I pandemins skugga

Jag började ett nytt jobb i en ny stad, min älskade hund dog, jag skilde mig, sålde mitt hem, hade lite problem med boendet, köpte mig tillslut ett hus i ett område jag inte kände alls utan bara hade sett ut på kartan och besökt ett par gånger.

Jag lämnade alltså staden där jag hade bott i 44 år och där alla mina vänner fanns, för att flytta till en stad/kommun flera timmar bort som jag inte hade någon anknytning till överhuvudtaget. Jag hade faktiskt aldrig besökt stadens centrum när jag flyttade dit. Visste inte ens hur det såg ut där. Jag skilde mig från min man efter 18 års förhållande. Min hund som jag haft sedan valp dog strax innan han skulle fylla 13. Huset vid havet som jag alltid kallat för “paradiset” och som vi bott i i 11 år såldes. Allting inom loppet av 2020.

Och mitt i alltihop kommer en jävla pandemi också.

Jag sitter här med ett nytt jobb, ny stad, nytt område, nytt hus, utan man och hund (och barn har jag inga), och så kommer det en pandemi och alla ska jobba hemifrån och man ska inte träffa familj eller vänner.

Jag vet inte om jag riktigt har fattat vad som hände, men nu börjar jag inse att det plötsligt blev påtagligt ensamt. Väldigt närgånget gigantiskt underhuden ensamt.
Jag sitter helt ensam i mitt nya hus på landet i ett nytt område med ett ganska nytt jobb, jobbar hemifrån och försöker undvika att åka och handla. Det är jag och mitt hus. Jag försöker att gå ut på lunchpromenad varje dag, och då säger jag hej till hjortarna och korparna som bor i området. Det är den IRL-sociala kontakt jag får om dagarna. Hej hjortarna och hej korparna.

Visserligen är jag helt utmattad efter allt som har hänt och sitter mest bara och stirrar in i väggen och tycker att det är ganska skönt, orkar inget mer. Och visserligen är jag ganska imponerad av min förmåga att finna mig tillrätta på ett nytt ställe och socialisera digitalt så gott det nu går. Men jag inser att om det här isoleringsläget inte bryts snart så tror jag att jag riskerar att bli ganska tilltufsad.

Det är svårt nog att skiljas. Svårt nog att försöka ställa om sig från att i nästan två decennier ha levt ihop med någon till att inte vara en del av en tvåsamhet längre. Det är ett trauma i sig. Och det är svårt nog att börja ett helt nytt jobb i en helt ny okänd stad där man inte känner en kotte. Men att dessutom ovanpå det bli utslängd i total isolering, det är att skruva åt svårighetsgraden några snäpp för mycket kan jag tycka.

Samtidigt vågar jag knappt klaga. Jag vågar inte låtsas om att jag tycker att det är jobbigt. Herregud - det ligger folk på sjukhus med slangar inkörda både här och där och kämpar för sina liv, och folk förlorar sina nära och kära på de mest traumatiska sätt. Plus att jag känner skuld för att det var jag som tog initiativet till skilsmässan. Det känns lite som att det här är straffet jag får “ta” för det.

Och jag har ett jobb. Och ett eget hus. Och än så länge känner jag mig rätt OK. Än så länge tillåter jag mig att vila, vila, vila, och försöker njuta av det.
Men jag kan inte låta bli att vara lite orolig. Hur länge klarar en människa att befinna sig i en sån ofrivillig ensamhet utan att ta stryk psykiskt?
Hur länge kommer jag att orka vara käck och hurtig och intala mig att “lite ensamhet har inte dödat någon”?... När kommer min reptilhjärna börja få för sig att jag har blivit utesluten ur flocken och är lämnad att dö? Jag har börjat känna mig orolig till mods, på ett sätt jag inte varit förut. Hjärnan börjar hitta på saker att oroa mig för och problematisera på ett sätt jag inte är van vid. Jag försöker tänka bort det, men det dyker upp om och om igen hela tiden.

Jag funderar en hel del på att kontakta nån för professionella samtal, men samtidigt vet jag inte om jag kvalificerar för att behöva hjälp. Jag kontaktade en lite tidigare i år, men hon sa bara typ att jag var en stark kvinna och bara behövde unna mig att vila lite så skulle det nog bli bra. Och kanske är det så. Men känslorna av att jag tycker att det här är jävligt jobbigt har inte gett med sig än i alla fall...
 

Jag började ett nytt jobb i en ny stad, min älskade hund dog, jag skilde mig, sålde mitt hem, hade lite problem med boendet, köpte mig tillslut ett hus i ett område jag inte kände alls utan bara hade sett ut på kartan och besökt ett par gånger.

Jag lämnade alltså staden där jag hade bott i 44 år och där alla mina vänner fanns, för att flytta till en stad/kommun flera timmar bort som jag inte hade någon anknytning till överhuvudtaget. Jag hade faktiskt aldrig besökt stadens centrum när jag flyttade dit. Visste inte ens hur det såg ut där. Jag skilde mig från min man efter 18 års förhållande. Min hund som jag haft sedan valp dog strax innan han skulle fylla 13. Huset vid havet som jag alltid kallat för “paradiset” och som vi bott i i 11 år såldes. Allting inom loppet av 2020.

Och mitt i alltihop kommer en jävla pandemi också.

Jag sitter här med ett nytt jobb, ny stad, nytt område, nytt hus, utan man och hund (och barn har jag inga), och så kommer det en pandemi och alla ska jobba hemifrån och man ska inte träffa familj eller vänner.

Jag vet inte om jag riktigt har fattat vad som hände, men nu börjar jag inse att det plötsligt blev påtagligt ensamt. Väldigt närgånget gigantiskt underhuden ensamt.
Jag sitter helt ensam i mitt nya hus på landet i ett nytt område med ett ganska nytt jobb, jobbar hemifrån och försöker undvika att åka och handla. Det är jag och mitt hus. Jag försöker att gå ut på lunchpromenad varje dag, och då säger jag hej till hjortarna och korparna som bor i området. Det är den IRL-sociala kontakt jag får om dagarna. Hej hjortarna och hej korparna.

Visserligen är jag helt utmattad efter allt som har hänt och sitter mest bara och stirrar in i väggen och tycker att det är ganska skönt, orkar inget mer. Och visserligen är jag ganska imponerad av min förmåga att finna mig tillrätta på ett nytt ställe och socialisera digitalt så gott det nu går. Men jag inser att om det här isoleringsläget inte bryts snart så tror jag att jag riskerar att bli ganska tilltufsad.

Det är svårt nog att skiljas. Svårt nog att försöka ställa om sig från att i nästan två decennier ha levt ihop med någon till att inte vara en del av en tvåsamhet längre. Det är ett trauma i sig. Och det är svårt nog att börja ett helt nytt jobb i en helt ny okänd stad där man inte känner en kotte. Men att dessutom ovanpå det bli utslängd i total isolering, det är att skruva åt svårighetsgraden några snäpp för mycket kan jag tycka.

Samtidigt vågar jag knappt klaga. Jag vågar inte låtsas om att jag tycker att det är jobbigt. Herregud - det ligger folk på sjukhus med slangar inkörda både här och där och kämpar för sina liv, och folk förlorar sina nära och kära på de mest traumatiska sätt. Plus att jag känner skuld för att det var jag som tog initiativet till skilsmässan. Det känns lite som att det här är straffet jag får “ta” för det.

Och jag har ett jobb. Och ett eget hus. Och än så länge känner jag mig rätt OK. Än så länge tillåter jag mig att vila, vila, vila, och försöker njuta av det.
Men jag kan inte låta bli att vara lite orolig. Hur länge klarar en människa att befinna sig i en sån ofrivillig ensamhet utan att ta stryk psykiskt?
Hur länge kommer jag att orka vara käck och hurtig och intala mig att “lite ensamhet har inte dödat någon”?... När kommer min reptilhjärna börja få för sig att jag har blivit utesluten ur flocken och är lämnad att dö? Jag har börjat känna mig orolig till mods, på ett sätt jag inte varit förut. Hjärnan börjar hitta på saker att oroa mig för och problematisera på ett sätt jag inte är van vid. Jag försöker tänka bort det, men det dyker upp om och om igen hela tiden.

Jag funderar en hel del på att kontakta nån för professionella samtal, men samtidigt vet jag inte om jag kvalificerar för att behöva hjälp. Jag kontaktade en lite tidigare i år, men hon sa bara typ att jag var en stark kvinna och bara behövde unna mig att vila lite så skulle det nog bli bra. Och kanske är det så. Men känslorna av att jag tycker att det här är jävligt jobbigt har inte gett med sig än i alla fall...
Kan du inte zooma med dina vänner? Förstår ju att det inte går att träffas IRL, men zoom/teams kanske kan vara en ersättning?
 
Det är den andra tragedin i den här pandemin: ökad ensamhet. Det talas inte så mycket om den biten. Det är inte bara äldre som råkar illa ut. Ensamboende personer med jobb som kan skötas digitalt blir lätt, med nuvarande regler, fullständigt isolerade.

Jag vet att restriktionerna ser ut som de gör och nu i höst är det nog lite sent oavsett. Men till våren går det kanske att hitta någon covid-vänlig kvällskurs? Antingen något där det går att hålla avstånd (måleri? Bokcirkel?) eller något utomhus (promenader i grupp, orientering, känna igen ätbara växter) eller vad som nu finns.

Jag har en bekant som jobbar i "frontlinjen" (läkare) och som gång på gång trycker på vikten av att balansera pandemin med den psykiska hälsan. Det här är en segdragen historia. Vi måste var och en hitta en balans som vi kan upprätthålla långsiktigt.
 
Jag började ett nytt jobb i en ny stad, min älskade hund dog, jag skilde mig, sålde mitt hem, hade lite problem med boendet, köpte mig tillslut ett hus i ett område jag inte kände alls utan bara hade sett ut på kartan och besökt ett par gånger.

Jag lämnade alltså staden där jag hade bott i 44 år och där alla mina vänner fanns, för att flytta till en stad/kommun flera timmar bort som jag inte hade någon anknytning till överhuvudtaget. Jag hade faktiskt aldrig besökt stadens centrum när jag flyttade dit. Visste inte ens hur det såg ut där. Jag skilde mig från min man efter 18 års förhållande. Min hund som jag haft sedan valp dog strax innan han skulle fylla 13. Huset vid havet som jag alltid kallat för “paradiset” och som vi bott i i 11 år såldes. Allting inom loppet av 2020.

Och mitt i alltihop kommer en jävla pandemi också.

Jag sitter här med ett nytt jobb, ny stad, nytt område, nytt hus, utan man och hund (och barn har jag inga), och så kommer det en pandemi och alla ska jobba hemifrån och man ska inte träffa familj eller vänner.

Jag vet inte om jag riktigt har fattat vad som hände, men nu börjar jag inse att det plötsligt blev påtagligt ensamt. Väldigt närgånget gigantiskt underhuden ensamt.
Jag sitter helt ensam i mitt nya hus på landet i ett nytt område med ett ganska nytt jobb, jobbar hemifrån och försöker undvika att åka och handla. Det är jag och mitt hus. Jag försöker att gå ut på lunchpromenad varje dag, och då säger jag hej till hjortarna och korparna som bor i området. Det är den IRL-sociala kontakt jag får om dagarna. Hej hjortarna och hej korparna.

Visserligen är jag helt utmattad efter allt som har hänt och sitter mest bara och stirrar in i väggen och tycker att det är ganska skönt, orkar inget mer. Och visserligen är jag ganska imponerad av min förmåga att finna mig tillrätta på ett nytt ställe och socialisera digitalt så gott det nu går. Men jag inser att om det här isoleringsläget inte bryts snart så tror jag att jag riskerar att bli ganska tilltufsad.

Det är svårt nog att skiljas. Svårt nog att försöka ställa om sig från att i nästan två decennier ha levt ihop med någon till att inte vara en del av en tvåsamhet längre. Det är ett trauma i sig. Och det är svårt nog att börja ett helt nytt jobb i en helt ny okänd stad där man inte känner en kotte. Men att dessutom ovanpå det bli utslängd i total isolering, det är att skruva åt svårighetsgraden några snäpp för mycket kan jag tycka.

Samtidigt vågar jag knappt klaga. Jag vågar inte låtsas om att jag tycker att det är jobbigt. Herregud - det ligger folk på sjukhus med slangar inkörda både här och där och kämpar för sina liv, och folk förlorar sina nära och kära på de mest traumatiska sätt. Plus att jag känner skuld för att det var jag som tog initiativet till skilsmässan. Det känns lite som att det här är straffet jag får “ta” för det.

Och jag har ett jobb. Och ett eget hus. Och än så länge känner jag mig rätt OK. Än så länge tillåter jag mig att vila, vila, vila, och försöker njuta av det.
Men jag kan inte låta bli att vara lite orolig. Hur länge klarar en människa att befinna sig i en sån ofrivillig ensamhet utan att ta stryk psykiskt?
Hur länge kommer jag att orka vara käck och hurtig och intala mig att “lite ensamhet har inte dödat någon”?... När kommer min reptilhjärna börja få för sig att jag har blivit utesluten ur flocken och är lämnad att dö? Jag har börjat känna mig orolig till mods, på ett sätt jag inte varit förut. Hjärnan börjar hitta på saker att oroa mig för och problematisera på ett sätt jag inte är van vid. Jag försöker tänka bort det, men det dyker upp om och om igen hela tiden.

Jag funderar en hel del på att kontakta nån för professionella samtal, men samtidigt vet jag inte om jag kvalificerar för att behöva hjälp. Jag kontaktade en lite tidigare i år, men hon sa bara typ att jag var en stark kvinna och bara behövde unna mig att vila lite så skulle det nog bli bra. Och kanske är det så. Men känslorna av att jag tycker att det här är jävligt jobbigt har inte gett med sig än i alla fall...
Du, det låter skitjobbigt. Kram på dig! Jag tycker definitivt att du ska kontakta någon för samtal, för att vårda din själ s a s. Inte samma som tidigare i år för hon lät besynnerlig. Du har ju varit igenom en himla massa smällar på kort tid, flyttat från ditt sociala nätverk och har en pandemi att hantera mentalt och socialt. Vi är sociala djur och då det är klart att det känns när du sitter ensam hemma!
 
Kan du inte zooma med dina vänner? Förstår ju att det inte går att träffas IRL, men zoom/teams kanske kan vara en ersättning?
Det är ingen dum idé alls! Jag och mina riskgruppskompisar har talat om att ha distribuerade filmkvällar. Ha en videochatt igång medan vi kollar på samma film och kan småprata med varandra om handlingen.

När pandemin brakade loss och vi blev hemskickade gjorde jag och två kollegor något liknande en eftermiddag när ensamheten och oron blev för stor. Vi hade ett Teamsmöte igång, med kamerorna igång men mikrofoner på. Bara att höra några andra människor skriva på tangentbord, då och då sucka frustrerat eller slänga ur sig nån kommentar var precis vad vi behövde då.
 
Förstår att det känns riktigt tufft med dina valda förändringar när det samtidigt kommer förändringar du inte alls valt!
Vad säger din arbetsgivare? Även under pandemi och vid hemarbete är din AG ansvarig för din arbetsmiljö, både fysisk och psykosocial. Att tillsammans med chef och kollegor ha digitala fika, luncher eller "bara lyssna på varandras arbete kan vara väldigt värdefullt!

Finns det utomhusaktiviteter i grupp du kan hänga med på på din nya ort? Här har Friskis och Svettis utomhusträning fortfarande, med ordentliga avstånd men ändå socialt. Fundera på vad du är intresserad av och försök hitta ett digitalt eller/och utomhus-alternativ för detta. Bjud in dina vänner från tidigare ort till digitala fika, filmkvällar, spel, gemensam rundvandring i ditt nya hus, promenad med ljud och bild?
 
Jag tycker inte man kan jämföra lidande på det sättet. Visst, självklart är det fruktansvärt att vara svårt sjuk. Men det behöver inte betyda att ditt dåliga mående (som är helt förståeligt!) ska göras mindre för det. Du har gått igenom otroligt mycket.
Vet inte vad man ska göra. Börjar själv känna av det lite efter ett år som förutom Corona även bestått i flytt 100 mil, en döende pappa som jag inte kan hälsa på eller hjälpa, en död och en utdömd häst och nu senast en bruten fot som gjort att jag inte ha kunnat gå utanför dörren på fyra veckor. Jag är introvert så har inte påverkats så mycket av isoleringen förrän nu. Man når sin gräns helt enkelt.
Hoppas det ordnar sig för dig och att du känner dig lite bättre snart. Kommer följa tråden och se vad du får för råd.
 
Jag funderar en hel del på att kontakta nån för professionella samtal, men samtidigt vet jag inte om jag kvalificerar för att behöva hjälp. Jag kontaktade en lite tidigare i år, men hon sa bara typ att jag var en stark kvinna och bara behövde unna mig att vila lite så skulle det nog bli bra. Och kanske är det så. Men känslorna av att jag tycker att det här är jävligt jobbigt har inte gett med sig än i alla fall...
Det som jag fetat i din text var det mest oprofessionella jag någonsin hört!
Men du kanske visade dig från din "starka sida" just då? Gör inte det, och sök samtalskontakt igen - det tycker jag är en bra idé :up:
Du ÄR en stark kvinna som tagit itu med det du mådde riktigt dåligt av tidigare, men det betyder inte att du ska tackla de nya problemen själv.

En annan sak är att vi på buke kanske finns i närheten och vill gå en promenad tillsammans. Vi kanske inte är vänner men iallafall bekanta ;)
Har du flyttat norrut från Sthlm räknat, så finns jag i Gävleborgs län t.ex :idea::heart
 
Tack för era svar, tips och tankar! Att ha zoommöten med vänner låter inte så dumt! :up:

Jag kanske måste försöka kolla upp om det finns några coronasäkra aktiviteter i området. Jag har känt att jag inte har orkat, men nu börjar jag bli osäker på om jag känner mig låg och initiativlös för att jag behöver vila, eller om det är en begynnande depression... Svårt att veta vad som är vad, tycker jag som för det mesta i livet bara "kört på". Sent omsider har jag insett att min kropp behöver perioder av vila också, men jag är dålig på att veta hur man gör... Jag är också dålig på att be om hjälp eller prata om sånt som är jobbigt. Risken är nog stor att jag verkar lite käckare än jag känner mig när jag ska prata problem, och då är det klart att det är svårt för andra att förstå hur jag mår... :grin: Borde väl öva på det.
 
Det skulle inte kunna funka att skaffa en ny hund? Tycker alltid att ett hus utan djur känns så tomt, och att promenader tillsammans med en hund blir så mycket mer givande och meningsfulla :) !
Jag ska absolut skaffa ny hund, men hade tänkt att göra det om ett eller två år när jag har landat lite i mitt nya liv. Men jag saknar hund något alldeles gränslöst, det är nästan så att tårarna börjar rinna varje gång jag ser en hund... Så hund ska det definitivt bli!
 
En annan sak är att vi på buke kanske finns i närheten och vill gå en promenad tillsammans. Vi kanske inte är vänner men iallafall bekanta ;)
Har du flyttat norrut från Sthlm räknat, så finns jag i Gävleborgs län t.ex :idea::heart
Tack, vilket underbart erbjudande!! 😍
Tyvärr försvann jag åt andra hållet istället och är numera "öschöte". :D
 
Jag flyttade till Norrköping pga en kille och att jag hade en av mina bättre vänner där (TRODDE JAG). Killen gjorde slut och blev ihop med min vän. = I en ny stad utan andra vänner än de som kände exet och fd vännen. Jag spelar Pokemon och är förvisso en "social" person så när jag stötte på andra pokemonspelare så kom jag med i deras chatgrupp, blev iom de informerad om när folk möttes för raider osv. Lärde på så sätt känna massvis med nya människor och lyckades dessutom hitta bästa mannen i mitt liv.

Visst nu är det corona men NÅN form av uteaktivitet finns ju fortfarande.

Bor du i en "liten" stad där det kanske inte möts så mkt folk ute så hitta på nån uteaktivitet som "lockar" ... Finns massor med "mobilspel" som Pokemon, Ingress, Turf, Geocaching mm som får en sysselsatt och att få ett "mål" med att gå ut =)
 
jag och mina vänner har en gruppchat på Messenger. Funkar alldeles utmärkt att ha "videomöten" så alla kan se varandra. För ett par veckor sedan hade vi en digital "Afternoon tea party med bubbel och babbel", då vi inte vågar träffas IRL. Vi hade, var och en, traditionellt vad som äts under afternoon tea och så skålade vi med vårt bubbel.

I brist på annat så fungerade det alldeles utmärkt :D. Det blir mer än att man bara ringer och pratar med en åt gången.

/Lizzie
 
Jag vet att friskis här har anordnat en del utomhusträningar och vandringar nu under pandemin. Kanske finns något liknande där du bor? Finns ju även friluftsfrämjandet t.ex. Gissar att du har varit aktiv inom något med hästar någon gång i livet i och med att du hittat till detta forumet. Kanske du kan hitta något stall att hjälpa till i ibland? Stallet är verkligen min räddning och ventil just nu där kan man hålla naturligt avstånd utomhus @cassiopeja
 
Jag började ett nytt jobb i en ny stad, min älskade hund dog, jag skilde mig, sålde mitt hem, hade lite problem med boendet, köpte mig tillslut ett hus i ett område jag inte kände alls utan bara hade sett ut på kartan och besökt ett par gånger.

Jag lämnade alltså staden där jag hade bott i 44 år och där alla mina vänner fanns, för att flytta till en stad/kommun flera timmar bort som jag inte hade någon anknytning till överhuvudtaget. Jag hade faktiskt aldrig besökt stadens centrum när jag flyttade dit. Visste inte ens hur det såg ut där. Jag skilde mig från min man efter 18 års förhållande. Min hund som jag haft sedan valp dog strax innan han skulle fylla 13. Huset vid havet som jag alltid kallat för “paradiset” och som vi bott i i 11 år såldes. Allting inom loppet av 2020.

Och mitt i alltihop kommer en jävla pandemi också.

Jag sitter här med ett nytt jobb, ny stad, nytt område, nytt hus, utan man och hund (och barn har jag inga), och så kommer det en pandemi och alla ska jobba hemifrån och man ska inte träffa familj eller vänner.

Jag vet inte om jag riktigt har fattat vad som hände, men nu börjar jag inse att det plötsligt blev påtagligt ensamt. Väldigt närgånget gigantiskt underhuden ensamt.
Jag sitter helt ensam i mitt nya hus på landet i ett nytt område med ett ganska nytt jobb, jobbar hemifrån och försöker undvika att åka och handla. Det är jag och mitt hus. Jag försöker att gå ut på lunchpromenad varje dag, och då säger jag hej till hjortarna och korparna som bor i området. Det är den IRL-sociala kontakt jag får om dagarna. Hej hjortarna och hej korparna.

Visserligen är jag helt utmattad efter allt som har hänt och sitter mest bara och stirrar in i väggen och tycker att det är ganska skönt, orkar inget mer. Och visserligen är jag ganska imponerad av min förmåga att finna mig tillrätta på ett nytt ställe och socialisera digitalt så gott det nu går. Men jag inser att om det här isoleringsläget inte bryts snart så tror jag att jag riskerar att bli ganska tilltufsad.

Det är svårt nog att skiljas. Svårt nog att försöka ställa om sig från att i nästan två decennier ha levt ihop med någon till att inte vara en del av en tvåsamhet längre. Det är ett trauma i sig. Och det är svårt nog att börja ett helt nytt jobb i en helt ny okänd stad där man inte känner en kotte. Men att dessutom ovanpå det bli utslängd i total isolering, det är att skruva åt svårighetsgraden några snäpp för mycket kan jag tycka.

Samtidigt vågar jag knappt klaga. Jag vågar inte låtsas om att jag tycker att det är jobbigt. Herregud - det ligger folk på sjukhus med slangar inkörda både här och där och kämpar för sina liv, och folk förlorar sina nära och kära på de mest traumatiska sätt. Plus att jag känner skuld för att det var jag som tog initiativet till skilsmässan. Det känns lite som att det här är straffet jag får “ta” för det.

Och jag har ett jobb. Och ett eget hus. Och än så länge känner jag mig rätt OK. Än så länge tillåter jag mig att vila, vila, vila, och försöker njuta av det.
Men jag kan inte låta bli att vara lite orolig. Hur länge klarar en människa att befinna sig i en sån ofrivillig ensamhet utan att ta stryk psykiskt?
Hur länge kommer jag att orka vara käck och hurtig och intala mig att “lite ensamhet har inte dödat någon”?... När kommer min reptilhjärna börja få för sig att jag har blivit utesluten ur flocken och är lämnad att dö? Jag har börjat känna mig orolig till mods, på ett sätt jag inte varit förut. Hjärnan börjar hitta på saker att oroa mig för och problematisera på ett sätt jag inte är van vid. Jag försöker tänka bort det, men det dyker upp om och om igen hela tiden.

Jag funderar en hel del på att kontakta nån för professionella samtal, men samtidigt vet jag inte om jag kvalificerar för att behöva hjälp. Jag kontaktade en lite tidigare i år, men hon sa bara typ att jag var en stark kvinna och bara behövde unna mig att vila lite så skulle det nog bli bra. Och kanske är det så. Men känslorna av att jag tycker att det här är jävligt jobbigt har inte gett med sig än i alla fall...

Att skiljas var svårt för mig. Tagit tid att landa. Hästarna är i himlen, huset så och det blev väldigt tungt. Det har gått två år

Jag ringde min vårdcentral och talade om att jag behöver någon att prata med det har blivit lite väl mycket av allt.
Fick tala om vad som hänt och fick ganska snart prata med en psykoterapeut. Super bra med någon som ser på allt med andra ögon.

Det är en stor omställning i livet och det är bra att ta hjälp när det finns möjlighet.
va rädd om dig🤗
 
Tack för tips och svar! Jag har funderat på utomhusaktiviteter och även att besöka stall i omgivningarna, men jag ligger nog lite lågt med det ett tag. Eftersom jag har blivit lite oroligt lagd av mig på sista tiden så tycker jag inte att det känns så kul med hur coronastatistiken ser ut nu... :crazy: Jag hör också fler och fler i bekantskapskretsen som råkar ut för corona, så det känns som det kryper närmre. Jag har lite svårt att avgöra hur jag ska förhålla mig till det, för egentligen så vore det väl bäst ur ett samhällsperspektiv att jag sitter här i min stuga i skogen tills andra coronavågen har lagt sig, men samtidigt så mår jag ju inte så bra av det utan isoleringen gör mig dyster och orolig, men ju mer jag sitter i min stuga och blir orolig desto mindre lust har jag att åka iväg härifrån och röra mig i samhället bland all corona...
Knepigt värre! :p Onlineträffar kanske är en bra väg att gå så länge. 😊
 

Liknande trådar

  • Artikel
Dagbok Nu när jag varit sjuk inser jag hur ensam jag är. Ingen mer än min syster hör av sig.. Det finns nog de som inte ens har de så jag...
2
Svar
24
· Visningar
1 775
Senast: Nepenthe
·
  • Artikel
Dagbok Den 7 Februari 2023 ändrade jag mitt liv för alltid. Jag gick upp för en bro som en man kom ner som kvinna. Det var en ganska kall...
10 11 12
Svar
229
· Visningar
26 889
Senast: Tranan
·
  • Artikel
Dagbok Jag tjänar för tillfället ganska mycket mer i lön än ordinarie, då jag är utlånad och får massa extra ersättningar för det. Det har...
Svar
0
· Visningar
677
Senast: MissFideli
·
  • Artikel
Dagbok Är det möjligt att ta sig ur en depression? Klart det är ... Men det känns rätt tröstlöst. Jag har varit inne i en rätt djup depression...
Svar
18
· Visningar
1 443
Senast: Blyger
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp