Hur vill man få hjälp?

[mino]

Sv: Hur vill man få hjälp?

Jag har en bekant som är välkänd inom sitt område och hen valde att med buller och bång "komma ut" som suicidal för ett par år sen. Hen upplevde att hen fick ett oerhört stort stöd i omgivningen och att hen hade betydligt större uppbackning än vad hen hade trott.

Men samtidigt är det svårt att må dåligt på ett begripligt sätt för omgivningen. Jag upplever att många är som du, kan må relativt okej i stunden när man sitter där vid fikabordet men mår skit så fort man är ensam med tankarna. Då behöver man stöd och folk man pratar med som vet hur det ligger till och exakt hur dåligt det är.

En annan erfarenhet jag har från hur jag mådde förr är att sluta TÄNKA så himla mycket, jag var som en självplågare med alla kritiska och nedvärderande mörka tankar, de gick som i en konstant loop. Inte konstigt att man blir ledsen när man hela tiden "hör" inom sig hur allt inte är bra. Jag utgår från att du testat detta men skriver det för att påminna dig: stanna innan tankarna drar igång och fundera på vad är det för känslor du får i olika situationer och om stunden verkligen kräver den känslan. Det är lätt att man blir överkänslig och kroppsminnet drar på för fullt med rädsla och sorg för att man associerar situationer man är med om till situationer där man verkligen varit utsatt, som liten tex. Känn då bara känslan fullt ut och inse att den kanske inte behövs, och släpp den sen.

 

[nosesharks]

Sv: Hur vill man få hjälp?

Jag önskar jag hade något att säga som kunde hjälpa dig, men jag har ingen erfarenhet, varken privat eller professionell, av att må som du gör.

Men det jag ser av dina inlägg är att du har en otrolig empati och värme! I dina svar till andra är du omtänksam och ser dem, rakt upp och ner.
Kan du på något sätt vända den omtänksamheten och empatin till dig själv?

Ge dig själv en kram och tala om att du faktiskt gör så gott du kan, med de förutsättningar du har. Det är inte lätt såklart, men du gör det och du gör det så bra du kan, du gör helt enkelt ditt bästa.

Precis som du säger till andra, jag önskar dig styrka att ta hand om dig. På riktigt. Med värme.

Tack för svaret! Det är alltid lättare att se sina egna problem och andras förtjänster, det tror jag de flesta lider av. På ett sätt kan jag se att jag gör så gott jag kan. På ett annat plan är jag mycket frustrerad över att det inte är tillräckligt. Jag är så less, så less på att vara less och så less över att ha varit less så länge att det är svårt att ha tålamod att ha empati med mig själv.

Tack!

 

[Lovisaleonora]

Sv: Hur vill man få hjälp?

Du får helt enkelt lita på oss, som bara genom vad du skriver här ser dig som en helt fantastisk människa. Ditt sätt att uttrycka dig, din självdistans - det ger en tydlig bild av en människa jag gärna hade velat lära känna.

Om du inte litar på dig själv, lita på oss. Du är otrolig som överlevt den här sjukdomen så länge, det är ju som att besegra cancer!

 

[Lithonit]

Sv: Hur vill man få hjälp?

Ursäkta en liten trådkupp men när är man suicidal?
Så pass att man kan "komma ut" med det?

 

[mino]

Sv: Hur vill man få hjälp?

Är man öppen med att man är inlagd på akutpsyk för depression i mer än nån natt (i det här fallet ganska länge) så är det ju uppenbart att man är suicidal, annars skulle man inte vårdas där.

 

[nosesharks]

Sv: Hur vill man få hjälp?

Jag har gett upp. Har fått höra att det inte finns ngn hjälp att få om jag inte är ärlig. ( Jag vet inte orsaken till mitt mående men det trodde inte psyk på) Så det är bara att genomlida. Det enda jag önskade att jag hademångestdämpade när ångesten är plågsam. Men det får man inte bara sådär.

Det låter hur tungt som helst. Jag har inte fått kalla handen så som du verkar fått, men de uttrycker, när jag frågar, som din psyk sa att de inte kan hjälpa om jag inte vill bli hjälpt. Jag tycker att jag vill bli hjälpt. Jag tycker att jag samarbetar och försöker tänka, känna, göra och förmedla. Men min insats är inte tillräcklig för att det ska hjälpa och jag blir inte klar över var jag fallerar. Jag har inte blivit anklagad för att ljuga, men väl för att hålla igen. Jag svarar på alla frågor och följdfrågor, ibland med lite betänketid. Men de förväntar sig mer av mina svar och varken de eller jag kan förklara vad det är som saknas. Det känns som jag kan vilja precis hur mycket som helst, men jag förstår inte var det är jag ska lägga in den där viljan för att det ska göra skillnad. Det är kanske samma sak för dig?

Jag vet med mig om att min terapi under perioder gått lite tomgång på grund av att min utbrända hjärna inte orkat ta till sig och analysera information och under ECT-behandling minns jag inget. Men det har ju bara varit under perioder, inget genomgående problem.

Du kanske kan be att få prova någon terapiform som inte primärt utgår från samtal? Det har hittills inte hjälpt mig, men det hjälper ju många andra. Då slipper du ju att ställas inför frågan varför du mår dåligt utan det ska hjälpa dig att själv komma underfund med problemet och sen få hjälp att hantera det. Det finns ju en uppsjö olika varianter, prova någon som inte känns allt för läskig.

De psykiatriker jag har haft den äran att samarbeta med har självmant skrivit ut ångestdämpande när jag anser att jag har stora problem med ångesten. Har din/dina motiverat varför de inte vill ge dig? Jag utnyttjar inte mina i någon större omfattning, har bara tagit ut en enda gång. Jag vet inte om det bara handlar om ovana eller om det finns andra anledningar.

Försök orka byt psykiater/psykolog om det kört ihop sig personkemimässigt, eller be någon hjälpa dig om det känns för svårt. Jag kan inte påstå att jag har haft problem med mina vårdgivare i någon större omfattning som tur är. Det är snarare de, och jag själv, som har problem med mig...

Fortsätt bit ihop och genomlid, men inte bara det. Hoppet är väl att den lilla energin som finns över efter att man bitit ihop och genomlidit ska räcka för att en dag hamna på plats där man inte behöver bita ihop och genomlida lika mycket. Lycka till låter fjantigt, men ärligt talat behöver man lite tur också.

 

[Lithonit]

Sv: Hur vill man få hjälp?

Åh, så.
Starkt gjort, måste jag säga, att vara öppen...

 

[Lilla]

Sv: Hur vill man få hjälp?

Har ingen kontakt med psyk längre. Blev bara mer knäckt.

 

[nosesharks]

Sv: Hur vill man få hjälp?

Har ingen kontakt med psyk längre. Blev bara mer knäckt.

Men vad är värst? Bita ihop i ytterligare 20 år och må lika underbart som nu eller bli knäckt av en psykolog eller två och kanske få lite hjälp av den tredje?

Det tredje och sista alternativet, om vi nu inte räknar möjligheten att allting löser sig av sig självt, är ju inte ett alternativ utan en punkt. Man slutar inte må dåligt eller ha ångest bara för att man tar livet av sig. Man får ingen ro eller villa. Man bara inte är längre. Att inte vara kan man vara sen när man gjort sitt bästa för att lära sig att vara och njuta av det. När man väl är död spelar det ingen roll om man knäcktes och krossades av psyk innan eller inte.

Jag har fruktansvärt dåliga erfarenheter från BUP. Det är väl åtminstone en av förklaringarna till att jag höll mig undan vården så länge. Men det känns som jag har blev mer vuxen, mer vidsynt av att bränna ut mig. Jag insåg att jag har råd att bli precis hur knäckt och krossad som helst för hur slitet det än låter så har jag ingenting att förlora, men kan ha något att vinna. Livet tar jag när jag nått vägs ände.

 

[Hippocampus]

Sv: Hur vill man få hjälp?

Jag gick i hypnosterapi hos en alternativbehandlare och blev frisk på 8 gånger. Lätt var det inte, billigt var det inte men efter x antal år var det det som krävdes för att jag skulle bli frisk.

 

[nosesharks]

Sv: Hur vill man få hjälp?

Jag har en bekant som är välkänd inom sitt område och hen valde att med buller och bång "komma ut" som suicidal för ett par år sen. Hen upplevde att hen fick ett oerhört stort stöd i omgivningen och att hen hade betydligt större uppbackning än vad hen hade trott.

Men samtidigt är det svårt att må dåligt på ett begripligt sätt för omgivningen. Jag upplever att många är som du, kan må relativt okej i stunden när man sitter där vid fikabordet men mår skit så fort man är ensam med tankarna. Då behöver man stöd och folk man pratar med som vet hur det ligger till och exakt hur dåligt det är.

En annan erfarenhet jag har från hur jag mådde förr är att sluta TÄNKA så himla mycket, jag var som en självplågare med alla kritiska och nedvärderande mörka tankar, de gick som i en konstant loop. Inte konstigt att man blir ledsen när man hela tiden "hör" inom sig hur allt inte är bra. Jag utgår från att du testat detta men skriver det för att påminna dig: stanna innan tankarna drar igång och fundera på vad är det för känslor du får i olika situationer och om stunden verkligen kräver den känslan. Det är lätt att man blir överkänslig och kroppsminnet drar på för fullt med rädsla och sorg för att man associerar situationer man är med om till situationer där man verkligen varit utsatt, som liten tex. Känn då bara känslan fullt ut och inse att den kanske inte behövs, och släpp den sen.

Jag tycker det du skrev i andra stycket är ganska mycket huvudet på spiken ur mitt perspektiv. Det är svårt att formulera något vettigt att säga. Bara en sådan sak som att jag kan sitta här på forumet och skriva inlägg efter inlägg och klaga på att jag inte orkar någonting... Eftersom det blir så mycket "falskspel" är det svårt att blotta sig sedan. Det blir så dubbelsidigt så det blir lättare att distansiera sig ifrån andra. Bara tillräckligt så att de vet att jag mår dåligt men inte mer än så. Det händer att jag låter människor få komma nära, lite som här fast i verkligheten där motparten känner mig, men det blir oftast bara helt kort. Människor orkar inte riktigt med den person som jag är bakom ytan, ytan är lättare att umgås med och kräver inte så mycket. Eller om det är jag som signalerar att jag önskar avstånd. Men det gör jag inte medvetet. Ibland känns det som att inte bli trodd. Det låter ju, som någon här inne antydde, rätt osannolikt att man kan gå omkring och må dåligt så länge med och utan hjälp utan att det syns något nämnvärt utanpå.

Att låta bli att tänka är en av de absolut svåraste sakerna som finns i min värld. Att stanna i känslan och låta den rinna av av sig själv utan att blanda in tankar, åsikter och värderingar är snudd på omöjligt. Allra svårast när det kommer till känslor som jag rent logiskt är färdig med sedan länge. Jag vet att jag inte slutar ha ångest i en viss situation för att jag blir arg över det. Men att låta bli att bli arg är svårt när jag envisats att ha helt orimligt stor ångest i den situationen trots att jag bevisligen inte haft någon anledning de senaste två decennierna. Det är lite moment 22, och jag vet vilken ände som är den enda som är möjlig att bryta i, men det är svårt, svårt, svårt.

 

[nosesharks]

Sv: Hur vill man få hjälp?

Du får helt enkelt lita på oss, som bara genom vad du skriver här ser dig som en helt fantastisk människa. Ditt sätt att uttrycka dig, din självdistans - det ger en tydlig bild av en människa jag gärna hade velat lära känna.

Om du inte litar på dig själv, lita på oss. Du är otrolig som överlevt den här sjukdomen så länge, det är ju som att besegra cancer!

Nu känner jag mig lite smickrad och mycket missförstådd. Smickrad för att du tror så mycket om mig, missförstådd för att jag i verkligheten inte lever upp till vad du läser in i mina inlägg! Nu lät det som jag fiskar efter ännu mer bekräftelse och vem vet, någonstans undermedvetet är det kanske så också. Jag fortsätter nog att envisas att lita på min egen sjuka verklighetsuppfattning, men jag tackar allra ödmjukast, det värmde gott!

 

[Lilla]

Sv: Hur vill man få hjälp?

Dom kan inte hjälpa mig om jag inte är ärlig med varför jag mår dåligt men det är jag för jag har inte den blekaste aning, är en ganska lyckligt lottad människa egentligen. Att bara bli kränkt gång på gång och känna sig värdelös gör det dåliga sämre. Det är bara att leva med att inte känna glädje och i bland genomlida ångestattacker.( Har funderat på om det finns sätt att få tag i lugnande men inte kommit på ngt)

 

[Lona]

Sv: Hur vill man få hjälp?

Det är inte bara Lovisaelenora (blev det rätt nu?) som "ser" det, du verkar helt klart vara en varm människa - en sådan som man vill lära känna och umgås med .

*KL*
Nu har jag inte läst igenom hela tråden igen men har du testat några alternativmetoder? Jag VET att det kan låta flummigt och tror man inte på det så hjälper det nog inte men det finns ju de som fått hjälp på olika sätt.
Jag har dels gått hos någon form av hälsoalternativare som proppade i mig massa olika preparat, vitaminer och kalk. Jag mådde kanske inte så jättemycket bättre psykiskt egentligen men fysiskt har jag nog aldrig mått så bra någon gång och det påverkar ju psyket också.
Sen har jag varit hos ett medium(!) som även var någon form av coach, jag kan inte säga om det han gör verkligen fungerar men på mig funkade det till viss del, han lyckades få bort en del "knutor" i mitt psyke eller vad man skall säga.
Att meditera (med samma "coach") har också hjälpt lite även om det inte gör mig frisk.
Å andra sidan har jag testat andra grejer som inte hjälpt ett dugg, jag tror att det även har mycket med personkemi att göra vilket för den delen även gäller terapeuter.

Jag tror också som några skrev att man fastnar i att vara sjuk. Jag har varit det hela livet, i synnerhet sedan tonåren och den friska Lona finns liksom inte, jag vet inte hur hon skulle fungera.

En psykiatriker jag såg på TV - fast jag kommer inte ihåg vad han heter - sade en gång att depression är, precis som cancer och många andra allvarliga sjukdomar, dödligt till en viss grad men av någon anledning "accepteras" det inte i samhället att det finns psykiska diagnoser som leder till döden eller i alla fall livslångt lidande.
Det är klart att man skall kämpa emot på alla sätt och vis men ibland går det bara inte och hade jag sett för 20 år sedan hur mitt liv ser ut idag så hade jag nog gett upp totalt. Att se ytterligare 20 år framåt är ingen kul historia det heller...

Och se där, ännu ett långt inlägg om MIG när det skulle handla om dig. Sorry !

 

[nosesharks]

Sv: Hur vill man få hjälp?

Dom kan inte hjälpa mig om jag inte är ärlig med varför jag mår dåligt men det är jag för jag har inte den blekaste aning, är en ganska lyckligt lottad människa egentligen. Att bara bli kränkt gång på gång och känna sig värdelös gör det dåliga sämre. Det är bara att leva med att inte känna glädje och i bland genomlida ångestattacker.( Har funderat på om det finns sätt att få tag i lugnande men inte kommit på ngt)

Har du testat hos fler än en psykolog? Det kan vara stor skillnad inte bara på personkemi utan på hur de jobbar. Finns ju som sagt många olika varianter och då menar jag inte bara ytterligheter som dansterapi och sådant. Det gäller ju att hitta rätt. Känner du dig bränd bortom återhämtning på psyk i ditt område kanske det kan vara värt att se om det finns någon annan typ av terapeutisk hjälp du kan få som du vågar tro lite på. En intensivterapi på 8-10 ggr hos en privat psykolog? Hypnosterapi tipsade någon om i tråden. Eller andra typer av terapier som med bra recensioner i din omgivning. Kika lite. Är du inte nöjd med tillvaron kan det vara värt att kolla om det är något du kan göra åt det om du orkar. Eller be någon hjälpa dig.

Medel som dämpar ångest skriver de ju ut på VC utan mankemang, så det är ju inget jätteavancerat att få tag i. Så om du inte vill ta i det andra just nu så kan du åka till din VC och be att få något för ångesten, specifikt. Att dämpa ångesten är ju bara att dölja lite av symptomen så det hjälper ju inte så mycket i längden, men det kan kännas lite mer uthärdligt kanske så att du orkar ta tag i resten sedan.

 

[Lona]

Sv: Hur vill man få hjälp?

Dom kan inte hjälpa mig om jag inte är ärlig med varför jag mår dåligt men det är jag för jag har inte den blekaste aning, är en ganska lyckligt lottad människa egentligen. Att bara bli kränkt gång på gång och känna sig värdelös gör det dåliga sämre. Det är bara att leva med att inte känna glädje och i bland genomlida ångestattacker.( Har funderat på om det finns sätt att få tag i lugnande men inte kommit på ngt)

Det FINNS hjälp även om jag förstår om du ger upp. Jag har heller ingen aning egentligen om varför jag mår dåligt, visst kunde uppväxten varit bättre och mer förstående men på det hela taget var det ganska bra - i alla fall inga hemskheter som föranleder att jag mår så dåligt som jag gör.
Har också blivit kränkt av vården men kommit igen och nu får jag bra "seriös" vård även om den inte riktigt hjälper. Men ångestdämpande får jag i alla fall när det behövs.
Jag ser dessutom alltid så j-vla glad ut så min mamma spelade in ett av mina ångestanfall och visade min dåvarande läkare som inte trodde vare sig mig eller min mamma när vi berättade vilket helvete jag levde i.
Hoppas att du finner ett sätt att hitta styrkan att få rätt sorts hjälp!!

 

[Lilla]

Sv: Hur vill man få hjälp?

Här skriver inte VC ut ångestdämp utan uppföljning.
Och jag har träffat flertalet kuratorer, psykiatrer, psykologer och två överläkare.

 

[Lilla]

Sv: Hur vill man få hjälp?

Tack för omtanken.

 

[Magiana]

Sv: Hur vill man få hjälp?

Kl.

Jag känner att jag måste berätta vad det var som lyfte mig trots att jag ibland känner att jag tjatar för mycket om det. Kanske kan det hjälpa fler. Vändningen för mig kom när jag började meditera med en speciell cd-skiva (sen kunde jag börja arbetsträna) och efter det började jag med medicinsk yoga. Det har varit en stor hjälp för mig. Idag jobbar jag på ett yogacenter med medicinsk yoga som specialité och om det är någon som vill veta vart man kan vända sig för att börja med det så är det bara att skicka ett PM. Det finns på över 60 landstingsanknutna enheter i landet och man kan få remiss till det. Om det inte finns någon där du bor så finns det alternativ.

I mitt jobb ser jag forskningsrapport på forskningsrapport om hur yogan påverkar både det fysiska och det psykiska vid en rad olika åkommor. Det lindrar och läker. Jag upplever skillnaden själv.

Med yoga finns det en god nyhet och en dålig nyhet. Den goda nyheten är att yoga fungerar, den dåliga nyheten är att man måste yoga för att det ska fungera.

 

[nosesharks]

Sv: Hur vill man få hjälp?

Det är inte bara Lovisaelenora (blev det rätt nu?) som "ser" det, du verkar helt klart vara en varm människa - en sådan som man vill lära känna och umgås med .

*KL*
Nu har jag inte läst igenom hela tråden igen men har du testat några alternativmetoder? Jag VET att det kan låta flummigt och tror man inte på det så hjälper det nog inte men det finns ju de som fått hjälp på olika sätt.
Jag har dels gått hos någon form av hälsoalternativare som proppade i mig massa olika preparat, vitaminer och kalk. Jag mådde kanske inte så jättemycket bättre psykiskt egentligen men fysiskt har jag nog aldrig mått så bra någon gång och det påverkar ju psyket också.
Sen har jag varit hos ett medium(!) som även var någon form av coach, jag kan inte säga om det han gör verkligen fungerar men på mig funkade det till viss del, han lyckades få bort en del "knutor" i mitt psyke eller vad man skall säga.
Att meditera (med samma "coach") har också hjälpt lite även om det inte gör mig frisk.
Å andra sidan har jag testat andra grejer som inte hjälpt ett dugg, jag tror att det även har mycket med personkemi att göra vilket för den delen även gäller terapeuter.

Jag tror också som några skrev att man fastnar i att vara sjuk. Jag har varit det hela livet, i synnerhet sedan tonåren och den friska Lona finns liksom inte, jag vet inte hur hon skulle fungera.

En psykiatriker jag såg på TV - fast jag kommer inte ihåg vad han heter - sade en gång att depression är, precis som cancer och många andra allvarliga sjukdomar, dödligt till en viss grad men av någon anledning "accepteras" det inte i samhället att det finns psykiska diagnoser som leder till döden eller i alla fall livslångt lidande.
Det är klart att man skall kämpa emot på alla sätt och vis men ibland går det bara inte och hade jag sett för 20 år sedan hur mitt liv ser ut idag så hade jag nog gett upp totalt. Att se ytterligare 20 år framåt är ingen kul historia det heller...

Och se där, ännu ett långt inlägg om MIG när det skulle handla om dig. Sorry !

Jag tror inte att jag någonsin kommer bli helt frisk. Det är så många felkopplingar som förstärkts i min hjärna under så många år att jag inte kan tänka mig att jag någonsin kommer bli en bekymmersfri person utan några mörka moln på himlen. Frågan är om jag kan bli tillräckligt frisk att det ska vara värt att fortsätta? Det behöver inte vara svart eller vitt för mig, jämnt dassgrått tror jag duger bra.

Depressioner är definitivt potentiellt dödliga sjukdomar, men håller man själv i pistolen så är det för många svårt att se att det är sjukdomen som dödar. Man anses göra ett eget val, man väljer att dö, till skillnad från döende cancerpatienter som tvingas att dö mot sin vilja. Men det är ju just området kring den där analysbiten i hjärnan som gör valet som är sjukt när man är deprimerad. Valet är fullt medvetet, men det är en del av det sjuka i sjukdomen. Gör det tillräckligt ont tillräckligt länge och utan hopp om att det ska bli mycket bättre, fysiskt eller psykiskt, så tror jag de flesta skulle tycka att det vore skönt att ha en cyanidkapsel i bakfickan.

Jag är "tyvärr" mycket vetenskapligt lagd och har väldigt svårt att gå in i en behandling som jag anser är bevisat bluff och båg med öppna sinnen. Om jag är skeptisk till någon behandlingsform letar jag upp forskningsresultat och skummar rapporter för att se om det är någonting jag missat. Ibland finns det ju saker där man ännu inte vet varför det fungerar, men det är vetenskapligt beprövat att det fungerar, det räcker för mig. Som till exempel ECT där man inte har någon entydig förklaring på vad det egentligen är som händer som gör skillnad, men mätbar skillnad gör det för de flesta. Säger de rapporter som känns som tillförlitliga källor att det är humbug så försöker jag inte ens. Jag har fått homeopatimediciner och magiska stenar av välvilliga personer, men det är inte ens någon idé att jag provar.

Just när det gäller kosttillskott och liknande tror jag också att jag försöker ligga lågt tills medicineringen är färdiginprovad. När det är stabilt och alla kosttillskott som medicineringen kräver är på plats så kanske jag kan fundera över att lägga till eller dra ifrån bitar tillsammans med någon kunnig för att kunna må ännu bättre, men just nu får det vara som det är. Det finns ju många forskningsrön hit och dit gällande kost och näring, men det är ett område där jag inte orkat nästla mig in, för jag tycker det verkar vara ett riktigt hårigt område vetenskapsmässigt.