Inskolning

[Mirtai]

vi håller på och ska skola in minstingen på förskola, han är nu 1.5. Det är en i grunden mycket trygg och glad kille som gärna gör egna utflykter (läs rymmer). Han är van att vara hos barnvakt och det brukar aldrig vara problem.

Men...

Det här med inskolning funkar inte alls! Fjärde dagen idag och hittills har vi inte kunnat lämna honom alls. Försökte kort stund i fredags men fick åka tillbaka till hysteriskt ledsen kille. Samma idag, jag gick iväg kort stund och han blir hysteriskt ledsen.

Nu gör vi så att jag är med hela dagar och bara finns där. Personalen sköter honom men han ser mig och kan komma till mig, men så kan vi ju inte ha det i all evighet.

Det är en väldigt bra förskola, vi har haft andra barn där och är supernöjda men de har inte haft småbarn innan och jag känner väl att inte alla i personalen är så pepp på att ha små barn där. Det känns helt enkelt inte helt bra i magen. Vi gjorde några ändringar idag i rutiner som jag tror blir bra men jag ör inte övertygad.

Så vad för man? Väntar och hoppas det blir bättre? Det känns som folk runt mig tycker jag bara är en hönsmamma som tycker det är jobbigt när lillen är ledsen...

 

[Amha]

Åh vad hemskt har själv plockat bort min dotter från dagis för att jag kan och har en dålig magkänsla. Sambon tycker att jag är löjlig så jag förstår din känsla av att andra tycker att man är hönsig.

Har du möjlighet att hitta en annan lösning? I så fall hade jag gjort det. Är din magkänsla inte heller bra är det svårt att tala om för barnet att det är en bra idé. De märker ju så tydligt. Är pappan mer okej med det? Kanske går bättre att inskolningen ligger på hans bord?

 

[Björk]

Vi hade ganska tufft med vår yngsta vid inskolningen. Hon hade många och långa perioder från det hon började (1 år och 4 månader) tills hon var uppåt 3 år med hjärtslitande gråt och svåra lämningar.

Det fungerade dock ofta bättre när jag lämnade än när pappa gjorde det. Jag tror att det kan ha berott på att jag har lättare att "hålla huvudet kallt" och helt enkelt på ett bättre sätt ingjuta någon slags trygghet i själva lämningstillfället.

Jag skapade en mycket tydlig rutin, vi gjorde på samma vis när vi gick in; jag hjälpte av med jackan; hon fick hänga upp den mm. Det var störande för henne om andra barn kom ut i hallen när hon kom märkte jag efter ett tag, men det märkte även personalen så att de bad de andra barnen stanna inne i "lekrummen".
En fröken kom och mötte och sa välkommen. Jag stod på knä och småpratade med dottern och fröken. Sen sa jag alltid tydligt att "nu måste mamma åka till jobbet, nu får den puss och kram av mig och så får du följa med NN in". De hade som rutin att hon fick vinka i fönstret när jag gick (inte alltid roligt att se henne gråtande, men det var en rutin som fungerade för att hon skulle följa med in själv med fröken).

Jag gick ut, vinkade och kastade slängkyssar till henne i fönstret, försökte alltid att se glad och trygg ut och gick sen till bilen. Många var de gånger som jag själv började gråta på vägen till jobbet, ibland ringde jag också till förskolan och frågade. Hon kunde varit ledsen en stund, ganska rejält ledsen ibland. men fick då sitta i frökens knä och bli tröstad och det gick ju alltid över.

Jag var noga med att inte "tveka", inte "dröja kvar" för att hon blev ledsen, att försöka hålla en god och glad min och tala om att vi skulle hämta senare på dagen. Just där tror jag min man istället kanske tvekade liiiite för länge, kanske syntes det tydligare på honom att han själv kände sig otrygg med att lämna henne där. Jag intalade mig att det SKULLE gå bra och kunde då visa just det i mitt kroppspråk osv till dottern.

Jag har haft några enstaka katastroflämningar och där var det en i personalen som jag/vi inte kände oss helt trygga med; hon verkade ärligt talat inte särskilt intresserad av barn/sitt jobb. Normalt sett när dottern var liten så brukade JAG lämna över till frökens famn, men denna gång TOG hon dottern UR min famn. Vi hade egentligen inte hunnit säga "hejdå" enligt vanliga rutinen; jag fann mig säga hejdå till en hysteriskt gråtande dotter över frökens axel. Sträckande sina armar mot mig och skrikande Maaaaammma. Den dagen storgrät jag verkligen på väg till jobbet. Och bestämde att gör denna lärare så igen så kommer jag att lugnt säga åt henne att vi inte var klara med vår hejdå-rutin och att jag ger barnet till henne, inte tvärtom.

Vår dotter var väldigt känslig för "fel" stämning när hon kom (kan märkas fortfarande, hon är fyllda fyra nu och nu är problemen inte alls kvar).

För att sammanfatta mitt långa inlägg: skapa jättetydliga rutiner; försök hålla ihop så bra du bara kan själv, visa att DU är trygg med att barnet ska få vara där. Be personalen att hjälpa dig och att de INTE ska ringa på en gång och be dig komma tillbaka; de måste ju försöka trösta och skapa trygghet med DEM. Det bästa är ju om de kan få trösta och du kommer tillbaka någon kvart EFTER att han blivit lugn och någorlunda tillfreds.
Om det är problem med personalen; att de inte verkar vana vid små barn, att du känner att DE är otrygga/osäkra med att ta hand om er lilla parvel - ta det med chefen för förskolan.

 

[Björk]

Vår inskolning med dottern tog 14 dagar; första veckan lämnade inte pappa (det var han som skolade in) alls. Dottern satt med huvudet neråt och i hans knä mesta delen av tiden. Vecka 2 kunde han börja lämna kortare stunder. Det tog tid....

 

[Petronilla]

Jobbigt, framförallt eftersom du har lämnat andra barn förut. Jag har inget bra råd att ge, jag har själv haft tre komplicerade inskolningar på förskolan. Tröstkram till er alla!

 

[Mirtai]

Tack för era svar!

Det är inte lämningen i sig som är problemet, den är helt okomplicerad. Utan det är strax efter, när han inser att jag inte är där som han bryter ihop och de inte lyckas trösta.

Bestämde att jag ger det veckan ut så får vi se hur det går

 

[Sar]

Vi har alltid skolat in i 14 dagar med alla barnen. Först kortare tid där föräldern finns i rummet (passiv) och eftersom längre tid där föräldern också kan gå iväg kortare stunder. Jag vet att det finns de som gör 3-dagars inskolningar men personligen så känns det för kort och för intensivt.

 

[Badger]

Tack för era svar!

Det är inte lämningen i sig som är problemet, den är helt okomplicerad. Utan det är strax efter, när han inser att jag inte är där som han bryter ihop och de inte lyckas trösta.

Bestämde att jag ger det veckan ut så får vi se hur det går

Är de kanske dåliga på småbarn och ovana? Det verkar vara en ganska speciell skill att hantera dem som vår förra förskola var helt fantastisk på. (de hade rena småbarnsgrupper och personal som älskade den åldern). Dvs kanske problemet ligger hos personalen? (de kanske inte har den där varma auktoriteten (nu leker vi här tillsammans allihop) utan är mer pepp och hej hå tjosan ut och lek.)

 

[Badger]

Förresten, han lär ju vara helt ensam 1,5 åring i så fall bland 3+ åringar. Inget barn som kan fånga hans intresse och som han kan leka bredvid och tulta med. Dvs inga plus jämfört med hemma och hög hastighet på hela gården istället för att halva är för mer långsam framfart.

 

[Snurrfian]

Hur tröstar ni hemma? När yngsta började så fixade jag ett gosedjur som han fick ha med sig till förskolan, och trots att han egentligen aldrig var så intresserad av gosedjuret hemma så blev det hans trygghet där och något att ta till när han blev ledsen. Sen var mina barn väldigt olika, den äldsta fungerade bäst om jag inte följde med in i lekhallen utan vi sa hejdå i hallen och sen vinkade i fönstret. Min yngsta däremot fungerade bäst om jag följde med honom in i lekhallen och lät honom landa lite och ta in vilka som var där. Med båda barnen har det varit viktig att någon ur personalen aktivt har tagit kontakt med barnet men utan att försöka ta ur famnen utan erbjuda en famn när jag går.

 

[Mirtai]

Är de kanske dåliga på småbarn och ovana? Det verkar vara en ganska speciell skill att hantera dem som vår förra förskola var helt fantastisk på. (de hade rena småbarnsgrupper och personal som älskade den åldern). Dvs kanske problemet ligger hos personalen? (de kanske inte har den där varma auktoriteten (nu leker vi här tillsammans allihop) utan är mer pepp och hej hå tjosan ut och lek.)

Precis så är min känsla! De är väl vana vid de äldre barnen som mer klarar att leka själva och mest behöver ses till istället för att aktiveras.

Sedan kommer de vara 4 barn födda 2014, övriga i den åldern skolas in senare.

 

[Mirtai]

Hur tröstar ni hemma? När yngsta började så fixade jag ett gosedjur som han fick ha med sig till förskolan, och trots att han egentligen aldrig var så intresserad av gosedjuret hemma så blev det hans trygghet där och något att ta till när han blev ledsen. Sen var mina barn väldigt olika, den äldsta fungerade bäst om jag inte följde med in i lekhallen utan vi sa hejdå i hallen och sen vinkade i fönstret. Min yngsta däremot fungerade bäst om jag följde med honom in i lekhallen och lät honom landa lite och ta in vilka som var där. Med båda barnen har det varit viktig att någon ur personalen aktivt har tagit kontakt med barnet men utan att försöka ta ur famnen utan erbjuda en famn när jag går.

Som sagt, att lämna är inga problem. Det är efter en liten stund han upptäcker att vi inte är där.

Hur tröstar vi? Bra fråga faktiskt. När han blir sådär ledsen så är det famnen som gäller, prata och trösta för att sedan försöka få honom att tänka på annat genom en sång eller lite bus. Ingen napp, den har han bara när han sover.

Har tagit med en snutte. Han har inget sånt hemma och har ratat den även på förskolan.

 

[Snurrfian]

Som sagt, att lämna är inga problem. Det är efter en liten stund han upptäcker att vi inte är där.

Hur tröstar vi? Bra fråga faktiskt. När han blir sådär ledsen så är det famnen som gäller, prata och trösta för att sedan försöka få honom att tänka på annat genom en sång eller lite bus. Ingen napp, den har han bara när han sover.

Har tagit med en snutte. Han har inget sånt hemma och har ratat den även på förskolan.

Använd snutte hemma en period som del i att trösta för att den ska få den kopplingen för honom! Och prata med personalen, kolla om det är någon ur personalen som han kanske knyter an till mer än någon annan och kolla om den kan få huvudansvaret för tröstande och vara med sonen. förklara även din känsla om att de kanske inte har gått ner på barnens nivå och ge om möjligt några tips hur de skulle kunna göra.
I ert fall så skulle jag kanske tillåta napp i tröstande syfte också, bara för att han ska trivas på förskolan. Det är jobbigt och tungt när man inte vet hur man ska hjälpa sina barn.

 

[Mirtai]

Idag känns det faktiskt som det släppt lite!

Han börjar kunna gå på äventyr utan att se mig hela tiden även om han ofta kollar att jag är kvar. Han accepterade också att en fröken klädde av och på och bytte blöja. Jag behövde inte heller sitta med vid lunchen utan kunde sitta en bit bort.

Hjälpte till att natta honom, där gick hans gräns för vad någon annan fick göra) och åkte sedan. Kom några timmar senare och hämtade och möttes av en glad kille som inte ville hem. Så skönt!

 

[giovanna]

vi håller på och ska skola in minstingen på förskola, han är nu 1.5. Det är en i grunden mycket trygg och glad kille som gärna gör egna utflykter (läs rymmer). Han är van att vara hos barnvakt och det brukar aldrig vara problem.

Men...

Det här med inskolning funkar inte alls! Fjärde dagen idag och hittills har vi inte kunnat lämna honom alls. Försökte kort stund i fredags men fick åka tillbaka till hysteriskt ledsen kille. Samma idag, jag gick iväg kort stund och han blir hysteriskt ledsen.

Nu gör vi så att jag är med hela dagar och bara finns där. Personalen sköter honom men han ser mig och kan komma till mig, men så kan vi ju inte ha det i all evighet.

Det är en väldigt bra förskola, vi har haft andra barn där och är supernöjda men de har inte haft småbarn innan och jag känner väl att inte alla i personalen är så pepp på att ha små barn där. Det känns helt enkelt inte helt bra i magen. Vi gjorde några ändringar idag i rutiner som jag tror blir bra men jag ör inte övertygad.

Så vad för man? Väntar och hoppas det blir bättre? Det känns som folk runt mig tycker jag bara är en hönsmamma som tycker det är jobbigt när lillen är ledsen...

Jag stannade tills sonen var trygg med att vara på förskolan och lärt känna personalen ordentligt. Det tog ett tag men jag var envis med att inte lämna honom om han var ledsen (personalen tyckte nog att jag var lite knäpp i början) och när han väl blivit trygg med att vara där har det gått som en dans. Aldrig ledsen längre.

Jag har ju fördelen att inte ha så pressat schema utan kunna läsa av dagsformen, har han en lite gnällig dag stannar jag bara lite extra, vill han sitta i mitt knä en stund och se vad de andra barnen gör så får han göra det. Det brukar inte ta många minuter innan han säger att jag ska jobba och då går jag .

 

[Brandgul]

Som sagt, att lämna är inga problem. Det är efter en liten stund han upptäcker att vi inte är där.

Hur tröstar vi? Bra fråga faktiskt. När han blir sådär ledsen så är det famnen som gäller, prata och trösta för att sedan försöka få honom att tänka på annat genom en sång eller lite bus. Ingen napp, den har han bara när han sover.

Har tagit med en snutte. Han har inget sånt hemma och har ratat den även på förskolan.

Menar du att du vinkar säger hej då och han märker inget och kommer på först efter ett tag att du gått?

 

[Mirtai]

Menar du att du vinkar säger hej då och han märker inget och kommer på först efter ett tag att du gått?

Oftast så pussar jag, säger hej då och vinkar. Han vinkar tillbaka och fortsätter med det han pysslar med.

Sedan har han efter en liten stund gått mot dörren/grinden och säger mamma. När han inte får gå/jag inte kommer så bryter han ihop

 

[ako]

Oftast så pussar jag, säger hej då och vinkar. Han vinkar tillbaka och fortsätter med det han pysslar med.

Sedan har han efter en liten stund gått mot dörren/grinden och säger mamma. När han inte får gå/jag inte kommer så bryter han ihop

Frågan är ju om han fattar att du går? Kanske måste avskedet vara tydligare (med risk för att han blir ledsen då förstås). Han känner sig kanske "lurad" om han inte fattar att du går och du sen bara är borta.

 

[Brandgul]

Oftast så pussar jag, säger hej då och vinkar. Han vinkar tillbaka och fortsätter med det han pysslar med.

Sedan har han efter en liten stund gått mot dörren/grinden och säger mamma. När han inte får gå/jag inte kommer så bryter han ihop

Då måste han verkligen vara inne i sin lek. Jag skulle kanske fundera lite på det där... På något sätt.

 

[Mirtai]

Frågan är ju om han fattar att du går? Kanske måste avskedet vara tydligare (med risk för att han blir ledsen då förstås). Han känner sig kanske "lurad" om han inte fattar att du går och du sen bara är borta.

Då måste han verkligen vara inne i sin lek. Jag skulle kanske fundera lite på det där... På något sätt.

Tack för era svar

Jag tror absolut att det ligger en hel del i det ni säger!

Nu, när han är där hela dagar, så lämnar vi inne i hallen. Då blir han ledsen när vi säger hej då för att sedan bli glad efter ett tag igen. Under inskolningen sa vi hej då ute och även om jag tyckte att jag var väldigt tydlig med att pussa, säga hej då och vinka så tror jag att han inte riktigt tänkte på vad som hände för att han var så inne i det han höll på med. För han har koll på vad hej då betyder, det märks i andra sammanhang.

Idag gör han iaf sin första "riktiga" dag på förskolan. I fredags var han där hela dagen men jag fanns på stand-by. Pratade då ihop mig med personalen om en strategi för lämning där de måste vara mer aktiva och fånga upp honom när han kommer. I fredags blev det så att han fick springa efter mig gråtandes vilket såklart kändes obra.