hopp om att det skulle göra skillnad.

Då ber jag om ursäkt för att jag missuppfattade ditt första inlägg jag trodde behandlingen var avbruten på ditt egna intiativ. Kämpa på även om det är jättetufft.

 

[nosesharks]

Sv: Hur vill man få hjälp?

Hur många olika psykologer och terapeuter har du betat av?
Hur lång tid har du givit varje?

Jag tror du måste gå hos någon ganska länge. Det tar tid att bygga upp ett förtroende och våga prata, verkligen prata om svåra saker.

Men att du är medveten om att det tar tid.
Jättebra att du äntligen tog mod till dig och sökte hjälp!

Att det skulle ta tid var och är jag medveten om. Det vore naivt att tro att tjugo års dåligt mående kan botas på två månader. Men nu har jag försökt flera år och det finns fortfarande kvällar då det är frestande att lägga repet i fickan, gå ut i skogen och hänga upp mig. Känslan är att ska det fortsätta att vara såhär kan det vara lika bra få det bortgjort.

Den biten är det svårt att få hjälp med eftersom de måste skicka mig till akutpsyk om de upplever suicidrisk. På akutpsyk får jag ingen hjälp, det är en förvaring. Lika väl är kanske det för det är ju ett symptom. Men vi hittar ju inte någon annanstans att bryta tankemönstret heller.

Jag har dåligt minne och jag har inte fört anteckningar. Jag har gått hos minst fyra olika psykologer stadigvarande. Det känns som vi har nagelfart hela mitt liv, vänt ut och in på hela KBT-handboken, kört ett par vändor ECT, taktilmassage och annat. Men jag vill inte tillräckligt för att bli hjälpt. Jag vet inte heller hur jag kan vilja mer.

 

[nosesharks]

Sv: Hur vill man få hjälp?

Har du någon anhörig eller nära vän som kan stötta och peppa när det börjar gå tungt i en terapi och du känner att det känns lika bra att hoppa av alltihop? Det kan vara oerhört värdefullt men samtidigt måste det vara någon man har förtroende för givetvis.

Sen undrar jag också om du identifierar dig så med att vara den sjuka, deprimerade att du kanske är rädd för vad som ska hända om du blir frisk eller mycket bättre? Det kanske låter som en helt knäpp teori men det kan vara så i vissa fall. Att det finns en trygghet i att du vet hur det är att vara sjuk och du kanske inte vågar nå fram till det friska jag som finns därinne.

Jag tycker i alla fall att du är jätteduktig som har tagit tag i detta och faktiskt vågar testa olika behandlingar och psykologer. Det är starkt av dig och jag förstår verkligen att det kan kännas helt hopplöst ibland när något inte fungerar, Jag hoppas verkligen att du kan hitta en väg framåt som fungerar för dig och att du kommer att må bättre i framtiden.

Du behöver inte be om ursäkt, jag var inte särskilt utförlig. Tack för ditt svar!

Jag har människor runt mig som i början var väldigt engagerade. Till viss del har det dragit ut på tiden, men framför allt låtsas jag allt mer att det är på väg att bli bättre. Det är lättast så.

Jag har tänkt mycket på det där om att jag identifierar mig med sjukdomen. Jag har levt så här ganska länge, så vad finns kvar om sjukdomen "försvinner" och hur kommer alla svarta år kännas den dagen jag skulle kunna placera dem bakom mig? Mina vårdgivare har inte velat lägga så mycket tyngd på det problemet, jag upplever att de anser att jag har det under kontroll själv. Vad nu det skulle innebära?

Tack för att du bryr dig om en anonym hjälpsökare! Jag hoppas också jag får må bra i framtiden, och jag hoppas att du fortsätter göra det.

 

[nosesharks]

Sv: Hur vill man få hjälp?

Att försöka må bättre kan verkligen vara en kamp och man kan fastna i den kampen. Man glömmer hur man mår när man mår bra och även om inte allt är lika nattsvart som innan så undrar man om dassgrå verkligen är ljust nog för att man ska orka vidare.

Det som jag märkt på mig själv är tid, det tar löjligt lång tid att gå från dassgrått till ljusblått. Jag tror det är viktigt att ändå fortsätta sitt liv och inte gå och vänta på att må bättre. Försöka föreställa sig ett liv några år fram i tiden, var man vill bo, vad man vill göra, börja arbeta mot långsiktiga mål andra än bara må bättre.

Sen tror jag att lite "fake it" hjälper, att tvinga ut sig själv i världen. Göra sig fin och gå ut och ät en god middag på restaurang. Gå på bio, teater, konsert, ha roligt. Det kanske inte känns roligt, men det är till viss del för att man glömt hur det känns. Även ett totalt fejkat skratt ger frisättning av må-bra hormoner. Genom att "torrsimma" kan man jobba på att komma ihåg hur det känns att vara glad, ha roligt, må bra.

Förlåt ett luddigt inlägg

Jag skulle känna mig nöjd med jämngrått inbillar jag mig, bara jag slipper perioderna av det nattsvarta så har jag kommit upp på banan. Men kommer jag dit blir det kanske som du säger, att jag inte alls upplever det som tillräckligt för att orka med att fortsätta. Men den dagen den sorgen. Just nu är det mot en jämn dassgrå nivå jag siktar.

Jag låtsaslever mitt liv så gott jag kan och släpper sällan fasaden förrän jag låst dörren bakom mig hemma eller i bilen. Utåt sett har jag "allt" utom egen familj. Jobb, konferenser, fester, spelningar och så vidare. Någon familj är jag inte redo att starta innan jag fått ordning på mitt "hemliga" liv. Jag saknar alltså ingenting annat än vett att njuta av det.

Det var inte ett luddigt inlägg! Tack för att du tog dig tiden att faktiskt skriva det till mig!

 

[Teilani]

Sv: Hur vill man få hjälp?

Nä vänta med familj, att gå upp kl tre för att försöka natta om en ovillig 1-åring ger inte guldkant på tillvaron

Jag tycker du låter som en väldigt stark person, som så att säga gör allt rätt. Varför jag tycker det är taskigt av den/de sjukvårdspersoner som du mött som säger att du måste vilja själv. Det gör du ju alldeles uppenbarligen! Du har prövat allt de kan komma på fullt ut, du har har inte gått och gömt dig utan gör positiva saker på eget initiativ. Men du känner fortfarande att svart är den dominerande färgen i ditt sinne.

Du skriver att det är riktigt svart i perioder, upplever du att det går i vågor? Känns dalarna cykliska? Om du är kvinna relaterar det till menscykeln i så fall?
Har du tänkt på om det är lika djupt i dalen som innan? Eller om dalarna kommer mer sällan än innan du bad om hjälp?

Har du upplevt något positivt alls med de behandlingar du har genomgått? Någon förändring som du tänkt på?

Förlåt att jag jagar dig med frågor, men jag undrar om du reflekterat över de framsteg du gjort de sista åren? Om du kan se någon skillnad i hur du mådde då/handlade i olika situationer, mot hur det är nu?

Sista frågan, om du tänker dig 5-10 år in i framtiden vad gör du då? Har du något långsiktigt att jobba mot?

 

[aprilmaj]

Sv: Hur vill man få hjälp?

Du har ansvar för den du kommer att vara om ett år, två år, fem år osv. Idag vet du inte vem du kan vara i framtiden. Ansvara idag för den du kan komma att bli imorgon.

 

[Lithonit]

Sv: Hur vill man få hjälp?

*kl*

Jag kan mycket väl ha missuppfattat men...

Utåt sett välfungerande liv, jobb och konferans, fest och spelningar- men ingen glädje. Vad händer när du stänger dörren hemma då?

Jag tycker du har fått bra råd: fake it til you make it- gillar jag.
Men det gör du kanske som du beskriver det med jobbet, konferanser, spelningar...

Annars: hur äter du? sover du? motionerar du? Gör du nåt för dig och inte som utåt sett "ser bra ut"?

Jag har en smula svårt stt svälja att du inte blivit sjukskriven mer än 14 dgr. efter suicidförsök. Vad gjorde du?

och ja akutpsyk eller inläggning är bara förvaring. jag undrar alltid vad folk förväntar sig. Är man inlagd på annan avdelning för att man opererat bort blindtarmen håller de koll med diverse undersökningar tills man är på benen. Vad ska de göra på akutpsyk? Några vändor ECT och taktilmassage?


ECT behandling, massa psykofarmaka och hur många psykologer sa du? Och ingen fattar utåt hur illa det är?

I tjugo år!!

Är du utredd?

 

[muppia]

Sv: Hur vill man få hjälp?

För min del trodde jag att man fick prata med någon när man hamnade på akutpsyk. Men det var ju inte alltid så. Jag kom hem med mediciner och mådde lika dåligt som innan jag tog mig dit. Jag åkte ju dit för att ropa på hjälp, liksom.

Psykvården är inte som den borde vara egentligen.

TS - känner med dig. Har gått KBT framgångsrikt och mår bättre idag även om dalarna är där. Jag återföll i skärandet en gång i januari efter att ha varit skärfri i cirka 13-14 månader pga en för mig extrem situation där jag inte kunde hantera mig själv. Ska träffa min terapeut på fredag trots avslutad behandling. Jag har varit nöjd med henne.

Jag hoppas att du finner någon terapeut som fungerar för dig!

 

[Myzan87]

Sv: Hur vill man få hjälp?

Jag tycker du verkar stark och att du vill leva eftersom du inte har avslutat det än. Vad är det som gör att du vill leva? En tro om att det kan bli bättre?

Finns det något som gör att du mår lite extra bra? Djur, musik, blommor etc? Kanske kan det vara en idé att plocka fram det när du mår sämre för att få en känsla av något som är roligt?

Kosten har ibland också en roll. En nära vän jag har ändrade sin kost och tog bort mjölk, gluten och socker. Jag märkte stor skillnad på hennes humör och känslor eftersom det var inte alls höga berg och djupa dalar. Och hon själv säger att hon känner sig bättre

Kram på dig

 

[nickan1]

Sv: Hur vill man få hjälp?

Jag funderar på detta med att du fått byta terapiform och psykolog ett antal gånger. Kanske är det så att du måste hitta rätt innan det kan börja gå uppåt. Jag tänker lite på en jag känner som fick en kronisk sjukdom mitt i livet. Det tog 4-5 år att hitta rätt medicin både utifrån sjukdomen och henne som person med biverkningar o.s.v. Hon tyckte det kändes hopplöst många gånger då det var en sjukdom som påverkade livet på många olika sätt mycket. Men när hon väl hittade rätt kunde det börja gå uppåt efter det med en del medicinjusteringar under tiden. Kanske måste du ha tålamod innan du kan förvänta dig riktiga resultat. Jag vet inte det är bara en teori.

 

[nosesharks]

Sv: Hur vill man få hjälp?

Du har ansvar för den du kommer att vara om ett år, två år, fem år osv. Idag vet du inte vem du kan vara i framtiden. Ansvara idag för den du kan komma att bli imorgon.

Jag tror inte jag förstår riktigt vad du menar, kan du utveckla?

 

[Lithonit]

Sv: Hur vill man få hjälp?

Jag förväntade mig att de skulle hålla koll så jag inte tog livet av mig.
I samråd med anhöriga fick jag åka hem. Samtal fick jag två gånger i veckan under en akut initial period. Sen en gång i veckan, nu vid behov.

Akuta inläggningar handlar om livsuppehållande åtgärd- hard life men sant.
Det finns inga hälsohem ny för tiden (tyvärr).

Det svåra är ju att man inte kan bota folk på en vecka. Medecin och terapi i samverkan- men precis som det tar lång tid att bli riktigt jävla sjuk så tar det tid att må bättre.
Den enda mirakelboten som finnns är ECT för att stoppa ett akut maniskt skov. Men inte ens det funkar ju på alla. Sen väntar ju ändå lång behandling mot bipolariteten.

 

[aprilmaj]

Sv: Hur vill man få hjälp?

Jag tror inte jag förstår riktigt vad du menar, kan du utveckla?

Även om du idag inte vet om du vill leva, så vet du ju inte vad nosesharks om två år vill. Du har ansvar för att skapa möjligheter till framtida nosesharks att välja.

Om det är svårt för dagens nosesharks att känna hopp, så kan du bevara hoppet till nosesharks imorgon. Morgondagens nosesharks kanske har hittat lösningar, mår annorlunda, hanterar livet på ett annat sätt, har fått stöd på oanade vis eller planerar för något du inte har en tanke på idag.

 

[Magiana]

Sv: Hur vill man få hjälp?

Jag tror inte att det handlar om att du inte vill tillräckligt. Du har bara inte hittat rätt och när man gör det så tar det ändå tid innan förändringen kommer.

Sen är jag precis som nickan1 inne på att sjukdomen kan ha blivit din identitet. Vem är du utan din sjukdom? Vilka krav kommer omgivningen att ställa på dig när du är frisk? Hur skulle ditt liv se ut utan sjukdomen? Vad är det du strävar efter känslomässigt när du har din sjukdom? Att bli lycklig?

Det är ju så med alla känslor att du är aldrig dina känslor. Du har dem. På engelska finns ett uttryck som säger att "what you resist will persist". När du stretar emot en känsla så förnekar du den, men den finns där likförbaskat och tar kontrollen över dig, just p.g.a. att du helst vill ha bort den. När du kan acceptera den känslan som finns, låta den flöda fritt genom dig så kan du också släppa den. Det ger plats för inre frid. Nu när det nattsvarta dominerar ditt liv så får inte de andra känslorna plats, men de finns där. Helt garanterat.


Magiana/ f.d. långtidssjukskriven för panikångest, betraktad som hopplöst fall men som nu motbevisat det.

 

[nosesharks]

Sv: Hur vill man få hjälp?

Jag tycker du låter som en väldigt stark person, som så att säga gör allt rätt. Varför jag tycker det är taskigt av den/de sjukvårdspersoner som du mött som säger att du måste vilja själv. Det gör du ju alldeles uppenbarligen! Du har prövat allt de kan komma på fullt ut, du har har inte gått och gömt dig utan gör positiva saker på eget initiativ. Men du känner fortfarande att svart är den dominerande färgen i ditt sinne.

Du skriver att det är riktigt svart i perioder, upplever du att det går i vågor? Känns dalarna cykliska? Om du är kvinna relaterar det till menscykeln i så fall?
Har du tänkt på om det är lika djupt i dalen som innan? Eller om dalarna kommer mer sällan än innan du bad om hjälp?

Har du upplevt något positivt alls med de behandlingar du har genomgått? Någon förändring som du tänkt på?

Förlåt att jag jagar dig med frågor, men jag undrar om du reflekterat över de framsteg du gjort de sista åren? Om du kan se någon skillnad i hur du mådde då/handlade i olika situationer, mot hur det är nu?

Sista frågan, om du tänker dig 5-10 år in i framtiden vad gör du då? Har du något långsiktigt att jobba mot?

På ett sätt är jag väldigt stark på ett annat otroligt svag. Båda bitarna kan ibland vara till min nackdel inte bara i terapin utan i min vardag. Det är svårt att blotta sig när hela livet har gått ut på att bygga murar och fasader och utkämpa krig. Men jag försöker.

Jag "mår bättre" när jag fakear att jag är "normal" än när jag är den person jag är när jag vaknar på morgonen. Så länge jag inte stannar och känner efter tar jag mig "framåt i livet". Vilket ledde till att jag till sist blev så kallat utbränd vilket i sin tur ledde till att jag slutligen sökte vård. Jag bestämde mig för att inte försöka ta livet av mig förrän jag kände att jag kommit till vägs ände i vårdsvängen, eller mådde bättre. Det har jag hållit.

Inte cykliskt men i vågor. Jag är nästan aldrig på topp men jag är heller inte alltid längst nere i botten utan har andningshål när det känns lite lättare. Det är nog det som känts tillräckligt hoppfullt för att ens försöka. "Vi" har inte lyckats hitta vad det är som gör att det svänger. Jag har utretts för bland annat bipolaritet typ 2 och unipolaritet.

Om jag jämföra "innan utbränd" med idag så är svackorna de samma. Lika mycket lika länge. Men jag tror ändå det gjort skillnad. Eftersom jag "blivit tvungen" att erkänna status för någon annan regelbundet är jag mer bekväm med att låta mig må dåligt och inte kämpa emot till sista blodsdroppen. Jag mår fortfarande dåligt, men blir inte trött på samma sätt. Jag orkar med att må dåligt i större utsträckning så att säga och vänta ut det värsta istället för att "få panik". Det är en ganska stor förändring i sig, men jag hade förväntat mig att jag skulle kommit längre på den tid jag lagt ned.

5 och ännu värre 10 år är en ofantligt lång tidsrymd. Jag kan boka in saker ett halvår framåt i tiden och känna mig osäker på om framtiden sträcker sig så långt. Jag kan bli ju överkörd av en bil imorgon också, så jag bokar in saker som folk gör mest ändå förstås. Man vet ju inte vad som händer framåt i tiden. Men jag har svårt att se fram emot något så långt framför mig i tiden, jag försöker hitta saker att se framåt mot med ett kortare tidsperspektiv för att orka en månad, en vecka, en dag, två timmar till beroende på dagsform. Tänker jag fem år framåt tänker jag undermedvetet och till en liten del medvetet ytterligare fem år av helvete och att inget kan vara värt det.