Jag kan inte förklara

Det känns som det händer sååå mycket och ingenting på samma gång. Och såfort nånting verkar gå bra så blir nåt annar jätte dåligt. Och ja jag vet att alla säger att det kommer bli bättre och så men det kan man ju inte veta. För det KAN ju bli att det aldrig blir bättre också det VET man ju inte. Och att allt känns så onödigt om jag ska göra saker bara för att göra nånting liksom. Som typ jag måste äta exakt allt alla måltider och mellis. För att jag ska få göra mer saker och sånt. Och jag måste göra aktiviteter så jag inte bara ligger och gör ingenting. Och allt alla säger är att när kroppen mår bättre så kommer det kännas bättre. Och när jag mår bättre så kommer jag kunna tänka normalt. Och massa sånt. Men samtidigt så är det att jag ska komma på saker jag vill göra och förklara hur jag tänker och sånt som inte GÅR. För om jag tillexempel inte tänker nånting så kan jag inte förklara det. Eller om jag bara känner mig jätte irriterad och arg men vet inte varför så vill jag inte försöka få ner det i text när jag inte ens kan tänka för mig själv. Och allting ska jag göra bara för att jag måste liksom för det gör inget bra för MIG.
Och mina föräldrar tycker att jag ska ha permison och komma på nåt som jag vill göra då men saken är att jag vill inte göra NÅNTING. Och vet inte om jag får ha permison eller om jag vill ens. För personalen vet typ inte hur jag tänker och sånt för säger inte det till dom så då sa dom iallafall igår att dom inte vet om dom vågar ge mig permison. Men det spelar ändå ingen roll för jag vet inte om jag vill ha det ändå. Men mamma och pappa vill ju.
Men ja har inte så mycket att skriva egentligen nu men ville bara få ur mig om dethär. Men annars så är ingenting nån skillnad från igår känns det som och dethär med att jag berättade lite om äckel gubben är också bara onödigt för nu är det typ att alla vet om det men dom vet inte detaljer. Så ingen gör nåt liksom. Jag vill typ att nånting ska HÄNDA men vill ändå inte. Som att anorexi monstret ska ta över allt igen eller att nån ska bli jätte arg på mig eller bara NÅNTING så nånting känns och inte bara är tomt och att jag inte kan tänka. Men händer INGENTING.
 

Nu kommer dethär nog låta konstigt så fattar om ni kanske tycker jag verkar jätte konstig och så. Men vill ändå skriva av mig lite om det. Och det är om känslor och så. För ganska stor del av tiden så är det som jag inte har några känslor alls. Så det känns bara helt tomt i mig liksom. Och jag bryr mig inte om nåt och vill inte ens bry mig eller nånting. Men är ändå konstigt att inte känna nånting också för jag känner mig som helt avstängd. Så då vill jag känna saker och vill typ att nån ska göra nåt så jag blir arg bara så jag känner nåt. Men sen ibland om jag har nån känsla så blir den sååå stark istället. Och då är det jätte jobbigt! Som typ om jag blir irriterad på nånting så går det jätte fort till att jag är såå arg så jag inte kan kontrollera det. Eller om jag kanske blir lite ledsen för en sak så blir det så starkt istället så jag får typ panik. Så då om jag har en känsla sådär starkt då vill jag bara att jag inte ska känna nånting igen. För det är ändå enklare.
Så vet liksom inte om dethär är att det är nåt fel på mig alltså nån störning typ. Eller varför det är så och om man kan göra nåt åt det. Och jag vet att det säkert är en sak jag borde prata med läkaren om. Och hon vet ju det att jag blir jätte jätte arg eller ledsen eller så och att annars ganska ofta så är det typ helt tomt och jag bryr mig inte om nåt. Men har inte förklarat så mycket för henne och jag vill helst inte göra det heller. För är typ rädd att det isåfall blir en till andledning att jag ska vara här och kanske inte får permison eller inte får öka på dom eller sånt. Och vill inte ha en till diagnos liksom om det är nåt fel så. Så det är också bara jobbigt och sådär att jag verkligen inte vill vara med om allt dethär. Men finns inget sätt att slippa det heller så jag är verkligen helt fast och allting är bara sånt jag inte vill eller orkar eller bryr mig om. Så ja det är såå jobbigt och känns typ helt menings löst och onödigt exakt allting.

Jag tycker absolut att du ska berätta det för läkaren. Tyvärr är det en del av hormonstormen i kroppen vid tonår och klimakteriet. Kan också märkas tydligare vid mens. Du är absolut inte ensam och det är absolut inget fel på dig. Men det är jobbigt att hantera och går att få hjälp med.

Det kommer inte att bli någon automatisk förändring efter si eller så långt tid på sjukhuset. Förändringen kommer med det arbete du behöver lägga ner. Tillsammans med personalen. Att låtsas bli friskare lönar sig inte, du kommer ju ändå vara sjuk och ha det jobbigt. Ta chansen att få hjälp att bli frisk. Fattar att det är motigt, men det finns ju inga andra vettiga vägar att gå.

Det är inte fel på dig. Men du behöver låta läkare och personal hjälpa dig med sjukdomen. Det är ju ingen som tror att en inflammerad blindtarm blir bra utan operation, och då låter vi en kirurg operera bort blindtarmen. Du behöver också hjälp att komma framåt, låt personalen hjälpa dig.
 
Jag är ingen expert, så det finns säkert någon som är bättre än jag på det här. Men jag tycker att det låter som ganska normala grejer som hör till tonåren.

Tonåren är en fas då det händer jättemycket i både kroppen och knoppen, och för många tjejer år åren kring 14-16 de jobbigaste. Känslorna är väldigt starka när de kommer, och de upplevs liksom på ett nytt sätt, jämfört med när man var yngre.

Jag tror inte att du har nån störning. Jag har en bekant som är psykiater, och han brukar säga att ett av kännetecknen för allvarliga störningar är att man inte är medveten om dem själv. Så länge man funderar på om man har en störning så utesluter det liksom det ganska mycket.

Starka känslor hör till livet, men det tar några år för de flesta att lärs sig hantera dem. Det går inte över en natt.

Men jag förstår att det känns jobbigt för dig att växla mellan "tomt" och jättestarkt. Och jag gissar att det är en del av sjukdomen nu också som gör det.
 
Och ja, jag håller med @Lovisaleonora om att det är bra om du berättar om de här tankarna för läkaren, så får hon avgöra hur hon kan hjälpa dig bäst.

Om du inte vill säga så kanske du kan skriva på ett papper till henne, du skriver väldigt tydligt och bra!
 
Och sen en till sak med skolan. Jag VET varför jag inte får vara i skolan som vanligt och så nu men ändå jätte jobbigt och det känns också som att varje dag jag inte är där så kommer det bli svårare om jag nånsin ska tillbaka. Och allt sånt blir som det gör allt jobbigare och jobbigare bara. Som att det aldrig kan bli bättre för varje dag som går så blir det större och större saker som stoppar det liksom. Om nån fattar vad jag försöker förklara. Vet att det nog är väldigt otydligt så förlåt för det.
Förstår att det är jobbigt med skolan och all osäkerhet i allmänhet! Det är alltid väldigt jobbigt när man inte vet vad som ska hända med en. Det är säkert det som är det värsta, oavsett vilken ålder man är i, eller vilken situation man befinner sig i.

Men tro mig, saker tenderar att ordna sig på ett eller annat sätt, även om det ser mörkt ut för stunden.

Och när det gäller skolan och sånt så tycker jag att det ansvaret ska du lägga på lärarna, rektorn och dina föräldrar. Du kan bara hänga med. Du behöver faktiskt inte ta ansvar för att det ska vara på ett visst sätt när du kommer tillbaka.
Skolpersonalen har LÖN för att se till så att du och de andra i klassen har det bra. Och din lärare bryr sig garanterat om dig och vill hjälpa dig tillbaka när du är frisk nog för det. Så det kommer att ordna dig, jag lovar.
 
Jag tycker absolut att du ska berätta det för läkaren. Tyvärr är det en del av hormonstormen i kroppen vid tonår och klimakteriet. Kan också märkas tydligare vid mens. Du är absolut inte ensam och det är absolut inget fel på dig. Men det är jobbigt att hantera och går att få hjälp med.

Det kommer inte att bli någon automatisk förändring efter si eller så långt tid på sjukhuset. Förändringen kommer med det arbete du behöver lägga ner. Tillsammans med personalen. Att låtsas bli friskare lönar sig inte, du kommer ju ändå vara sjuk och ha det jobbigt. Ta chansen att få hjälp att bli frisk. Fattar att det är motigt, men det finns ju inga andra vettiga vägar att gå.

Det är inte fel på dig. Men du behöver låta läkare och personal hjälpa dig med sjukdomen. Det är ju ingen som tror att en inflammerad blindtarm blir bra utan operation, och då låter vi en kirurg operera bort blindtarmen. Du behöver också hjälp att komma framåt, låt personalen hjälpa dig.
Men det enda jag ska göra än sålänge är bara äta och ta det lugnt typ. Och det gör jag ju men det blir inte bättre för det. Alltså jag äter oftast det jag ska och gör typ INGEN rörelse alls men jag vet ju att jag kommer göra det såfort jag kan. Och samma med maten så det är ju bara för att jag måste och dom har så mycket koll hela tiden som jag äter så mycket men det ändrar ju inte att jag inte vill egentligen. Så när jag får chansen kommer jag säkert ändra det också. Och dom tipsen dom har när jag har massa ångest är bara olika saker jag kan göra då. Så ingenting som hjälper påriktigt liksom.
 
Förstår att det är jobbigt med skolan och all osäkerhet i allmänhet! Det är alltid väldigt jobbigt när man inte vet vad som ska hända med en. Det är säkert det som är det värsta, oavsett vilken ålder man är i, eller vilken situation man befinner sig i.

Men tro mig, saker tenderar att ordna sig på ett eller annat sätt, även om det ser mörkt ut för stunden.

Och när det gäller skolan och sånt så tycker jag att det ansvaret ska du lägga på lärarna, rektorn och dina föräldrar. Du kan bara hänga med. Du behöver faktiskt inte ta ansvar för att det ska vara på ett visst sätt när du kommer tillbaka.
Skolpersonalen har LÖN för att se till så att du och de andra i klassen har det bra. Och din lärare bryr sig garanterat om dig och vill hjälpa dig tillbaka när du är frisk nog för det. Så det kommer att ordna dig, jag lovar.
Ja jag vet att det är deras ansvar och så men är ändå jobbigt att VETA att jag kommer mer och mer efter och vet inte när jag får börja skolan igen om det blir snart eller iallafall höstterminen eller inte förräns nästa år liksom. Och ja jag vet att det inte går att säga för beror på hur allt går och så. Men det är ändå jobbigt.
 
Ja jag vet att det är deras ansvar och så men är ändå jobbigt att VETA att jag kommer mer och mer efter och vet inte när jag får börja skolan igen om det blir snart eller iallafall höstterminen eller inte förräns nästa år liksom. Och ja jag vet att det inte går att säga för beror på hur allt går och så. Men det är ändå jobbigt.

Har du frågat om du kan få några skolböcker eller uppgifter att hålla på med på egen hand så du inte kommer så långt efter? Eller tycker läkarna att du inte är tillräckligt frisk för det?

Tänker att det kanske vore skönt om du kunde få böckerna till ett eller två ämnen bara, och kolla lite i ditt eget tempo...
 
Har du frågat om du kan få några skolböcker eller uppgifter att hålla på med på egen hand så du inte kommer så långt efter? Eller tycker läkarna att du inte är tillräckligt frisk för det?

Tänker att det kanske vore skönt om du kunde få böckerna till ett eller två ämnen bara, och kolla lite i ditt eget tempo...
Dom tycker att jag inte ska göra några skolgrejer alls nu utan att jag måste bli mer typ stabil först. För jag är ju så att jag vill göra saker perfekt annars är jag inte nöjd så då är det risken att jag typ fastnar med det och vill göra det på topp så jag kanske inte har nån energi till att gå mot monstret och så. Eller ja det är deras förklaring men vet inte om jag håller med men ändå.
 
Men det enda jag ska göra än sålänge är bara äta och ta det lugnt typ. Och det gör jag ju men det blir inte bättre för det. Alltså jag äter oftast det jag ska och gör typ INGEN rörelse alls men jag vet ju att jag kommer göra det såfort jag kan. Och samma med maten så det är ju bara för att jag måste och dom har så mycket koll hela tiden som jag äter så mycket men det ändrar ju inte att jag inte vill egentligen. Så när jag får chansen kommer jag säkert ändra det också. Och dom tipsen dom har när jag har massa ångest är bara olika saker jag kan göra då. Så ingenting som hjälper påriktigt liksom.

Första steget är ju att du VILL bli frisk. Nu säger du att du bara väntar till du kan komma ut och fortsätta som innan. Och då vet du ju med 100 % säkerhet vad som händer. Där du är nu är resultatet.
 
Första steget är ju att du VILL bli frisk. Nu säger du att du bara väntar till du kan komma ut och fortsätta som innan. Och då vet du ju med 100 % säkerhet vad som händer. Där du är nu är resultatet.
Ja det är ju det jag menar att det jag gör här hjälper ju inte. Eller ja det hjälper att jag går upp i vikt men monstret är ju kvar ändå och bara väntar på att det ska få bestämma igen. Men det är bara att äta och vila och försöka göra annat när jag har ångest som dom tycker jag ska göra och det har jag ju gjort i typ en månad eller hur länge det är nu. Men det är fortfarande bara att just nu är det det som är viktigast.
 
@EmmaFilippa En stor del i att bli frisk är acceptans. Att acceptera att en är sjuk. Att du är sjuk betyder inte att det är något fel på dig. Det betyder att du har blivit drabbad av en sjukdom; anorexi. Det kan du inte hjälpa, det är inte ditt fel. Men du hade blivit så jätte, jättesjuk att du svimmade av flera gånger och fick problem med hjärtat och fick läggas in där du är nu. Du hade blivit så sjuk utan att du riktigt märkte det. För du hade fullt upp med din oro över C och allt sånt.

Jag förstår att det är fruktansvärt jobbigt att hela ditt liv har blivit satt på paus. Det blir som ett vakuum, allt stannar och det blir tomt. Men tomhet kan vara bra. Det skalar bort allt runtomkring och lämnar kvar det som är viktigt just nu. Och det är att ta hand om dig själv. Det är det allt går ut på. Alla jobbiga regler, allt runt dig nu handlar om att du ska vara snäll mot dig själv och hitta nya sätt att hantera tillvaron. Först behöver din kropp få återhämta sig. Sen kan du få hjälp att hitta nya vägar.

Det blir bra. Ett steg i taget.
 
Ja det är ju det jag menar att det jag gör här hjälper ju inte. Eller ja det hjälper att jag går upp i vikt men monstret är ju kvar ändå och bara väntar på att det ska få bestämma igen. Men det är bara att äta och vila och försöka göra annat när jag har ångest som dom tycker jag ska göra och det har jag ju gjort i typ en månad eller hur länge det är nu. Men det är fortfarande bara att just nu är det det som är viktigast.

Prioriteringen måste vara att få ordning på grundläggande behov. Föda och sömn. Utan dessa två går kroppen upp i stressnivå och vi blir oemottagliga för en mängd saker. Vi kan heller inte tänka rationellt. Det är djupt rotat i vår kroppsfunktion, vi kan inte omprogrammera det. Det handlar om att människan har överlevt stenålderstiden och den sabeltandade tigern som ville äta oss. När du har fått ordning på sömn och mat behöver du behandling för dina tankar som gör att du handlar irrationellt. D v s som handlar på ett sätt som skadar dig. Genom att du inte äter, inte tänker rationellt i alla lägen och kanske också gör felprioriteringar.

Ju snabbare du får rätt på sömn och mat, ju snabbare går det att komma in på behandling av tankarna. Som i sin tur blir behandling av ångest. Som i sin tur gör att det är lättare att sova, äta och varva ner. Det hänger ihop.

Det är inte fel på dig. Du är sjuk. Du fick en sjukdom. Andra fick covid, maginfluensa och förkylning. Du fick anorexi.
 
@EmmaFilippa En stor del i att bli frisk är acceptans. Att acceptera att en är sjuk. Att du är sjuk betyder inte att det är något fel på dig. Det betyder att du har blivit drabbad av en sjukdom; anorexi. Det kan du inte hjälpa, det är inte ditt fel. Men du hade blivit så jätte, jättesjuk att du svimmade av flera gånger och fick problem med hjärtat och fick läggas in där du är nu. Du hade blivit så sjuk utan att du riktigt märkte det. För du hade fullt upp med din oro över C och allt sånt.

Jag förstår att det är fruktansvärt jobbigt att hela ditt liv har blivit satt på paus. Det blir som ett vakuum, allt stannar och det blir tomt. Men tomhet kan vara bra. Det skalar bort allt runtomkring och lämnar kvar det som är viktigt just nu. Och det är att ta hand om dig själv. Det är det allt går ut på. Alla jobbiga regler, allt runt dig nu handlar om att du ska vara snäll mot dig själv och hitta nya sätt att hantera tillvaron. Först behöver din kropp få återhämta sig. Sen kan du få hjälp att hitta nya vägar.

Det blir bra. Ett steg i taget.
Jag fattar att det kanske behövdes precis i början. Men nu är det bara jobbigare när jag ska bara ta hand om mig själv om man säger så. Och det är BARA det jag ska göra hela tiden. Jag får ångest av det och blir mer stressad och allt sånt när det är sååå mycket om mig hela tiden. Vet inte riktigt hur jag ska förklara men jag kan inte bara tänka okej jag har anorexi och så är det okej att allt är som det är. Utan det blir ändå bara mer jobbigt.
 
Prioriteringen måste vara att få ordning på grundläggande behov. Föda och sömn. Utan dessa två går kroppen upp i stressnivå och vi blir oemottagliga för en mängd saker. Vi kan heller inte tänka rationellt. Det är djupt rotat i vår kroppsfunktion, vi kan inte omprogrammera det. Det handlar om att människan har överlevt stenålderstiden och den sabeltandade tigern som ville äta oss. När du har fått ordning på sömn och mat behöver du behandling för dina tankar som gör att du handlar irrationellt. D v s som handlar på ett sätt som skadar dig. Genom att du inte äter, inte tänker rationellt i alla lägen och kanske också gör felprioriteringar.

Ju snabbare du får rätt på sömn och mat, ju snabbare går det att komma in på behandling av tankarna. Som i sin tur blir behandling av ångest. Som i sin tur gör att det är lättare att sova, äta och varva ner. Det hänger ihop.

Det är inte fel på dig. Du är sjuk. Du fick en sjukdom. Andra fick covid, maginfluensa och förkylning. Du fick anorexi.
Men även fast jag äter nästan allt dom bestämmer så hjälper det ju inte. Och tror inte det skulle hjälpa om jag började ha medicin så jag blev sådär jätte jätte trött varje natt utan då skulle jag inte kunna tänka för det istället. Så jag vet att sånt är viktigt men om det inte blir bättre fast man gör det så känns det ju som det kanske inte är rätt sätt för mig. Även fast det säkert är det för dom flesta! Men tycker att man kanske kan prova att tillexempel inte bara vara så besatt av anorexi utan att kanske man kunde ha fokus på att få bort ångesten FÖRST men tydligen så går inte det.
 
Men även fast jag äter nästan allt dom bestämmer så hjälper det ju inte. Och tror inte det skulle hjälpa om jag började ha medicin så jag blev sådär jätte jätte trött varje natt utan då skulle jag inte kunna tänka för det istället. Så jag vet att sånt är viktigt men om det inte blir bättre fast man gör det så känns det ju som det kanske inte är rätt sätt för mig. Även fast det säkert är det för dom flesta! Men tycker att man kanske kan prova att tillexempel inte bara vara så besatt av anorexi utan att kanske man kunde ha fokus på att få bort ångesten FÖRST men tydligen så går inte det.
Först måste du överleva. Du har en livshotande sjukdom.
 
Jag fattar att det kanske behövdes precis i början. Men nu är det bara jobbigare när jag ska bara ta hand om mig själv om man säger så. Och det är BARA det jag ska göra hela tiden. Jag får ångest av det och blir mer stressad och allt sånt när det är sååå mycket om mig hela tiden. Vet inte riktigt hur jag ska förklara men jag kan inte bara tänka okej jag har anorexi och så är det okej att allt är som det är. Utan det blir ändå bara mer jobbigt.

Jag förstår vad du menar, att det vore skönt att få fokusera på något annat emellanåt. Var lite det jag tänkte med om det fanns något enkelt skolarbete som du kunde få hålla på med, men låter rimligt som du säger att du blir så fokuserad på att göra allting perfekt så det förstör för dig.

Fast någon gång måste du ju få börja jobba dig tillbaka till vardagen och lära dig hur du ska tänka och leva så du inte blir sjuk igen. Så om du inte redan frågat ang. teripi så tycker jag att du borde det - kanske även få dina föräldrar att pusha lite på det. Det de andra säger om att mat och sövn är en jätteviktig del av "medicinen" mot ångest är dock sant, men jag tror det skulle kunna vara bra om du kunde kombinera det med terapi i och med att maten i sig är ångestframkallande(?) för din del.

Frågan är dock som någon skrev tidigare - VILL du bli frisk? Vill du jaga iväg anorexiamonstret och leva ditt liv utan det?
 
Jag förstår vad du menar, att det vore skönt att få fokusera på något annat emellanåt. Var lite det jag tänkte med om det fanns något enkelt skolarbete som du kunde få hålla på med, men låter rimligt som du säger att du blir så fokuserad på att göra allting perfekt så det förstör för dig.

Fast någon gång måste du ju få börja jobba dig tillbaka till vardagen och lära dig hur du ska tänka och leva så du inte blir sjuk igen. Så om du inte redan frågat ang. teripi så tycker jag att du borde det - kanske även få dina föräldrar att pusha lite på det. Det de andra säger om att mat och sövn är en jätteviktig del av "medicinen" mot ångest är dock sant, men jag tror det skulle kunna vara bra om du kunde kombinera det med terapi i och med att maten i sig är ångestframkallande(?) för din del.

Frågan är dock som någon skrev tidigare - VILL du bli frisk? Vill du jaga iväg anorexiamonstret och leva ditt liv utan det?
Ja men det dom har sagt är att första typ delen är att man ska äta alla måltider dom har bestämt och gå upp till en viss vikt och SEN börjar man typ terapi eller nåt sånt. Och att det är så reglerna är för det är det dom fungerar bäst. Men jag håller ju inte mer om att det fungerar.
Och det med skola så är det väl typ att jag får göra saker utan krav eller hur man ska säga. Men som typ rita och färglägga eller pyssla eller sånt. Som det bara är jag som har krav på mig. Men typ skolsaker som ska betygsättas så blir jag för pressad typ så ska inte göra sånt än.
Och det om jag vill bli frisk så vet jag inte. Jag är inte så mottiverad till det iallafall. Så det är nog mest att jag vill härifrån och ha tillbaka lite kontroll över mitt liv liksom. Men om det är med eller utan monstret bryr jag mig inte om.
 
Kanske det är bäst att ta en dag i taget nu, även om det känns svårt?

Jag förstår jättebra att du vill ha mera kontroll och att det känns som att inget fungerar, men försök lita på att personalen vet vad de gör. Även om du är skeptisk.
 
Kanske det är bäst att ta en dag i taget nu, även om det känns svårt?

Jag förstår jättebra att du vill ha mera kontroll och att det känns som att inget fungerar, men försök lita på att personalen vet vad de gör. Även om du är skeptisk.
Ja jag försöker göra det men ibland är det omöjligt att bara ta en dag. För även ifall jag försöker planera hela dagen så känns det som att jag bara väntar på att dagen ska gå så det kan bli nästa dag. Och nästa dag är exakt samma sak. Och om jag börjar tänka på det som ibland inte går att låta bli så känns det så himla onödigt och blir mer ångest av det också.
 

Liknande trådar

L
  • Låst
  • Artikel
Dagbok Jag har ju anmält en sak som har hänt. Och då säger flera att det är bra och rätt och alltmöjligt. Men det KÄNNS verkligen inte så...
2 3
Svar
44
· Visningar
3 482
Senast: LiviaFilippa
·
L
  • Artikel
Dagbok Först innan jag skriver dethär så vill jag BE att ni kan ha respekt för att det är jobbiga saker. Jag VILL skriva om det och jag VILL...
6 7 8
Svar
140
· Visningar
8 297
Senast: LiviaFilippa
·
L
  • Artikel
Dagbok Nu är det påsk igen och det är den värsta hög tiden förmig. Så justnu på minner väldigt mycket om väldigt jobbiga saker. Men det är ändå...
2
Svar
32
· Visningar
1 595
Senast: Flixon
·
L
  • Artikel
Dagbok Igår fick jag reda på att en person är död. En som jag har känt i nästan hela mitt liv iallafall som jag kommer håg. Hon är två år yngre...
2 3
Svar
55
· Visningar
3 593

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Vikten av unghästbete
Tillbaka
Upp