- Svar: 5
- Visningar: 1 402
(obs! nämns lite om övergrepp och suicidtankar)
Jag ville skriva detta för snart ett år sen men lät bli pga läget på buke. Ska försöka att inte bli för detaljerad nu heller eftersom troll har "inspirerats" av mig (och många andra säkert) och använt sig av händelser jag berättat om på buke för längesen. Men jag vill berätta för att buke fanns med mig under så många år när livet var som svårast. Har fått allt från sovplats när det funnits en hotbild mot mig, ekonomisk hjälp, råd i olika frågor och väldigt mycket stöd från många här (och många som inte är kvar).
Under mina många år på buke har jag skrivit flera trådar om svåra händelser och dåligt mående. Många av er som varit här länge har säkert koll på att jag mått dåligt även om ni inte läst eller minns detaljer. För drygt 20 år sedan (herregud vad tiden går) skrev jag en tråd om min tio år äldre bror som då blivit anmäld för de sexuella övergrepp han utsatte mig för under flera års tid. Jag trodde då att efter rättegången blir livet bra. Han dömdes, jag fyllde 18 nåt halvår senare och jag trodde att nu börjar livet. Tur jag inte visste vad som låg framför mig. Fler väldigt svåra händelser, suicidförsök och mycket psykiatrisk vård. Vård som var bra och vård som var dålig. En psykolog som avled när jag gått fem år hos henne. En annan med extrema humörsvängningar, varje gång jag skulle dit tänkte jag “hoppas hon har en bra dag idag” för jag visste aldrig vad jag skulle mötas av. Min sista terapeut var fantastisk, där insåg jag hur terapi ska vara.
För snart ett år sedan gick jag ut från psykiatrin för sista gången. Nästan exakt 20 år efter rättegången. Och efter 23 år som psykpatient. Utan uppehåll mer än någon månad då och då vid flytt. Under många år trodde jag aldrig att den dagen skulle komma. Men för ett par år sedan sa jag till min terapeut, när vi skulle boka in tider för en hel termin: “Ska vi inte börja glesa ut tiderna..? Ska vi inte avsluta så småningom?” Och hon höll med. Vi hade kontakt ett år till och det var stabilt. Jag var helt lugn med att jag klarar mig utan psykiatrin nu. Min terapeut var helt lugn med det, och hon berättade att hon i perioder varit osäker på vad hon ska göra och att hon varit väldigt väldigt orolig. Sista gången jag gick därifrån kände jag mig fri. Man vet aldrig vad som sker i framtiden men sen dess har jag inte en enda gång tänkt att jag nog behöver psykiatrin.
Jag kommer alltid ha vissa svårigheter men jag vet hur jag ska hantera dem och jag vet att jag kan hantera dem. När jag har en riktigt dålig natt konstaterar jag att ok nu är det så här, det blir bättre igen. Jag behöver inte ens göra någonting för att distrahera mig. Jo, jag andas och mediterar. Det är väl ett rätt okej sätt ändå.
Det är konstigt att tänka tillbaka på allt som varit. I det värsta kaoset snurrade allt så snabbt. Ibland känns det som att det inte var mitt liv det handlade om och ibland känns det helt overkligt att livet jag har nu är mitt. Det känns som en lång resa som är slut och nu börjar livet. Ovant att vilja leva. Lite jobbigt att inte vilja dö, man har ju något att förlora - livet. Innan har ju döden alltid funnits som utväg. I nästan hela mitt liv, jag var 10 år första gången jag försökte ta livet av mig.
Jag vill säga tack till alla er som på något sätt var delaktiga på min resa, genom svar i mina trådar eller annan hjälp. Det har under åren blivit väldigt mycket hjälp som kommit från buke. (Det där lät som att jag nu planerar min död, det gör jag alltså inte
)
Nu ska jag posta, och det är på nåt sätt läskigare att posta detta än en tråd om ännu ett övergrepp eller suicidförsök.
Jag ville skriva detta för snart ett år sen men lät bli pga läget på buke. Ska försöka att inte bli för detaljerad nu heller eftersom troll har "inspirerats" av mig (och många andra säkert) och använt sig av händelser jag berättat om på buke för längesen. Men jag vill berätta för att buke fanns med mig under så många år när livet var som svårast. Har fått allt från sovplats när det funnits en hotbild mot mig, ekonomisk hjälp, råd i olika frågor och väldigt mycket stöd från många här (och många som inte är kvar).
Under mina många år på buke har jag skrivit flera trådar om svåra händelser och dåligt mående. Många av er som varit här länge har säkert koll på att jag mått dåligt även om ni inte läst eller minns detaljer. För drygt 20 år sedan (herregud vad tiden går) skrev jag en tråd om min tio år äldre bror som då blivit anmäld för de sexuella övergrepp han utsatte mig för under flera års tid. Jag trodde då att efter rättegången blir livet bra. Han dömdes, jag fyllde 18 nåt halvår senare och jag trodde att nu börjar livet. Tur jag inte visste vad som låg framför mig. Fler väldigt svåra händelser, suicidförsök och mycket psykiatrisk vård. Vård som var bra och vård som var dålig. En psykolog som avled när jag gått fem år hos henne. En annan med extrema humörsvängningar, varje gång jag skulle dit tänkte jag “hoppas hon har en bra dag idag” för jag visste aldrig vad jag skulle mötas av. Min sista terapeut var fantastisk, där insåg jag hur terapi ska vara.
För snart ett år sedan gick jag ut från psykiatrin för sista gången. Nästan exakt 20 år efter rättegången. Och efter 23 år som psykpatient. Utan uppehåll mer än någon månad då och då vid flytt. Under många år trodde jag aldrig att den dagen skulle komma. Men för ett par år sedan sa jag till min terapeut, när vi skulle boka in tider för en hel termin: “Ska vi inte börja glesa ut tiderna..? Ska vi inte avsluta så småningom?” Och hon höll med. Vi hade kontakt ett år till och det var stabilt. Jag var helt lugn med att jag klarar mig utan psykiatrin nu. Min terapeut var helt lugn med det, och hon berättade att hon i perioder varit osäker på vad hon ska göra och att hon varit väldigt väldigt orolig. Sista gången jag gick därifrån kände jag mig fri. Man vet aldrig vad som sker i framtiden men sen dess har jag inte en enda gång tänkt att jag nog behöver psykiatrin.
Jag kommer alltid ha vissa svårigheter men jag vet hur jag ska hantera dem och jag vet att jag kan hantera dem. När jag har en riktigt dålig natt konstaterar jag att ok nu är det så här, det blir bättre igen. Jag behöver inte ens göra någonting för att distrahera mig. Jo, jag andas och mediterar. Det är väl ett rätt okej sätt ändå.
Det är konstigt att tänka tillbaka på allt som varit. I det värsta kaoset snurrade allt så snabbt. Ibland känns det som att det inte var mitt liv det handlade om och ibland känns det helt overkligt att livet jag har nu är mitt. Det känns som en lång resa som är slut och nu börjar livet. Ovant att vilja leva. Lite jobbigt att inte vilja dö, man har ju något att förlora - livet. Innan har ju döden alltid funnits som utväg. I nästan hela mitt liv, jag var 10 år första gången jag försökte ta livet av mig.
Jag vill säga tack till alla er som på något sätt var delaktiga på min resa, genom svar i mina trådar eller annan hjälp. Det har under åren blivit väldigt mycket hjälp som kommit från buke. (Det där lät som att jag nu planerar min död, det gör jag alltså inte
)Nu ska jag posta, och det är på nåt sätt läskigare att posta detta än en tråd om ännu ett övergrepp eller suicidförsök.
