Riley
Trådstartare
Vet att vissa här har följt alla (skräck)historier om min häst genom åren och, well, här kommer en till.
Och ja, det är som vanligt JÄTTELÅNGT. Läs inte om du inte har mycket dötid över.
Som jag nämnt i mina senaste trådar har vi båda haft diverse problem under vintern: Hon med att vara extremt lättskrämd pga. ännu en flytt til ett nytt stall, och jag med motivationen och orken. Men med våren gjorde vi båda framsteg, och idag skulle jag så köra en sväng upp i skogen. Hon stod lös medan jag selade på och skrittade sedan lugnt iväg på långa tömmar. Brydde sig inte om att bli omkörd av smattrande mopeder eller att gå över en bro med en högljudd vattendamm precis intill.
Strax innan vi nådde grusvägen som leder upp i skogen passerade vi en tomt där någon gick och krattade, och då blev hon plötsligt nervös. Kröp förbi med långa stressade skrittsteg. Sedan skulle vi svänga in på grusvägen som var täckt av vattenpölar, och hästen blev batshit insane. Hon fnös häftigt och kastade sig åt sidan, rakt ut i körfältet. Jag försökte vända henne, hon ställde sig på bakbenen och sedan var det full fart hemåt, hela vägen i trav.
Min häst, som i normala fall aldrig någonsin ligger på bettet, var så het att jag fick ligga raklång i vagnen och bara dra för att hon inte skulle sticka, och jag vet inte om det var hästen eller jag som var mest rädd. Försökte jag ta ner henne i skritt reste hon sig och/eller ryckte nästan tömmarna ur handen på mig, lät jag henne öka började hon galoppera och gjorde ansatser till att slå. Det var inte förrän vi åter stod på stallplanen som hon varvade ner.
Det här är inte första gången det händer att det slår slint för henne, och jag är så JÄVLA less på det.
När jag fick henne för tre år sedan var hon den lugnaste 4-åringen jag någonsin stött på, inte rädd för någonting och aldrig stressad eller svår. Sedan har hon förändrats och blivit mer lättstressad för varje flytt vi gjort, och nu är hon en spillra av sitt gamla jag.
Det ska vara kul att ha häst, säger folk, just nu mår jag dåligt över att behöva åka upp till stallet och vill inget annat än att det ska bli dags för betessläpp så jag slipper se henne mer på hela sommaren. Det är hemskt att tänka så, jag vet, men jag rår inte för det.
De flesta ser det väl som en självklarhet att kunna göra "vad man vill" med sin häst, rida ett pass på banan, ta en tur i skogen, åka på träning, whatever. Så kan jag inte göra, aldrig någonsin, det är en omöjlighet att rida på nya ställen eller bara ta en vanlig tur på hemmaplan. Jag har blivit nervös varje gång jag ger mig ut med henne, oavsett om jag promenerar, rider eller kör, för jag vet aldrig vad som kommer hända. Vissa dagar är hon relativt lugn men fortfarande tittig och osäker, andra dagar kan hon sticka på ridbanan för att någon startar en bil på gården intill. Och det hjälper inte om en annan häst går före eller att någon leder henne: Då springer hon över densamme.
Jag sitter dagligen och läser annonser på snälla, okomplicerade hästar och får motvilligt erkänna att jag mer än en gång funderat på att ringa två samtal: En till en säljare och en till slaktbilen. Innerst inne vet jag att jag inte kan göra så, för hur det än är älskar jag den där hästen som gnäggar åt mig i hagen, följer mig som en hund och står med huvudet i famnen på mig och bara njuter av att bli kelad med. Hon är ju så snäll - egentligen - och det är bara när vi försöker göra något ihop som allt går åt helvete. Och varken hon eller jag mår i längden bra av att hon bara går i hagen hela dagarna, och för egen, självisk del tycker jag inte det är ett dugg kul att ha en häst som blivit oridbar på grund av hennes psyke. Jag vågar inte ens gå ut och gå med henne längre, för jag bara väntar på att bli översprungen eller att få en hov i ryggen eller plytet.
Jag hade varit så jävla lycklig om vi bara kunde skritta ut i skogen på lugna och avslappnade turer, högre mål med min ridning har jag egentligen inte, men när inte ens det är en möjlighet för att hästen är en tickande bomb, vad fan gör man?
Vi ska börja ta regelbunden hjälp av en erkänt duktig problemhästlösare (arbetar med hästar, är välkänd i området och oerhört kunnig, mao. ingen obskyr, självutnämnd expert), men jag känner ärligt talat att en timmeslång lektion varannan vecka eller såm inte kommer göra någon som helst skillnad. Det känns i alla fall inte så nu och jag börjar få slut på energi, idéer och engagemang.
Har någon haft en sådan här häst som genomgått en liknande förvandling? Vad gjorde ni? Blev det någonsin bättre eller till och med bra? Eller slutade det till och med med att ni gav upp?
Förlåt för det jävligt långa och dryga inlägget men jag är så less och rådlös att jag bara gråter, och jag som redan brottas med en depression orkar fan snart inte med det här mer.
Och ja, det är som vanligt JÄTTELÅNGT. Läs inte om du inte har mycket dötid över.
Som jag nämnt i mina senaste trådar har vi båda haft diverse problem under vintern: Hon med att vara extremt lättskrämd pga. ännu en flytt til ett nytt stall, och jag med motivationen och orken. Men med våren gjorde vi båda framsteg, och idag skulle jag så köra en sväng upp i skogen. Hon stod lös medan jag selade på och skrittade sedan lugnt iväg på långa tömmar. Brydde sig inte om att bli omkörd av smattrande mopeder eller att gå över en bro med en högljudd vattendamm precis intill.
Strax innan vi nådde grusvägen som leder upp i skogen passerade vi en tomt där någon gick och krattade, och då blev hon plötsligt nervös. Kröp förbi med långa stressade skrittsteg. Sedan skulle vi svänga in på grusvägen som var täckt av vattenpölar, och hästen blev batshit insane. Hon fnös häftigt och kastade sig åt sidan, rakt ut i körfältet. Jag försökte vända henne, hon ställde sig på bakbenen och sedan var det full fart hemåt, hela vägen i trav.
Min häst, som i normala fall aldrig någonsin ligger på bettet, var så het att jag fick ligga raklång i vagnen och bara dra för att hon inte skulle sticka, och jag vet inte om det var hästen eller jag som var mest rädd. Försökte jag ta ner henne i skritt reste hon sig och/eller ryckte nästan tömmarna ur handen på mig, lät jag henne öka började hon galoppera och gjorde ansatser till att slå. Det var inte förrän vi åter stod på stallplanen som hon varvade ner.
Det här är inte första gången det händer att det slår slint för henne, och jag är så JÄVLA less på det.
När jag fick henne för tre år sedan var hon den lugnaste 4-åringen jag någonsin stött på, inte rädd för någonting och aldrig stressad eller svår. Sedan har hon förändrats och blivit mer lättstressad för varje flytt vi gjort, och nu är hon en spillra av sitt gamla jag.Det ska vara kul att ha häst, säger folk, just nu mår jag dåligt över att behöva åka upp till stallet och vill inget annat än att det ska bli dags för betessläpp så jag slipper se henne mer på hela sommaren. Det är hemskt att tänka så, jag vet, men jag rår inte för det.
De flesta ser det väl som en självklarhet att kunna göra "vad man vill" med sin häst, rida ett pass på banan, ta en tur i skogen, åka på träning, whatever. Så kan jag inte göra, aldrig någonsin, det är en omöjlighet att rida på nya ställen eller bara ta en vanlig tur på hemmaplan. Jag har blivit nervös varje gång jag ger mig ut med henne, oavsett om jag promenerar, rider eller kör, för jag vet aldrig vad som kommer hända. Vissa dagar är hon relativt lugn men fortfarande tittig och osäker, andra dagar kan hon sticka på ridbanan för att någon startar en bil på gården intill. Och det hjälper inte om en annan häst går före eller att någon leder henne: Då springer hon över densamme.
Jag sitter dagligen och läser annonser på snälla, okomplicerade hästar och får motvilligt erkänna att jag mer än en gång funderat på att ringa två samtal: En till en säljare och en till slaktbilen. Innerst inne vet jag att jag inte kan göra så, för hur det än är älskar jag den där hästen som gnäggar åt mig i hagen, följer mig som en hund och står med huvudet i famnen på mig och bara njuter av att bli kelad med. Hon är ju så snäll - egentligen - och det är bara när vi försöker göra något ihop som allt går åt helvete. Och varken hon eller jag mår i längden bra av att hon bara går i hagen hela dagarna, och för egen, självisk del tycker jag inte det är ett dugg kul att ha en häst som blivit oridbar på grund av hennes psyke. Jag vågar inte ens gå ut och gå med henne längre, för jag bara väntar på att bli översprungen eller att få en hov i ryggen eller plytet.
Jag hade varit så jävla lycklig om vi bara kunde skritta ut i skogen på lugna och avslappnade turer, högre mål med min ridning har jag egentligen inte, men när inte ens det är en möjlighet för att hästen är en tickande bomb, vad fan gör man?
Vi ska börja ta regelbunden hjälp av en erkänt duktig problemhästlösare (arbetar med hästar, är välkänd i området och oerhört kunnig, mao. ingen obskyr, självutnämnd expert), men jag känner ärligt talat att en timmeslång lektion varannan vecka eller såm inte kommer göra någon som helst skillnad. Det känns i alla fall inte så nu och jag börjar få slut på energi, idéer och engagemang.
Har någon haft en sådan här häst som genomgått en liknande förvandling? Vad gjorde ni? Blev det någonsin bättre eller till och med bra? Eller slutade det till och med med att ni gav upp?
Förlåt för det jävligt långa och dryga inlägget men jag är så less och rådlös att jag bara gråter, och jag som redan brottas med en depression orkar fan snart inte med det här mer.
Senast ändrad:
